Toblerone skrev:

Probably skrev:

Toblerone skrev:Du bör söka dig till ett ställe som kan ätstörningar. Min dotter har också en ätstörning och hon fick bra hjälp när hon kom till Stockholms Centrum för ätstörningar. Bor du kanske också i Stockholmsområdet? Annars får du höra dig för vad som finns nära dig. Men enligt min erfarenhet är det för svårt att försöka fixa själv.

Jag går hos kurator och kommer ha möjlighet att börja KBT inom kort, vad är det de gör på ställen för ätstörningar egentligen som man inte kan få hjälp med hos vanliga psykiatrin? Det känns så överilat att söka sig dit även fast det kanske är det jag behöver..

Min dotter var i alla fall helt förtvivlad över att hon inte direkt fick komma till folk som kunde det där. Det var helt värdelöst att gå till BUP, tyckte hon. Det är helt klart en stor skillnad - det tycker jag också. På ett ställe som är specialiserad på ätstörningar har du speciella terapeuter (ofta sjuksköterskor med extra utbildning), psykiater, psykolog, och - vad heter dem där som kan mat??? -, sjukgymnast.... De kartlägger, de skräddarsyr en behandling precis efter dina förutsättningar. Det finns olika sätt att gå till väga. De gör matscheman, har föreläsningar, har grupper som äter ihop. Vissa svåra fall kan läggas in som på ett sjukhus.

Min dotter fick istället vara hemma med mig och vi fick ett matschema och tät kontakt med therapeuterna. Dottern fick direkt i början antidepressiva och ångstdämpande medicin - vilket gjorde stor nytta. Sen var det samtal och annat. De hade sån koll på alla delar. När hon var så viktfixerad fick hon inte väga sig. Våg och helkroppsspeglar fick vi gömma undan. De KAN det där så himla bra.

Tack för svaret. Jag ska ta upp frågan med min terapeut och poängtera att det verkligen är ett problem som jag behöver hjälp med, ifall det inte går att få hjälp den vägen så får jag söka på annat håll men det tar emot!

Probably skrev:Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att bli bättre; få en bättre kropp, bättre utseende, bli bättre på ditt och datt, finner liksom aldrig någon ro i mig själv.

Nästan så att det har växt till självförakt med något man kan kalla för ätstörning som stör mig dagligen, får ångest då jag äter (är rädd att äta för mycket, livrädd för att gå upp i vikt)
I min livssituation just nu har jag i princip ilnget socialt umgänge utanför familjen och detta tär verkligen på mig, vet inte hur jag ska ta mig ur den onda spiralen jag hamnat i; mår dåligt över vikten, äter när jag är uttråkad, jo tack jag vet, självdisciplin, det fungerar ett tag men i längden tar ångesten över och jag dämpar den med att träna.

Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?

Sorry om jag satte tråden på fel ställe, visste inte var den ska vara.

Om du tittar på reklamen på TV så handlar mkt om att uppleva smaken i munnen av något och direkt få bättre liv. Mkt av lättprodukter består av sönderslagna mjölkmolekyler som går djupare in i fettvävnader. Tro inte att en söt smak i munnen och en proppmätt mage ger dig bättre liv. Undvik citronsyra,förtjockningsmedel Enummer i maten. Ät honung istället för socker. Må bättre och det syns utanpå och då blir du mer intressant för andra.
Ta ansvar för dina inre välbefinnanden men det finns inga genvägar.

Tomte12 skrev:

Probably skrev:Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att bli bättre; få en bättre kropp, bättre utseende, bli bättre på ditt och datt, finner liksom aldrig någon ro i mig själv.

Nästan så att det har växt till självförakt med något man kan kalla för ätstörning som stör mig dagligen, får ångest då jag äter (är rädd att äta för mycket, livrädd för att gå upp i vikt)
I min livssituation just nu har jag i princip ilnget socialt umgänge utanför familjen och detta tär verkligen på mig, vet inte hur jag ska ta mig ur den onda spiralen jag hamnat i; mår dåligt över vikten, äter när jag är uttråkad, jo tack jag vet, självdisciplin, det fungerar ett tag men i längden tar ångesten över och jag dämpar den med att träna.

Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?

Sorry om jag satte tråden på fel ställe, visste inte var den ska vara.

Om du tittar på reklamen på TV så handlar mkt om att uppleva smaken i munnen av något och direkt få bättre liv. Mkt av lättprodukter består av sönderslagna mjölkmolekyler som går djupare in i fettvävnader. Tro inte att en söt smak i munnen och en proppmätt mage ger dig bättre liv. Undvik citronsyra,förtjockningsmedel Enummer i maten. Ät honung istället för socker. Må bättre och det syns utanpå och då blir du mer intressant för andra.
Ta ansvar för dina inre välbefinnanden men det finns inga genvägar.

