Hej!

Är lite nyfiken på en sak. Jag har sedan några år tidigare diagnosen A.D.D men nu på sista tiden har mina föräldrar, kurator och psykiatriker börjat överväga möjligheten att jag kan ha en diagnos till - nämligen asperger.

Jag vill inte ha någon asperger diagnos, men eftersom att skolan inte funkar och det var nåt år sedan jag gick till skolan undrar jag om det kanske skulle hjälpa. Ska börja i gymnasiet nästa termin och kommer börja i en skola som heter Magelungen, alltså en skola med extra resurser för folk som inte klarar av vanlig skolmiljö.
Väldigt många där har redan Asperger och jag börjar känna igen mig mer och mer i beskrivningen, likaså gör mina föräldrar.

Finns det några online-tester man kan göra för att se om man har risk för att ha asperger?
Är det överhuvudtaget värt att göra en utredning? Jag har social fobi och i min A.D.D utredning gick det inte så bra då jag vägrade att tala för det mesta, och jag undviker helst att göra en till utredning.
I mitt gymnasium finns det dock en avdelning som bara är för folk med asperger diagnos, något som skulle passa mig lite bättre då man kan välja att helt ignorera sociala kontakter.

Förstår att ingen utav er är professor i ämnet, men undrar bara rent generellt varför man ens gör utredningen? Bekräftelse? En ursäkt till alla ens problem? Jag tycker iallafall att jag är empatisk och känner inte alls att jag passar in i beskrivningen som "känslokall", snarare att alla överreagerar.

Är det verkligen att vara "oempatisk" om någon frågar någonting och man ger ett svar? T.ex "hur smakade maten" och så ger jag ett uppriktigt svar? nej fyfan, jag är inte oempatisk över huvudtaget och tvivlar på att jag har AS dock så känner jag igen mig i väääldigt mycket utav symtomen.

En sista fråga gällande special intresse. jag tycker inte att jag har något speciellt intresse som ingen annan är intresserad av. jag är väldigt intresserad utav datorspel och ägnar hela min fritid åt detta. räknas detta som ett specialintresse?

tack för svar i förhand mvh

Hej thema!

Jag fick min diagnos i vuxen ålder, och genom det fick jag äntligen "ett namn på vad det är jag har" och som ända sedan jag var liten lett till att jag mest gick för mig själv på rasterna i skolan, inte gillade att vara med i lagsporter på gympan. Ju mer jag sedan läste och på andra sätt tog reda på om vad AS handlar om, ju mer märkte jag att man kan ha symtom på AS utan att för den skull ha AS.

Innan jag flyttade till Väster-Bergslagen led jag väldigt mycket av social fobi, men människor här är så "öppna och raka" och förstående när det gäller min personlighet att jag inte längre känner av den där fobin alls.

Hoppas du genom mitt svar vet lite mera om AS.

Hälsningar geocache

Du behöver göra något åt din attityd och börja bete dig som folk. Du vinner absolut inget på att vägra svara på frågor eller skita i skolan. Det kommer bli mycket svårare för dig att klara dig senare i livet om du börjar strula redan nu.

De med Asperger är inte mer oempatiska än någon annan. Vi är inte känslokalla heller. Det där med maten verkar du själv veta att det är fel att svara något negativt så sluta göra det. Anpassning måste gå båda vägarna, vill du att andra ska ta hänsyn till dig får du börja ta hänsyn till dem när du kan det.

Utredningen gör man för att du ska få rätt hjälp och resurser.

Ett specialintresse behöver inte vara något som ingen annan är intresserad av, intresset kan handla om vad som helst egentligen. Ett specialintresse är ett väldigt stort intresse som tar upp så pass mycket tid och/eller energi att andra saker blir lidande.

Klart att jag förstår att jag uppfattas som oempatisk när jag är uppriktig, men du menar alltså att inget utav ansvaret ligger i deras händer när de frågar om ett uppriktigt svar? Ska man ljuga och säga att maten var god? Då får de falskt självförtroende vilket leder till ÄNNU MER BESVIKELSE.

Jag tycker att jag tar hänsyn så länge det är nödvändigt. Om jag ska gå en promenad med min mamma och jag vill gå i skogskyrkogården som jag alltid går i och inte vill gå dit min mamma vill gå är det inte att vara oempatisk då jag generellt sätt har det svårt att gå ut överhuvudtaget och därför BEHÖVER gå till skogskyrkogården mer än vad min mamma behöver gå till sin väg.

Dessutom tar du förhastade meningar, jag skiter absolut inte i skolan och jag har faktiskt hemskolning.
Jag pratar om gymnasiet, jag har inte vart i en riktig klass och i en riktig skolbyggnad sedan mer än ett år och har inte haft någon social kontakt förutom min familj, kurator, sjuksköterska som sköter mediciner och psykiatriker.
Tror att det blir ett alldeles för stort steg att helt plötsligt gå i en klass, dock så måste jag göra detta men jag tror bara att det kommer bli ett misslyckande och gräva ner mig ännu djupare i min depression.

