En sak jag ofta har haft svårt att relatera till är påstående att personer med autism/AS skulle sakna empati. Jag själv kan i givna situationer ha nästan oproportionerligt hög empati. Men jag kan i andra också ha väldigt låg. Detta har lett mig till att fråga om det inte snarare handlar om att vår empatiförmåga skiljer sig från NT i sitt mönster, och att den påstådda bristen snarare är en brist i föreställningsförmåga. Empati handlar om identifikation, och min misstanke är att vi ND tenderar att identifiera oss mycket genom konkreta associationer, medan NT associerar mer abstrakt. I alla fall tror jag det passar in på hur jag fungerar.

Ett väldigt förenklat exempel på vad jag menar: En person har förlorat sitt lilla barn och berättar detta för en barnlös person med autism och en barnlös NT-person. Personen med autism förstår på ett rationellt plan att personen upplever en stark sorg, men kan inte föreställa sig sorgen eftersom han/hon själv aldrig haft barn. NT-personen har förvisso heller aldrig haft barn, men gör en association till när farmor gick bort och kan föreställa sig att detta är likadant fast värre.

Vad är era tankar om detta?

debase skrev:En sak jag ofta har haft svårt att relatera till är påstående att personer med autism/AS skulle sakna empati.

Jag har intrycket att många tror att frånvaron av YTTRE tecken på medkänsla innebär att personen inte känner med andra INUTI.

Har jag fattat rätt: En person med aspergers kan ha svårt både att tolka andras uttryck för känslor och att själv ge uttryck för sina egna känslor?

Lite lat som jag är så citerar jag en del av att blogginlägg av Trollharen som jag tycker stämmer överens med vad jag har uppfattat:

Trollhare skrev:Däremot är det vanligt bland personer med Aspergers syndrom att man har svårt att läsa av de signaler andra skickar ut för att markera en viss känsla. Detta har av någon anledning kallats för “empatibrist” av forskarna, vilket är fullkomligt missvisande.

Alltså att aspergare inte alls har problem med empatin utan det är just kroppsspråket som är problemet och att en del missar "tecknen" på att någon mår dåligt. Dessutom som Trollmor är inne på att aspergare kan ha svårare att visa att dom känner empati.

Det där att ha svårt att känna igen kroppsspråk känner jag inte alls igen mig i. Men även om det skulle stämma, så förklarar det ju inte hela sanningen bakom att vi skulle ha svårt att sätta oss in i andra människors känslor. Eller menar ni att det helt enkelt inte stämmer?

Håller med Puzzle, jag tror också att man mest missar tecken på att någon mår dåligt. Men också att man har svårt att visa medkänslan på ett sätt som går hem hos andra.

Vad jag dessutom läste någonstans nyligen (kommer inte ihåg var) är att folk med AS har svårt att avgränsa sig från personen som de känner empati med. Vilket innebär att man känner med personen nästan lite för mycket, man kan inte behålla ett klart huvud och göra det som är bra att göra i den situationen, utan man dras in lite för mycket i det hela. Det låter vettigt, tycker jag!

debase skrev:Det där att ha svårt att känna igen kroppsspråk känner jag inte alls igen mig i. Men även om det skulle stämma, så förklarar det ju inte hela sanningen bakom att vi skulle ha svårt att sätta oss in i andra människors känslor. Eller menar ni att det helt enkelt inte stämmer?

Man kan i alla fall diskutera om det stämmer. Det är inte helt oomstritt, den teorin. Gunilla Gerland sa en gång att NTs egentligen inte kan påstå att vi har empatiproblem, för de förstår ju inte oss heller. Kan det vara fråga om två olika mentaliteter helt enkelt som inte förstår varandra?

Fast, helt så enkelt är det inte. Vissa svårigheter finns, men de är inte så stora som folk tror.

Personligen tror jag att en del av föreställningen kommer sig av olika sätt att utöva empati. Den delen har även jag. Om någon har problem och är upprörda eller ledsna över nämnda problem så är min instinktiva respons att lösa problemet - inte att krama om dem, hålla deras hand eller lyssna.

