Det är två saker som faller mig i ögonen. Det ena är att förövare och brottsoffer jämställs, så både blir brottslingar i lagens ögon. Man tog ingen hänsyn till det övertag en förälder kunde ha över sitt barn el en man över en kvinna. Det andra är att det förr fanns "sexualbrott" som inte räknas som brott idag.

Påskaftonen år 1792 hade båtsmannen Nils Sjökarl sexuellt umgänge med sin tjugoåriga dotter Maria. Maria har berättat för prästen att hon förgäves kämpade emot. Hovrätten dömde både Nils och Maria till döden. När vi i dag, i hovrättens dombok från 1793, läser om Maria och hennes far, ser vi tydligt bilden av ett offer och en förövare. Maria berättar att pappan förgripit sig på henne vid fyra tillfällen, att han använt mycket våld och att hon försökt värja sig.

Dödsstraffet som hovrätten utdömde mildrades senare av högre instans. Även om de båda förtjänade straffet enligt lagens bokstav, tog man hänsyn till att det saknades vittnen, att Nils aldrig tidigare begått något brott och att Maria hade så ringa kristendomskunskaper. Ingenstans i texterna kring målet behandlas dock Maria som ett offer.

http://www.popularhistoria.se/artiklar/ ... ymundan-2/

Incestlagarna följde Tredje Mosebok. På 1500-talet kunde en svåger och svägerska bli avrättade för blodskam, trots att de inte var släkt med varann,

Ordet brottsoffer kom inte in i språket förrän på 1970-talet. När det gällde blodskam var det i första hand ett brott mot Guds lagar, därför var båda skyldiga.

Tillsammans med kollegorna Eva Bergenlöv och Marie Lindstedt Cronberg, som sammanställt femhundra år av lagstiftning, rättspraxis och samhällsdebatt, har Eva Österberg analyserat hur synen på brott, förövare och offer förändrats från reformationen till i dag.

Resultatet presenteras i boken Offer för brott (Nordic Academic Press) som utkom i höstas. De har valt att inrikta studierna på våldtäkt, incest och barnamord, eftersom de anser att processer kring brott som har med sexualitet att göra är en bra indikator på moralsynen i samhället.

Att ha sexuellt umgänge utanför äktenskapet var ett brott förr. Det kallades lägersmål och straffades. Det var förstås bara kvinnan som straffades, eftersom hon födde barn, så blev det uppenbart att hon syndat. Hon råkade i en svår situation. Dels var det skammen för både henne och barnet (oäktingen), dels var det svårt för henne att klara av att försörja både sig själv och barnet. Inte underligt att många dolde sin graviditet, födde i hemlighet och dödade barnet. De sågs sedan som dubbelt brottsliga, de hade ju både begått hor och mord. Straffet för barnamord var fram till 1861 döden.

Våldtäkt var en kränkning av kvinnans ära och ett brott mot Gud. Men precis som idag var det svårt att bevisa. Någon måste ha hört kvinnans rop på hjälp. Kvinnan förutsattes också att kämpa emot tills hon tappade medvetandet. Gav hon upp, gav hon med sig och då var det inte våldtäkt. Ansågs kvinnan lösaktig så hade hon ingen ära och det ansågs som förmildrande för våldtäktsmannen.

Spoiler: visa

Kravet på kraftigt våld gällde långt in på 1900-talet, liksom kravet på att kvinnan hade kämpat emot hela tiden. Ett rättsfall från 1941 är ett tydligt exempel på det. Den nittonåriga textilarbeterskan Margot hade träffat Persson, 25 år och gift, på nöjesfältet Liseberg i Göteborg en junikväll. De hade dansat och sedan slagit följe en bit på vägen, i syfte att var och en gå hem till sitt.

Under promenaden kastade sig Persson över Margot, som försökte värja sig och ropade på hjälp. Efter en strid som enligt Persson varade i 15–20 minuter, gav Margot upp: ”jag ger mig, jag orkar inte mer”, varpå Persson genomförde samlag med henne.

I rådhusrätten räknades inte 15–20 minuters kamp som tillräckligt motstånd, trots att Margot i läkarintyget beskrivs som spensligt byggd. Inte heller de omfattande sårskador Margot kunde visa upp räckte för att fälla Persson, eftersom Margot faktiskt slutligen gett sig.

En anständig kvinna förutsattes inte gå med på sexuellt umgänge ens om hon ville det. Så därför krävdes ett milt våld av mannen för att övertala henne. Och därför så kunde inte mannen veta när ett Nej verkligen var ett Nej; alltså var det inte våldtäkt.

I den senaste sexualbrottsutredningen i Sverige diskuterades om fysiskt våld var nödvändigt för rubriceringen våldtäkt. Kanske kunde det ersättas med kriteriet ”brist på samtycke”. Men i betänkandet, som kom 2001, finns våldskravet fortfarande kvar.

Man tycker att ett Nej ska räcka, kvinna ska inte behöva kämpa emot och få blåmärken och sår. Men hur bevisar man ett Nej? Därför krävs det i praktiken fortfarande bevis på våld.

