Asperger och Kärlek (Omröstning)
89 inlägg
• Sida 2 av 4 • 1, 2, 3, 4
Min dotter är sju år nu. Jag har hand om henne varannan vecka.. Hon är väldigt mogen för sin ålder som tur är och har stor förståelse för att jag är "lite annorlunda".
Trots att jag älskar henne gränslöst är jag i stort behov av assistans emellanåt och som tur är har jag bra föräldrar som kan ställa upp ofta.
Känner mig ofta som en otillräcklig förälder men tack och lov är min dotter ett väldigt harmoniskt, positivt,aktivt och glatt barn.
Har gjort allt jag har kunnat för att hon aldrig ska fara illa. Jag har dock fortfarande svårt att tolka otydliga "signaler" som när hon blir gnällig och jobbig eller allmänt förändrad i sitt sätt. Sådanna yttringar kan ju bero på en rad orsaker hos barn, de kanske håller på att bli sjuka,är överstimulerade, övertrötta osv.. Hatar min avsaknad av att "känna på mig" vad det är för fel,något som alla NT föräldrar verkar ha inbyggt som någon slags "telepati" mellan förälder och barn. De liksom "bara VET" vad det är som krävs av dem i sådana lägen..
Trots att jag älskar henne gränslöst är jag i stort behov av assistans emellanåt och som tur är har jag bra föräldrar som kan ställa upp ofta.
Känner mig ofta som en otillräcklig förälder men tack och lov är min dotter ett väldigt harmoniskt, positivt,aktivt och glatt barn.
Har gjort allt jag har kunnat för att hon aldrig ska fara illa. Jag har dock fortfarande svårt att tolka otydliga "signaler" som när hon blir gnällig och jobbig eller allmänt förändrad i sitt sätt. Sådanna yttringar kan ju bero på en rad orsaker hos barn, de kanske håller på att bli sjuka,är överstimulerade, övertrötta osv.. Hatar min avsaknad av att "känna på mig" vad det är för fel,något som alla NT föräldrar verkar ha inbyggt som någon slags "telepati" mellan förälder och barn. De liksom "bara VET" vad det är som krävs av dem i sådana lägen..
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Jag har också barn. 5 årig son som jag har varannan vecka. Jag tycker det funkar bra, men det kan vara lite jobbigt ibland eftersom jag inte är NT (Hoppas ni förstår undermeningen i det, fråga gärna annars)
Sedan så jobbar jag heltid, barnledig ena veckan och har sonen den andra.
Känner att jag inte har så mycket mer energi till något annat än de har sakerna. Vill gärna ha det, men orken finns liksom inte.
Men, men. Sonen är mitt allt och jag är en stolt AS pappa!
Sedan så jobbar jag heltid, barnledig ena veckan och har sonen den andra.
Känner att jag inte har så mycket mer energi till något annat än de har sakerna. Vill gärna ha det, men orken finns liksom inte.
Men, men. Sonen är mitt allt och jag är en stolt AS pappa!
Senast redigerad av SilentMan 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Juni, du verkar vara en väldigt fin person. Det låter underbart att dina barn är glädjen i ditt liv. Mitt barn bringar också stor glädje till mitt liv och jag är oendligt tacksam att hon finns. Men jag har även ett stort behov av ensamhet emellanåt, något som kan vara svårt att förklara för ett barn (i alla fall när de är små). Jag behöver helt enkelt vila ut ifrån de intryck som vardagen ger.
Min dotter har tack och lov stor förståelse för det och kan utan problem sysselsätta sig själv i två timmar alldeles knäpptyst så att jag kan sova en stund. När jag vaknar brukar jag alltid vara utvilad och ha mycket mer energi över till att vara med henne. Jag kan beundra henne ofta för hennes förmåga att sätta sig in i mina behov, en förmåga jag själv har avsaknad av. Hon är cool, min dotter
Min dotter har tack och lov stor förståelse för det och kan utan problem sysselsätta sig själv i två timmar alldeles knäpptyst så att jag kan sova en stund. När jag vaknar brukar jag alltid vara utvilad och ha mycket mer energi över till att vara med henne. Jag kan beundra henne ofta för hennes förmåga att sätta sig in i mina behov, en förmåga jag själv har avsaknad av. Hon är cool, min dotter
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Tack! Du verkar också väldigt rar.
Man får försöka vila och tänka de stunder som de roar sig själva.
Min dotter gör tyvärr inte det så ofta, men på något sätt kan jag ofta tänka "egna tankar" samtidigt som vi leker.
Det går bättre och bättre ju större hon blir, hon är fem nu.
Vi förstår varann, hon har troligtvis också Asperger.
Hon går på utredning.
Man får försöka vila och tänka de stunder som de roar sig själva.
Min dotter gör tyvärr inte det så ofta, men på något sätt kan jag ofta tänka "egna tankar" samtidigt som vi leker.
