Hur känns det att vara kär?
86 inlägg
• Sida 3 av 4 • 1, 2, 3, 4
Hur känns det att vara kär?
marxisten skrev:Tantaly skrev:Har aldrig förstått hur man kan bli förälskad i någon som inte besvarar känslor. Kärlek måste vara ömsesidig annars ser jag det som ensidig besatthet av en person.
Din kärlek (eller förälskelse är nog ett bättre ord) uppstår ju inte för att den andra personen har känslor för dig, eller hur?
Nej men den blir komplett. Annars ser jag det som att man gillar personen. Förstår inte hur man kan vara förälskad i någon som skiter totalt i en.
Ser kärlek som ett högre gillande som förövrigt alltid medför problem.
Hur känns det att vara kär?
Puzzle skrev:tahlia skrev:Det inleds med en lätt psykos
Haha, bästa förklaringen helt klart.
Håller med
Hur känns det att vara kär?
marxisten skrev:Är den besvarad är den underbar.
Nej. Den orsakar fortfarande oro och får en att bete sig allmänt oförutsägbart.
Hur känns det att vara kär?
Jag har varit cynisk och skulle sagt att äkta kärlek inte existerar, om det inte vore för min fästman, då jag tidigare valt att inte inleda eller ha några förhållanden, så levde jag utan det i över 10 år, jag såg aldrig bild på min fästman då vi träffades i online spel, fanns alltså inga yttre attribut som påverkade.
Nej, det var helt och hållet personkemi, det gick otroligt snabbt för mig att se honom som han verkligen var, den vackraste själ jag någonsin träffat.
Den själen blev jag förälskad i.
Dessutom upplevde han samma sak.
Vi var som två tvillingar som hittat varandra efter lång tid isär.
Vi avgudade varandra, var besatta av varandra, och ville behaga varandra.
Som att universum bestod av miljarder olika plan, och just vi två befann oss ensamma på samma plan, vi var varandra.
Det fanns inget oförutsägbart, då vi tänkte och agerade lika, ingen av oss ville "ta för sig", utan vi ville bägge bara ge den andra.
Det fanns inget problem som vi tog upp, som vi inte hittade en lösning på där vi bägge vann.
Vi visste att detta var något som otroligt få människor får uppleva, och vi var tacksamma att vi var dom två.
Fanns inga tvivel någonstans, eller i någon situation.
Allt var kristallklart.
Rent och otroligt vackert.
Det sorgliga är att efter detta vet jag att jag kommer aldrig att få uppleva något liknande mer i livet.
Men jag skulle inte byta en sekund av denna tid mot att det aldrig hänt.
Nej, det var helt och hållet personkemi, det gick otroligt snabbt för mig att se honom som han verkligen var, den vackraste själ jag någonsin träffat.
Den själen blev jag förälskad i.
Dessutom upplevde han samma sak.
Vi var som två tvillingar som hittat varandra efter lång tid isär.
Vi avgudade varandra, var besatta av varandra, och ville behaga varandra.
Som att universum bestod av miljarder olika plan, och just vi två befann oss ensamma på samma plan, vi var varandra.
Det fanns inget oförutsägbart, då vi tänkte och agerade lika, ingen av oss ville "ta för sig", utan vi ville bägge bara ge den andra.
Det fanns inget problem som vi tog upp, som vi inte hittade en lösning på där vi bägge vann.
Vi visste att detta var något som otroligt få människor får uppleva, och vi var tacksamma att vi var dom två.
Fanns inga tvivel någonstans, eller i någon situation.
Allt var kristallklart.
Rent och otroligt vackert.
Det sorgliga är att efter detta vet jag att jag kommer aldrig att få uppleva något liknande mer i livet.
Men jag skulle inte byta en sekund av denna tid mot att det aldrig hänt.
Hur känns det att vara kär?
Jag tycker tjejer är för komplicerade! Dom är som katter, dom kan vara snäll mot dig en dag och sen andra dagen kan dom hata dig! Inte konstigt att aspergers som jag inte kan få en tjej alls.
Hur känns det att vara kär?
I högstadiet förstod jag mig aldrig på allt fnissande de flesta tjejer höll på med. De ville veta vem jag var kär i. Jag funderade och kom på en nödlösning, ett namn på en kille i klassen över som jag tyckte såg snäll ut.. men jag minns aldrig om jag använde den, troligtvis inte. Idag kan jag säga att jag trivs bra själv, men har heller inget att jämföra med då jag aldrig varit "kär"/känt mig attraherad av någon.