Fler anmälningar av våldtäkt betyder inte fler våldtäkter. Snarare verkade våldtäkt öht inte ha setts som ett brott förr även om det var det enligt lagtexten. Och det anmäldes förstås inte heller.

Spoiler: visa

En solig söndag på 1760-talet vandrar den parisiske butiksarbetaren Jacques-Louis Ménetra och hans vän Gombeau genom Bois de Bologne. De får syn på ett ungt par som älskar, gömda bland träden. Ménetra och hans vän börjar skrika glåpord åt paret, och upprörs när den unge älskaren svarar med samma mynt. Gombeau tar då mannens svärd och håller honom på avstånd medan Ménetra våldtar den unga kvinnan. Sedan byter vännerna plats: Ménetra håller i svärdet medan Gombeau våldtar kvinnan.

Den här episoden skriver Ménetra om i sin dagbok, helt kort, på bara några rader. Våldtäkten ses inte som ett brott, inte som ett övergrepp. Den återberättas som bara ytterligare en i raden av Ménetras små lustiga anekdoter ur hans vardagsliv. Ingenting tyder på att Ménetra anser att han begått ett brott, eller att han tror att kvinnan lidit men av hans och Gombeaus våldtäkt. Våldtäkt var dock ett brott på den här tiden - ett brott belagt med dödsstraff. Ménetras våldtäkt av den aldrig namngivna kvinnan visar sprickan mellan människors - läs mäns - normer och lagtexters.

http://www.svd.se/gradvisa-framsteg-i-synen-pa-valdtakt

Om kvinnan kommit på tanken att anmäla så skulle det väl ansetts att hon fick skylla sig själv. Genom att hon hade sex med en man (som hon inte var gift med), så visar hon att hon är lösaktig, alltså får hon skylla sig själv.
I och med den franska revolutionens Code Révolutionnaire 1791 kom våldtäkten att bli ett socialt brott, inte en religiös synd. Och då började också anmälningarna att stiga i långsam takt.

Sen dess har det bara blivit bättre. Fast helt bra är det inte:

Vigarello citerar själv ett fall från 1980-talet, då en kvinna blivit våldtagen av två män från Laos. Hennes vittnesmål ansågs inte trovärdigt, eftersom hon tidigare sammanlevt med en man från Vietnam. Genom detta förhållande hade hon visat att hon hade en preferens för asiatiska män. De båda männen friades.

Så om man gillar en asiatisk man, betyder det att man vill ha sex med alla asiatiska män? Det är verkligen svårt att förstå hur domstolarna resonerar.

För en kvinna som anmälde en våldtäkt gällde det att vara trovärdig.

Det är etnologen Simon Ekström, vars avhandling Trovärdighet och ovärdighet. (Gidlund, 220 s) behandlar våldtäktsbrott och hur dessa hanterades av polis och rättsväsende i Stockholm mellan 1946 och 1950. Ekström visar med förkrossande tydlighet hur kvinnors anmälningar av våldtäkt i polisutredningarna ofta blev till utredningar av kvinnans karaktär.

För att bli trovärdig måste en kvinna vara skötsam.

För kvinnor gällde i stället att allt annat än en total skötsamhet gjorde att de misstänkliggjordes. Alkoholkonsumtion, kläder, tonfall, tidpunkten då kvinnan befunnit sig på en viss plats i Stockholm, kunde utgöra grunder för utsortering av anmälan.

Om en man var skötsam ansågs det mindre troligt att han var skyldig. (Det var förstås andra krav på skötsamhet när det gällde män.)

Bara de förövare som passade en outtalad och förutbestämd stereotyp av våldtäktsman dömdes för våldtäkt. Det var en snäv mall som krävde allvarliga alkoholproblem, tidigare brottslighet, och gärna ett par sedan tidigare genomförda psykiatriska utredningar.

Det fanns ofta förklaringar som blev ursäkter för männens våldtäkter:

När män våldtar beror det enligt förundersökningar och rättsinstanser nästan alltid på något annat än dem själva. Detta andra används så för att ursäkta eller (bort)förklara handlingen: till exempel att mannen druckit alkohol, att kvinnan inte ville ha sex (!), att mannen inte hade fått ha sex med sin hustru på länge, att kvinnan trots allt hade varit lite flirtig, och så vidare. Det är som att en man som inte fått utlopp för sin drift på länge, som druckit lite alkohol, och som mötte en kvinna med utmanande kläder eller flirtigt tilltal helt enkelt hade rätt till ett samlag, det vill säga hade ett carte blanche till en våldtäkt.

En del män tycks resonera likadant än idag. Våldtäkten ses som den självklara konsekvensen av vad kvinnan gjort el inte gjort, inte som ett brott. De ser sig inte som brottslingar.

Som en schweizisk man som upprepade gånger våldtagit sin hustru uttryckte det i en intervju för några år sedan om en av våldtäkterna: "Hon skulle ha gjort det [ställt upp på att ha sex] för att göra mig glad. Det var min födelsedag."

