Hej!

Jag och min familj misstänker att min lillebror som är 24 år har asperger efter att ha läst mycket om diagnosen men vet såklart inte säkert. Vi var på psykakuten med honom när vi inte visste var vi skulle vända oss och dom gav honom en remiss till ett beroendecentrum där han har en tid om 3 veckor.

Hans problem är inte missbruk och det är jag helt säker på, anledningen till varför dom skickar dit honom är för att han tagit droger tidigare, utomlands där han bott i flera år men han tar aldrig droger hemma i Sverige och har aldrig själv betalat för en drog utan bara blivit bjuden.

Hur som helst så lär dom märka det på beroendecentrumet och slussa vidare honom till rätt läkare.

Det jag skulle vilja ha råd angående är följande:

Min lillebror har pluggat utomlands i ca 7 år och har därför aldrig behövt ha ett riktigt jobb egentligen förrän nu när han planerar att stanna i Sverige ett tag. Han hade ett arbete där han orkade jobba i ett par månader innan han gav upp p g a att han mådde så dåligt av arbetet. Han tappade bort viktiga saker samt förstod sig inte på sina kollegor eller organisationen överhuvudtaget, han blev lite osams med personal osv för att de va så olika varandra och kunde inte kommunicera. Så det slutade med att han ville sluta där vilket jag förstår.

Så min fråga är hur man ska hjälpa honom innan han får professionell hjälp!! Sådana utredningar kan ju tydligen ta flera år och vad gör man innan dess med ekonomi, jobb, boendestöd osv?

Han har sagt att han vill söka jobb och vill ha hjälp med det men jag vill inte utsätta honom för ett till jobb där han kommer må dåligt och hamna i klinch med personal och organisation. Plus att det är tillräckligt svårt att få jobb överhuvudtaget i dagsläget, tror det därför kan vara svårt för honom att ens få ett arbete p g a hans speciella personlighet.

Jag märker ju att han behöver hjälp med saker i hemmet som att kanske tvätta, ibland påminna honom att byta kläder och duscha... kanske städning och hjälp med att sortera upp saker i hemmet.

Självklart kan jag och resten av familjen hjälpa till med det men han har redan blivit så arg på mamma och pappa när dom försökt hjälpa till att dom inte vågar tränga sig på mer så där har jag tagit över stafettpinnen. Komma hem till honom och se att allt ser bra ut osv, men vem vet tillslut blir han kanske lika arg på mig för att han tycker att jag kontrollerar honom eller är för på.

Och även om vi kan hjälpa till med hussysslor kan vi ju inte försörja honom. han måste ha en inkomst, om än inte så mkt eftersom han inte gör av med så mkt pengar men han behöver ju kunna betala hyra och mat och sådana saker... Jag tror som sagt det blir svårt för honom med ett vanligt arbete. Vi har även testat att han bor hos mamma och pappa men det går inte längre.. ingen blir glad av det för min lillebror blir bara arg och vill bo själv och mamma och pappa blir ledsna och bråkar med varandra också.

Så min största fråga är alltså: hur hjälper man till före tiden att professionella personer kan komma in i bilden? med ekonomi och hemmasysslor? så att det går runt.


Jag märker hur allt det här tär på min familj så mycket. Vi känner oss så ledsna och tycker så synd om min lillebror när han bara verkar vilja vara själv hela tiden, har inga vänner här. Han säger hela tiden att han ska sortera saker och ordna upp saker i lägenhet som vi aldrig förstår vad det egentligen är han ska sortera.. Och han verkar aldrig bli klar med det heller..

Det enda jag vill är han ska vara lycklig men jag tycker inte han verkar vara glad. Han säger dock att han inte mår dåligt men jag är rädd att han gör det ändå för han känns ofta väldigt låg... och har som sagt inga vänner här.


Min andra fråga är: Hur hanterar man den här sorgen som anhörig? Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker på honom hur han sitter där i sin lilla lägenhet utan tv och försöker "sortera upp" saker som han säger.. hur hanterar man detta?


Ber om ursäkt över ett långt inlägg men hoppas någon har några kloka råd att ge mig tills vi får professionell hjälp....

Tack på förhand!

Moderator: Rättade stavningen till Asperger i rubriken.

