Hur funkar det för er.. vill ni jobba?

Jag har fått den frågan från min pappa för ett x-antal år sedan och jag funderar fortfarande på den frågan. hur är det för er? vill ni jobba? eller trivs ni som jag väldigt bra hemma? men ändå vill ut och göra något nån dag i veckan några timmar bara?

Moderator: Tråden flyttad från Att leva som Aspergare.

Ja, jag vill verkligen jobba. Dels för att få ha lite pengar, och dels för att få känna att jag gör nytta.

Toblerone skrev:Ja, jag vill verkligen jobba. Dels för att få ha lite pengar, och dels för att få känna att jag gör nytta.

okej =)

Jag vill jobba om jag får jobba som jag vill jobba.

Om det passar så, definitivt. Jobba är ett måste om man kan. Det är en social funktion och det har kanske inte så stor betydelse vad man gör, bara man passar in något så när och ens kollegor är bra och accepterar att man har tillkortakommanden...

Ja. Definitivt.

-Det finns väl ingen som VILL leva på existensminimum och möta de attityderna man möter som sjukpensionär.

Självklart skulle jag VILJA kunna arbeta, eller rättare sagt fungera och vara gångbar på dagens arbetsmarknad.
Det grämer mig varenda djävla dag att jag lever i det här predikamentet.

Ja, faktiskt. Jag önskar jag kunde och orkade jobba. Åtminstone deltid. Men har accepterat att det inte går.

Ja, det vill jag göra.

Både vill men samtidigt inte. Beror helt på vad det är för tjänst och i vilken omfattning.
Att göra nytta och hjälpa andra är något jag brinner för. Ganska meningslöst att gå hemma egentligen så länge man inte fyller dagen med något annat som att lära sig saker, hjälpa andra och se till sina nära och kära.

Jag vill absolut jobba, inom rimliga begränsningar.

Det är inte så att jag har större krav, men sett till den stereotypa bilden av en 90-talist har jag 2 enorma krav i jämförelse med andra i min generation

Kort och gott: Jobbet ska inte enbart vara för försörjning, det ska också kännas meningsfullt och som en sak man inte mår dåligt av att gå till varje dag. Det är allt jag önskar...

Jobbet behöver inte vara meningsfullt för min del, det enda jag kräver är avtalsenlig lön.

Att gå som obetalt hjon har ingenting med arbete att göra.

Självklart vill jag kunna arbeta.

Nej. Hade jag inte mått som jag mår hade jag kanske velat jobba.

Nej, jag vill inte jobba.

Däremot vill jag ha en hyfsad inkomst och göra nyttiga saker för andra människor eller samhället på något sätt. Vore det inte för pengarna man får i lön hade jag ju hellre gjort sådant på egen hand eller ideellt istället för att behöva anpassa mig till en arbetsplats.

Jag vill jobba och är väldigt glad över att efter 5 års slit äntligen lyckats få ett jobb.
Känns dock tveksamt om jag någonsin kommer klara mer än 50% men det kan jag leva med.

Skulle aldrig orka med att bara gå hemma, eller ens ha 100% aktivitetsersättning och gå på typ daglig verksamhet.
Har gått hemma och gjort ingenting i 3 månader som mest, upplevde det som väldigt jobbigt, blev mest sängliggande.

Jag mår bättre av att ha vissa krav på mig.

Ja visst vill jag jobba men jag har ingen förmåga.

Helst inte.


Är så kreativ så det hade inte varit några problem alls att fylla ut dagarna.

Musik, Teckning, Spel, Film & Dokumentärer, Friluftsliv, Träning, Lära sig nya saker, Mecka & Reparera grejer, Träffa intressanta personer, Resa & Utforska världen. Ja listan kan göras lång.

Förstår inte hela konceptet med att man ska lyda order, anpassa hela vardagen, bli påtvingad gemenskap och befinna sig på en plats 8 timmar för att "må bra".

Visst pengarna behövs men man får offra så mycket anser jag. Är ni helt ärliga när ni säger att ni vill jobba, jag gissar på att ni menar drömjobbet då eller?

Och vad hade ni gjort om ni vunnit drömvinsten på lotto?

Dystopikern skrev:Visst pengarna behövs men man får offra så mycket anser jag. Är ni helt ärliga när ni säger att ni vill jobba, jag gissar på att ni menar drömjobbet då eller?

Alltså det är ju för pengarna och för social samvaro. Har inget drömjobb.

Dystopikern skrev:Och vad hade ni gjort om ni vunnit drömvinsten på lotto?

Ja då är ju pengadelen ordnad, skulle väl starta något eget och anställa folk då istället. För social samvaro. Sånt skulle man ju palla att styra upp om man hade arbetsförmåga liksom.

Ja. Om jag skulle kunnat.

Att tjäna pengar, få nåt att fylla dagarna med och den sociala samvaron på köpet låter alldeles utmärkt.

Men man har de problem man har, de som ledde fram till sjukpension.

Bara att acceptera.

Jag har jobbat mycket och länge under många år men gått in i väggen gång på gång. Till sist insåg jag att jag fick välja mellan att orka med familj eller jobb. Då hade jag redan barn i olika åldrar så valet fanns egentligen inte. Men hade det funnits hade jag valt familj ändå. Det ger så otroligt mycket mer än vilket jobb som helst och finns alltid kvar. Det är en grundtrygghet som är värd hur mycket som helst.

Att leva i familj med barn, inte minst barn med våra diagnoser, är krävande. Utöver det vanliga vardagslivet hemma måste jag dessutom vara deras ombud och buffert i kontakterna med omvärlden - särskilt som jag varit ensamförälder nästan alltid. Så visst skulle jag vilja jobba men jag har resignerat och accepterat att jag inte orkar det just nu i alla fall.

Jag vill inte egentligen jobba, men det är okej i perioder.Nu på vintern är det ju bara kallt, mörkt och blött ändå så man kan lika gärna jobba och få pengar att ha kul för resten av året.

Det är tragiskt när aspergare ses som lata när det är energin som inte räcker till för att orka med att jobba. En vanlig konsekvens av AS är att vara utbränd av livet och inget konstigt.

Nej, jag vill inte jobba. Varför? Jo för att varenda gång jag försökt jobba eller studera så slutar det med fördjupad depression. Jag blir alltså sjukare av att jobba. Jag klarar inte riktigt att sköta mig själv och mitt hem heller och jag vill inte må sämre. Därför vill jag inte jobba.