Jag ser det som så, jag är inriktad på att laga inte att plåstra om.

Jag har empati, och min omgivning upplever att jag har empati, dock uttrycker jag mej inte empatiskt i kroppspråk utan i ord och speglar hur jag skulle känt mej om jag var i den situationen som personen ifråga är.

Om jag inte säger något så framstår jag som formell och kylig, och om jag orkar anstränga mej för att jag inte kan säga något, så använder jag medvetet kroppspråk som dock känns som en karikatyr, istället så som det verkar för människor att använda kroppspråk som en naturlig reflex för att uttrycka känslor.

eller nåt sånt, ja så ungefär upplever jag min "brist" på empati och hur jag hanterar den.

Och jag vill också väldigt gärna lösa problemet och komma fram till hur det ska undvikas, dock så har jag senaste åren börjat skippa att gå in på problemlösningar, då generellt vill folk inte höra eventuella lösningar på problemen, beror på individen hur väl jag känner den osv.

Trollmor skrev:

debase skrev:En sak jag ofta har haft svårt att relatera till är påstående att personer med autism/AS skulle sakna empati.

Jag har intrycket att många tror att frånvaron av YTTRE tecken på medkänsla innebär att personen inte känner med andra INUTI.

Har jag fattat rätt: En person med aspergers kan ha svårt både att tolka andras uttryck för känslor och att själv ge uttryck för sina egna känslor?

tolka är ju inuti.

ge uttryck är yttre.

håll isär definitionerna.

debase skrev:En person har förlorat sitt lilla barn och berättar detta för en barnlös person med autism och en barnlös NT-person. Personen med autism förstår på ett rationellt plan att personen upplever en stark sorg, men kan inte föreställa sig sorgen eftersom han/hon själv aldrig haft barn. NT-personen har förvisso heller aldrig haft barn, men gör en association till när farmor gick bort och kan föreställa sig att detta är likadant fast värre.

Kan också vara följande: Många Aspies lever i ett utanförskap och är inte delaktiga i samhället och har svårt att få relationer att fungera, eller att få någon relation överhuvudtaget - då kan det upplevas åt andra hållet, typ att en NT kommer till dig och säger:

-"Bu-hu titta på mig som uppenbarligen har haft relationer och förlorat mitt barn som du inte har en chans att få, men jag anser mig fortfarande vara viktigare än dig som är barnlös och relationslös, så du ska enligt de sociala reglerna visa sympati för mig, oavsett hur dåligt du än mår för jag har varit framgångsrik inom det sociala och har noll empati mot de mindre framgångsrika, trots att jag anklagar andra för att inte ha empati när de inte sympatiserar med mig"

Min sympati för människor som bara häller sin egna värld av känslor över dig och inte visar nån hänsyn tillbaka enligt ovanstående exempel - är noll. De kan inte ens fatta hur det är att leva i ett sådant mörkt och kallt utanförskap där man från dag till dag undrar över om en orkar ett jävla år till i ensamhet och om det inte vore läge att avsluta allt.

Empati är en jäkligt sällsynt egenskap bland normalbefolkningen.

Intressant poäng, Grisom. Ibland kan jag också känna så. Ibland är skillnaden för stor, annars kan man förstås känna med personen.

Det är sällan jag har empati för främlingar.

Använder inte begreppet empati men jag kan smittas av andras sinnesstämning, fastän jag ibland andra gånger missar den helt. Det beror lixom på.

Jag kan känna för folk som har det svårt, jag kan känna för rena främlingar. Särskilt om de är i starkt underläge.

Jag förstår ofta varför folk känner som de gör om jag får vissa ledtrådar.

Jag hjälper om jag kan och tycker det är lämpligt.

Men empati vägrar jag ha. Det känns äckligt och kliniskt och något normalisar ska ha och precis på ett och samma sätt.