Har gått ner i arbetstid för att frigöra tid och minska stressen i vardagen men det funkar inte. Det känns bara som att jag ska hinna med lika mycket på mindre tid.

Den frigjorda tiden blir inget gjort på ändå för att jag är helt jävla hopplös på att ta tag i saker som inte MÅSTE göras.

Sambon säger att jag ska vara glad för det lilla jag faktiskt åstadkommer, men jag har haft prestationsångest så länge jag kan minnas och aldrig varit nöjd såvida jag inte känner att jag gjort mitt absolut bästa.

Och är man helt jävla kroniskt lat som jag nu är blir det sällan en känsla i form av "det har gjorde jag bra!" utan mer "det var fanimej på tiden din odugliga sopa, förvänta dig inte att du ska få må bra av det här, för det förtjänar du inte!"

Det är det som är det stora problemet för mig, även om jag gör något bra så vet jag att jag hade kunnat bättre.

Den upplevelsen kommer jag aldrig ifrån och har aldrig gjort. Belöningar kommer nästan alltid utifrån, aldrig inifrån.

Ska det behöva vara såhär? Jag är jävligt kompetent på det jag gör men inte fan är jag nöjd för det!

Varit helt medicinfri ett tag och enda skillnaden är att jag har svårare att finna mig i att må som jag gör. Mitt ökade missnöje aktiverar mig dock inte för fem öre.

Känner mig helt jävla felprogrammerad och kodningen är skrivskyddad.

Om nån skriver "tänk positivt" ska jag fanimej strypa personen i fråga. Jag lyckas inte göra annat än "måsten" även mina bra dagar.

Hade jag inte behövt ta hand om någon annan än mig själv hade jag skitit i vilket men jag har en familj.

Döda mig..

Du kanske behöver komma ner i varv helt och hållet. Att då bli påmind av jobbet varje dag blir fel. Det kanske är bättre med långa dagar och helt lediga dagar. Men just nu kanske en långledighet är vad som behövs. Kanske även från sambo och släkt.

När livet bara bestås av måsten så missar man återhämtningen av att bara vara eller allra bäst göra sådant man har lust på. Vilka aktiviteter mår du bra av?

Det är lite som en överhettad motor. Även om man minskar den tillförda hettan nästan helt så ökar den absoluta temperaturen med tiden. Det som behövs är att svalna av helt och sedan få en balans där avkylningen är större än den påförda effekten. Annars behövs starka kylaggregat.

Det går ju inte?

Jag har ingen annanstans att ta vägen.
Dessutom, om lösningen är att ge upp umgänget med min familj så är det ingen bra lösning

Då dör jag hellre.

Men skulle det fungera om du t ex jobbade tre dagar i veckan och var ledig två?

Jag känner igen mig i att inte hinna med. Jag tyckte att folk jämt slet i mig "är det här klart, det borde fan varit klart igår!" Vad jag än höll på med blev jag avbruten. Jag skrev en lista över hur jag skulle prioritera och visade chefen. Han höll med om prioriteringen. Problemet var att även om jag med mycken möda klarade av de tre första sakerna på listan, skulle ju de andra också göras. Och det var återkommande saker som skulle göras en gång i månaden och en massa förarbete och efterarbete. När jag blivit klar med efterarbetena var det dags för förarbetena för nästa. Och de där sakerna jag skulle ta emellan när jag fick tid, de fick jag ju aldrig tid för. Om jag inte jobbade övertid och på helger.

Men om du går ner i tid så kan du inte förväntas göra lika mycket, alltså måste en del av arbetsuppgifterna flyttas till andra personer.

När jag jobbade deltid så jobbade jag tre dagar i veckan, just för att det inte funkade att gå hem när jag skulle; det var alltid något som måste bli klart innan jag gick. Så jag riskerade att jobba nästan 100% men få lön för 75%. Så därför var det bäst att vara borta helt en dag; då fick andra ta hand om det som måste göras direkt.

Misfit det där problemet vet jag att damlandslaget i golf hade (Jan Enhager, föreläsare som observerar saker har hjälpt dem), i detta lag hade de vanan att bestraffa sig för små och stora misstag och kalla sig för idiot och andra saker men aldrig något beröm när de gjorde bra ifrån sig, de fick enbart det negativa av sig själva.

Han funderade på hur han skulle kunna hjälpa dem och bad att få ställa sig bakom en av dem och titta, efter ett antal slag som skulle få vilken amatör som helst att bli fullständigt utklassad så går en boll iväg långt bort och han tar i från tårna och säger BRRAAAAA!
Hon säger, jamen det var det ju, varpå de diskuterar att hon faktiskt slog bollen perfekt men inte ger sig själv motsvarande beröm som hon ger sig själv negativa omdömen.

Gissar att du säkert skulle behöva beröm
Tror du ger dig själv för lite credit, är gränsen för att ge sig själv beröm i närheten av det bästa man någonsin gjort så utgår man ju från något som är väldigt svårt att uppnå.

Säg att en höjdhoppare skulle se allt under världsrekordet som klantigt så skulle ett hopp på 2 meter få klagomål trots att bara en på flera miljoner personer klarar att göra det.

Har nog själv dessa tendenser men är glad att jag ändå gillar att göra resultat på 70% istället för att alltid ligga på 95%

Misfit skrev:Det går ju inte?

Jag har ingen annanstans att ta vägen.
Dessutom, om lösningen är att ge upp umgänget med min familj så är det ingen bra lösning

Nej, det är korrekt - man kan inte både äta kakan och ha den kvar, man får välja.

Ta bort tidstjuvar. Som jag skrev i en annan tråd (under "Till trådskaparen")

http://www.aspergerforum.se/kanner-mig-helt-slutkord-av-vardagslivet-t46150-96.html#p1354258

Grisom skrev:Ta bort tidstjuvar. Som jag skrev i en annan tråd (under "Till trådskaparen")

http://www.aspergerforum.se/kanner-mig-helt-slutkord-av-vardagslivet-t46150-96.html#p1354258

Har gräsklipparrobot och diskmaskin. Robotdammsugare funkar inte, det ligger ALLTID en massa bråte på golvet. Och på avställningsytor. Överallt. Orkar inte..

Kul att laga mat, det är jag dessutom bra på. Men diskberget som blir av det ger känslan ett steg framåt och två steg tillbaka..

TV och mobilsurf är stora tidstjuvar men jag orkar inte låta bli. Det känns bra att förlora mig i nåt som gör att jag glömmer mitt mående.

Tänker börja med Valdoxan nu, har tröttnat på att sova sämre och sämre samt ha nerverna på utsidan.