Tack vara den feministiska debatten på 1970-talet om våldtäkt har vi idag en annan syn på våldtäkt. Det ses idag i princip som ett allvarligt brott. Men problemet med att förövaren inte förstått (el säger så) att offret inte ville, det består.

Så var det brotten som nu inte skulle ses som brott el iaf inte så allvarliga. Just för att religionen var så betydelsefull. Det som var emot religionen, det var också olagligt.

Blodskam
Det ser man idag som något mellan nära släktingar (föräldrar-barn, syskon). Men enligt Mose lag gällde det även när man inte var besläktade, som svågerskap, svärson/dotter, styvföräldrar/styvbarn m m. Att ha sex med sin brors hustru var lika illa som att ha sex med sin syster.

År 1610 brändes en man och två systrar (obesläktade med mannen) levande på bål i Stockholm efter att mannen haft samlag med båda systrarna

Spoiler: visa

---
Historiska rättegångsprotokoll kan ge exempel på att brottet bestraffades lika strängt oavsett vilken form av släktskap det gällde och man kan finna olika former av släktskap representerade.
År 1705 blev Sigrid Pålsdotter i Härjedalen halshuggen och bränd på bål för att ha fått ett barn med sin biologiske son Olof Jonsson Joll, som halshöggs, styckades, steglades, och fick huvudet spetsat på påle.
Samma år blev syskonen Olof och Karin Sjulsdotter halshuggna i Jämtland för att ha fått ett barn tillsammans, trots att deras mor, syskon och även andra bad om ett lindrigt straff då de var omtyckta och "skötsamma" i övrigt.
1720 avrättades Kierstin Germundsdotter och hennes halv-brorson Matte Olufsson i Dalsland efter att ha fått barn tillsammans;
1742 avrättades halvsyskonen "Drängen Snäckers" och Annicka Persdotter på Gotland för incest.
1756 halshöggs Anders Pehrsson och hans dotter Elna Andersdotter för incest i Malmö.
---
den trettiosexåriga änkan Maria Dullfjär och hennes tjugofyraåriga styvson Albrekt, son till hennes döde man och dennes första fru, efter att ha fått ett barn, dömdes i Brunflo den 19 juli 1721 till döden för blodskam. Hovrätten fastställde domen, som var i enlighet med 3 Mos (20:11), och samma dag halshöggs Maria och Albrekt.
Att personer avrättades för blodskam trots att de inte var biologiskt släkt med varandra berodde på religionens definition av släktskap, där ingifta släktingar räknades lika högt som biologiska släktingar.
Ett liknande fall i Västmanland innefattade Brita Johansdotter och hennes fyra år yngre styvson, Mats Johansson (även han gift), som förälskade sig. Paret rymde hemifrån 1739 och levde i vildmarken som efterlysta en tid innan de häktades. De ställdes sedan inför rätta i Västerås 1740 och efter tre rättegångar tvingades de erkänna. Den 30 oktober 1741 blev Brita halshuggen och bränd på bål och Mats halshöggs, styckades och sattes upp på fem stegel.
Blodskammen gällde alla former av ingift släktskap;
1704 avrättades Oluf Svensson och hans halvmorbrors fru Anna Olufsdotter i Västerbotten för samlag,
1721 hängdes Erik Ohlsson och hans frus syster Karin Andersdotter i Dalarna för att ha haft sex,
1724 avrättades Dordi Rasmusdotter och hennes systers man Oluf Jönsson i Bohuslän efter att ha fått barn tillsammans, och så sent som år
1797 halshöggs och brändes Caisa Larsdotter i Skåne efter att ha haft sex med sin styvfar Olof Nilsson.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sexualbro ... e#Historia

Sista året när någon avrättades för blodskam var 1828:

Anders Nilsson avrättades i Umeå för incest med sin dotter; dottern, Cajsa Stina, benådades av kungen till två års fängelse.

Här verkar det som man/kungen insett att en dotter/kvinnan kunde ha svårt att värja sig mot sin far/mannen.

När man läser om alla dessa avrättningar känns det som om medeltiden levde kvar väldigt länge.

Straffet för lägersmål (böter och kyrkoplikt) bortföll i Sverige för kvinna 1864, för man 1918 (med vissa undantag), men hade då sedan länge inte tillämpats.

Misstänker att det fanns kvar längre i Finland. Jag har då sett ordet lägersmål flera gånger i Brottsmålslängderna när jag släktforskat, även efter 1864. Men det är mycket svårläst, så jag har inte uppfattat vad straffet blev.

Kort sagt så var det bättre förr. Dagens våldtäktslag är värdelös, sexuella förbindelser utanför äktenskap borde vara straffbara, och sexuellt ofredande skulle avskaffas. Homosexualitet skulle möjligen vara acceptabelt om det skedde privat, inte annars. Visst, jag vet att många inte håller med mig, men folk på 1800-talet skulle göra det.