Har ju insett att många av mina problem absolut inte har med asperger och göra. Är helt enkelt en osäker person med massor av issues som jag skulle vilja gå till djupet av, men vet inte hur man gör. Ska försöka ta upp det med psykolog. Vill inte ha en diagnos, jag vill ha hjälp.

Probably skrev:

Tomte12 skrev:

Probably skrev:Jag har så länge jag kan minnas alltid strävat efter att bli bättre; få en bättre kropp, bättre utseende, bli bättre på ditt och datt, finner liksom aldrig någon ro i mig själv.

Nästan så att det har växt till självförakt med något man kan kalla för ätstörning som stör mig dagligen, får ångest då jag äter (är rädd att äta för mycket, livrädd för att gå upp i vikt)
I min livssituation just nu har jag i princip ilnget socialt umgänge utanför familjen och detta tär verkligen på mig, vet inte hur jag ska ta mig ur den onda spiralen jag hamnat i; mår dåligt över vikten, äter när jag är uttråkad, jo tack jag vet, självdisciplin, det fungerar ett tag men i längden tar ångesten över och jag dämpar den med att träna.

Jag vill helt enkelt bli nöjd med den jag är, hur blir man det!? Någon som varit där jag är som har lust att hjälpa mig?

Om du tittar på reklamen på TV så handlar mkt om att uppleva smaken i munnen av något och direkt få bättre liv. Mkt av lättprodukter består av sönderslagna mjölkmolekyler som går djupare in i fettvävnader. Tro inte att en söt smak i munnen och en proppmätt mage ger dig bättre liv. Undvik citronsyra,förtjockningsmedel Enummer i maten. Ät honung istället för socker. Må bättre och det syns utanpå och då blir du mer intressant för andra.
Ta ansvar för dina inre välbefinnanden men det finns inga genvägar.

Har ju insett att många av mina problem absolut inte har med asperger och göra. Är helt enkelt en osäker person med massor av issues som jag skulle vilja gå till djupet av, men vet inte hur man gör. Ska försöka ta upp det med psykolog. Vill inte ha en diagnos, jag vill ha hjälp.

Den förste att annmäla sig till din hjälp finner du i spegeln och det beror på när du känner igen hela din komplexa problematik utan och innan så du blir trött på den. Då ska du låta din spegelbild ta en semester från grubbleriet och inte leta efter en förändring utifrån utan inifrån.

Jag är nog fortfarande en riktigt nikotinslav egentligen men jag tog en obestämd semester från vanan och det var 1993 o då rökte jag 60 cigg/dag. Den semestern varar ännu men vetskapen om att valet att avbryta inte är det bästa alternativet gör att jag förlänger ferien. Jag kan göra vad jag vill men behöver inte och det gäller även dig som kan välja hur mkt tid och kraft du vill slösa på ngt som utmattar dig mentalt.

Tomte12 skrev:

Probably skrev:

Tomte12 skrev:
Om du tittar på reklamen på TV så handlar mkt om att uppleva smaken i munnen av något och direkt få bättre liv. Mkt av lättprodukter består av sönderslagna mjölkmolekyler som går djupare in i fettvävnader. Tro inte att en söt smak i munnen och en proppmätt mage ger dig bättre liv. Undvik citronsyra,förtjockningsmedel Enummer i maten. Ät honung istället för socker. Må bättre och det syns utanpå och då blir du mer intressant för andra.
Ta ansvar för dina inre välbefinnanden men det finns inga genvägar.

Har ju insett att många av mina problem absolut inte har med asperger och göra. Är helt enkelt en osäker person med massor av issues som jag skulle vilja gå till djupet av, men vet inte hur man gör. Ska försöka ta upp det med psykolog. Vill inte ha en diagnos, jag vill ha hjälp.

Den förste att annmäla sig till din hjälp finner du i spegeln och det beror på när du känner igen hela din komplexa problematik utan och innan så du blir trött på den. Då ska du låta din spegelbild ta en semester från grubbleriet och inte leta efter en förändring utifrån utan inifrån.

Jag är nog fortfarande en riktigt nikotinslav egentligen men jag tog en obestämd semester från vanan och det var 1993 o då rökte jag 60 cigg/dag. Den semestern varar ännu men vetskapen om att valet att avbryta inte är det bästa alternativet gör att jag förlänger ferien. Jag kan göra vad jag vill men behöver inte och det gäller även dig som kan välja hur mkt tid och kraft du vill slösa på ngt som utmattar dig mentalt.