Det går bättre och bättre ju större hon blir, hon är fem nu.
Vi förstår varann, hon har troligtvis också Asperger.
Hon går på utredning.
Senast redigerad av juni 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Missbutterfly, väldigt fin och rörande beskrivning av hur det gick till när du fick din dotter.
Min mamma var också väldigt ung när hon fick mig och tack vare det så har vi alltid varit mer som vänner än mor-&-dotter. Har fortfarande jättebra kontakt med henne, faktiskt ännu bättre nu på senare år sedan vi insett att även hon har många AS-drag.
Min mamma var också väldigt ung när hon fick mig och tack vare det så har vi alltid varit mer som vänner än mor-&-dotter. Har fortfarande jättebra kontakt med henne, faktiskt ännu bättre nu på senare år sedan vi insett att även hon har många AS-drag.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Blir glad av att läsa det du skriver Inger, det ger mig även hopp inför framtiden..
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Ock, ock, ock....
Så pessimistiska ni är.
Inger... Det finns ju folk i samma sits som du... som inte heller vill flytta ihop och smeta ihop varandras skivsamlingar och böcker.
Det borde upprättas ngn kontaktförmedling här på forumet. Kärlek för aspergianer är definitivt möjligt.
Jag hade turen att träffa en tjej som det funkar någorlunda med. Vi har båda fått aspergerdiagnos nyligen och nu funkar det ännu bättre, för nu kan vi prata öppet om vissa egenheter och vi förstår varandra. Hon kan säga rakt ut att nu orkar hon inte lyssna på mig och att hon vill vara ifred och se på tv utan att man blir sårad. Jag kan säga att jag inte tycker om att gå och handla eller att jag blir arg över att vi inte har fasta mat-tider. Vi kan bråka mycket, men ändå så förstår vi varför och respekterar varandra.
Jag var tillsammans med en "vanlig" tjej för länge sen. Det slutade illa. Hon klagade på mig varför jag inte brydde mig om henne och inte frågade vad hon hade gjort på dagen och så... och jag orkade inte med att hon krävde så mycket känslor från mig. Min nuvarande tjej är jättebra, hon säger rakt ut: Håll käft, jag har asperger
And I love her
Så pessimistiska ni är.
Inger... Det finns ju folk i samma sits som du... som inte heller vill flytta ihop och smeta ihop varandras skivsamlingar och böcker.
Det borde upprättas ngn kontaktförmedling här på forumet. Kärlek för aspergianer är definitivt möjligt.
Jag hade turen att träffa en tjej som det funkar någorlunda med. Vi har båda fått aspergerdiagnos nyligen och nu funkar det ännu bättre, för nu kan vi prata öppet om vissa egenheter och vi förstår varandra. Hon kan säga rakt ut att nu orkar hon inte lyssna på mig och att hon vill vara ifred och se på tv utan att man blir sårad. Jag kan säga att jag inte tycker om att gå och handla eller att jag blir arg över att vi inte har fasta mat-tider. Vi kan bråka mycket, men ändå så förstår vi varför och respekterar varandra.
Jag var tillsammans med en "vanlig" tjej för länge sen. Det slutade illa. Hon klagade på mig varför jag inte brydde mig om henne och inte frågade vad hon hade gjort på dagen och så... och jag orkade inte med att hon krävde så mycket känslor från mig. Min nuvarande tjej är jättebra, hon säger rakt ut: Håll käft, jag har asperger
And I love her
Senast redigerad av Micke S 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Micke S skrev:Jag var tillsammans med en "vanlig" tjej för länge sen. Det slutade illa. Hon klagade på mig varför jag inte brydde mig om henne och inte frågade vad hon hade gjort på dagen och så... och jag orkade inte med att hon krävde så mycket känslor från mig.
Det är nästan så man blir mörkrädd. Jag är en "vanlig" tjej som är tillsammans med, eller rättare sagt har försökt få det att fungera med en kille som förmodligen har aspergers. Beskrivningen ovan kunde vara en beskrivning över hur det fungerat och fungerar mellan oss också. Jag upplever honom som ointresserad och passiv. Någon ömsesidighet finns inte. Tydligen är han inte unik, utan dragen typiska för flera som har aspergers. På ett sätt är det skönt att veta.
Å andra sidan leder det till en annan fundering. Om det är så att aspergers medför nedsatt förmåga till ömsesidighet, känslomässigt engagemang, osv, att det blir svårt att klara en "vanlig" nära (kärleks)relation med en annan vuxen, är man då förmögen att klara av föräldraskap? Ingen annan relation ställer så stora krav på närhet, ömsesidighet, lyhördhet och känslomässigt engagemang som föräldraskapet. Ett barn är också totalt utlämnat.
