Papperslappar med ett påtryckt nylle från någon blodtörstig kung sägs bota depression effektivt
Men i janteland vet vi bättre. Där ges endast medissiiin som kostar mer än dito papperslapp

Jag tänker att handlar om att komma till insikten att man redan från början har ett okränkbart värde, det är ganska enkelt att hålla med om det rent teoretiskt, så som FN beskriver det

MÄNSKLIGT VÄRDE
Vad innebär det då, enligt FN, att vi har ett människovärde ?
Att varje människa är unik och inte utbytbar.
Att människan har vissa okränkbara rättigheter och behov.
Att alla människor är lika mycket värda, oberoende av vad vi gör eller vad vi är.
Vårt värde beror inte på om vi är män eller kvinnor, om vi är svarta eller vita, eller på vår ekonomiska situation eller religion. Inga av våra personliga egenskaper kan göra oss mer värda enligt detta sätt att se på saken.

Det svåra är att förstå, uppleva och respektera sitt eget människovärde, jag tror att ett bra sätt att börja är att sluta leta fel brister och enkla lösningar, för man behöver inte laga något som inte är trasigt.


Det är alltid bra att vara öppen och prata om saker som är svåra och jobbiga, med familj, vänner, på internetforum, med en psykolog, dela sin historia, ta del av andras historier, få och ge råd osv, men göra det med ett öppet sinne, för att få ny kunskap och nya perspektiv och inte bara för att få bekräftelse och gemenskap.

Och ta del av saker som utmanar och ifrågasätter varandra, och som utmanar din egen uppfattning, för att få nya perspektiv.

Här är ett exempel på tre till synes motsägelsefulla sätt att se på självkänsla,


Meet Yourself: A User's Guide to Building Self-Esteem: Niko Everett at TEDxYouth@BommerCanyon
https://www.youtube.com/watch?v=uOrzmFUJtrs


How to Lose Your Self-Esteem | Matthew Whoolery | TEDxRexburg
https://www.youtube.com/watch?v=fjjPce_SbUA


The Space Between Self-Esteem and Self Compassion: Kristin Neff at TEDxCentennialParkWomen
https://www.youtube.com/watch?v=IvtZBUSplr4



När man kommit till insikt om och respekterar sitt okränkbara människovärde ger det stor trygghet och styrka som hjälper en att hantera fysiska och psykiska problem och svårigheter.


I stället för att försöka hitta och laga fel på sig själv som person tror jag att det kan vara bra att försöka analysera saker "objektivt", till exempel studera hur självmedicinering fungerar,fysiskt(kemiskt) psykiskt och socialt, socker tycker jag är ett bra exempel, eftersom ätstörningar vart aktuellt i den här tråden, och socker är ett problem för många med autism, kunskapen om vilka effekter sockr har gör att det blir mycket lättare att veta hur man ska hantera problemen och kasta av sig skuldbördan.


How sugar affects the brain - Nicole Avena
https://www.youtube.com/watch?v=lEXBxijQREo

Confessions of a Sugar Addict in a Sugar-Laden World | Laura Marquis | TEDxLoyolaMarymountU

https://www.youtube.com/watch?v=OzAtedK_tpg


The Secrets of Sugar - the fifth estate
https://www.youtube.com/watch?v=K3ksKkCOgTw




Drogberoende, depression ångest destruktivt/självskadebeteende och så vidare kan man försöka förstå och lära sig hantera på samma sätt.

Probably skrev:Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att bli bättre; få en bättre kropp, bättre utseende, bli bättre på ditt och datt, finner liksom aldrig någon ro i mig själv.
Nästan så att det har växt till självförakt med något man kan kalla för ätstörning som stör mig dagligen, får ångest då jag äter (är rädd att äta för mycket, livrädd för att gå upp i vikt)
I min livssituation just nu har jag i princip ilnget socialt umgänge utanför familjen och detta tär verkligen på mig, vet inte hur jag ska ta mig ur den onda spiralen jag hamnat i; mår dåligt över vikten, äter när jag är uttråkad, jo tack jag vet, självdisciplin, det fungerar ett tag men i längden tar ångesten över och jag dämpar den med att träna.

Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?

Sorry, men jag tror det bästa råd du kan få är att helt enkelt ge upp på detta. Det är ingen idé liksom. Är man 20 bast och inte har den där självkänslan på plats så är det inget att göra åt saken, förutom att undvika att förvärra situationen.

Saker som *inte* gör något bättre, t.ex.
+ Gå och fundera över varför man har så kass självkänsla
+ Konstatera att ens psyke är undermåligt och ägna sig åt att marknadsföra denna upplevelse hos andra (sak samma om det är hos psykologen, med vänner eller på internet)
+ Avvaktande hoppas på att saker blir bättre

Jag har aldrig någonsin mött en människa som har fixat sin dåliga självkänsla i vuxen ålder... Ändå tycks den här typen av trådar alltid fyllas upp av välmenande skribenter som teoretiserar kring vad man kan göra åt saken. Förmodligen för att de själva inte dras med problemet, eller för att de misstar långvariga svackor, misslyckanden, trauman, dåligt självförtroende m.m. för någon genuin brist vad gäller självkänsla.

