Behöver hjälp med att bolla mina tankar om min situation...

Jag har en tillsvidareanställning och är sjukskriven ca 3 månader för tillfället. I samråd med läkare, psykolog, kurator har jag kommit fram till att jag måste byta arbete som passar mig bättre energimässigt och som är mindre socialt krävande.

Jag har nu äntligen fått energi att söka jobb som intresserar mig och blev plötsligt kallad till intervju. Vad jag sett tidigare rekommenderar dom flesta att man inte berättar om sin diagnos för arbetsgivare. Jag förstår problematiken bakom det men min magkänsla säger ändå att jag vill berätta, för att slippa fler återinsjuknanden. Dvs redan vid intervjun berätta "sanningen", för att sedan eventuellt börja arbetet utan att behöva spela social och ha massa ångest. Men logiken säger ändå att chansen för att mötas av förståelse och att inte bli bortfiltrerad redan vid första mötet är små.

Eftersom jag är sjukskriven måste jag ju också berätta detta på intervjun? Jag skulle aldrig kunna ljuga om det. Hur skulle ni göra/vad är rätt att göra? Och hur lägger man fram det på ett bra sätt? Om jag var arbetsgivare skulle jag i första hand kanske inte välja en kandidat som är sjukskriven för svår depression och har en aspergerdiagnos.

Jag har sjukt mycket ångest sen jag blev kallad på intervju. Stängt av min telefon, dragit för gardinerna och är livrädd för nästa steg.

Om man inte kan ljuga, hur kan man lägga upp detta på en arbetsintervju på ett bra sätt?

Du måste ju kanske uppge att du är sjukskriven och eventuellt varför, att det beror på en depression men kanske är det inte nödvändigt att du berättar om din AS-diagnos?

Tycker för övrigt inte att det behöver vara något anmärkningsvärt med att vara sjukskriven för depression eftersom det ändå är rätt så vanligt nuförtiden med sjukskrivning av den anledningen eller psykisk ohälsa.

Arbetsgivaren kan dessutom ha förståelse för att du av den anledningen vill byta arbete, till ett som passar dig bättre energimässigt och som är mindre socialt krävande. Helt enkelt ett arbete som passar dig bättre utifrån dina förutsättningar.

Jag tror att det kan vara en stor anledning för många till varför de byter arbete.

Skulle du efterhand få problem på den nya arbetsplatsen kan du ju i ett senare skede i så fall uppge att du har en AS-diagnos om du skulle vilja be om hjälp med stöd och anpassning från arbetsgivarens sida.

Jag anser ju att vi alla har våra styrkor och svagheter, oavsett om man har någon diagnos eller inte och det är ju inte heller säkert att du får problem på den nya arbetsplatsen, det är ju omöjligt att veta i förväg så därför tycker jag inte att du behöver yppa något om din AS-diagnos, det skulle i alla fall inte jag ha gjort i en liknande situation.

Wine skrev:Du måste ju kanske uppge att du är sjukskriven och eventuellt varför, att det beror på en depression men kanske är det inte nödvändigt att du berättar om din AS-diagnos?

Tycker för övrigt inte att det behöver vara något anmärkningsvärt med att vara sjukskriven för depression eftersom det ändå är rätt så vanligt nuförtiden med sjukskrivning av den anledningen eller psykisk ohälsa.

Arbetsgivaren kan dessutom ha förståelse för att du av den anledningen vill byta arbete, till ett som passar dig bättre energimässigt och som är mindre socialt krävande. Helt enkelt ett arbete som passar dig bättre utifrån dina förutsättningar.

Jag tror att det kan vara en stor anledning för många till varför de byter arbete.

Skulle du efterhand få problem på den nya arbetsplatsen kan du ju i ett senare skede i så fall uppge att du har en AS-diagnos om du skulle vilja be om hjälp med stöd och anpassning från arbetsgivarens sida.

Jag anser ju att vi alla har våra styrkor och svagheter, oavsett om man har någon diagnos eller inte och det är ju inte heller säkert att du får problem på den nya arbetsplatsen, det är ju omöjligt att veta i förväg så därför tycker jag inte att du behöver yppa något om din AS-diagnos, det skulle i alla fall inte jag ha gjort i en liknande situation.