Hur känns det att vara kär?
Jag träffade min kärlek på jobbet. Vi har en kontakt som jag aldrig upplevt tidigare och jag hade varit förälskad i honom under en lång period (ca. 2 år) utan att göra något åt saken.
Han pluggar utomlands och är därför bara hemma över lov och ledighet.
Hur som helst så inledde vi en romantiskt relation. Han har en mildare variant av asperger.
Det var en lång och krånglig period när vi inledde relationen, då han hela sitt liv undvikt just romantiska relationer. Det var svårt för honom att öppna sig för kärlek.
Han uttryckte även att relationer "störde hans rutiner" och att han därför valt att inte ens försöka
Vi hade distansförhållande i nästan ett år.
För en månad sedan hördes vi på telefon och han hade då bestämt sig för att "han inte kan ge mig det jag förtjänar". Hans plugg är hans passion, och han spenderar 50-70h i veckan till detta. Jag har alltid stöttat honom, och accepterat hans väldigt strikta rutiner. Jag har aldrig bett honom att ändra på något.
Nu känns det som om hans höga krav på sig själv har fått honom att tro att han inte kan vara en bra pojkvän pga hans sätt/tankar/prioriteringar. Jag tycker om att han är speciell, och jag beundrar hans disciplin.
Jag har även uppmärksammat att han tagit ett steg tillbaka vad gäller sitt sociala lov, han gör inte mycket annat än att plugga och hålla sig till sig själv. Sedan vi blev tsm har han varit mer social ...
Är detta något som ni med AS känner igen er i?
Är det lätt att bli rädd för känslorna? (det böor vi väl alla)
Är det vanligt med höga krav och prestationsångest?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom och jag vill inte förlora honom.
Han säger att hans känslor inte är tillräckligt starka för att detta ska fungera, men han vill ha kvar mig i sitt liv för jag är hans bästa vän.
Jag tror inte på det. Jag tror att det är något annat som spökar .. Jag vill bara att han ska må bra och inte känna sig pressad på något sätt.
Hjälp mig...
Hans plugg är hans passion.
Han pluggar utomlands och är därför bara hemma över lov och ledighet.
Hur som helst så inledde vi en romantiskt relation. Han har en mildare variant av asperger.
Det var en lång och krånglig period när vi inledde relationen, då han hela sitt liv undvikt just romantiska relationer. Det var svårt för honom att öppna sig för kärlek.
Han uttryckte även att relationer "störde hans rutiner" och att han därför valt att inte ens försöka
Vi hade distansförhållande i nästan ett år.
För en månad sedan hördes vi på telefon och han hade då bestämt sig för att "han inte kan ge mig det jag förtjänar". Hans plugg är hans passion, och han spenderar 50-70h i veckan till detta. Jag har alltid stöttat honom, och accepterat hans väldigt strikta rutiner. Jag har aldrig bett honom att ändra på något.
Nu känns det som om hans höga krav på sig själv har fått honom att tro att han inte kan vara en bra pojkvän pga hans sätt/tankar/prioriteringar. Jag tycker om att han är speciell, och jag beundrar hans disciplin.
Jag har även uppmärksammat att han tagit ett steg tillbaka vad gäller sitt sociala lov, han gör inte mycket annat än att plugga och hålla sig till sig själv. Sedan vi blev tsm har han varit mer social ...
Är detta något som ni med AS känner igen er i?
Är det lätt att bli rädd för känslorna? (det böor vi väl alla)
Är det vanligt med höga krav och prestationsångest?
Jag vet inte vad jag ska göra. Jag älskar honom och jag vill inte förlora honom.
Han säger att hans känslor inte är tillräckligt starka för att detta ska fungera, men han vill ha kvar mig i sitt liv för jag är hans bästa vän.
Jag tror inte på det. Jag tror att det är något annat som spökar .. Jag vill bara att han ska må bra och inte känna sig pressad på något sätt.
Hjälp mig...
Hans plugg är hans passion.
Hur känns det att vara kär?
Vill även tillägga att han säger att han var kär, men att han inte är det längre. Dock har han aldrig under de 1,5 år som relationen utspelade sig betett som om han vore kär som en NT kanske normalt utrycker sig. Han har svårt att uttrycka känslor och för honom var närhet och ömhet et STORT steg. Jag kan bara inte förstå att kärleken bara försvinner?
Hur känns det att vara kär?
