En av mina systrar har autism och förståndshandikapp, min enda bror har asperger precis som jag. Det var inte alltid lätt hemma när jag växte upp. Alla mina fem systrar har flyttat och jag själv så klart, men inte min bror.

Han är tio år äldre än mig och har aldrig velat flytta. Han vägrar.. Oh, just det, han är trettio år gammal.. Jag är 21 och har ju flyttat.. Han vill inte ens prata om att han har asperger, han verkar hata det. Hemma är han som en diktator, han har sina grejor överallt och mamma bryr sig inte, eller så vågar hon inte säga något. Alla i familjen är så sjukt trötta på det här och ber mamma att säga till honom att flytta. Min fråga, eller diskussions start, är hur man hanterar andra som har asperger men som struntar i sitt vuxna ansvar att ta hand om sig själv. Jag har haft det väldig svårt precis som han har, men jag har flyttat och jag går på KBT för att kunna hantera vardagen bättre. Är det någon därute som har en liknande situation?

Det skulle vara skönt att äntligen kunna prata med någon som förstår om det här. Tack.

Om alla i familjen flyttat ut frågar man sig varför alla är trötta på en situation de inte lever i. Om mamma dessutom är ok med det, varför lägga sig i?

Jo, det kan ju verka som om man inte behöver lägga sig i, och vi försöker verkligen att inte göra det.

Men situationen är följande; mamma flyttade till ett stort hus bara för att få plats med alla ungar, djur och saker, jag menar verkligen STORT. Elva rum och kök, och för att hålla huset varmt måste man elda med ved och det är tungt. Pappa stack när jag var liten och har inte brytt sig om oss sen dess, det är mycket för en kvinna som fött sju barn och har panikångest att klara av. Men hon var för envis för sitt eget bästa (vilket jag fått lida mycket av i mitt liv eftersom huset ligger fyra kilometer utanför stan och mamma hade inget körkort.. Har fortfarande inte förresten) och tog en massa lån. Hon har inget jobb och skulder upp över öronen. Min bror är förtidspensionerad och får heller inte in mycket pengar (inte heller han har körkort).

Så fort man kommer hem kan man inte röra någonting, för det är hans saker och han vill inte att man rör dom (förståeligt men inte om dom är staplade i kartonger och man bara råkar nudda) och alla dessa saker finns staplade i alla elva rum... Det är inte klokt.. När man har varit i den här situationen är det väldig frustrerande.. Han har lagt beslag på min mamma också, så fort hon pratar är det med hans ord och röst.. Det är läskigt..

Som mamma förstår jag att hon är villig att offra allt för sina barn. Som mamma till ett barn som har stora svårigheter kring förändringar förstår jag också om hon är ovillig att tvinga ut honom till eget boende. Jag ser även hur det kan bli vansinnigt svårt att övertyga henne om att ta det steget.

För det är henne ni lär bli tvungna att övertyga. Det tycks uppenbart att din bror lägger sin trygghet i att saker förblir som de är, i avsaknad av förändring. Om han själv känt en vilja att flytta hade det varit en annan femma. Påtvingad förändring är det stora problemet.
Det tycks även som om ett stödboende skulle vara relevant (snarare än ett helt eget boende) vilket gör processen mer komplicerad. Det svåraste steget i det hela blir troligen flytten i sig. Hur tvångsflyttar man en vuxen människa och kommer människans psyke att vara stark nog för att klara det?

Jag tror inte det är hälsosamt att bo hemma i så pass hög vuxen ålder.

Jag känner igen mig lite i beskrivningen av brodern och tycker att han borde tvingas att flytta hemifrån.


Jag blev tvingad att flytta hemifrån. Mina föräldrar sålde huset så för mig fanns ingen annan möjlighet att flytta.
Jag mådde så pass dåligt inför tanken på att flytta att jag faktiskt hade tankar på att ta livet av mig.

Jag hade aldrig flyttat frivilligt hemifrån. Även om situationen hemma var hemsk. Bråk med föräldrar, bråk med syster. Jag var 22 btw.