Tack för ditt välformulerade svar. Det känns lugnande att höra någon annans åsikt.
Det är på det sättet du beskriver jag önskar att jag kan lägga fram det, och jag känner mig mer säker på att det är rätt väg att gå nu. Avvakta med AS-diagnosen, men berätta om sjukskrivningen. Hoppas jag kan berätta om dess anledning utan att gå in på AS. Jag är nämligen väldigt dålig på att prata och formulera mig muntligt, blir automatiskt att sanningen hoppar ur mun för att det är enklast att hålla reda på i huvudet..

Är så jäkla nervös när det kommer till möten och intervjuer, undrar alltid varför jag utsätter mig för dessa situationer. Svaret är väl att man måste! Hur sjutton ska man hantera denna oron inför så "enkla" saker? Jag tänker genast på att jag hellre vill dö än att gå på intervjun.

Stratocaster skrev:Tack för ditt välformulerade svar. Det känns lugnande att höra någon annans åsikt.
Det är på det sättet du beskriver jag önskar att jag kan lägga fram det, och jag känner mig mer säker på att det är rätt väg att gå nu. Avvakta med AS-diagnosen, men berätta om sjukskrivningen. Hoppas jag kan berätta om dess anledning utan att gå in på AS. Jag är nämligen väldigt dålig på att prata och formulera mig muntligt, blir automatiskt att sanningen hoppar ur mun för att det är enklast att hålla reda på i huvudet..

Är så jäkla nervös när det kommer till möten och intervjuer, undrar alltid varför jag utsätter mig för dessa situationer. Svaret är väl att man måste! Hur sjutton ska man hantera denna oron inför så "enkla" saker? Jag tänker genast på att jag hellre vill dö än att gå på intervjun.

Ja, jag känner igen mig i vad du skriver, jag har haft svårt med och tycker att det är svårt att "hantera" samtal, det är lätt att man berättar för mycket eller talar om saker som inte hade behövts berättas, som är irrelevanta eller onödiga för andra att känna till, som kan vara av för privat karaktär o.s.v. och detta beror på att jag ofta har känt nästan som en plikt att vara väldigt utförlig eller noggrann när jag berättar om något samt att jag har svårt att veta själv vad som är relevant eller inte.

Man vet ju aldrig i förväg hur ett samtal kan komma att utvecklas, vilka frågor som kan komma att ställas o.s.v. men försök att själv vara så kort som möjligt i dina svar, typ ja och nej svar eller inte så långa svar så långt det är möjligt. Börja inte överanalysera och fundera över om du verkligen har svarat så utförligt på frågorna som du hade kunnat göra, däremot är det viktigt att svara ärligt tycker jag.

Förhoppningsvis räcker det med att du svarar att du är sjukskriven för depression och kanske kommer det inte några fler frågor om din sjukskrivning mer än kanske hur länge du förväntas vara sjukskriven och vad du tror själv. Om jag skulle vara du så skulle jag försöka öva i förväg, försöka tänka mig in i situationen, hur det kan komma att se ut på intervjun.

Fundera över vilka frågor som kan komma att ställas och hur du kan hantera frågorna, hur du skulle kunna svara på bästa sätt för att undvika att behöva avslöja för mycket, eller något du inte vill, fundera över möjliga svar.

Wine skrev:

Wine skrev:Ja, jag känner igen mig i vad du skriver, jag har haft svårt med och tycker att det är svårt att "hantera" samtal, det är lätt att man berättar för mycket eller talar om saker som inte hade behövts berättas, som är irrelevanta eller onödiga för andra att känna till, som kan vara av för privat karaktär o.s.v. och detta beror på att jag ofta har känt nästan som en plikt att vara väldigt utförlig eller noggrann när jag berättar om något samt att jag har svårt att veta själv vad som är relevant eller inte.

