Jag har sökt och sökt på nätet för att hitta någon information om behandling för extrem pratsamhet, men har inte hittat något. Är det någon som känner till något om detta eller finns det ingen lösning på det? Det är så himla jobbigt och jag blir till och med trött på mig själv ibland när jag hör mig själv mala på. Givetvis lägger man ner då eftersom man då blir medveten om det. Jag blir ALLTID medveten om att jag babblar på som om jag vore speedad, MEN efteråt när det redan har pågått.

När jag kommer in i ett ämne som passar mig och det gör jag för det mesta, så finns det inget stopp. Jag har också en tendens att avbryta, men kan ibland vara medveten om det så att jag hejdar mig. Detta är väldigt handikappande när jag har med människor att göra som INTE är mina vänner eller släktingar. De kan ju faktiskt säja ifrån snällt om det blir för tröttsamt eller om de vill ha ordet. Men det är extra jobbigt med myndigheter som till en början uppfattar mig som en klok och mogen individ för att senare ändra uppfattningen till att jag är speedad och bara en pladdermaja.

Jag har diagnosen Asperger sedan i våras. Är detta en symptom för Asperger? Jag hittar ingen information om detta när det gäller Asperger, men det finns däremot inom ADHD.

När jag gjorde min utredning i våras var det för att se om jag hade ADHD, inte Asperger, men det visade sig att jag hade Asperger istället. Min läkare som hade remitterat mig till utredningen sa att han trodde att jag kanske hade ADHD och att han trodde att den medicinen skulle minska den här pratsamheten. Det var något som jag såg fram emot eftersom det är det problemet som jag lider mest av.

Även om början av utredningen visade tecken på ADHD var det två tester som hindrade en sådan diagnos. Jag hade där ett högre värde en normalt och det brukar man ha när man har Asperger. Det var så psykologen sa. Det är också så att jag själv känner igen mig perfekt i den diagnosen, så jag tvekar inte på att jag har Asperger.

Suzanne

Testa Nozinan. Då däckar du i 24 timmar och lär inte prata det minsta lilla.

Jo, den var ju rolig...det blir ju ungefär samma sak som att ta cyanid...då är ju problemet garanterat borta...fast det var inte riktig vad jag hade tänkt mig...

Jämför du cyanid med Nozinan? Haha.

Men nej, mig veterligen finns det ingen medicin mot extrem pratighet, och jag har ändå rätt bra koll på psykofarmaka.

Jag har faktiskt kört med listor och äggklocka.

Innan jag går in i en social situation läser jag en checklista det sista jag gör. Den kan exempelvis se ut såhär:

Tänka – Lyssna.
Minnas: Vi är där för att vi har en gemensam intressesfär.
Inte älta!
Returnera sociala frågor och fraser.
Be om tydlighet.
Begränsa monolog.
Dra nytta av andras närvaro med idéer, erfarenheter och kunskap.

Sedan sätter jag en timer (helst diskret) på 5-15 min. När den ringer påminner jag mig själv om listan. Stämmer av och gör de justeringar jag önskar på mitt beteende. Jag sätter timern på repeat vid behov.

Övning ger färdighet, en sådan strategi kan till viss del internaliseras med tiden.

Btw; välkommen

En stor burk jordnötssmör?

Är det inte Polly som reklamar om att stänga av pratet?

http://www.youtube.com/watch?v=vXS2kCeOYyQ

Men hörrni? Frågan kanske var uppriktig, av någon som är ovan att skriva här. Vore det jag skulle jag nog inte våga fortsätta om jag möts av raljanta kommentarer, skulle känna mig dum och utanför. Kan vi inte driva med dem vi känner och ge de andra en chans innan vi slutar ta dem på allvar? Eller är jag överkänslig nu igen?

pH skrev: Men hörrni? Frågan kanske var uppriktig, av någon som är ovan att skriva här. Vore det jag skulle jag nog inte våga fortsätta om jag möts av raljanta kommentarer, skulle känna mig dum och utanför. Kan vi inte driva med dem vi känner och ge de andra en chans innan vi slutar ta dem på allvar? Eller är jag överkänslig nu igen?