Förstår inte hur du kan komma till slutsatsen att det var bättre förr. Tror du att fler män dömdes för våldtäkt förr? Nej, de som dömdes var de som begått blodskam och då dömdes både män och kvinnor (som idag skulle kallats brottsoffer). En piga var helt rättslös gentemot husbonden och hans söner. Blev det sedan barn fick hon ensam stå med skammen.

Sofie Sager var en tidig feminist och en modig kvinna som vågade anmäla en man för våldtäktsförsök. (Hade han lyckats hade hon kanske inte vågat, då hade hon väl sett som "fallen" och förbrukad.)

Sagerska målet var ett mål om ett våldtäktsförsök som utspelade sig i Stockholm 1848. Det var ett av de mest uppmärksammade kriminalmålen i Sverige under 1800-talet.
Målet har sitt namn efter Sofie Sager, som anklagade sin hyresvärd Möller för att ha utsatt henne för våldtäktsförsök och misshandel. Målet var sensationellt: det var mycket ovanligt att en kvinna frivilligt anmälde en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök under denna tid.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagerska_m%C3%A5let

Det framgår också hur svårt det var för en ensam kvinna att försörja sig.

Sager var dotter till brukspatron Gabriel Sager. Hon gick i flickskola i Jönköping där hon bland annat lärde sig franska och broderi. Som vuxen var hon fattig och försörjde sig som guvernant och sällskapsdam. Hon ville öppna en affär och klädmakeri och reste 1848 till Stockholm för att utbilda sig i sömnad på "fru Hultmans ateljé". Hon hyrde ett rum hos skomakarmästare Dillström, men kände sig inte trygg i huset, som fungerade som lönnkrog och möjligen bordell. Hyresvärdinnan ska även ha föreslagit henne att prostituera sig.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sofie_Sager

Alla "hjälpsamma" ville bara utnyttja henne. Ännu en "hjälpsam" man var denne Möller.

Alien skrev:Förstår inte hur du kan komma till slutsatsen att det var bättre förr. Tror du att fler män dömdes för våldtäkt förr?

Nej, sannolikt mycket färre. Vilket beror på att våldtäkt (dvs samlag mot någons vilja) var mycket ovanligare förr då samhället inte var extremt sexualfixerat. Dessutom så var sex utanför äktenskapet ö.h.t. inte tillåtet, och en våldtäkt kan ses just som ett specialfall av det.

Alien skrev:Nej, de som dömdes var de som begått blodskam och då dömdes både män och kvinnor (som idag skulle kallats brottsoffer). En piga var helt rättslös gentemot husbonden och hans söner. Blev det sedan barn fick hon ensam stå med skammen.

Det var ovanligt. Dessutom så var det så att om en flicka blev gravid så blev oftast mannen tvunga att gifta sig med henne, eller betala grova böter. Just det hände med min farfarsfarsfar i mitten på 1800-talet. I deras fall så ville de inte gifta sig, utan blev tvungna att flytta till Danmark.

Så, nej, din version av det hela är inte korrekt. Kvinnan fick bara stå där med skammen om mannen var okänd, eller om hon inte ville uppge vem han var.

En anledning till att man straffade både förövare och offer för incest (blodskam) förr i tiden kan ha varit att man såg till genetiken på ett omedvetet sätt. Genom dödsstraff så försvann anlagen ur genpoolen. Och ingen kan väl påstå att naturen är annat än brutal när det kommer till kritan.

Sexuella förbindelser utanför äktenskap är dock något som angår privatlivet inte domstolar. Det lätt fel när rättsväsendet skall agera på moral alena. Sexuellt ofredande måste dock ses som trakasserier precis som mobbning.

plåtmonster skrev:Sexuella förbindelser utanför äktenskap är dock något som angår privatlivet inte domstolar. Det lätt fel när rättsväsendet skall agera på moral alena.

Jag ser det väl snarare som att samhället, och inte personerna, förr i tiden hade rollen som övervakare. Förr var äktenskap mer än ett tillfälligt förhållande som när som helst ensidigt kunde avslutas. Det var mer som ett långsiktigt avtal. Jag önskar nog lite mer av den mentaliteten även idag.

plåtmonster skrev:Sexuellt ofredande måste dock ses som trakasserier precis som mobbning.

Jo, fast mobbing är lagligt. Det går liksom inte ihop, då mobbing i normalfallet orsakar mycket mer psykiska problem än sexuellt ofredande.

Sexuellt ofredande är väl ändå ett sätt att mobba?

plåtmonster skrev:Sexuellt ofredande är väl ändå ett sätt att mobba?

Inte nödvändigtvis.

rdos skrev:Vilket beror på att våldtäkt (dvs samlag mot någons vilja) var mycket ovanligare förr ...

Det här fick mig att fundera lite, har du någon källa på detta?

rdos skrev:

Alien skrev:Förstår inte hur du kan komma till slutsatsen att det var bättre förr. Tror du att fler män dömdes för våldtäkt förr?