Lurklotta skrev:Vill även tillägga att han säger att han var kär, men att han inte är det längre. Dock har han aldrig under de 1,5 år som relationen utspelade sig betett som om han vore kär som en NT kanske normalt utrycker sig. Han har svårt att uttrycka känslor och för honom var närhet och ömhet et STORT steg. Jag kan bara inte förstå att kärleken bara försvinner?
Tror mer att det är förälskelsen som gått över. Det är ju normalt. Fast det kan ju oxå vara problem att ses väldigt sällan i början när förälskelsen nonmalt övergår i en stark bindning.
Hur känns det att vara kär?
rdos skrev:Lurklotta skrev:Vill även tillägga att han säger att han var kär, men att han inte är det längre. Dock har han aldrig under de 1,5 år som relationen utspelade sig betett som om han vore kär som en NT kanske normalt utrycker sig. Han har svårt att uttrycka känslor och för honom var närhet och ömhet et STORT steg. Jag kan bara inte förstå att kärleken bara försvinner?
Tror mer att det är förälskelsen som gått över. Det är ju normalt. Fast det kan ju oxå vara problem att ses väldigt sällan i början när förälskelsen nonmalt övergår i en stark bindning.
Ähe han är inte kär längre han har tröttnat och vill gå vidare.
Hur känns det att vara kär?
slackern skrev:rdos skrev:Lurklotta skrev:Vill även tillägga att han säger att han var kär, men att han inte är det längre. Dock har han aldrig under de 1,5 år som relationen utspelade sig betett som om han vore kär som en NT kanske normalt utrycker sig. Han har svårt att uttrycka känslor och för honom var närhet och ömhet et STORT steg. Jag kan bara inte förstå att kärleken bara försvinner?
Tror mer att det är förälskelsen som gått över. Det är ju normalt. Fast det kan ju oxå vara problem att ses väldigt sällan i början när förälskelsen nonmalt övergår i en stark bindning.
Ähe han är inte kär längre han har tröttnat och vill gå vidare.
Kan vara så, ja.
Hur känns det att vara kär?
Lurklotta skrev:Är det lätt att bli rädd för känslorna?
Känslor är otyg som kan variera helt utan rim, reson eller konkret orsak och alltså inget man kan basera något (annat än obehagliga överraskningar och katastrofer) på.
Hur känns det att vara kär?
nallen skrev:Känslor är otyg som kan variera helt utan rim, reson eller konkret orsak och alltså inget man kan basera något
Jodå. Det är bara att kasta sig in i det och njuta så mycket som möjligt. Det finns inget som ger mer välbefinnande än att vara kär.
Hur känns det att vara kär?
rdos skrev:Det finns inget som ger mer välbefinnande än att vara kär.
Ganska mycket som heroin då.
Hur känns det att vara kär?
nallen skrev:rdos skrev:Det finns inget som ger mer välbefinnande än att vara kär.
Ganska mycket som heroin då.
Jo, fast utan skadeverkningarna.
Hur känns det att vara kär?
Nej, med minst lika allvarliga skadeverkningar.
Förr eller senare tar det ju slut om inte annat.
Förr eller senare tar det ju slut om inte annat.
Hur känns det att vara kär?
nallen skrev:Nej, med minst lika allvarliga skadeverkningar.
Förr eller senare tar det ju slut om inte annat.
Då låter man det fortsätta i fantasin.
Re: Hur känns det att vara kär?
rdos skrev:nallen skrev:Nej, med minst lika allvarliga skadeverkningar.
Förr eller senare tar det ju slut om inte annat.
Då låter man det fortsätta i fantasin.
Det där låter inte helt frisk...
Hur känns det att vara kär?
rdos skrev:Då låter man det fortsätta i fantasin.
Nej. Det fungerar inte.
Hur känns det att vara kär?
nallen skrev:rdos skrev:Då låter man det fortsätta i fantasin.
Nej. Det fungerar inte.
Jo, om man kan undvika att se dem på riktigt så fungerar det utmärkt.
Hur känns det att vara kär?
Kär = Endokrint knark och hjärninducerad vanföreställning
@Lurklotta, Du kanske kan får ordning på det om du ordnar det så att du passar in i hans schema.
@Lurklotta, Du kanske kan får ordning på det om du ordnar det så att du passar in i hans schema.
- plåtmonster
- Inlägg: 15480
- Anslöt: 2010-03-23
- Ort: Nära havet
Re: Hur känns det att vara kär?
Att vara kär är inget för mig. Jag lägger ner den verksamheten för min egen del. Tar bara en massa onödig tid och energi. Helt värdelöst.
Återgå till Att leva som Aspergare