EwwSnails skrev:En av mina systrar har autism och förståndshandikapp, min enda bror har asperger precis som jag. Det var inte alltid lätt hemma när jag växte upp. Alla mina fem systrar har flyttat och jag själv så klart, men inte min bror.

Han är tio år äldre än mig och har aldrig velat flytta. Han vägrar.. Oh, just det, han är trettio år gammal.. Jag är 21 och har ju flyttat.. Han vill inte ens prata om att han har asperger, han verkar hata det. Hemma är han som en diktator, han har sina grejor överallt och mamma bryr sig inte, eller så vågar hon inte säga något. Alla i familjen är så sjukt trötta på det här och ber mamma att säga till honom att flytta. Min fråga, eller diskussions start, är hur man hanterar andra som har asperger men som struntar i sitt vuxna ansvar att ta hand om sig själv. Jag har haft det väldig svårt precis som han har, men jag har flyttat och jag går på KBT för att kunna hantera vardagen bättre. Är det någon därute som har en liknande situation?
Det skulle vara skönt att äntligen kunna prata med någon som förstår om det här. Tack.

Känner igen det här. En arbetskollegas son är närmre 30 och varit rädd mer eller mindre hela sitt liv (för allt). Vägrat flytta. Han har numera ett deltidsjobb (minns inte om han fortsatte studierna), dock så varenda gång kollegan ber honom att fixa något eller flytta, så hotas det med att han mår dåligt och vill ta livet av sig. Vet att familjen bad honom flytta, så han flyttade till sitt ena syskon (bor i hus; så fick hyra hela källarvåningen).
Gäller att stå på sig - ni är så många syskon, finns det möjlighet att han hyr ett rum hos någon av er under tiden? Så han får en känsla hur det är att ha "eget"?

Men vill din mamma att han flyttar ? Ska hon i så fall skaffa ett annat boende ?
Det kanske inte är vad hon vill , mer vad ni andra vill ?

Min mamma vill att han flyttar, men hon är för rädd för att säga någonting. Hon är rädd att han ska hata henne om hon tvingar honom att flytta. Han är inte sympatisk och hatar alla som inte tycker som han.

Tyvär har ingen av oss syskon möjlighet att hjälpa honom, han är inte särskilt förtjust i någon av oss..

Det låter som enda sättet för henne att få honom att flytta är att sälja huset och flytta själv till något mindre och vägra att låta honom flytta med. Om han iaf måste flytta, kanske han är mindre motvillig mot att flytta till ett gruppboende.

Men orkar din mor det? Jag tycker iofs att vadsomhelst vore bättre än att leva med en diktator i huset, som bara bryr sig om sig själv. Risken är att hon skulle få skuldkänslor om hon gjorde någonting så drastiskt som att flytta. Hon verkar vara "medberoende", dvs hon anpassar sig helt efter honom och känner så mycket ansvar att hon inte kan tänka på sina egna behov.

Framför allt låter som om hennes övriga barn (och ev barnbarn) inte kan komma dit el tycker det är för otrivsamt med den diktatoriske brodern. Modern har anpassat sig efter honom, men kan inte tänka mig att alla svärsöner och barnbarn kan el vill det.

Skulle du kunna kontakta Habiliteringen som anhörig och fråga om råd?

MIn mamma är väldigt förtjust i sin trädgård, och jag tror det är det kombinerat med att inte vilja göra min bror upprörd som är enda anledningarna till att hon stannar. Hon har sagt till mig att när hon behöver rullator ska hon flytta till en lägenhet. Men å andra sidan har hon lovat att vi ska flytta sen jag var fem, men det har aldrig hänt.

Givetvis vill vi syskon se dem separerade och med egna självständiga liv. Men min bror tycker inte att han har några besvär.. Vilket han har.. Min mamma säger bara att vi inte ska lägga oss i. Vilket jag inte hade gjort, jag hade inte ens brytt mig, om det hade varit under normala omständigheter.