Nej, sannolikt mycket färre. Vilket beror på att våldtäkt (dvs samlag mot någons vilja) var mycket ovanligare förr då samhället inte var extremt sexualfixerat. Dessutom så var sex utanför äktenskapet ö.h.t. inte tillåtet, och en våldtäkt kan ses just som ett specialfall av det.

Jag tror det var många fler. Just för att kvinnan ställning var så mycket svagare förr.

Att något är förbjudet betyder inte att det inte förekommer ändå. Stöld, misshandel, våldtäkt och mord har alltid varit förbjudet, men förekom och förekommer ändå.

Sofie Sager blev berömd för att hon vågade anmäla en man för våldtäkt.

Sagerska målet var ett mål om ett våldtäktsförsök som utspelade sig i Stockholm 1848. Det var ett av de mest uppmärksammade kriminalmålen i Sverige under 1800-talet.
Målet har sitt namn efter Sofie Sager, som anklagade sin hyresvärd Möller för att ha utsatt henne för våldtäktsförsök och misshandel. Målet var sensationellt: det var mycket ovanligt att en kvinna frivilligt anmälde en våldtäkt eller ett våldtäktsförsök under denna tid.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagerska_m%C3%A5let

Sensationellt var också att mannen blev dömd mot sitt nekande. Men Sofie Sager hade hjälp av intyg från läkaren.

Det var inte lätt för en ensam kvinna att försörja sig på den tiden. Alla ville "hjälpa" henne - till att prostituera sig. Möller ville också "hjälpa" henne.

Som vuxen var hon fattig och försörjde sig som guvernant och sällskapsdam. Hon ville öppna en affär och klädmakeri och reste 1848 till Stockholm för att utbilda sig i sömnad på "fru Hultmans ateljé". Hon hyrde ett rum hos skomakarmästare Dillström, men kände sig inte trygg i huset, som fungerade som lönnkrog och möjligen bordell. Hyresvärdinnan ska även ha föreslagit henne att prostituera sig.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sofie_Sager

Sofie Sager var en tidig feminist, en förebild.

Alien skrev:Jag tror det var många fler. Just för att kvinnan ställning var så mycket svagare förr.

I så fall skulle det synts i statistiken över horungar, då våldtäkt på 1800-talet hade en påtaglig risk för oönskade barn. Så är det inte längre, vilket gör att fler våldtäkter kan mörkas och inte anmälas, just för att p-piller och aborter kan dölja dem.

Dessvärre tror jag ingen av oss kan bevisa något av det. Att våldtäkter är vardagshändelser i Afrika idag betyder inte att samma sak gällde i Sverige före industrialismen. Dessa beror snarare på kultur och gener i Afrika, och kan inte översättas till oss.

Alien skrev:Sofie Sager var en tidig feminist, en förebild.

Det tycker jag inte. Dagens svenska sexualbrottslagstiftning lämnar mycket i övrigt att önska.

En annan sak som jag tror gör att våldtäkter var ovanligare förr är att folk hade mycket mer koll på varandra, och levde i mindre samhällen. Av den orsaken så fanns inte de situationer som idag orsakar många våldtäkter, t.ex. anonymitet i storstäder, dejting med fullkomliga främlingar, konserter, stora fester öppna för alla mm.

Alien skrev:Våldtäkt var en kränkning av kvinnans ära och ett brott mot Gud. Men precis som idag var det svårt att bevisa. Någon måste ha hört kvinnans rop på hjälp. Kvinnan förutsattes också att kämpa emot tills hon tappade medvetandet. Gav hon upp, gav hon med sig och då var det inte våldtäkt. Ansågs kvinnan lösaktig så hade hon ingen ära och det ansågs som förmildrande för våldtäktsmannen.

Spoiler: visa

Kravet på kraftigt våld gällde långt in på 1900-talet, liksom kravet på att kvinnan hade kämpat emot hela tiden. Ett rättsfall från 1941 är ett tydligt exempel på det. Den nittonåriga textilarbeterskan Margot hade träffat Persson, 25 år och gift, på nöjesfältet Liseberg i Göteborg en junikväll. De hade dansat och sedan slagit följe en bit på vägen, i syfte att var och en gå hem till sitt.

Under promenaden kastade sig Persson över Margot, som försökte värja sig och ropade på hjälp. Efter en strid som enligt Persson varade i 15–20 minuter, gav Margot upp: ”jag ger mig, jag orkar inte mer”, varpå Persson genomförde samlag med henne.

I rådhusrätten räknades inte 15–20 minuters kamp som tillräckligt motstånd, trots att Margot i läkarintyget beskrivs som spensligt byggd. Inte heller de omfattande sårskador Margot kunde visa upp räckte för att fälla Persson, eftersom Margot faktiskt slutligen gett sig.

Dömdes inte denne Persson slutligen för våldtäkt av Högsta domstolen?