Jag har som sagt en massa tankar att förmedla, men jag har mycket enklare att förmedla dem via nätet.
Även fast jag hemskt gärna skulle vilja prata så mycket jag bara kunde om allting i en utredning så går det bara inte, jag glömmer alla ord och allting och får panik.

Även fast mafelungens gymnasium bara är inriktat till folk som inte klarar av en vanlig skolmiljö tror jag att det skulle vara ett rätt stort steg att ta.

Jag vill egentligen inte ha diagnos aspie eftersom att folk förmodligen skulle ha en massa förkastade meningar och fördomar om mig. Dock rent studiemässigt skulle det nog vara bra för mig att ha en sådan diagnos då det skulle bli lättare för andra att förstå mig lite bättre så att jag slipper hålla på och förklara en massa grejer som jag glömmer bort under stunden jag måste förklara dem.

@Liljan

P.S Ja, jag betraktas nog som datorberoende och datorspel tar upp c.a 8h/dag, dock så tjänar jag faktiskt lite pengar på datorspel från små online turneringar osv så...

Vissa intressen tar upp en stor del av din tid.
Du har mycket lätt att engagera dig i ämnen som intresserar dig, men känner motstånd mot att ta till dig information när du inte är intresserad.
Det kan vara svårt att förstå vad andra menar och hur de känner, om de inte säger det rent ut.
Vissa sysslor som andra gör nästan automatiskt, kan du behöva göra mer medvetet och steg för steg.
Du kan lätt bli stressad om du behöver göra något som är nytt och ovant för dig.
Det kan vara svårt att kommunicera med andra och du blir inte alltid förstådd.
Ibland hamnar du i beteenden och rutiner som känns svåra att bryta.
Dina sinnesintryck tycks starkare än andras, som till exempel lukter och smaker. Du upplever kanske att kläderna skaver eller att vissa ljud är mycket störande eller obehagliga.

Precis alla utav dessa symtom stämmer på mig. Finns det något mer "test" som man kan göra för att se om det är stor risk att man har asperger?

Om det hjälper kan jag även beskriva lite mer utförligt steg för steg exakt varför jag stämmer in på just den symtomen.

1. Datorspel
2. En stor anledning till varför jag fick ADD diagnos. (Väldigt stora "koncentationssvårigheter" vid läxor men kan sitta 10timmar i sträck utav att äta eller röra på mig och spela datorspel.
3. Stor anledning till varför jag uppfattas som "empatistörd" när jag inte känner mig särskilt empatistörd. Jag sårar aldrig medvetet folk. Ett till problem som jag har är att jag ibland kan få för mig att folk ska veta om jag blir irriterad på nåt dem gör eller inte. T.ex om min Pappa äter en macka till frukost. Då kan jag sitta där i flera minuter och bli irriterad på att han smaskar. Tillslut är det nog och så blir jag väldigt aggressiv och får ett litet "småutbrott".
Detta har jag dock få tränat på och jag får mer medvetet säga till om det är något som stör mig istället för att hålla det inne och tro att de ska läsa mina tankar. Dock så är det exakt detta som kan få folk att uppfatta mig som empatistörd, att jag säger till om det är något som jag irriterar mig på.

4. Detta är oftast om det är om-möblerat någonstans eller om jag behöver sitta vid en ny stol eller om jag behöver gå till ett nytt ställe. Oftast får jag ta en tur i förväg innan jag ska till ett ställe och se hur det ser ut så att jag är mer förberedd. T.ex på social fobi möte som jag hade förut. Eller så kan det vara om vi ska till ett släktmöte i en ny byggnad och jag inte vill gå ur bilen för att jag känner att det är väldigt obehagligt, kan mina föräldrar gå in och ta foton av byggnaden och sedan skicka dem till mig när jag sitter i bilen, sen när jag har kollat på dessa foton är det MYCKET enklare att gå in. Kan också vara grejer som att gå på en ny väg när jag ska ta promenad, något som min Mamma verkar gilla. Hon vill hela tiden gå någonstans "nytt" och tycker att det blir tråkigt att gå samma väg hela tiden. Jag går hela tiden Skogskyrkogården och ibland tycker min mamma att jag är egoistisk som hela tiden väljer vägen som jag vill gå.

5. Detta är en stor anledning till varför just en utredning är jobbig, jag brukar inte komma någon vart då jag brukar "tappa orden" och ha otroligt svårt att förklara. Via nätet har jag mycket enklare att förklara (när jag skriver).