Personligen så tycker jag att jag själv är ett bra exempel på approach vad som faktiskt fungerar. Har inga problem med självkänsla överhuvudtaget längre... Det här är vad jag gör:
+ Funderar aldrig kring min självkänsla till vardags, och gör jag det så lägger jag ingen värdering i det
+ Fokuserar alltid hårt på mitt självförtroende och karma i alla situationer
+ Lyssnar inte till TV-kändisar och annat löst folk som går och sprider den här dyngan om "att man måste älska och acceptera sig själv" (bara ett effektivt sätt att ytterligare trycka ner folk som inte trivs med sig själva)
+ Håller bara på med roliga, utvecklande och intressanta saker hela dagarna – skapar man sig ett roligt och inspirerande liv är det mycket enklare att fokusera på det istället för att helt plötsligt börja gilla sig själv
+ Tar den kärlek man annars skulle rikta mot sig själv och placerar den hos andra istället

Dessutom medför min (obefintliga) självkänsla en massa bra saker:
+ Behöver aldrig vara orolig för att någon ska tycka att jag är en värdelös människa (har inga invändningar mot det så jag bryr mig inte)
+ Jag har ingen anledning att agera själviskt gentemot människor jag älskar, annars brukar folk vilja väga sina intressen mot sina närståendes (väldigt enkelt när ens egen vågskål aldrig väger något)
+ Gillar inte att vara ensam, men det är heller inte särskilt konstigt/stressande, med lite ansträngning så kan jag till och med tycka att det är behagligt att sitta där ensam på julafton (med vetskapen att ingen jag bryr mig om behöver besväras av min närvaro)
+ Jag är inte rädd för att dö eller förlora något, bortsett från att vissa grejer skulle vara irriterande att vara utan (min laptop, typ – hur skulle jag då kunnat skriva fler insiktsfulla foruminlägg som detta?)

animal skrev:

Probably skrev:Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att bli bättre; få en bättre kropp, bättre utseende, bli bättre på ditt och datt, finner liksom aldrig någon ro i mig själv.
Nästan så att det har växt till självförakt med något man kan kalla för ätstörning som stör mig dagligen, får ångest då jag äter (är rädd att äta för mycket, livrädd för att gå upp i vikt)
I min livssituation just nu har jag i princip ilnget socialt umgänge utanför familjen och detta tär verkligen på mig, vet inte hur jag ska ta mig ur den onda spiralen jag hamnat i; mår dåligt över vikten, äter när jag är uttråkad, jo tack jag vet, självdisciplin, det fungerar ett tag men i längden tar ångesten över och jag dämpar den med att träna.

Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?

Sorry, men jag tror det bästa råd du kan få är att helt enkelt ge upp på detta. Det är ingen idé liksom. Är man 20 bast och inte har den där självkänslan på plats så är det inget att göra åt saken, förutom att undvika att förvärra situationen.

Saker som *inte* gör något bättre, t.ex.
+ Gå och fundera över varför man har så kass självkänsla
+ Konstatera att ens psyke är undermåligt och ägna sig åt att marknadsföra denna upplevelse hos andra (sak samma om det är hos psykologen, med vänner eller på internet)
+ Avvaktande hoppas på att saker blir bättre

Jag har aldrig någonsin mött en människa som har fixat sin dåliga självkänsla i vuxen ålder... Ändå tycks den här typen av trådar alltid fyllas upp av välmenande skribenter som teoretiserar kring vad man kan göra åt saken. Förmodligen för att de själva inte dras med problemet, eller för att de misstar långvariga svackor, misslyckanden, trauman, dåligt självförtroende m.m. för någon genuin brist vad gäller självkänsla.

Personligen så tycker jag att jag själv är ett bra exempel på approach vad som faktiskt fungerar. Har inga problem med självkänsla överhuvudtaget längre... Det här är vad jag gör:
+ Funderar aldrig kring min självkänsla till vardags, och gör jag det så lägger jag ingen värdering i det
+ Fokuserar alltid hårt på mitt självförtroende och karma i alla situationer
+ Lyssnar inte till TV-kändisar och annat löst folk som går och sprider den här dyngan om "att man måste älska och acceptera sig själv" (bara ett effektivt sätt att ytterligare trycka ner folk som inte trivs med sig själva)
+ Håller bara på med roliga, utvecklande och intressanta saker hela dagarna – skapar man sig ett roligt och inspirerande liv är det mycket enklare att fokusera på det istället för att helt plötsligt börja gilla sig själv
+ Tar den kärlek man annars skulle rikta mot sig själv och placerar den hos andra istället