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=4230770&fileOId=4250469

Ett senare mål – NJA 1942 s. 3 – gällde en kvinna som blivit överfallen utomhus. Slagsmål utbröt mellan kvinnan och gärningsmannen. Detta varade i mellan femton och tjugo minuter innan kvinnan av rädsla och utmattning slutade göra motstånd och sa att hon gav sig. Mannen våldtog då kvinnan genom vaginalt samlag. Efter övergreppet visade kvinnan skador på halsen, låret och i ljumsken. Mannen friades av rådhusrätten som menade att varken våldet eller motståndet varit tillräckligt för att utgöra brott. Hovrätten fällde mannen men bedömde att våldet var av den lindrigare art som avsågs i 15a §. Högsta domstolen ansåg dock att brottet skulle bedömas som våldtäkt enligt 12 §.78 Det bör noteras att detta skiljer sig från lagstiftarens ursprungliga åsikt att sådana fall inte bör bedömas som våldtäkt.79

http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:661880/FULLTEXT01.pdf

Ett fall där ett lämnat samtycke inte ansågs frivilligt och därför inte kunde fria gärningsmannen från våldtäkt är NJA 1942 s. 3. Målsäganden hade lämnat samtycket av utmattning efter ett långvarigt motstånd och under rädsla för att utsättas för mer våld.

http://su.diva-portal.org/smash/get/diva2:694313/FULLTEXT01.pdf

Se även NJA 1942 s.3 där gärningsmannen dömdes för våldtäkt. Den våldtagna kvinnan hade visserligen lämnat sitt samtycke till samlag, men samtycket ansågs inte vara frivilligt då det lämnats av fruktan för att utsättas för mer våld och av utmattning efter långvarigt motstånd.

https://lagen.nu/dom/rh/2005:45

I rättsfallet NJA 1942 s. 3 ansågs att ett samtycke till samlag som givits av utmattning efter ett våldsamt motstånd och av fruktan för mer våld inte kunde medföra att ansvar skulle uteslutas för våldtäkt.

Djungelns lag mao.

HGJ, intressanta länkar. Ja, det verkar som det är samma fall. Men då hade tydligen åklagaren överklagat.

Detta står något missvisande "en kvinna som blivit överfallen utomhus", eftersom det låter som en ren överfallsvåldtäkt. I sådana fall borde det varit självklart att kvinnan inte är villig och att hennes Nej är allvarligt menat. Men det var ju två som träffats på en dans och haft viss kontakt, därav presumtionen att kvinnans Nej bara var konventionellt.

Men om en kvinna kämpar emot minst 15 min, då verkar det rätt klart att hon inte vill. Så väl att HD dömde mannen.

Annars är det ju mycket som man idag har svårt att förstå:

Kim Dohm-Hansens uppsats skrev:Frågan om personkrets relaterar främst till vem som kan vara gärningsmän
och vem som kan vara offer. Det har till exempel inte alltid varit juridiskt
möjligt att våldta en man. Även variationer inom kategorierna
offer/gärningsman kommer att analyseras. Exempel på sådana är synen på
barn, utvecklingsstörda och ”icke-ärbara” som offer.

lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=4230770&fileOId=42504

Alltså kvinnans ära blev kränkt av en våldtäkt. Mannens ära påverkades däremot inte av något som han själv inte rådde för. Det var en skillnad mellan mannens och kvinnans ära, kvinnan kunde förlora sin pga vad andra gjorde mot henne utan egen medverkan.

Den sista meningen i våldtäktsparagrafen rörde samlag med avvita kvinnor
och flickor som inte fyllt tolv år.21 Med avvita avsågs någon som antingen
var psykiskt sjuk, som led av en utvecklingsstörning och/eller ett
förståndshandikapp.22 Det hade diskuterats huruvida även minderåriga
pojkar skulle omfattas av bestämmelsen, men så blev aldrig fallet.

Spoiler: visa

---
Det enda rekvisitet för en sådan gärning var att offret skulle ha hävdats,
vilket innebar att det inte krävdes något våld. Samlag var alltså tillräckligt
för att grunda straffansvar. Dessa kvinnor och flickor ansågs inte kunna ge
något samtycke och gärningsmannen utnyttjade följaktligen deras oförstånd
och oförmåga att försvara sig. Eftersom sådana offer inte hade någon reell
möjlighet att göra motstånd ansågs gärningen likvärdig med våldsutövning
och gärningsmannen skulle därför dömas till döden.

I teorin dödsstaff, i praktiken ingen dödsdom. Sådana kvinnors vittnesmål tillmättes inte stor trovärdighet och några vittnen brukade inte finnas.

En orsak till att absolut inte anmäla våldtäkt förr (och idag på vissa ställen) enligt 1734 års lag:

Om en kvinna anmälde att hon blivit våldtagen
och tillräckligt våld inte kunde styrkas riskerade alltså kvinnan själv att
dömas för den utomäktenskapliga sexuella förbindelsen. Var kvinnan gift
och gärningsmannen likaså stadgade lagen till exempel dödsstraff. Det fanns
därför en påtaglig risk med att anmäla en våldtäkt och därmed också en
anledning att inte göra det.

