vofff skrev:Är det inte så att i dagens samhälle vill inte aspergare träffa andra, iallafall dom flesta som haft
sina diagnoser länge eller går i djup under.
Vi är väl bra på att vara ensamma?
Det är så jag tolkar ur min vinkel just nu. Rätta mig om jag har fel!

Jag anser att du har fel.

Jag hävdar att vi har samma sociala behov som andra och tvingas till att gilla ensamheten på grund av den energi det sociala och övriga livet tar.

vofff skrev:Är det inte så att i dagens samhälle vill inte aspergare träffa andra, iallafall dom flesta som haft
sina diagnoser länge eller går i djup under.
Vi är väl bra på att vara ensamma?
Det är så jag tolkar ur min vinkel just nu. Rätta mig om jag har fel!

-Både ja och nej.

Jag trivs bättre i enskildhet än vad jag gör i stökiga, högljudda miljöer.
Men jag saknar inte sociala behov helt.
Det är ansträngande, krävande människor och ljud från flera håll samtidigt jag har svårt för.

Sen vissa enskilda ljud.
Undulater.
Porslinsklirr.
När folk slår med besticken.
Barnskrik.
Tappade kastruller.
Amerikanska snabbklippta realityprogram där programledarna gapar snarare än pratar och samma trailer visas tre gånger i rad.


Om jag kan umgås med människor en i taget i mer civiliserade miljöer är det alldeles utmärkt.

Den idealiska umgängesformen vore dämpad belysning och varsin chesterfieldfåtölj.
Utan medhavda småbarn och halvhysteriska människor som springer fram och tillbaka.

Vi måste hålla ihop.....typ

Jag trodde att NP världen skulle vara en varm och snäll värld men det visade sig vara helt tvärt om.
Jag trodde att kontakterna med vården skulle bli bättre utav en utredning men det blev helt tvärt om.
Jag trodde att de kontakterna jag har skulle bli hjälpt utav en förklaring på hur jag fungerar men det blev helt tvärt om.
Jag trodde att livet skulle bli lättare men jag möttes bara utav ännu mera omöjligheter och begränsningar och konflikter.

supernova skrev:Vi måste hålla ihop.....typ

Jag trodde att NP världen skulle vara en varm och snäll värld men det visade sig vara helt tvärt om.
Jag trodde att kontakterna med vården skulle bli bättre utav en utredning men det blev helt tvärt om.
Jag trodde att de kontakterna jag har skulle bli hjälpt utav en förklaring på hur jag fungerar men det blev helt tvärt om.
Jag trodde att livet skulle bli lättare men jag möttes bara utav ännu mera omöjligheter och begränsningar och konflikter.

Välkommen till verkligheten.

Man blir bättre bemött och mer förstådd om man inte nämner diagnosen och bara säger problemet. Vet de om en diagnos vet de inte hur de ska handskas med en. Man blir genast en utomjording

Fenren skrev:
Välkommen till verkligheten.

Man blir bättre bemött och mer förstådd om man inte nämner diagnosen och bara säger problemet. Vet de om en diagnos vet de inte hur de ska handskas med en. Man blir genast en utomjording

Ja eller Hej då till den verkligheten kanske...

En förklaring hjälper en personligen men inte mer skulle jag vilja säga.

supernova skrev:Vi måste hålla ihop.....typ

Jag trodde att NP världen skulle vara en varm och snäll värld men det visade sig vara helt tvärt om.

-Vad menar du med "NP-världen"?

Vården, kan se olika ut där.

En nykläckt AT-läkare eller en gammal distriktssköterska ute på vischan är inga naturliga experter på Asperger.
Överläkare i psykiatrin vet mer, det är de du ska tala med.
Men även där varierar kunskapsnivå och bemötande.

Vad man kan göra är att läsa på själv, gå på aspergerträffar, hitta strategier, lära känna sina begränsningar och styrkor, lära sig hur samhället funkar, vad man har rätt till.

Bli en starkare och väl förberedd människa.

Vad man däremot inte ska göra är att förvänta sig ett genomsnällt omhändertagande.
Vården är inte din Mamma.

KrigarSjäl skrev:Överläkare i psykiatrin vet mer, det är de du ska tala med.

Vet mer är nog det som skall betonas. Vet tillräckligt är mer tveksamt

KrigarSjäl skrev:Vården är inte din Mamma.

Dock har samhällskontraktet varit att man betalar hög skatt och är genomreglerad mot att staten ordnar det mesta. Samhället har helt enkelt gett fel förespeglingar.

plåtmonster skrev: Samhället har helt enkelt gett fel förespeglingar.

absolut.

Gårdagens skola: "Var duktiga arbetare och om ni blir sjuka så går ni bara till ett sjukhus så fixar det sig oftast."

Dagens skola: "Plugga till högsta betyg så att ni kan få ett bra jobb som så att du kan köpa en privat sjukförsäkring som ger vård på riktigt. Annars kan du dö. Men du får inte heller bli utbränd för då skiter alla i dig. Lycka till!"

Ingen elev behöver känna sig stressad..

Det är inte läkarna som jag har haft, de har varit bra de flesta. Jag begär inte att de ska kunna allt om en viss diagnos och han jag har idag på VC är faktiskt jättesnäll, Krigarsjäl. Men vi pratar typ en halvtimma om året...

