Jag är 24 år och jag har Asperger och ADHD vilket är en fruktansvärt jobbig kombination och det här ställer självklart till stora problem i mitt liv och har många gånger fått mig att vilja "avsluta" det hela.
Men det har inte alltid varit så. När jag var yngre (innan jag fick diagnoserna) så var jag en riktig idiot rent ut sagt! Jag var ute jämt och gjorde saker man inte bör göra. Jag var nära att hamna i riktigt dåliga banor. Och jag sket fullständigt i vad andra tyckte om mig. Jag gjorde som jag kände för och hade inga hämningar.
Efter att jag fick mina diagnoser så gick allting utför (psykiskt) och desto äldre jag blev desto mer verkade diagnoserna påverka mig och verkligen trycka ner mig. Dom bröt ner mig tills det inte fanns nånting kvar av mitt gamla jag och jag var bara en själlös individ utan något hopp, glädje eller vilja.
Jag ska väl även tillägga att jag aldrig fått nån medicin som funkat vilket har gjort att jag tagit avstånd från medicinering för att jag hellre löser problemet på egen hand. Det är ju i mitt huvud och då är det väl bara jag som har kunnat göra något åt det? Så har jag tänkt i många många år. Nu har jag insett att jag behöver medicin för att kunna komma igång med livet igen och väntar på tid för att diskutera medicin.

Så jag har sakta fått slita och kämpa för att kunna hantera mig själv och få tillbaka min relation till omvärlden. Vilket har varit ett jävla helvete.

Men om det finns något jag kan ta med mig av allt detta och något som faktiskt gör att jag är tacksam över att ha dom diagnoser jag har, då ska det vara att jag alltid har tvingat mig själv till personlig utveckling. Jag har varit tvungen att genom allt som är jobbigt ändå vara tvungen att försöka ta mig ur skiten. Även om jag fortfarande har en vääääldigt lång väg kvar att gå och jag fortfarande mår väldig dåligt så har ändå resan och tvånget till personlig utveckling gjort mig till en helt ny människa. En tillmötesgående, trevlig, omtänksam och enligt mig en allmänt schysst kille.

Så är diagnosen verkligen ett så stort problem?
Även fast jag har mina svårigheter så är jag ändå tacksam över att diagnoserna tvingat mig till att bli en bra människa.
Och jag är nöjd med den jag är idag, även om det finns mycket att jobba på.

Kände bara att jag behövde få ur mig detta och hoppas att det kanske kan hjälpa nån att se sin diagnos ur ett annat perspektiv och kunna få ytterligare kraft att kämpa.

Tack för att du delar med dig. Som mamma till en aspiestjej som för tillfället befinner sig på botten behöver man få höra att det finns en ljusning någonstans.
Lycka till med din fortsatta strävan mot bättre mående!

tahlia skrev:Tack för att du delar med dig. Som mamma till en aspiestjej som för tillfället befinner sig på botten behöver man få höra att det finns en ljusning någonstans.
Lycka till med din fortsatta strävan mot bättre mående!

Tack så mycket! Nu är detta visserligen en kort sammanfattning. För om jag skulle skriva ner allt så skulle jag nog officiellt kunna kalla mig författare, haha.
Men ja, summan av kardemumman är väl egentligen att det är väldigt tufft att leva med dessa diagnoser, men att få en diagnos har för mig inneburit att jag fått en nystart och kunna utvecklas som person på ett sätt som "normala" människor oftast inte gör eller ens klarar av. Och det är en skön känsla. Man får möjligheten att känna sig unik på riktigt och man ser saker på ett annat sätt än vad andra gör.

Det smärtar mig att höra att hon är på botten men jag hoppas att även din dotter kommer kunna finna ett ljus i mörkret!

Fast du skrev att diagnoserna verkade trycka ned dig, låter spontant inte som om det är något du skulle gilla då, gissar att det saknas någon pusselbit då eller så är det något jag inte förstår.

nano skrev:Fast du skrev att diagnoserna verkade trycka ned dig, låter spontant inte som om det är något du skulle gilla då, gissar att det saknas någon pusselbit då eller så är det något jag inte förstår.

Jadå, dom trycker ner mig. Det är ett pain in the ass att leva med vilket jag fastställt, men samtidigt så försöker jag vända diagnoserna till något positivt. Förstår du?
Jag uttrycker mig kanske dåligt men jag försökte kortfatta ett komplicerat liv och skriva av mig lite bara. Så den som läser kan säkert tycka att det saknas mycket pusselbitar.
Du behöver inte förstå, det finns säkert många som inte gör det, men du har iaf läst det. Och det känns bra för mig.

För mig personligen tycker jag att diagnosen är någonting bra. Någonting som gör att jag kan leva ett intressant och utmanande liv i mångt och mycket. Det är vad en gör det till tänker jag.

Jag skulle aldrig ha upplevt de bra sakerna med livet om inte jag även upplevt de dåliga. Nu räknar jag inte AS till en av de riktigt dåliga som jag sett direkta positiva effekter av (eller snarare positiva effekter genom att jag lärt mig av det dåliga).
Men även AS har några positiva effekter, tex så skulle jag nog aldrig startat eget om jag inte hade haft AS, särskilt inte inom mitt specialintresse (som jag då antagligen inte skulle ha haft).