Bibeln (GT) hade alltså stor inflytande över 1734 års lag:

Bibeln går dock lite längre än 1734
års lag och hävdar att en kvinna som inte ropar på hjälp under en våldtäkt
skall stenas till döds.

rdos skrev:

Alien skrev:Nej, de som dömdes var de som begått blodskam och då dömdes både män och kvinnor (som idag skulle kallats brottsoffer). En piga var helt rättslös gentemot husbonden och hans söner. Blev det sedan barn fick hon ensam stå med skammen.

Det var ovanligt. Dessutom så var det så att om en flicka blev gravid så blev oftast mannen tvunga att gifta sig med henne, eller betala grova böter. Just det hände med min farfarsfarsfar i mitten på 1800-talet. I deras fall så ville de inte gifta sig, utan blev tvungna att flytta till Danmark.

Så, nej, din version av det hela är inte korrekt. Kvinnan fick bara stå där med skammen om mannen var okänd, eller om hon inte ville uppge vem han var.

Var kvinnan i ditt fall piga? Det var säkert skillnad på att vara en fattig piga och en rik bond- el borgardotter. I första fallet var hennes situation desperat om inte mannen kunde (pga han redan var gift) el ville gifta sig med henne. I andra fallet så var säkert mannen ofta villig att gifta sig, och var han inte det hade famlijen råd att utackordera barnet.

Jag har flera fall där det står "oägta" i kyrkoboken och i samtliga fall står bara modern med. Fadern tar inget ansvar. Kanske modern blev hotad el mutad att hålla tyst. Och det var bara för mannen att neka till allt så slapp han både böter och underhåll.

Men mina studier gäller 1800-talet. Skammen och desperationen var ännu större förr:

Populär Historia skrev:Mot 1600-talets slut föddes färre utomäktenskapliga barn än någonsin förr eller senare. Samtidigt kan man se att den stränga moralen ledde till att ogifta mödrar stigmatiserades. För att undkomma den skam och vanära som var förknippad med rättegången och det följande kyrkostraffet, valde många kvinnor att dölja graviditeten och döda sina nyfödda barn. Barnamordsbrottet var tidens stora straffrättsliga problem – i hela Europa.

Hur skulle man få bukt med barnamorden och samtidigt upprätthålla sedligheten? Landets höga jurister menade att det var rädslan för de stränga straffen och för skammen att behöva stå inför församlingen på en särskild pall under högmässan som fick ogifta mödrar att mörda sina barn. Kyrkoplikten borde avskaffas. Men prästeståndet intog den motsatta ståndpunkten: om man bekämpade osedligheten ännu hårdare skulle barnamorden minska. En mildare sexuallagstiftning skulle däremot bara leda till att osedligheten tilltog och barnamorden skulle följaktligen bli fler.

http://www.popularhistoria.se/artiklar/fader-okand/

Gustav III såg detta som ett så stort problem att han rundade ständerna när han införde Barnamordsplakatet:



Restulatat blev färre barnamord och flera "oäkta barn". Och större osedlighet ansåg säkert prästerskapet. Men ett annat resulat blev att fäderna nu fick det lätt att slippa undan att erkänna sina barn el betala underhåll. Myndigheterna frågade varken efter vittnesmål från omgivningen el från kvinnan själv.

De underhållsavtal som domstolarna upprättade vid den här tiden bestod i ett årligt underhåll till barnet och löpte vanligtvis på 15 år. De privata underhållsavtalen gav däremot nästan alltid modern ett engångsbelopp – ofta en ren struntsumma. Ibland motsvarade den endast kvinnans böter, ibland värdet av en tunna säd. Sällan gav dessa privata förlikningar mer än fem års underhåll åt barnet.

Men kvinnorna hade inte så mycket att sätta emot:

Mannen kunde alltid hota med att neka till faderskapet om kvinnan inte godtog det lilla han erbjöd henne. Och vid den här tiden började domstolarna förändra sin bevisvärdering i faderskapsmålen. Kvinnans egen berättelse om vem som var barnets far kom att sakna bevisvärde i rätten. Hon betraktades nu som part i målet och var därmed jävig.

Barnamordsplakatet gällde ända till år 1917. Då skulle en barnavårdstjänsteman ta tillvara barnets intressen. Få fram fadern till barn fött utom äktenskapet och förmå honom att betala underhåll.

Fruktansvärt! Värre än vad jag trodde! Otroligt vilka dåliga ursäkter de drog till med! Att en man inte haft sex på länge skulle vara en ursäkt att våldta en främmande kvinna som inte har med saken att göra?