Nej, jag tycker inte du är överkänslig. Du gav ett seriöst svar på frågan. Tycker man kan ge "benefit of the doubt" innan man utgår från att det är ett skämtsamt inlägg som man ska skämta tillbaka med.

Själv har jag inte så mycket att säga om problemet. Det brukar nog synas på motparten om man pratar för mycket. Den ser kanske trött och uttråkad ut, tittar bort längre stunder, kanske kollar på klockan. Men just sånt brukar man som aspergare inte lägga märke till.

Jag blev faktiskt lite road av Pollyreklamen som svar i det här sammanhanget. Men det var en seriös fråga och ett problem som stör mig extremt mycket. Och det är framförallt i myndighetssammanhang eftersom det har förorsakat så himla mycket skada i mitt liv de senaste åren. Jag har alltid pratat för mycket, men inte som de senaste åren och det har att göra med det helvete som jag har gått igenom och att jag därför har väldigt mycket som behöver komma ut (Vad jag tror i alla fall). Jag led inte av mitt pratande innan, i alla fall inte lika mycket.

Det finns människor i den här världen som anser att man är idiot för att man är annorlunda och babblar som jag. De kan inte inse att man för övrigt kan fungera "normalt".

Skönt att du blev road. Själv blev jag lite oroad av innebörden i det PH skrev.

Tyvärr så har jag nog inget vettigt att komma med.

Har du någongång undrat varför du vill prata så mycket? Är det ett tvång?

Kan det vara för att du känner dig nervös i sociala situationer, som du pratar så mycket?
Är det främst specialintressen du pratar om, eller "kallprat"?

Alien skrev:

pH skrev: Men hörrni? Frågan kanske var uppriktig, av någon som är ovan att skriva här. Vore det jag skulle jag nog inte våga fortsätta om jag möts av raljanta kommentarer, skulle känna mig dum och utanför. Kan vi inte driva med dem vi känner och ge de andra en chans innan vi slutar ta dem på allvar? Eller är jag överkänslig nu igen?

Nej, jag tycker inte du är överkänslig. Du gav ett seriöst svar på frågan. Tycker man kan ge "benefit of the doubt" innan man utgår från att det är ett skämtsamt inlägg som man ska skämta tillbaka med.

Håller med. Båda dina inlägg var ju helt föredömligt klara och instruktiva, pH. Jag vet verkligen inte hur något skulle ha kunnat skrivas bättre i respektive läge!

Tjatterfia
Har tyvärr inget att bidra med. Mer än att tala om (ifall du inte redan vet det) att du inte är ensam om att vara på sätt som andra helt enkelt inte förstår.

Det här är bara en ren spekulation, eller nåt, men ändå...

Hur mycket har du "odlat" dina eventuella specialintressen?

Prova att se till att "prata av dig" i mängder om dina specialintressen, i nåt sammanhang där det är lämpligt, typ forum relaterade till dina specialintressen.

Om du inte har nåt specialintresse så skaffa ett eller flera =)

Mitt intryck av en del andra personer som jag vet/misstänker har AS är att de har inte fått "prata av sig" om sina specialintressen, och pratar, pratar och pratar därför. Iofs får det mig att tänka på att det kanske inte räcker att skriva om sina specialintressen, det kanske måste pratas om dem också, så det är kanske bra att försöka skaffa sig ett specialintresse som man kan älta med andra på samma ort / i samma trakt som har samma specialintresse.

Jag skulle iaf *inte* sätta i mig nån psykofarmaka för att ändra "tok-pratighet", det är inte eventuella biverkningar värda typ...

missbutterfly skrev:Har du någongång undrat varför du vill prata så mycket? Är det ett tvång?

Kan det vara för att du känner dig nervös i sociala situationer, som du pratar så mycket?
Är det främst specialintressen du pratar om, eller "kallprat"?

Det är inget tvång. Jag tänker inte på det förrän jag har hållit på en stund och när jag då är medveten om det kan jag ju skärpa till mig, men sen glöms det bort igen.
Jag vet att jag pratar på när jag är nervös i sociala sammanhang. Jag pratar om allt möjligt relevant. Det händer att jag pratar om mitt specialintresse, men oftast pratar jag om det som passar tillfället och intresserar de andra. Det är bara det att jag tar över och alltid har massor att säga. Kallprat sker endast när jag är nervös, för jag avskyr kallprat annars.