Min ena syster VÄGRAR åka dit och har inte varit hemma, i det huset som hon växte upp i, på flera år. Det är väldigt sorgligt för ingen tycker det är trivsamt där. Men min bror är väldigt annorlunda när man träffar honom någon annanstans, som tyvärr inträffar väldigt sällan.

Jag har pratat med min kurator och psykolog på vuxenhabiliteringen, dom säger att det bästa vore om han själv sökte hjälp. Men det kommer han aldrig att göra .

Du kan väl fråga din mor om hon tycker det är bra att din syster vägrar att komma hem och hälsa på? Man kan säga att din mor valt din bror framför din syster. Men hon tycker väl att det är mera synd om sonen.

Din mor skulle kunna flytta till ett mindre hus med trädgård.

Din bror skulle möjligen bli intresserad av att söka hjälp om din mor flyttade och han själv tvingades flytta.

Men om varken din mor el din bror vill ha någon förändring så låter det tyvärr rätt kört.

Tyvärr vill dom inte flytta, av olika orsaker som jag har nämnt. Men.. För deras mentala hälsa så borde dom.

Min mor sätter min bror före alla andra syskon, det är därför han får bo kvar.

Ja det är ganska kört. Ville bara höra om någon annan har en liknande situation.

Din mamma verkar ha ett rätt sorgligt liv. Hon skulle förmodligen bli mycket lyckligare i ett mindre hus med en stor trädgård. Mer tid och pengar över till annat än att sköta om huset lixom.

Men det kan hon ju inte så länge din bror bor kvar, och det blir ju svårt om hon inte själv försöker hjälpa honom hitta något nytt ställe och så. Låter som han äger för många saker med om de fyller 11 rum, så han behöver uppenbarligen hjälp med att göra sej av med en hel del om han ska kunna flytta, för att undvika att den nya lägenheten förvandlas till en soptipp där man måste klättra fram över allt bråte.

Nån gång så måste han väl flytta hursomhelst, han kan väl knappast ta över äganderätten till huset efter din mamma och bo kvar där hela livet lixom? Och finns ingen anledning för honom att skjuta upp det.

Kanske skulle fungera att lura honom att huset tyvärr måste säljas på grund av skulder, och att han därför inte har något annat val än att flytta.

Den dag modern dör kan han väl inte bo kvar i huset ändå. Såvida inte modern testamenterar det till honom, och syskonen inte överklagar (och jag har svårt att tro att alla syskon och deras män skulle gå med på det). De har ju rätt till sin laglott och då måste han lösa ut dem, vilket han väl inte kan om han inte säljer huset.

Går det att förklara det för modern, att det bara blir värre om han måste flytta efter hennes död? Eller är det tabu att nämna sådant? Hon kanske lever i 30 år till, men hur lätt vore det för en "hemmason" att flytta vid 60 års ålder?

Mtp att det verkar som han inte är särskilt självgående så känns det som ett gruppboende vore det bästa för honom. Egen lägenhet skulle funka med boendestöd. Men så omedgörlig och rigid han verkar, skulle han vägra ta emot något boendestöd, och om han gjorde det skulle han snart göra sig av med hen, eftersom han inte skulle gilla om hen förseslog att han borde städa och kasta saker.

-Du milde, vilken situation...

Sju barn.
Olika behov.
Stort hus på landet.
Djur, saker, skulder.

På mig låter det som att mor din har tagit på sig alldeles för mycket ansvar och att din bror lever i curlad förnekelse över sakernas tillstånd.

Nu är det så att man har ett eget ansvar för hur man lever - även om man har aspergerdiagnos.

Det är inte meningen att man ska bo hemma hos föräldrarna när man kommit upp i trettioårsåldern.
Nu känner jag inte till din brors svårigheter men även människor med betydligt svårare handikapp ges ju goda möjligheter att flytta ifrån föräldrahemmet.

Det finns flera olika typer av boendemöjligheter; gruppboende, serviceboende, lägenhet med boendestöd.
Något av dessa torde fungera för din bror.

Din bror behöver en spark i häcken, din mor också för den delen.

Sen ska man inte hålla på och hoarda en massa grejer.
Gallra, sälj, kasta, skänk, bränn.