Ja, det verkar jobbigt för både honom och er.

Jag tror att boendestöd skulle vara bra för honom: boendestod-omrostning-t6665.html

Man behöver ingen AS-diagnos för detta. Men det innebär ju att ta kontakt med en handläggare på kommunen och det kanske han motsätter sig.

Ozzy9 skrev:Så min största fråga är alltså: hur hjälper man till före tiden att professionella personer kan komma in i bilden? mer ekonomi och hemmasysslor? så att det går runt.

Har en yngre kollega som jag sett att han verkar ha lite AS och sa det i förbigående en gång, hans liv är lite kaosartat ibland. Senast idag frågade jag honom om han tänkt lite på det jag sagt och han sa att han har börjat inse att han är lite aspie och verkar förstå sig själv lite bättre. Så mitt råd är att få din bror att förstå att det kan vara så att han kan vara lite AS, då blir det lättare med hela processen, han kan kanske lära sig lite själv vad det är för något och man kan göra olika tester som finns på nätet, så lär man sig mer.

Här är ett: http://www.rdos.net/Aspie-quiz/

Ozzy9 skrev:Min andra fråga är: Hur hanterar man den här sorgen som anhörig? Jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker på honom hur han sitter där i sin lilla lägenhet utan tv och försöker "sortera upp" saker som han säger.. hur hanterar man detta?

Som anhörig kan man naturligtvis känna sig helt förtvivlad och hjälplös, men se framåt nu får ni ju snart ta itu med det här och då blir det säkert bättre så småningom. Annars ta med honom ut på promenader etc, finns det inget han brukar göra som ni kan göra tillsammans, så ni allihop får något annat att tänka på en stund. Nå hoppas det löser sig för er...

Främst sjukskrivning + försörjningsstöd tills dess att en riktig utredning kan utföras.

Tack för alla tips!!

Men ska man hjälpa honom att söka jobb ändå eller ska man ansöka om sådant försörjningsstöd, det kanske är bättre att låta läkaren vi ska till avgöra det??

Han själv säger ju att han skulle klara av ett jobb men jag som utomstående tror tyvärr inte det. Inte ett vanligt jobb i alla fall, det skulle vara ett jobb som är anpassat för hans kompetens. Han är ju otroligt smart och har hög arbetsmoral. Det är det sociala som inte alltid funkar... och att han lägger så stor värdering i själva organisationen och försöker ändra deras tänk (politiskt och miljömässigt) istället för att bara se det som ett jobb man ska göra, det är där det inte funkar...

Någon som har erfarenhet av hur det är med er/ de som har asperger, har ni "vanliga" jobb eller är de anpassade arbeten man kan ha och hur får man hjälp att hitta dom jobben??

Han tror säkert att han inte klarade av det jobb han hade pga speciellt besvärliga chefer och kollegor.

Men det är troligen så att han saknar tillräckligt hög social kompetens. Då hjälper det tyvärr inte hur hög intelligens el moral man har. (Alltför hög moral kan snarare vara ett handikapp, det gör en mindre flexibel.)
Så jag tror att det bästa är att skriva in sig som funktionshindrad på Arbetsförmedlingen.

Känner du dig osäker på vad du klarar av eller vilket arbete/utbildning du ska söka? Psykolog på Arbetsförmedlingen kan hjälpa dig till ett bättre beslutsunderlag inför val av studier och arbete. Genom vägledande metoder får du en säkrare uppfattning om dig själv, en klarare bild över dina intressen, förutsättningar och möjligheter. Stöd genom samtal är ytterligare något som kan erbjudas i samband med introduktion på praktik- eller arbetsplats.

http://www.arbetsformedlingen.se/For-ar ... tning.html

Men det kan han ju inte göra innan han fått en diagnos, antar jag. Men det går kanske att ringa dit redan nu och fråga vilka möjligheter som finns.

Alien skrev:Han tror säkert att han inte klarade av det jobb han hade pga speciellt besvärliga chefer och kollegor.

Men det är troligen så att han saknar tillräckligt hög social kompetens. Då hjälper det tyvärr inte hur hög intelligens el moral man har. (Alltför hög moral kan snarare vara ett handikapp, det gör en mindre flexibel.)
Så jag tror att det bästa är att skriva in sig som funktionshindrad på Arbetsförmedlingen.

Känner du dig osäker på vad du klarar av eller vilket arbete/utbildning du ska söka? Psykolog på Arbetsförmedlingen kan hjälpa dig till ett bättre beslutsunderlag inför val av studier och arbete. Genom vägledande metoder får du en säkrare uppfattning om dig själv, en klarare bild över dina intressen, förutsättningar och möjligheter. Stöd genom samtal är ytterligare något som kan erbjudas i samband med introduktion på praktik- eller arbetsplats.

http://www.arbetsformedlingen.se/For-ar ... tning.html

Men det kan han ju inte göra innan han fått en diagnos, antar jag. Men det går kanske att ringa dit redan nu och fråga vilka möjligheter som finns.

Ja eller han säger inte att det är kollegorna eller cheferna de är fel på utan mer sättet dom och organisationen arbetar på. Det lägger han sig i och det blir en kränkning för dom som jobbar där såklart. Han tycker att sättet dom arbetar på är antingen omoraliskt, politiskt inkorrekt eller så har det något med miljön att göra.. Han brinner för miljö och politik och det är ju jättebra, bara det att det hindrar honom från att bara fokusera på ett jobb utan att tänka på sådant och därmed tycker kollegor och chefer nog att han är väldigt omständig att arbeta med.. Och han själv mår ju inte heller bra av att hela tiden gå och tänka på allt som är fel i organisationer och i världen över huvudtaget.

Hans mål är att det inte ska finnas uteliggare och flyktingar och krig och bomber osv och när man förklarar för honom att det tyvärr inte kommer hända så länge han lever så säger att om det är så så skulle inte han vilja leva. Men han tror ju att han kan hjälpa till så detta kommer ske..

Hans tankar är jättegoda.. men det stoppar ju honom som sagt att ha ett normalt liv.

Hur som helst, kom in på sidospår nu men va bara tvungen att skriva av mig.

hur som helst hjälpte tack för tipset med arbetsförmedlingen... verkar jättebra. ska kolla upp det.

Just nu när man frågar honom om han vill hitta på något, gå på bio eller promenad tackar han alltid för frågan men säger att han tror att han behöver vara själv för han måste organisera sig och saker i lägenheten..

Det har han gjort länge nu och vill inte ha någon hjälp med organisationen och kan inte riktigt förklara vad det är han organiserar... Men så de är nog inte läge för att söka jobb utan han får väl ta en sak i taget. Inte för att jag tror att den där organiseringen någonsin kommer bli klar men vi får se..

Det som jag är mest rädd för är ju att han själv inte kommer vilja ha hjälp för att han inte tycker att han inte kan få ett jobb och så... Dock har han ju gått med på att gå på den där läkartiden men jag är rädd att han kommer avboka den för han har pratat om det förut...

Men men, ska inte ta ut några negativa saker i förskott utan nu får vi nog ta det som de kommer lite.

Vilken utbildning har han läst? på vilken nivå? I vilket land jobbade han? vilka språk kan han? vad var det för typ av jobb? (servitör, läkare, lärare etc)
Hur ser det ut hemma hos honom?

För ekonomin är det väl socialbidrag innan utredningen är klar. Men då måste man flytta bort tillgångar annars tar socialen dessa.

Att han inte får gjort något kan hänga ihop med trötthet av sociala och ordningsmässiga orsaker. Ta reda på vad hans intressen är och vad hans livsmål är. Försök att strukturera någon rutin så att detta med mat, tvätt, träning, dygnsljus osv fungerar. Då kan energin komma tillbaks. Även om släktingar och vänner inte är så viktigt så kanske kvinnlig kontakt är det. Något att tänka på. Men det måste vara någon lite mer ödmjuk.

Att en massa saker skall hända inom en bestämd tid och påtvingad kontakt kan också skapa stress som gör att det låser sig. Ibland kan det vara läge att ge personen egentid under en längre period och kanske kommunicera via text istället för påhälsning. Är boendemiljön både ute- och inne lämplig? att bo i betonglådor är sällan positivt för den mentala hälsan och gör att mental läkning stannar upp.

Professioneell kompetens finner man nog mest hos professorer med rätt inriktning, specialutbildade och vissa som har aspergers själva. Men oavsett formella meriter så bör du kuggfråga personen lite då det finns många med rätt formella meriter men som sitter fast i sin neurotypiska tankebox och är oförmögna till insikter utanför denna. Se upp med psykmottagningarna de kan göra hälsan mycket sämre även om de till namnet skall fixa problem.

Vilka möjligheter som finns beror på svaren.

plåtmonster skrev:Vilken utbildning har han läst? på vilken nivå? I vilket land jobbade han? vilka språk kan han? vad var det för typ av jobb? (servitör, läkare, lärare etc)
Hur ser det ut hemma hos honom?

För ekonomin är det väl socialbidrag innan utredningen är klar. Men då måste man flytta bort tillgångar annars tar socialen dessa.

Att han inte får gjort något kan hänga ihop med trötthet av sociala och ordningsmässiga orsaker. Ta reda på vad hans intressen är och vad hans livsmål är. Försök att strukturera någon rutin så att detta med mat, tvätt, träning, dygnsljus osv fungerar. Då kan energin komma tillbaks. Även om släktingar och vänner inte är så viktigt så kanske kvinnlig kontakt är det. Något att tänka på. Men det måste vara någon lite mer ödmjuk.

Att en massa saker skall hända inom en bestämd tid och påtvingad kontakt kan också skapa stress som gör att det låser sig. Ibland kan det vara läge att ge personen egentid under en längre period och kanske kommunicera via text istället för påhälsning. Är boendemiljön både ute- och inne lämplig? att bo i betonglådor är sällan positivt för den mentala hälsan och gör att mental läkning stannar upp.

Professioneell kompetens finner man nog mest hos professorer med rätt inriktning, specialutbildade och vissa som har aspergers själva. Men oavsett formella meriter så bör du kuggfråga personen lite då det finns många med rätt formella meriter men som sitter fast i sin neurotypiska tankebox och är oförmögna till insikter utanför denna. Se upp med psykmottagningarna de kan göra hälsan mycket sämre även om de till namnet skall fixa problem.

Vilka möjligheter som finns beror på svaren.

Hej!

jag hade gärna svarat på dina frågor i detalj men jag känner att det är lite för utelämnande om jag gör det.

Jobbet han hade som han inte ville arbeta kvar på var i alla fall i Sverige och det var av enklare form. Inget man behöver utbildning för.

Utbildningen utomlands va på rätt avancerad nivå och framför allt var hans studievänner på skolan väldigt speciella och alla har det gemensamma intresset i politik / rädda världen / miljötänk på väldigt avancerad nivå så att det är svårt att förstå ibland när han diskuterar..Men det var ingen utbidning där man blir något konkret efter utan mer en förutbildning/förberedande utbildning/ allmänbildning.

Till saken hör också att alla hans vänner som han någonsin har haft har haft någon slags problem med te x missbruk / manodepp / eller andra diagnoser/problem. Aldrig någon som "mått bra" helt och håller. Och ingen av dessa bor heller i Sverige vilket iofs är tur det.

Han kan ca 5 språk på olika nivåer. Lär sig snabbt eftersom han är så berest och träffat så många olika människor från olika länder.

Angående hans lägenhet så har han inte bott där så länge nu så den ser bra ut men är lite rörig och stökig bara. ligger ibland grejjer överallt men inget stort problem alls som det ser ut nu men han har ju inte bott där så länge så vi får se : )

Jag tycker han verkar ha energi bara det att energin läggs på fel saker.. han tänker så mycket. och de här att han ska organisera hela tiden som han inte blir klar med.

Hans livsmål skrev jag tidigare att det är att göra så att världen blir bättre, förhindra klimatförändringen, hjälpa alla hemlösa, förhindra krig osv.. jag vet inte hur hans plan i det ser ut men hela hans liv präglas ju av det här tänket. Känns som att han aldrig får slappna av och bara "leva" och göra roliga saker utan han lägger hela världen på sina axlar. Och hade han kanske fått hjälp så hade han själv kunnat utöva sitt livsmål på ett effektivare sätt men nu känns de bara som att han har massa tankar men inte gör något i praktiken.

Jag tror också som du skrev att vi måste låta honom få lite rum nu... vi har varit så oroliga och på honom så att alla har blivit frustrerade och då slutar det bara med tjafs eftersom vi är så pragmatiska och konkreta och lever ett helt annat liv än vad han vill leva. Vi förstår ju inte hans sätt att tänka men vi får acceptera det är så. Vi hör ju av oss då och då och hör om han vill hitta på nåt men just nu vill han bara va ensam så kan han organisera sig och då får vi ju låta honom göra det såklart.. Vi får nog ge de lite tid och få oss en chans att andas och ta igen oss lite så vi kan hjälpa till mer framöver..

Kanske någon organisation som jobbar med att förbättra världen vore lämplig? Då kanske det både blir styrning, lön och det ingår i jobbet att lägga sig i.

plåtmonster skrev:Kanske någon organisation som jobbar med att förbättra världen vore lämplig? Då kanske det både blir styrning, lön och det ingår i jobbet att lägga sig i.

Det skulle ju absolut vara det bästa!! Ska verkligen försöka hjälpa honom hitta ett sådant jobb när han kommit till ro..

Jag lider verkligen med honom. Att hela tiden vara medveten om att världen är ur led, att se lösningar i mängder men inte vara i en position där de kan tillämpas och att ändå hålla fast vid att världen går att laga är smärtsamt. Den dagen man inser att man aldrig i helskotta kommer att kunna laga den övergår det till förödande. Det jävligaste är att man ändå fortfarande ältar problemen och ser lösningar.
Kort sagt, jag har inte svårt att följa hans tankegångar där.

Det jag tänker är att hans organiserande kan vara hans version av semester, av att ladda batterierna. Oavsett om det är tankar han organiserar eller om han sorterar sina ägodelar om och om igen så kan det fungera som en sorts meditation. En paus från kakafonin av problemlösningar och idéer. Kort sagt, jag föreställer mig att hans organiserade är något positivt.

tahlia skrev:Jag lider verkligen med honom. Att hela tiden vara medveten om att världen är ur led, att se lösningar i mängder men inte vara i en position där de kan tillämpas och att ändå hålla fast vid att världen går att laga är smärtsamt. Den dagen man inser att man aldrig i helskotta kommer att kunna laga den övergår det till förödande. Det jävligaste är att man ändå fortfarande ältar problemen och ser lösningar.
Kort sagt, jag har inte svårt att följa hans tankegångar där.

Det jag tänker är att hans organiserande kan vara hans version av semester, av att ladda batterierna. Oavsett om det är tankar han organiserar eller om han sorterar sina ägodelar om och om igen så kan det fungera som en sorts meditation. En paus från kakafonin av problemlösningar och idéer. Kort sagt, jag föreställer mig att hans organiserade är något positivt.

Och jag är helt med honom på de tankarna, bara att jag är mer realistisk och förstår att även om man har de målen och tankarna så måste man sortera och vara realistisk med vad man själv faktiskt kan göra och vad man bara får acceptera...

Jag blev glad i alla fall av ditt inlägg att det kan vara något positivt och framför allt så tror jag att vi som är närstående måste förstå att de som gör oss glada eller lyckliga får inte honom att bli lycklig.. han måste väl leva sitt liv på sitt sätt och så får vi finnas där så gott det går och så mycket han vill det.

Jag har inget emot de sättet han valt att leva eller tänka även om jag tagit många diskussioner med honom som går emot det: jag har försökt få honom att ha en annan målbild som är mer realistisk och velat att han ska leva ett enklare liv, men förstår nu att det är lönlöst så kommer inte ta några sådana diskussioner nå mer.

Nu är de bara det praktiska jag tänker på.. och tycker jag fått mkt hjälp med råd i den här tråden vilket jag tackar för. Hoppas bara han är villig att göra en utredning även fast han tycker han inte har några problem utan han gillar att vara annorlunda och ser inte anledningen till att ta till hjälp men de är ju också för att vi alltid har varit ett skyddsnät för honom så han har inte känt på hur de är att inte ha pengar eller inte ha hjälp med praktiska saker.....

Ozzy9 skrev:framför allt så tror jag att vi som är närstående måste förstå att de som gör oss glada eller lyckliga får inte honom att bli lycklig.. han måste väl leva sitt liv på sitt sätt och så får vi finnas där så gott det går och så mycket han vill det.

Ozzy9 skrev:men de är ju också för att vi alltid har varit ett skyddsnät för honom så han har inte känt på hur de är att inte ha pengar eller inte ha hjälp med praktiska saker.....

Önskar att jag hade haft en syster som dig.

Pikachu skrev:

Ozzy9 skrev:framför allt så tror jag att vi som är närstående måste förstå att de som gör oss glada eller lyckliga får inte honom att bli lycklig.. han måste väl leva sitt liv på sitt sätt och så får vi finnas där så gott det går och så mycket han vill det.

Ozzy9 skrev:men de är ju också för att vi alltid har varit ett skyddsnät för honom så han har inte känt på hur de är att inte ha pengar eller inte ha hjälp med praktiska saker.....

Önskar att jag hade haft en syster som dig.

Kan du utveckla har du inte haft något familjestöd eller? Har du asperger eller något annat?

Ozzy9 skrev:

Pikachu skrev:

Ozzy9 skrev:framför allt så tror jag att vi som är närstående måste förstå att de som gör oss glada eller lyckliga får inte honom att bli lycklig.. han måste väl leva sitt liv på sitt sätt och så får vi finnas där så gott det går och så mycket han vill det.

Ozzy9 skrev:men de är ju också för att vi alltid har varit ett skyddsnät för honom så han har inte känt på hur de är att inte ha pengar eller inte ha hjälp med praktiska saker.....

Önskar att jag hade haft en syster som dig.

Kan du utveckla har du inte haft något familjestöd eller? Har du asperger eller något annat?

Tyckte att det lät så fint, genuin omtanke, ställer upp till 100% och uppriktig oro för sin bror. Ja, jag har AS. Nu har jag inte precis haft ekonomiska eller praktiska problem (andra), men någon äkta oro för mig har jag aldrig känt från familjen (och jag tycker inte synd om mig själv).

du har ju uppenbarligen genuin omtanke om ditt syskon.

tänkte komma med lite "alternativa insynsvinklar", tolka det inte som kritik.

varför är målsättningen per automatik att han borde ha ett "normalt liv", och att det skulle vara bäst för honom?

Hans mål är att det inte ska finnas uteliggare och flyktingar och krig och bomber osv och när man förklarar för honom att det tyvärr inte kommer hända så länge han lever så säger att om det är så så skulle inte han vilja leva. Men han tror ju att han kan hjälpa till så detta kommer ske..

det verkar ju som ett sunt mål att ha trots allt, och även om chansen är väldigt liten att det skulle gå åt det hållet så ökar ju iaf möjligheten om det finns personer som har det som målsättning.
och självklart kan han hjälpa till så att det skulle kunna ske, det kanske till och med är hans syfte och mening.

tycker ni borde ge honom lite tid att organisera kaoset som säkert följer med all förändring från att ha studerat utomlands i 7 år till att nu bo i sverige och försöka jobba samt ha anhöriga som oroar sig samt har förväntningar som han kanske finner svåra att leva upp till. om han säger att han behöver vara själv och organisera så behöver han nog det, även om ni inte förstår vad det är han organiserar.
det betyder såklart inte att ni behöver sluta visa omtanke eller ge tips och stöd.

om han behöver inkomst snabbt så är troligen sjukskrivning+försörjningsstöd det bästa i väntan på eventuell utredning eller att han hittar ett jobb som passar.
kanske måste han lämna pissprov några ggr, men det kanske kvittar om han inte använder illegala droger längre.

Det är klart att han måste jobba. För att få försörjningsstöd som du pratar om måste han söka jobb på heltid, han får dessutom inte äga något av värde eller ha något sparat. Du får ursäkta, men du verkar inte ha särskillt höga tankar om din bror. Det vore bättre om han fick hjälp av någon som trodde på honom.

Om han har en utbildning så förstår jag inte varför han inte söker jobb för det han är utbildad inom. Jag tycker också han bör titta på jobb (både betalda och volontärjobb) inom det han är intresserad av. Jag är själv väldigt intresserad av djur och hjälper hemlösa katter.

Som jag ser det finns det ingen anledning alls till att han ska gå på bidrag resten av livet. Att gå på bidrag är en sista lösning och att ha provat ETT jobb är knappast att göra allt man kan.

Liljan skrev:Det är klart att han måste jobba. För att få försörjningsstöd som du pratar om måste han söka jobb på heltid, han får dessutom inte äga något av värde eller ha något sparat. Du får ursäkta, men du verkar inte ha särskillt höga tankar om din bror. Det vore bättre om han fick hjälp av någon som trodde på honom.

Om han har en utbildning så förstår jag inte varför han inte söker jobb för det han är utbildad inom. Jag tycker också han bör titta på jobb (både betalda och volontärjobb) inom det han är intresserad av. Jag är själv väldigt intresserad av djur och hjälper hemlösa katter.

Som jag ser det finns det ingen anledning alls till att han ska gå på bidrag resten av livet. Att gå på bidrag är en sista lösning och att ha provat ETT jobb är knappast att göra allt man kan.

Haha!

Jag har väldigt höga tankar om min bror och tycker han är fantastiskt duktig på många sätt. Men däremot verkar han inte vilja anpassa sig till vårat samhälle och förstår inte riktigt hur saker och ting går till. T ex att det är svårt nu för tiden att få jobb hur duktig man än är och att man inte kan börja söka jobb precis när pengarna tar slut utan att det är bra att ha framförhållning och börja söka innan pengarna tar slut.

Men det får väl gå som det går, han får väl hamna på gatan i värsta fall. Jag ska inte lägga mig i mer. Han är en vuxen människa och får väl lära sig av sina egna misstag. Orkar inte försöka påverka och hjälpa någon som bara blir arg och aldrig förstår och vill missuppfatta allt man säger.

Ozzy9 skrev:

Liljan skrev:Det är klart att han måste jobba. För att få försörjningsstöd som du pratar om måste han söka jobb på heltid, han får dessutom inte äga något av värde eller ha något sparat. Du får ursäkta, men du verkar inte ha särskillt höga tankar om din bror. Det vore bättre om han fick hjälp av någon som trodde på honom.

Om han har en utbildning så förstår jag inte varför han inte söker jobb för det han är utbildad inom. Jag tycker också han bör titta på jobb (både betalda och volontärjobb) inom det han är intresserad av. Jag är själv väldigt intresserad av djur och hjälper hemlösa katter.

Som jag ser det finns det ingen anledning alls till att han ska gå på bidrag resten av livet. Att gå på bidrag är en sista lösning och att ha provat ETT jobb är knappast att göra allt man kan.

Haha!

Jag har väldigt höga tankar om min bror och tycker han är fantastiskt duktig på många sätt. Men däremot verkar han inte vilja anpassa sig till vårat samhälle och förstår inte riktigt hur saker och ting går till. T ex att det är svårt nu för tiden att få jobb hur duktig man än är och att man inte kan börja söka jobb precis när pengarna tar slut utan att det är bra att ha framförhållning och börja söka innan pengarna tar slut.

Men det får väl gå som det går, han får väl hamna på gatan i värsta fall. Jag ska inte lägga mig i mer. Han är en vuxen människa och får väl lära sig av sina egna misstag. Orkar inte försöka påverka och hjälpa någon som bara blir arg och aldrig förstår och vill missuppfatta allt man säger.

Ber om ursäkt till Liljan att jag hånade dig.

Ozzy9 skrev:Så min fråga är hur man ska hjälpa honom innan han får professionell hjälp!! Sådana utredningar kan ju tydligen ta flera år och vad gör man innan dess med ekonomi, jobb, boendestöd osv?

Bäst hjälp som du kan ge direkt är förståelse och stöd som familjemedlem. Vad jag förstår så ger du det redan så det kriteriet är uppfyllt.

Alien skrev:Han tror säkert att han inte klarade av det jobb han hade pga speciellt besvärliga chefer och kollegor.

Men det är troligen så att han saknar tillräckligt hög social kompetens. Då hjälper det tyvärr inte hur hög intelligens el moral man har. (Alltför hög moral kan snarare vara ett handikapp, det gör en mindre flexibel.)

För hög moral (så länge du inte går omkring och citerar lagboken till folk som går över gatan där det inte är övergångsställe) kan också vara en fördel i organisationer där det inte finns någon.

Och social kompetens kan vara ganska oviktigt om du som individ kan leverera något speciellt, därav så kanske "svenssonjobb" bör undvikas. Det kan vara viktigt för din bror att hitta ett jobb som "flödar naturligt" med hänsyn till hans egenskaper och kunskaper. För mig är min analytiska förmåga min bästa egenskap som inom mitt område är ganska ensamt och fritt.

Sedan så kan det vara problem med empatin och förståelsen från andra mot din bror, ju lägre utbildningsnivå det är på jobbet så är chansen för att "passa in" mindre. Mer utbildade och/eller livserfarna medarbetare ger ofta större möjligheter och förståelse för "udda" människor.

Önskar dig och din bror lycka till.

Grisom skrev:

Ozzy9 skrev:Så min fråga är hur man ska hjälpa honom innan han får professionell hjälp!! Sådana utredningar kan ju tydligen ta flera år och vad gör man innan dess med ekonomi, jobb, boendestöd osv?

Bäst hjälp som du kan ge direkt är förståelse och stöd som familjemedlem. Vad jag förstår så ger du det redan så det kriteriet är uppfyllt.

Alien skrev:Han tror säkert att han inte klarade av det jobb han hade pga speciellt besvärliga chefer och kollegor.

Men det är troligen så att han saknar tillräckligt hög social kompetens. Då hjälper det tyvärr inte hur hög intelligens el moral man har. (Alltför hög moral kan snarare vara ett handikapp, det gör en mindre flexibel.)

För hög moral (så länge du inte går omkring och citerar lagboken till folk som går över gatan där det inte är övergångsställe) kan också vara en fördel i organisationer där det inte finns någon.

Och social kompetens kan vara ganska oviktigt om du som individ kan leverera något speciellt, därav så kanske "svenssonjobb" bör undvikas. Det kan vara viktigt för din bror att hitta ett jobb som "flödar naturligt" med hänsyn till hans egenskaper och kunskaper. För mig är min analytiska förmåga min bästa egenskap som inom mitt område är ganska ensamt och fritt.

Sedan så kan det vara problem med empatin och förståelsen från andra mot din bror, ju lägre utbildningsnivå det är på jobbet så är chansen för att "passa in" mindre. Mer utbildade och/eller livserfarna medarbetare ger ofta större möjligheter och förståelse för "udda" människor.

Önskar dig och din bror lycka till.

Håller med dig och tror att det sista du sa stämmer väldigt bra. Jag hoppas vi kan hitta nåt bra jobb som kan passa honom!

Förändringar, och snabba omställningar kan vara särskilt besvärliga för AS, om han som yngre kunnat hålla ordning runt omkring sej och varit ordnat i sina studier utomlands, dvs ta hand om sej själv städa, dusch laga mat osv om han klarat av det förut, så låter det som att han kanske hamnat i en svacka, bränt ut sej om så är fallet så skulle min rekommendation vara att han får vila ut återfå sin energi om det finns en öppenvårds mottagning så bör han börja gå dit.

Om han har varit på psykakuten och på beroendecentrum så bör en begäran om utredning tas på allvar.

När jag var yngre så hade jag väldigt svårt med kollegor och system i arbetet som för mej var ineffektivt och ologiskt och därmed hamnade jag ständigt i konflikt med chefer och kollegor som tog det känslomässigt när jag påpekade sådant, hamnade i konflikt med alla mina chefer, förutom med min senaste, men mellan dom anställningarna hade jag vilat ut och bestämt mej för att byta strategi när det kom till arbetet så jag personligen anpassade mej, dock så är jag sjukskriven igen.

Men jag kan inte förutse eller anta vad han har/lider utav än det jag har med mej från mina personliga erfarenheter som jag applicerar på informationen här.

Öppenpsykiatrisk mottagning pusha hårt på utredning, försök få honom att acceptera att han ska ta det lugnt, att bli sjukskriven med tanke på psykakut samt beroendemottagning borde inte vara några problem tills saker rör på sej.