hysteriskt skrev:Jag kan försöka beskriva, jag får se hur det går... Jag har nästan aldrig försökt beskriva det innan.

Ett tag, när jag mådde som värst, och hade det som värst, när jag var tolv-fjorton år, så var jag splittrad.
Jag var olika personligheter, och var visserligen medveten om dessa, men jag såg det som något helt normalt. Jag förstod inte att andra tyckte att jag betedde mig underligt när jag kallade "mig själv" vid olika förnamn och först visade upp ett beteende som liknade en vuxens för att i nästa stund bete mig som en sjuåring.

Dessa personligheter var medvetna om varandra, och hade olika relationer.
Två utav dem var tvillingsystrar och stöttade varandra.
Jag har kvar en anteckningsbok där dessa två skriver "meddelanden" till varandra.
När jag läser det idag så kan jag inte riktigt förstå hur detta kunde vara normalt för mig då.

"Jag vet inte vad jag ska göra, jag står inte ut längre!"
"Du måste fortsätta kämpa, du kan inte ge upp nu! Jag hjälper dig!"

Är ett exempel på vad som kunde stå i boken...

Men även om de olika personligheterna var medvetna om varandra, så fick jag ofta minnesluckor och kunde inte minnas vad de andra hade gjort. Detta gjorde både mig och min omgivning förvirrad. De kunde påstå att "jag" hade sagt saker som jag sedan blint förnekade och inte hade något minne av att jag hade sagt.

Nu är det, som jag skrev innan, inte längre lika "extremt".
Men jag är visserligen fortfarande splittrad och går in i olika roller omedvetet.
En riktig "autistisk" Anna, en normal Anna, en Anna som kan klara vad som helst, en Anna som är terapeut, en vuxen-Anna, en sjuårig Anna och så vidare.
Jag är en och samma, men samtidigt inte. Antagligen är detta mitt sätt att just nu klara av det "sociala"... Eller, snarare att klara att hålla mitt huvud över ytan till den "verkliga" världen.

Jag känner igen mig i mycket av det du beskriver. Jag utvecklade en andra "personlighet" när jag var 16 år, och hon och min ursprungliga personlighet hade olika namn. Men jag berättade det aldrig för nån, eller sa att jag hette nåt annat än vad folk trodde, jag låtsades att jag hade ett filter i örat som översatte namnet så att jag hörde rätt namn. Så ingen visste hur splittrad jag var, även om jag ofta fick höra att jag var så föränderlig, såna tvära kast i hur jag växlade fram och tillbaka...

Men jag visste hela tiden om det, och visste vad jag hade gjort som båda "personligheterna", så jag ser mig inte som DID. Min splittring är mest känslomässig, men även i vilka förmågor de olika "personligheterna" har. Jag kan också diskutera med mig själv, lite terapi mellan de två namngivna "personligheterna", och i de samtalen få många bra insikter...

Sista tiden har jag börjat undra om jag har fler, icke namngivna, "personligheter". En, som jag levt som rätt mycket sista tiden, är definitivt inte en av de två namngivna, insåg jag härom dan. Kom plötsligt att undra över vem det var som kommit in i mitt liv...

Några minnseluckor har jag dock aldrig haft. Däremot overklighetskänslor, att det känns inte som att det är JAG som har gjort vissa saker, som min andra "personlighet" gjort. Så jag har kämpat mycket för att det ska kännas verkligt, att jag faktiskt har gjort vissa saker, t ex när jag var punkare i tonåren, så skar jag mig på armarna, liksom många andra i det gänget gjorde. Jag försökte skära så djupt jag vågade, för att få bestående ärr som bevis på att det hade hänt i verkligheten. Likadant i vissa andra situationer, att jag medvetet skaffat mig "souvernirer" som påminner mig om att jag faktiskt gjort vissa saker i verkligheten. Det har särskilt gällt när jag gjort saker som den "personlighet" som jag skapade som 16 åring, för jag har haft svårt att identifiera den "personligheten" som JAG.

Nu börjar jag inse att alla de här personligheterna faktiskt är jag, bara olika delar av mig. Men tyvärr har jag ingen hel personlighet, som besitter alla förmågor jag har, så för att kunna utnyttja vissa av mina förmågor måste jag växla till en "personlighet" som besitter de förmågorna...

Haha. Hur personlig bör man vara för att ens personlighet ska vara en personlighet tycker ni?

Isse skrev:Haha. Hur personlig bör man vara för att ens personlighet ska vara en personlighet tycker ni?

Din fråga är väldigt luddig och svår att svara på (om jag inte ska dra till med massa filosofiska utläggningar).

Ps: Du har pm.

Klart man kan ha fler, jag har tre. En med autism som jag inte gillar för den gör allt så besvärligt så jag konstureade den person jag är när jag är NT och så en tredje som är en argsint jäkel som jag helst inte "träffar" så ofta, men den tar över i mycket trängt läge så kan hon klå upp vem som helst. Olika namn? Jodå, Nt-jaget bytte tom. förnamn helt via skatteverket för att skilja sej från den som inte fungerar.