Men allt runtomkring är så jobbigt, det blir så onaturligt och krystat i kontakten med allt och alla. Det verkar som man är pestsmittad, en sopa typ.
Det går inte att radera en utbrändhet. För samhället är man för evigt utbränd om man har varit det en gång. Sant det du säger, Plåtis. Svårt att gilla läget bara för nu är det för mig väldigt långt borta. Men det kommer alltid att finnas som det första de läser om mej...

Jag har svårt att förstå att människor har olika värde för NTs, det går inte in. Jag tänker inte så.

KrigarSjäl skrev:Bli en starkare och väl förberedd människa

Ja det är nog det som gäller. Äta dunderhonung kanske

KrigarSjäl skrev:En nykläckt AT-läkare... är inga naturliga experter på Asperger.
Överläkare i psykiatrin vet mer, det är de du ska tala med.

Nja, vet inte det jag.

Jag har träffat flera överläkare inom psykiatrin och de flesta har mycket dålig koll (på det mesta... sorry, men kunde inte låta bli ) och verkar dessutom helt sakna intresse för att ens lära sig.

AT-läkare däremot har ofta mer (ny) kunskap och är också ofta mer vetgiriga än det gamla gardet, så de kan ofta vara att föredra om man vill bli schysst bemött.

Jag har mött fler AT-läkare på akuten (och då har jag sökt för helt andra krämpor, ska sägas) med (hyfsat bra) kunskap om AST än vad jag gjort inom psykiatrin. Sorgligt men sant.

Asperger-världen i Sverige har försämrats de senaste åren, tycker jag. Visst samarbetar en hel del aspergare med varandra. Men det sker mestadels privat, och alldeles för många kommer inte in.

Om aspergare vill utveckla samarbetet, tror jag första steget är att skapa en trygg plats (utan nazister och troll) där man kan tänka och diskutera vad man vill ha och vad man kan bidra med. De som leder måste vara rätt personer. Men hur får man sådana personer att göra en massa gratisarbete? Just de klarar sig nog ganska bra redan utan nytt asperger-nätverk. Jag vet inte.

TORatANDET skrev:Asperger-världen i Sverige har försämrats de senaste åren, tycker jag. Visst samarbetar en hel del aspergare med varandra. Men det sker mestadels privat, och alldeles för många kommer inte in.

Om aspergare vill utveckla samarbetet, tror jag första steget är att skapa en trygg plats (utan nazister och troll) där man kan tänka och diskutera vad man vill ha och vad man kan bidra med. De som leder måste vara rätt personer. Men hur får man sådana personer att göra en massa gratisarbete? Just de klarar sig nog ganska bra redan utan nytt asperger-nätverk. Jag vet inte.

Man kan studera andra utsatta grupper hur dom gör, ingen ger sig lika lätt på HBTQ-Personer t ex längre utan att det blir ett jäkla rabalder, Babsan har blivit folklig lixom, bra där, att gå från en hånad och utsatt grupp till att bli ganska socialt accepterad, haters finns det ju ändå överallt, som bara måste hata vad det än vara månde...

Jag vågar knappt göra något alls på AF, p.g.a min extrema schizofreni.

Men jag är jätteglad att nu ha diagnosen. Nu förstår jag vad mycket i livet berott på.

supernova skrev:Svårt att gilla läget bara för nu är det för mig väldigt långt borta. Men det kommer alltid att finnas som det första de läser om mej...

Du kan i stort sett alltid ändra på läget så att du kan gilla det bättre iaf. Det är bara möjligheterna och metoderna som skiljer sig åt. I synnerhet kan man behöva ta tag i lite gordiska knutar och columbus ägg.

plåtmonster skrev:Du kan i stort sett alltid ändra på läget så att du kan gilla det bättre iaf. Det är bara möjligheterna och metoderna som skiljer sig åt. I synnerhet kan man behöva ta tag i lite gordiska knutar och columbus ägg.

Du ger mig lite hopp där plåtmonstret
Hoppas att jag ska kunna reda ut hur bara...

Jag tror att det är bra om vi alla gör vårt bästa för att förstå varandra, då finns det hopp att vi någon gång i framtiden slipper krig.

Zirre skrev:Varför måste aspergare hålla ihop? Kanske om vi skulle demonstrera eller strejka eller så.
I övrigt är jag min egen.

Bra formulerat!

Det jag har lärt mig (om mig själv ( )) under mina år med Aspergers syndrom är att "självvald ensamhet är en livsförutsättning, medan påtvingad ensamhet är en livsfara". Citatet är mitt eget.

Nej, minoriteter behöver organisation, nätverk, aktivism.

Jag för min del känner mig inte som någon "minoritet" genom att jag delar många intressen med en massa andra människor .

geocache skrev:Det jag har lärt mig (om mig själv ( )) under mina år med Aspergers syndrom är att "självvald ensamhet är en livsförutsättning, medan påtvingad ensamhet är en livsfara". Citatet är mitt eget.

Bra citat!

Detta med att hålla ihop sker ju redan genom detta forum där tips på hur man tacklar omgivningen utbyts. Det enda som saknas är väl något slags organiserad uppfångingsverksamhet för de som nyligen blivit diagnosticerade så att de inte lämnas med läkarnas fantasier om "sjuk" som det enda framtida meningen.

Tack vare en självhjälpsgrupp för folk med Neuropsykiatriska funktionshinder ( via Attention ) på Gotland landade jag relativt mjukt efter att jag fått mina diagnoser i vuxen ålder.
Utan den vet jag ärligt talat inte hur jag hade klarat den första tiden , att det fanns andra som jag !