Man vet ju aldrig i förväg hur ett samtal kan komma att utvecklas, vilka frågor som kan komma att ställas o.s.v. men försök att själv vara så kort som möjligt i dina svar, typ ja och nej svar eller inte så långa svar så långt det är möjligt. Börja inte överanalysera och fundera över om du verkligen har svarat så utförligt på frågorna som du hade kunnat göra, däremot är det viktigt att svara ärligt tycker jag.

Förhoppningsvis räcker det med att du svarar att du är sjukskriven för depression och kanske kommer det inte några fler frågor om din sjukskrivning mer än kanske hur länge du förväntas vara sjukskriven och vad du tror själv. Om jag skulle vara du så skulle jag försöka öva i förväg, försöka tänka mig in i situationen, hur det kan komma att se ut på intervjun.

Fundera över vilka frågor som kan komma att ställas och hur du kan hantera frågorna, hur du skulle kunna svara på bästa sätt för att undvika att behöva avslöja för mycket, eller något du inte vill, fundera över möjliga svar.

Exakt så. Man känner sig nästan skyldig att berätta sanningen och det är svårt att veta vart man ska dra gränsen, saknar en inre känsla för det. Är väldigt orolig att jag ska sabba denna chans, då det är lite av ett drömjobb. Jag sökte spontant dit, så det är i alla fall en fördel att man inte konkurrerar med många sökanden.

Har idag skrivit upp alla tänkbara frågor som kan dyka upp, ska sen visualisera hur jag kan besvara dom. Får sen hoppas att jag inte får blackout när det gäller, är väldigt vanligt att jag känner mig snurrig och får en "utanför kroppen-känsla" i sådana situationer.. en annan vanlig grej är att jag får svårt att hantera rösten när jag är nervös, käken blir alldeles spänd och rösten ansträngd. Kan hända att man stammar osv. Fy fan.

Jag har lugnande tabletter hemma, jag har funderat på om jag ska ta dom innan intervjun eller inte. Fördelen är att jag kanske känner mig lugnare och kan samla mina tankar bättre, och kanske till och med kolla personen i ögonen relativt normalt. Nackdelen är att det eventuellt kan märkas och jag framstår som en lite för instabil individ.

Du ska nog inte jaga upp dig så inför en vanlig jobbintervju, vi aspisar har en tendens att måla upp alla möjliga skräckscenarier och du behöver inte ta upp att du är AS, de ska dom skita i, om du inte skall söka som pilot eller hjärnkirurg. Det kommer att gå bra ska du se...

Det borde väl inte märkas om man tar en lugnande tablett; det värsta som kan hända då är väl att man upplevs som slö el sömnig, men de kan ju inte veta att det beror på tabletter. Men du har väl tagit dessa tabletter förr och vet hur de verkar?

Om det kommer en sån där allmän fråga "beskriv dina goda och dåliga/svaga sidor", så har du väl färdiga svar till hands. Och på svaga kan du säga att du inte är så social och föredrar att jobba på i stället för att snacka el hur du formulerar det. Du kan ju nämna att du är introvert och att alltför mycket socialt umgänge därför är dränerande för din energi. Antar att introvert låter bättre än Asperger, och en tredjedel av oss är introverta, alltså fler än de med npf.

Skulle du börja stamma så kan du säga att du tycker att intervjusituationer är rätt nervösa, det kan du kanske säga redan från början. Det bör de vara vana vid.

Sen antar jag att du har ett bra svar också på frågan "varför ska vi anställa dig", dvs dina talanger, kunskaper, erfarenheter och framför allt stora intresse och engagemang för arbetsuppgifterna.

Önskar dig lycka till!

antonius skrev:Du ska nog inte jaga upp dig så inför en vanlig jobbintervju, vi aspisar har en tendens att måla upp alla möjliga skräckscenarier och du behöver inte ta upp att du är AS, de ska dom skita i, om du inte skall söka som pilot eller hjärnkirurg. Det kommer att gå bra ska du se...

Tyvärr kan jag inte styra mina tankar och oro.. Är nojig och paranoid och övertänker. Ska bli himla skönt när det är gjort Har någon dag till att förbereda mig.