Några har skrivit här om att ha barn, men samtliga berättelser är uteslutande utifrån förälderns perspektiv. Barnet då? Hur är det att vara barn och ha en mamma eller pappa som är insjunken i sig själv, och har svårt till den känslomässiga värme, lyhördhet, osv som normalfungerande "vanliga" föräldrar har? En förälder som har svårt att lyssna in och tolka barnets behov? En förälder som "inte orkar med"?
Killen som jag försökt få det att fungera med, och jag, har pratat om framtiden och eventuella barn. Han vill ha barn. Själv tvivlar jag allt starkare på att vi har någon framtid alls tillsammans. För mig finns alternativet att gå vidare, och söka något bättre. För honom finns kanske inte samma alternativ. Han är långtidsarbetslös (borsett från en kortare tids anpassad lönebidragsanställning), har inga vänner, har svårt att komma upp på morgnarna, är väldigt passiv och osjälvständig, osv. Jag å andra sidan är aktiv, har många vänner, ett tidigare långt förhållande bakom mig, har fast anställning, och är allmänt vad man kallar "välfungerande". Vi är varandras raka motsatser. Att jag stannat hos honom och ändå försökt få det att fungera är att jag mitt i all hans tafatthet, ointresse, passivitet och klumpighet sett flera kvaliteter, mänskliga kvaliteter, som har ett värde. Men vardagskunnande är inte hans starka sida, heller inte att ge till andra människor. Och ska man vara nära, eller ha barn tillsammans krävs framför allt de egenskaperna.
Senast redigerad av Google 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Google.
Jag har inte svårt för känslomässig värme, lyhördhet, engagemang etc.
Tvärtom, jag blir ofta upprörd på alla människor som låter sina barn ligga och gråta tex. Och folk verkar helt oberörda när sprutor och blodprov tas på deras små. Konstigt tycker jag.
Jag frågar alltid efter hur andra mår och bryr mig.
Sjunker in i mig själv gör jag inte heller. Det är väl de som har svår autism som gör det.
Jag har inte svårt för känslomässig värme, lyhördhet, engagemang etc.
Tvärtom, jag blir ofta upprörd på alla människor som låter sina barn ligga och gråta tex. Och folk verkar helt oberörda när sprutor och blodprov tas på deras små. Konstigt tycker jag.
Jag frågar alltid efter hur andra mår och bryr mig.
Sjunker in i mig själv gör jag inte heller. Det är väl de som har svår autism som gör det.
Senast redigerad av juni 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Jag har inte svårt för känslomässig värme, lyhördhet, engagemang etc.
Inte jag heller.
Sjunker in i mig själv gör jag inte heller. Det är väl de som har svår autism som gör det.
Jag gör inte heller det.
Senast redigerad av Tess 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Google, det varierar mycket mellan individer. En del Asperger-personer har fullt nog med att ta hand om sig själva och är verkligen inte lämpade som föräldrar, andra är som Tess och Juni påpekar väldigt empatiska och omtänksamma.
Just i fallet med din kille så låter det som om han hör till den första gruppen, och därmed tycks du själv ha dragit en rimlig slutsats ang hans eventuella lämplighet som far.
Just i fallet med din kille så låter det som om han hör till den första gruppen, och därmed tycks du själv ha dragit en rimlig slutsats ang hans eventuella lämplighet som far.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Micke S skrev:text
Kul att du dela med dig, ni verkar passa riktigt bra ihop
Är själv likadan och tror verkligen inte en "vanlig" tjej skulle passa mig om det mot förmodan skulle hända att jag träffa någon nångång.
Google,
Som du besktriver din kille upplever nog många mig.
Men man är den man är helt enkelt, not much to do about it..
Senast redigerad av Lostboy 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Varför skulle inte killen ifråga kunna skaffa barn? Har han en tjej som stöttar honom och hjälper honom ska det väl inte vara helt omöjligt att han skulle kunna ha barn? Eller?
Och vi kan ju inte avgöra hans lämplighet som far egentligen. Det kan ju bara han veta. Säger han att han vill ha barn så känner väl han sig mogen också att skaffa barn kan man ju hoppas.
Och vi kan ju inte avgöra hans lämplighet som far egentligen. Det kan ju bara han veta. Säger han att han vill ha barn så känner väl han sig mogen också att skaffa barn kan man ju hoppas.
Senast redigerad av Tess 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Google. Som jag förstått genom din beskrivning av din pojkväns karaktärsdrag så verkar han ha övervägande "dåliga" sidor i sin personlighet,d v s du får honom att låta som en "dålig människa" i mina öron. Vad är det egentligen du tycker om hos honom?
Han är som du beskriver "ointresserad" och "passiv",min spontana tanke är att ni kanske inte är rätt för varandra. Men det är ju enbart en tanke.
Jag är själv förälder till en liten "normal" tjej på sju år.