Dessutom medför min (obefintliga) självkänsla en massa bra saker:
+ Behöver aldrig vara orolig för att någon ska tycka att jag är en värdelös människa (har inga invändningar mot det så jag bryr mig inte)
+ Jag har ingen anledning att agera själviskt gentemot människor jag älskar, annars brukar folk vilja väga sina intressen mot sina närståendes (väldigt enkelt när ens egen vågskål aldrig väger något)
+ Gillar inte att vara ensam, men det är heller inte särskilt konstigt/stressande, med lite ansträngning så kan jag till och med tycka att det är behagligt att sitta där ensam på julafton (med vetskapen att ingen jag bryr mig om behöver besväras av min närvaro)
+ Jag är inte rädd för att dö eller förlora något, bortsett från att vissa grejer skulle vara irriterande att vara utan (min laptop, typ – hur skulle jag då kunnat skriva fler insiktsfulla foruminlägg som detta?)

På mig låter det som att Probably lyssnat på för många självhjälpsgurus.

Det här med "personlig utveckling" är en hel industri vilket man måste komma ihåg.

En global mångmiljardindustri, som handlar om marknadsföring av floskler genom bokförsäljning, föreläsningar, sitta i soffan hos Malou von Sivers & Oprah Winfrey och vara allmänt överpräktig, skenhelig och pseudovetenskaplig och lura skjortan av vilsna människor.

De säljer luft och gör karriär medan de som köper deras böcker skaffar sig duktig ångest - eftersom de aldrig blev vackra, framgångsrika, förändrade och lyckade av att följa deras idéer.

Deepak Chopra, Wayne W Dyer, Rhonda Byrne, Kay Pollak, Mia Törnblom - släng dom i soptunnan där dom hör hemma.

Skit i att utveckla dig själv och njut av livet istället.

KrigarSjäl skrev:På mig låter det som att Probably lyssnat på för många självhjälpsgurus.

Det här med "personlig utveckling" är en hel industri vilket man måste komma ihåg.

En global mångmiljardindustri, som handlar om marknadsföring av floskler genom bokförsäljning, föreläsningar, sitta i soffan hos Malou von Sivers & Oprah Winfrey och vara allmänt överpräktig, skenhelig och pseudovetenskaplig och lura skjortan av vilsna människor.

De säljer luft och gör karriär medan de som köper deras böcker skaffar sig duktig ångest - eftersom de aldrig blev vackra, framgångsrika, förändrade och lyckade av att följa deras idéer.

Deepak Chopra, Wayne W Dyer, Rhonda Byrne, Kay Pollak, Mia Törnblom - släng dom i soptunnan där dom hör hemma.

Skit i att utveckla dig själv och njut av livet istället.

Här får jag korrigera mig själv; detta är ett generellt råd till alla.

Njut av livet, skit i självutvecklingsprofeterna.

KrigarSjäl skrev:njut av livet

Det håller jag med om men att inte att man ska skita i sin egen utveckling!

Livet som vi har är en fantastisk gåva som vi måste underhålla.

Sen tror jag att det finns möjlighet till att reparera oss om människor har hanterat oss på ett ovarsamt sätt.
Jag har fått vara med om ett inre helande och det var fantastiskt, verkligen. Men vill man att det ska ske måste man sammarbeta och jobba för det. Men visst är det möjligt....

supernova skrev:

KrigarSjäl skrev:njut av livet

Det håller jag med om men att inte att man ska skita i sin egen utveckling!

Livet som vi har är en fantastisk gåva som vi måste underhålla.

Sen tror jag att det finns möjlighet till att reparera oss om människor har hanterat oss på ett ovarsamt sätt.
Jag har fått vara med om ett inre helande och det var fantastiskt, verkligen. Men vill man att det ska ske måste man sammarbeta och jobba för det. Men visst är det möjligt....

Läs gärna hela inlägget...det jag menar är att man ska skita i uppräknade charlataner och deras mumbojumbo.

Deepak Chopra är en bluff och därmed punkt.

Utveckling sker naturligt när vi håller på med något vi behöver eller gillar. Det behöver man inte någon klämkäck fjant för att inse.

Ja det kan jag köpa.

Jag har hittat en skitbra länk här, den är trots allt gammalt men ändå fortfarande brukbar. Det är skrivet ur en NT, men passar väl för alla, iallafall för mig.
http://iform.se/halsa/stress/lyssna-till-din-kropp

Vi tänker för mycket, och vi borde låta kroppen bestämma. Att ha en balans i livet krävs samarbete mellan sinnet och kroppen. Om sinnet bestämmer mest på vardagen kommer alla dom här signaler uppstå i kroppen, ett varningstecken tyder på kroppen behöver samarbete med sinnet dvs hjärnan.