De jag umgås med brukar säga att visst pratar jag mycket, men det är inget struntprat. När det gäller myndigheter är det heller inte strunt, men jag har inget stopp.

Edit: Hej och välkommen skulle jag kanske börja med att säga.

Tjatterfia skrev:Jag har diagnosen Asperger sedan i våras. Är detta en symptom för Asperger?

Att ha AS-diagnos är ett symtom på Asperger. Men inte pratighet, vad jag vet, även om jag träffat aspergare som är väldigt pratiga, medan vissa är väldigt tysta, och andra pratar sådär lite lagom mycket.

Jag tror man kan prata mycket av olika orsaker.

1a. Naturligt överskott på utåtriktad energi. Vanligt hos folk som har en extrovert eller ADHD-liknande personlighetstyp, utan att man behöver ha såna problem att man får diagnos.

1b. Uppdämd energi. Jag isolerar mig gärna veckor i streck och pratar max nån gång i veckan. När jag sen träffar folk kan jag till min egen förskräckelse ibland bara bubbla över av snacksalighet som (utan att jag varit medveten om det) ackumulerats under en längre tid.

1c. Entusiasm & engagemang. Vissa saker brinner man för och om ämnet råkar komma på tal så blir det lätt att man blir väldigt intensiv.

2a. Nervositet (som du själv nämner). Jag kan bli pladdrig när jag känner mig olugn, t ex i sällskap med folk jag inte känner och där jag känner ett stort glapp mellan oss som jag inte vet hur jag ska överbrygga, t ex stor skillnad i intelligens, värderingar, bakgrund etc.

2b. Nervositet eller konstiga vibbar som man plockar upp från andra. Tog mig lång tid att fatta att det inte alltid bara är jag som är hispig och hopplös utan att vissa personer gör mig nervös, t ex för att de själva inte är lugna, eller för att de har något drag som gör en olustig till mods.

2c. Ett inre olugn som inte triggas specifikt av omgivningen utan t ex av att man är väldigt mentalt lagd och inte i kontakt med sina känslor. En del blir lugnare av att meditera (jag är dock för otålig för sånt) eller genom att undvika stimulantia som socker och kaffe.

3. Eller så gillar man att prata helt enkelt.

MiaM skrev:Det här är bara en ren spekulation, eller nåt, men ändå...

Hur mycket har du "odlat" dina eventuella specialintressen?

Prova att se till att "prata av dig" i mängder om dina specialintressen, i nåt sammanhang där det är lämpligt, typ forum relaterade till dina specialintressen.

Om du inte har nåt specialintresse så skaffa ett eller flera =)

Mitt intryck av en del andra personer som jag vet/misstänker har AS är att de har inte fått "prata av sig" om sina specialintressen, och pratar, pratar och pratar därför. Iofs får det mig att tänka på att det kanske inte räcker att skriva om sina specialintressen, det kanske måste pratas om dem också, så det är kanske bra att försöka skaffa sig ett specialintresse som man kan älta med andra på samma ort / i samma trakt som har samma specialintresse.

Jag skulle iaf *inte* sätta i mig nån psykofarmaka för att ändra "tok-pratighet", det är inte eventuella biverkningar värda typ...

Jag har specialintressen och de jag pratar med om detta, men det är inte främst specialintressen som gör att jag babblar så. Främsta orsaken är att jag kämpat för min dotter i alla år. Vi har inte fått den hjälpen som vi behöver, eller snarare, vi har inte fått någon hjälp. Jag har i 12 år kämpat mot samhället, en stor förlust av energi. För varje år har jag blivit mer och mer frustrerad.

Det började med att jag i myndighetssammanhang var tillbakadragen och knappt vågade säga ett ord och då blev man överkörd pga det. Jag begav mig på flykt med min dotter för några år sedan och hamnade plötsligt bland en massa människor (inom kvinnojouren) som lyssnade och förstod oss precis. Det var då det började med babblandet. Jag hade ju massor att säga med tanke på alla år av kränkning och psykisk tortyr. Med dessa människor är det inga problem, men tyvärr gör jag ju likadant bland myndigheter (socialtjänst och skola t.ex) och det är där det inte passar.