6. Jag har samma rutiner varje dag, så ja, det är något som vi märkt sedan jag var liten att jag måste ha.

7. Har hela tiden uppfattats som "kinkig" och är lite undernärd. Det som jag har mest problem med är nog lukt, smak och ljud. Om ett äpple har legat ute länge och fått "luft" i sig och det börjar bli lite brunt har jag jätte svårt för att äta äpplet. När jag år i stora salar, som t.ex en matsal i en skola där massa pratar samtidigt kan jag rent utav bryta ihop, men jag har stressbollar och ljud isolerande hörlurar som hjälper lite.
jag kan också få svårt att koncentrera på saker om jag hör ett konstant ljud, men jobbigast är nog salar där det är massa folk som pratar samtidigt, allting svimlar bara runt i huvet på mig och ett fåtal gånger har jag svimmat utav panik.

Som ni ser har jag rätt så många problem och stora sådana, något som jag redan vet. Men passar denna beskrivningen in på "asperger"? Undrar också om det är nån som vet om vilken behandling som skulle passa mig, just nu har jag en kontaktperson som kommer hem till mig 1 gång i veckan och gör övningar med mig som t.ex ansiktsuttryck som inte är så uppenbara, att gå ut på promenad men mest för att jag ska träffa någon annan än min familj. Har bara haft denna kontaktpersonen i c.a 2 veckor nu men vi får se hur det går

Tack för svar MVH

I första hand kan du hitta något med maten som var bra och säga det. Är inget bra så säg bara att du gillade maten, ljug alltså. Det är så neurotypiska fungerar och de mår bra av att du gör så. De förstår inte ditt sätt att fungera alla gånger men anpassar sig till dig ändå. Självförtroende får man inte för att en person säger att den gillar maten oavsett om det är sant eller inte. I det här fallet ligger inget av ansvaret på dem. Hade du inte vetat att det var fel att säga sanningen hade det såklart inte varit ditt fel, men nu vet du att det uppfattas som oempatiskt. Men frågar de inte så säg ingenting, säg bara tack för maten och inget mer.

I exemplet med Skgskyrkogården så har du rätt. Du ska inte köra över dig själv och må dåligt för att du ska ta hänsyn. Men med matexemplet mår du inte dåligt av att ljuga. Du kommer inte börja äta mindre mat för att du ljuger den gången, men om du inte får gå vid Skogskyrkogården kommer du börja promenera mindre. Konsekvensen blir alltså större.

Om du inte får fram det du ska säga, skriv ner det och ge dem utskriften.

Du behöver inte berätta om din diagnos för någon om du inte vill det. Skolan kommer såklart veta, men då du träffar personer utanför skolan behöver du inte säga något om det om du inte vill.

thema skrev:
5. Detta är en stor anledning till varför just en utredning är jobbig, jag brukar inte komma någon vart då jag brukar "tappa orden" och ha otroligt svårt att förklara. Via nätet har jag mycket enklare att förklara (när jag skriver).

Skriv ner allt du vill sprida information om. Du kan i lugn och ro förbereda dig och hitta passande uttryck och ord för det du vill förmedla.

thema skrev:Är det verkligen att vara "oempatisk" om någon frågar någonting och man ger ett svar? T.ex "hur smakade maten" och så ger jag ett uppriktigt svar? nej fyfan, jag är inte oempatisk över huvudtaget och tvivlar på att jag har AS dock så känner jag igen mig i väääldigt mycket utav symtomen.

Liljan har redan svarat bra på detta med maten men jag vill tillägga att det beror på vem som frågar. Har du blivit bortbjuden och värdinnan/värden frågar hur maten smakade så finns det bara ett godtagbart svar "Bra" el ännu hellre "Jättegott". (Det behöver inte vara något fel på maten men du kan ha speciella preferenser och det är inte deras fel.) Man ljuger hellre än sårar andra, det är det som kallas "vita lögner".

Är det däremot din mamma el pappa som lagt någon ny maträtt och frågar, då kan du svara ärligt att du inte tyckte om den (men du behöver ju inte säga "Maten smakade skitäckligt!". Då vet hen att hen inte ska laga den rätten igen, iaf inte när du är med.

Betr diagnos så tycker mycket talar för utredning för att få ev AS-diagnos. Du behöver ju anpassning för studierna. Att du inte gått i skolan på ett år tycker jag visar på att du har stora problem. Av vad du skrivit tycker jag det framgår att du har aspiga drag, om det är tillräckligt för en diagnos kan bara en utredning visa.

Betr empati så betyder det inte bara att man kan tycka synd om andra som lider (sympati). Det betyder framförallt att man kan sätta sig in i hur andra känner och tänker. Det är något som icke-aspergare lär sig automatiskt men som aspergare måste lära sig rent intellektuellt.