Måste man verkligen se deprimerad ut om man är det? Jag var nyligen på ett läkarbesök där jag försökte diskutera mina årligen återkommande depressiva (enligt mig själv) besvär vintertid. Läkaren säger då till mig; "jamen du ser ju inte deprimerad ut". Och avfärdade bestämt att jag var deprimerad eftersom jag inte såg deprimerad ut. För mig låter det helt sjukt.

Moderator: Ändrade rubriken något.

Hur ser ni ut när ni är deprimerad?

Stel mimik antar jag psykiatriker brukar fråga mig om jag är deprimerad fastän jag inte känner mig det.

Självklart det inte alltid syns utanpå. Ingen trevlig gubbe det där.

Skrämmande att det finns läkare som tror att dom kan se allting i ansiktet på folk. Känslor behöver ju inte synas i ansiktet menar jag.

TheLooser skrev:Skrämmande att det finns läkare som tror att dom kan se allting i ansiktet på folk. Känslor behöver ju inte synas i ansiktet menar jag.

Tror dom mer ser det i ögonen om jag ska vara ärlig inte konstigt att ögonen sägs vara själens spegel.

TheLooser skrev:Skrämmande att det finns läkare som tror att dom kan se allting i ansiktet på folk. Känslor behöver ju inte synas i ansiktet menar jag.

För personer med asperger är väl bristande kroppsspråk en av kriterierna och därmed har psykiatrikern inte gjort sin hemläxa?

plåtmonster skrev:

TheLooser skrev:Skrämmande att det finns läkare som tror att dom kan se allting i ansiktet på folk. Känslor behöver ju inte synas i ansiktet menar jag.

För personer med asperger är väl bristande kroppsspråk en av kriterierna och därmed har psykiatrikern inte gjort sin hemläxa?

Det är just därför depression är en diferiansiagnos och det går ju inte att se om det är ett NPF eller något annat innan man har gjort en ordentlig utredning.

DIFFERENTIALDIAGNOSER


Det är allt mer uppmärksammat att det i samband med en mängd olika problem i vuxen ålder kan finnas en neuropsykiatrisk bakgrund. Inte minst i vuxenpsykiatrin kan detta vara en anledning till terapiresistens.

Det finns en betydande komorbiditet mellan neuropsykiatrisk störning (här i första hand gällande ADHD/DAMP, men till delar också autismspektrumstörningar) och:

Beroende/missbruksproblematik
Förstämningssyndrom (både depressiva och bipolära tillstånd)
ångesttillstånd
Psykotiska tillstånd (där exempelvis negativa psykossymtom kan vara autistiska symtom)

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=876

Alltså har psykiatrikern inte läst på ordentligt.

På den här sidan kan man läsa följande;

Vilka hinder möter vi för depressionsdiagnos?

•Läkarens okunnighet om depression och depressionsdiagnostik, t ex att det skall synas utanpå om en person är deprimerad. En livlig person med expressiv psykomotorik kan felbedömas som icke-deprimerad. Det är den melankoliskt-depressive patienten som brukar ha det mimikfattiga ansiktsuttrycket.

http://www.internetmedicin.se/page.aspx?id=1358

Jag visste ju att jag skulle ha rätt

Innan jag fick diagnos hade jag andra problem, en sak var en 3 år lång, djup depression. Jag försökte under denna tid övertyga min läkare om att jag var deprimerad. Jag berättade om mitt liv, hur det var, i detalj, vad jag inte klarade av (allt), det kognitiva som jag inte längre kunde, hur jag kände mig... men hon sa att jag hittade på.

Jag frågade varför jag skulle vilja kämpa för att få henne att förstå om det inte var sant. Fick till svar att jag hade en personlighetsstörning och då vill man ha uppmärksamhet. Jag fattar inte eftersom jag aldrig gjorde något väsen av mig, jag uppförde mig noll utagerande och jag fick tvinga mig själv att säga saker eftersom det inte ligger för mig att tala om känslosaker. Då tror inte jag man ser speciellt uppmärksamhetssökande ut. Det var bara hennes förutfattade meningar.

Efter ett tag frågade jag vad som fick henne att tro att jag inte var deprimerad alls, trots att jag berättat att jag hade en lång och djup depression.

Hon säger för att jag inte gråter. Och för att jag inte talar långsamt och rör mig stelt. Det var allt. Det är enda sättet man kan se deprimerad ut på tydligen! Men hon var bergsäker, jag mådde bra! Det såg man på mig!

Det finns alltså inga fall där det inte funkar så. Alla blir såna. Alla. Andra fejkar.

Är så i kroppsvården med. När jag hade skitont, alltså så ont att man skriker rakt ut, skrek inte jag rakt ut på rätt sätt så jag fick alvedon bara. Vid andra tillfällen har jag inte heller blivit smärtlindrad eftersom det tydligen syns att jag inte har ont.

Inte ens om man påtalar att man HAR aspergers blir det skillnad. Man ska visa depression, ångest och smärta precis som andra, för alla visar det så, även de som inte kan..... Kan man inte får man väl spela det eller nåt vad vet jag. Men ngt måste man ju göra själv om man hamnar i en situation där man annars kanske dör.

Jag vet att jag kommer dö slutligen på någon akutmottagning där jag blir den som ska vänta längst för jag är "minst" sjuk. Någongång blir det så.

Jag har samma erfarenheter som kiddie och egentligen inte så mycket att tillägga. De flesta inom vården vill se en hel teaterföreställning då man kommer in och söker hjälp och det är extremt viktigt att man gör saker på deras sätt. Man får inte säga något rent ut heller, helst ska man inte nämna att man har en deprission (jag vet inte varför det är så) utan man ska spela deras spel först sedan får läkaren komma på det själv.

Jag själv tänkt på runt om socialt diagnos om autism och socialt samspel. (Det är så en autist eller aspbergare har svårigheter och nedsatt kommunikation eller social integration.) Som du beskriver att läkaren inte din eller din depression. Kanske att ser på ditt kroppsspråk,röstläge och mimik,utan rätt och slätt ganska "flat ut" så den läkaren inte kan tolka hur du mår. För ser neutral ut sätt vara. Kroppsspråk ,röst läge och ansikte. Ett mimik är viktigt för socialt samspel mellan NT människor. (Många kommer känna sig osäkra när de möter person med AST. Som vanlig är vanligt människor jobbar med, se och bemöter AST person att saknar kompetens möta AST personer. Det är min gissning och förslag att tolka din situation som upplevt.