Visst har det varit svårt emellanåt att "mötas" i behov och förståelse men min dotter har med all säkerhet ALDRIG lidit. Faktum är att hon förefaller vara ett mycket harmoniskt och lyckligt barn.
Visst har det varit svårt att vara förälder emellanåt men jag upplever att en hel del "normala" personer också kan tycka det.
Kanske du inte kan få din kille att utvecklas i er relation och vice versa,kanske det är så att han har svårighet för förändringar (i detta fall att han är "trygg" i att vara tillsammans med dig för att han har "vant" sig vid det) och själv har svårt att ta beslut i fråga om att skiljas åt.
Du har efter vad jag förstått fler "bättre" alternativ medan han (långtidsarbetslös och allt..) har mindre potential att träffa någon annan.
Kanske. Jag vet ju inte..
Han är som du beskriver "ointresserad" och "passiv",min spontana tanke är att ni kanske inte är rätt för varandra. Men det är ju enbart en tanke.
Jag är själv förälder till en liten "normal" tjej på sju år.
Visst har det varit svårt emellanåt att "mötas" i behov och förståelse men min dotter har med all säkerhet ALDRIG lidit. Faktum är att hon förefaller vara ett mycket harmoniskt och lyckligt barn.
Visst har det varit svårt att vara förälder emellanåt men jag upplever att en hel del "normala" personer också kan tycka det.
Kanske du inte kan få din kille att utvecklas i er relation och vice versa,kanske det är så att han har svårighet för förändringar (i detta fall att han är "trygg" i att vara tillsammans med dig för att han har "vant" sig vid det) och själv har svårt att ta beslut i fråga om att skiljas åt.
Du har efter vad jag förstått fler "bättre" alternativ medan han (långtidsarbetslös och allt..) har mindre potential att träffa någon annan.
Kanske. Jag vet ju inte..
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Som jag förstått genom din beskrivning av din pojkväns karaktärsdrag så verkar han ha övervägande "dåliga" sidor i sin personlighet,d v s du får honom att låta som en "dålig människa" i mina öron. Vad är det egentligen du tycker om hos honom?
Håller med.
Senast redigerad av Tess 2011-05-04 10:30:07, redigerad totalt 1 gång.
Google, glad att vi kunde vara till lite hjälp.
Glömde visst också att svara Tess, upptäckte jag nu... (fastnade på lysrörstråden).
Jag har inte sagt att det är omöjligt. Men varför ska tjejen behöva ta allt ansvar? Hon kanske vill ha en kille som stöttar henne istället?
Nej. Men ingen har heller "avgjort" hans lämplighet, bara gett en spontan reaktion utefter den beskrivning som gavs.
Det ska man nog inte ta som synonymt. Att man vill ha barn är inte detsamma som att man klarar av det. Den som bör avgöra saken är förstås den som ska föda barnet. Om man redan från början har tveksamheter om partnerns ev lämplighet som förälder så är det nog väldigt klokt att avvakta.
Glömde visst också att svara Tess, upptäckte jag nu... (fastnade på lysrörstråden).
Tess skrev:Varför skulle inte killen ifråga kunna skaffa barn? Har han en tjej som stöttar honom och hjälper honom ska det väl inte vara helt omöjligt att han skulle kunna ha barn? Eller?
Jag har inte sagt att det är omöjligt. Men varför ska tjejen behöva ta allt ansvar? Hon kanske vill ha en kille som stöttar henne istället?
Tess skrev:Och vi kan ju inte avgöra hans lämplighet som far egentligen.
Nej. Men ingen har heller "avgjort" hans lämplighet, bara gett en spontan reaktion utefter den beskrivning som gavs.
Tess skrev:Det kan ju bara han veta. Säger han att han vill ha barn så känner väl han sig mogen också att skaffa barn kan man ju hoppas.
Det ska man nog inte ta som synonymt. Att man vill ha barn är inte detsamma som att man klarar av det. Den som bör avgöra saken är förstås den som ska föda barnet. Om man redan från början har tveksamheter om partnerns ev lämplighet som förälder så är det nog väldigt klokt att avvakta.
Senast redigerad av Inger 2011-05-04 10:30:08, redigerad totalt 1 gång.
Jag då?
Det där skrev jag i och för sig till Google på skoj.
Jag menade inte att tjejen ska ta allt ansvar. De får ju stötta varandra och hjälpas åt såklart.
Det är ju klart att det är bra att vänta om man är osäker på att sin partner klarar av att skaffa barn. Det är ju ett beslut som båda ska ta men man måste ju kunna skaffa barn om man vill även om man har as.
Nu lever ju inte hag med den här killen i fråga och jag vet ju inte hur svår as han har så jag kan ju inte säga hur de har det.
Senast redigerad av Tess 2011-05-04 10:30:08, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor