Filmen En man som heter Ove som hade premiär i mellandagarna tyckte jag om. Det kom både några tårar och många skratt när jag så denna varma film.

Är det kanske lite aspergervarning på huvudpersonen Ove? Eller är hans sätt en reaktion på en tuff uppväxt där han förlorat sina föräldrar tidigt? När han möts av värme och uppskattning i slutet av filmen blir han en hjälpsam gammal man, lite morfar till grannens barn.

Ove är en tämligen outhärdlig rättshaverist som vid exakt samma tid varje morgon går sin runda i radhusområdet och kontrollerar bilnumren på felparkerade bilar. Som han givetvis har skrivit upp redan kvällen innan, för att kunna fastslå att de inte stod där tillfälligt. Tystlåtna och osociala, utom när det är något de blir rättfärdigt indignerade över. Ove blir bara vältalig när han får skälla och gå an.

Man får följa Ove bakåt i tiden. Han specialintresse genom livet är klart bilar av märket SAAB. Han möter kärleken, en underbar kvinna som uppvaktar honom rejält för att han ska förstå att hon är intresserad.

++++

Ja, som ung var Ove tydligt Stig-Helmertypen. Den tyste och tafatte killen, som inte kunde konversera och inte ta första steget, det måste hans älskade Sonja göra, annars hade det aldrig blivit något.

Många tycks vara/känna sådana män, de blir älskade av svenska folket.

I nuet var Ove arg och sur och tycktes leva för att hitta regelbrott. Annars håller jag med, regler är till för att hållas. Att inga bilar fick köra in i området var ju för att skydda barnen.

Det som jag mer reagerade på var att han bröt med gode vännen och grannen för att denne körde en Volvo istf en Saab som Ove. Det är ju att ta sitt specialintresse till fanatism. Det var möjligen aspigt.

Hatet mot "vitskjortorna" (tjänstemän och politiker) tror jag också många kan identifiera sig med. De som sitter där ouppnåeliga bakom sina skrivbord och fattar beslut utan att bry sig om hur det drabbar.



Men jag tycker filmen kunde ha slutat fem minuter tidigare, då hade det blivit en riktig "feel good-film".

Jag har bara läst boken och jag förstår inte fascinationen. Det är en extremt lättläst bok, jag skulle nästan säga ungdomsbok, och man fattar direkt hur det ska sluta. Jag skulle klassa det som skräplitteratur.

Ove har absolut aspergerdrag, men jag tror han har blivit påverkad av sin barndom också samt värderingarna som rådde då.

Det är inte samma sak att läsa en bok som att se en film. Ibland är boken bättre, ibland filmen. Man får ta med skådespelarnas insatser i beräkningen. Rolf Lassgård är ju alltid bra, han gjorde Ove levande och trovärdig.

(Men tydligen ska Ove vara född på 50-talet, jag tycker snarare han verkar som uppvuxen på 50-talet.)

Sedan var det den goda grannen Parvaneh (spelad av iranskfödda Bahar Pars).

"- Som invandrartjej tilldelas man vissa typiska roller. Risken var att Parvaneh skulle bli en typisk exotisk fågel. Gapig och färgglad med alla stereotyper man kunde förstärka.

För att undvika den fällan fick Bahar Pars nästan fria händer av regissören Hannes Holm att sätta sin prägel på Parvaneh.

- Jag tonade ner henne och gjorde henne mer 'vanligä. ---S å jag förändrade hur parvaneh skulle klä sig,hur hennes hem såg ut, hur mycket smink hon skulle ha." (Uppsalatidningen 3-9 mars)

En man som heter Ove är den femte mest sedda svenska filmen på bio. De andra är 1. Sällskapsresan (1980), 2. Att angöra en brygga (1965), 3. Emil i Lönneberga (1971), 4. Ronja Rövardotter (1984)