Jag hade själv funderingarna sist, att jag borde ha någon stödkontakt i ett par timmar om dagen och tjata sönder, så kanske jag är så uttröttad att tjata, så att jag inte gör det i de andra situationerna. Men verkar nog vara en dum idé.

Jag tycker om att skriva och har skrivit väldigt mycket, men det är som du säger att det räcker inte. Det måste pratas och det måste ge resultat. Kanske förändras saker och ting nu. Det hände nämligen en intressant sak i fredags. Jag var på BUP med min dotter och de har äntligen insett att hon förmodligen har Asperger och ADHD. Jag har kämpat mot samhället gällande det i 12 år. Det kändes plösligt som om jag numera kanske kunde leva och lägga energin nån annanstans i stället för detta kämpande. En tung börda som försvann.

Det är skolan som tidigare har vägrat starta en utredning då ALLA problem berodde på mig. Nu när jag fick min diagnos, samt att min dotter själv vill ha en utredning, gjorde att BUP startat en utredning och efter de tester som de gjort och efter papper från tidigare utredningar (som jag inte ens kände till) är de ganska övertygade över att hon har dessa diagnoser. Något som inte kom som en nyhet för mig, men att plötsligt få gensvar var en lättnad.

Jag blir extrempratig bla på kvällen. Tänk ADHD:ig, hyper, halvmanisk. I det läget funkar sömn och/elelr lugnande typ. Något dämpande. Exempelvis Nozinan ja, testade sån en gång och somna gjorde jag ju iaf...

Charley? skrev:Testa Nozinan. Då däckar du i 24 timmar och lär inte prata det minsta lilla.

Urk, jag har testat Nozinan exakt en gång. Det är det värsta i medicinväg jag har upplevt.

Jag fick det utskrivet som sömnmedicin. Sov inte något vidare och hela nästa dag var jag helt omtöcknad/groggy/borta. Pga av medicinen alltså, inte pga sömnbrist.

Men det verkar ju som om vi reagerar väldigt olika på olika preparat...

pH skrev:Jag har faktiskt kört med listor och äggklocka.

Innan jag går in i en social situation läser jag en checklista det sista jag gör. Den kan exempelvis se ut såhär:

Tänka – Lyssna.
Minnas: Vi är där för att vi har en gemensam intressesfär.
Inte älta!
Returnera sociala frågor och fraser.
Be om tydlighet.
Begränsa monolog.
Dra nytta av andras närvaro med idéer, erfarenheter och kunskap.

Sedan sätter jag en timer (helst diskret) på 5-15 min. När den ringer påminner jag mig själv om listan. Stämmer av och gör de justeringar jag önskar på mitt beteende. Jag sätter timern på repeat vid behov.

Övning ger färdighet, en sådan strategi kan till viss del internaliseras med tiden.

Btw; välkommen

Jag är sjukt impad av din företagsamhet och rådighet! Egenordinerad KBT. Woooow.

Har feber och är egentligen inne på datorn för att läsa om penicillin, men det här var ju intressant. I min tioårings utredningspapper står det om VERBAL hyperaktivitet. Hon har dubbeldiagnos AS och ADHD. De aspiga personer jag har nära mig är alla väldigt pratsamma och har svårt att stoppa sig, fast andra markerar att det räcker.

Tyvärr gäller det även mig, även om jag är bättre på det än vissa av dem, inte alltid är lika kass på att begränsa mig och jag på intet sätt menar att allt jag säger saknar värde och vikt. Önskar bara jag hade bättre fungerande start- och stopp-mekanismer.

*bump*

Har varit extremt pratig sedan jag kom in i AF och fick diagnosen.

Speciellt här på boendet så är det inte stopp på vad jag kommer på för alla orimligt många saker.

Har ni någon förklaring, är det det "sociala skyddsnätet"?

Jag själv tror på andlig förklaring, precis som att inte lyssna på profan musik.

Vad tror ni?

Du kanske plötsligt har upptäckt att du faktiskt tycker om att socialisera?

Ett uppdämt behov?