Att det tog längre tid att få igenom att han inte heller få våldta sin egen fru - det kom senare förstås. Det är förstås våldtäkt trots allt. Även om jag generellt kan tycka: I ett sånt fall separerar man helt enkelt. Men jag vet inte, jag har ju inte varit i den situationen. Det kan vara så att det ÄR ganska traumatiskt om den egna partnern ger sig på en. Just för att han känner en och vet mycket väl när man inte vill och om han ändå struntar i det - det kanske är ganska allvarligt. Det där citatet av mannen som tyckte hon borde ha gjort det för att det var hans födelsedag - det kan man tycka, men en ursäkt för våldtäkt är det ju inte.

rdos skrev:En annan sak som jag tror gör att våldtäkter var ovanligare förr är att folk hade mycket mer koll på varandra, och levde i mindre samhällen. Av den orsaken så fanns inte de situationer som idag orsakar många våldtäkter, t.ex. anonymitet i storstäder, dejting med fullkomliga främlingar, konserter, stora fester öppna för alla mm.

Det tror inte jag ett dugg på! Jag skulle snarare säga att det kan ha varit värre. Det var säkert många pigor t.ex. som blev utsatta och som aldrig skulle våga anmäla. Du tror bara för att man inte hörde något, för att ingen anmälde, så fanns det inte? Jag tror att det nästan aldrig anmäldes. För att det inte hade hjälpt, för att kvinnorna kunde ha råkat mer illa ut då. Och även inom familjerna utnyttjades många kvinnor av äldre manliga släktingar. Ibland t.o.m. av sina pappor och bröder.

Vet du hur många barn och yngre vuxna inte blir trodda när de anmäler sånt? Hur kunde "sir" Jimmy Saville i England utnyttja hundratals barn och unga kvinnor, bland de handikappade och sjuka barn på sjukhus och unga flickor på behandlingshem. Flera av de anmälde ju. De fick bara höra att de ska sluta ljuga. Och medarbetare på dessa hem och sjukhus som påpekade detta, fick höra att de inte ska prata om det, om de vill vara kvar.

-I den här delen har feminismen varit bra och åstadkommit väldigt mycket.

Synen på sexualbrott förr var rent horribel.

Våldtäkt inom äktenskap fanns inte juridiskt, till exempel.
Hembiträden som utnyttjades av grosshandlaren, sen när de blev gravida fick de gå.
Skyddande av pedofiler i maktposition.
Och så vidare.
Allt sånt har feminismen kämpat emot.

Så det är hatten av från min sida.

Alien skrev:HGJ, intressanta länkar. Ja, det verkar som det är samma fall. Men då hade tydligen åklagaren överklagat.

Detta står något missvisande "en kvinna som blivit överfallen utomhus", eftersom det låter som en ren överfallsvåldtäkt. I sådana fall borde det varit självklart att kvinnan inte är villig och att hennes Nej är allvarligt menat. Men det var ju två som träffats på en dans och haft viss kontakt, därav presumtionen att kvinnans Nej bara var konventionellt.

Men om en kvinna kämpar emot minst 15 min, då verkar det rätt klart att hon inte vill. Så väl att HD dömde mannen.

Den som skrev artikeln i Populär Historia borde kanske ha nämnt att mannen faktiskt sedan blev fälld.

Ja, åklagaren överklagade till hovrätten. Där blev Persson fälld, dock inte för våldtäkt utan för det mindre svåra brott som beskrivs i en annan paragraf:

Av vad sålunda och i övrigt förekommit finner HovR:n framgå, att Persson genom våld förmått Margot till otukt.

Det våld som mot Margot brukats kan icke anses svårare än som i 15 kap. 15 a § strafflagen sägs.

På grund av vad här upptagits prövar HovR:n rättvist att, med upphävande av R.R:ns utslag, döma Persson jämlikt nyssnämnda lagrum för vad han låtit komma sig till last att hållas till straffarbete 1 år.

Persson överklagade hovrättens dom till HD:

Målet föredogs d. 14 jan. i H. D. (Just.R:n Edelstam, Afzelius, Lind, Ekberg och Santesson); varvid H. D. – som ansåg den av Persson mot Margot förövade gärningen vara att hänföra till våldtäkt varom i 15 kap. 12 § strafflagen stadgas – ej fann skäl att på talan av Persson göra ändring i HovR:ns utslag.

HD fann alltså ej skäl att bifalla Perssons överklagande utan menade tvärtom att det Persson gjort mot Margot var allvarligare än vad hovrätten kommit fram till. Men eftersom åklagaren inte överklagat kunde HD tydligen inte skärpa straffet. Och inte heller ändra brottsrubriceringen? Vid närmare betraktande är jag inte säker på att det är korrekt att hävda att Persson av HD dömdes för våldtäkt. Dömd till frihetsstraff för vad han gjort blev han i alla händelser.

KrigarSjäl skrev:-I den här delen har feminismen varit bra och åstadkommit väldigt mycket.

Synen på sexualbrott förr var rent horribel.

Våldtäkt inom äktenskap fanns inte juridiskt, till exempel.
Hembiträden som utnyttjades av grosshandlaren, sen när de blev gravida fick de gå.
Skyddande av pedofiler i maktposition.
Och så vidare.
Allt sånt har feminismen kämpat emot.

Så det är hatten av från min sida.

Instämmer