Alien skrev:Det borde väl inte märkas om man tar en lugnande tablett; det värsta som kan hända då är väl att man upplevs som slö el sömnig, men de kan ju inte veta att det beror på tabletter. Men du har väl tagit dessa tabletter förr och vet hur de verkar?

Om det kommer en sån där allmän fråga "beskriv dina goda och dåliga/svaga sidor", så har du väl färdiga svar till hands. Och på svaga kan du säga att du inte är så social och föredrar att jobba på i stället för att snacka el hur du formulerar det. Du kan ju nämna att du är introvert och att alltför mycket socialt umgänge därför är dränerande för din energi. Antar att introvert låter bättre än Asperger, och en tredjedel av oss är introverta, alltså fler än de med npf.

Skulle du börja stamma så kan du säga att du tycker att intervjusituationer är rätt nervösa, det kan du kanske säga redan från början. Det bör de vara vana vid.

Sen antar jag att du har ett bra svar också på frågan "varför ska vi anställa dig", dvs dina talanger, kunskaper, erfarenheter och framför allt stora intresse och engagemang för arbetsuppgifterna.

Önskar dig lycka till!

Tack så mycket!

Jag kommer nog ta lugnande, men jag vet inte riktigt vilken dos. Tar jag en tablett känner jag inget, tar jag två blir jag ganska slö. Men hela grejen med att jag fått tabletterna utskrivna är ju att ta dom när jag får hög ångest, det borde vara okej att ta dom i vilket sammanhang som helst då? Tycker det känns brottsligt nästan, har ofta en sådan känsla.

Att säga att man är introvert klingar verkligen bättre, det ska jag lägga på minnet. Har även skrivit i det personliga brevet att jag är lite social tillbakadragen, hade det varit ett problem hade jag kanske inte ens blivit kallad.

Tack för ert stöd!

Jag fick jobbet : -)

Stratocaster skrev:Behöver hjälp med att bolla mina tankar om min situation...

Jag har en tillsvidareanställning och är sjukskriven ca 3 månader för tillfället. I samråd med läkare, psykolog, kurator har jag kommit fram till att jag måste byta arbete som passar mig bättre energimässigt och som är mindre socialt krävande.

Jag har nu äntligen fått energi att söka jobb som intresserar mig och blev plötsligt kallad till intervju. Vad jag sett tidigare rekommenderar dom flesta att man inte berättar om sin diagnos för arbetsgivare. Jag förstår problematiken bakom det men min magkänsla säger ändå att jag vill berätta, för att slippa fler återinsjuknanden. Dvs redan vid intervjun berätta "sanningen", för att sedan eventuellt börja arbetet utan att behöva spela social och ha massa ångest. Men logiken säger ändå att chansen för att mötas av förståelse och att inte bli bortfiltrerad redan vid första mötet är små.

Eftersom jag är sjukskriven måste jag ju också berätta detta på intervjun? Jag skulle aldrig kunna ljuga om det. Hur skulle ni göra/vad är rätt att göra? Och hur lägger man fram det på ett bra sätt? Om jag var arbetsgivare skulle jag i första hand kanske inte välja en kandidat som är sjukskriven för svår depression och har en aspergerdiagnos.

Jag har sjukt mycket ångest sen jag blev kallad på intervju. Stängt av min telefon, dragit för gardinerna och är livrädd för nästa steg.

Om man inte kan ljuga, hur kan man lägga upp detta på en arbetsintervju på ett bra sätt?

starta mobilen, öppna gardinerna, gå på intervjun och gör vad som känns bäst. värsta som kan hända är att du får ett nej. det är inte svårare än så.

EDIT: såg inte att du fått jobbet, grattis!

Stratocaster skrev:Jag fick jobbet : -)

Stort grattis å kul att höra att du fick jobbet.

Stratocaster skrev:Tack för ert stöd!

Jag fick jobbet : -)

Grattis! Verkligen kul att det gick vägen och hoppas att det blir bättre för dig nu på den nya arbetsplatsen så att du slipper må dåligt.

Grattis! Intervjun måste ha gått bra då.