Förstår inte det du vill ha sagt med nikotinet tyvärr.
Och sen så känner jag inte till mina problem utan och innan pga olika orsaker som t ex att ajg brukat droger för att förtränga mig själv. Så just nu ploppar det upp saker då och då som jag vill ta upp med någon, saker som är problem för mig. Tänker inte välja att inte se problem, om det var så du menade

För mej har det hjälpt mycket att tänka om helt enkelt. Jag har inte levt i verkligheten på många sätt förut i livet. Jag har haft totalt orimliga krav på mig själv och på livet. Varit långt uppe i det blå i mina målsättningar med mycket. Jag kände mig alltid så missbelåten eftersom jag aldrig nådde upp till mina förväntningar.

Sen blev jag sjuk, jag orkade inte med längre. Fick värk och psykiska problem och kunde inte jobba eller nåt.
Men vad som blev min räddningar var att jag började att jobba med det mentala. Jag fick ändra på det mesta i livet vad det gäller bedömningar som jag hade haft innan. Ribban låg på en alldeles för hög nivå för att jag någonsin skulle kunna få möjligheten att kunna känna att jag räckte till till någonting egentligen.
Vad är rimligt och vad är orimligt, jag hade egentligen ingen koll på det.

Jag tror att många med Asperger saknar förmågan att kunna lägga sig på en nivå som är genomförbar eller realistisk och att det är där problemet ligger.
Man behöver komma fram till att det räcker att vara tillräckligt bra, att det inte behöver vara perfekt. Och att det inte kan vara perfekt. Att livet inte måste vara på ett visst sätt för att det ska kunna vara bra. Vidga sina tankar lite grann....
Jag har gått ner ca 20 kg och är nu i en normal vikt för min längd. Men vad jag kanske inte hade räknat med är att åderbråcken syns mycket mer nu och att brösten blev supersmå. Man blir aldrig supernöjd med sin kropp vilka förändringar man än gör. Om man inte gör de detaljerna för stora så blir det heller inte så stort.

Det är inga lätta saker, verkligen. Men jag tror att det kan vara ett sätt att använda sig utav för att kunna börja älska sig själv mer och mer.
Min tonårsdotter säger ibland när vi säger godnatt till varann God natt, älskar dig Mamma, Tack för livet!
Och jag tänker varje gång, Å tänk om det hade kunnat vara bättre för henne, det och det och det, men det är inte det som skulle kunna vara bättre hon tackar för, tänker jag sen utan det som är bra.
Det är den inställningen som gör en förnöjsam

supernova skrev:För mej har det hjälpt mycket att tänka om helt enkelt. Jag har inte levt i verkligheten på många sätt förut i livet. Jag har haft totalt orimliga krav på mig själv och på livet. Varit långt uppe i det blå i mina målsättningar med mycket. Jag kände mig alltid så missbelåten eftersom jag aldrig nådde upp till mina förväntningar.
Sen blev jag sjuk, jag orkade inte med längre. Fick värk och psykiska problem och kunde inte jobba eller nåt.
Men vad som blev min räddningar var att jag började att jobba med det mentala. Jag fick ändra på det mesta i livet vad det gäller bedömningar som jag hade haft innan. Ribban låg på en alldeles för hög nivå för att jag någonsin skulle kunna få möjligheten att kunna känna att jag räckte till till någonting egentligen.
Vad är rimligt och vad är orimligt, jag hade egentligen ingen koll på det.

Jag tror att många med Asperger saknar förmågan att kunna lägga sig på en nivå som är genomförbar eller realistisk och att det är där problemet ligger.
Man behöver komma fram till att det räcker att vara tillräckligt bra, att det inte behöver vara perfekt. Och att det inte kan vara perfekt. Att livet inte måste vara på ett visst sätt för att det ska kunna vara bra. Vidga sina tankar lite grann....
Jag har gått ner ca 20 kg och är nu i en normal vikt för min längd. Men vad jag kanske inte hade räknat med är att åderbråcken syns mycket mer nu och att brösten blev supersmå. Man blir aldrig supernöjd med sin kropp vilka förändringar man än gör. Om man inte gör de detaljerna för stora så blir det heller inte så stort.

Det är inga lätta saker, verkligen. Men jag tror att det kan vara ett sätt att använda sig utav för att kunna börja älska sig själv mer och mer.
Min tonårsdotter säger ibland när vi säger godnatt till varann God natt, älskar dig Mamma, Tack för livet!
Och jag tänker varje gång, Å tänk om det hade kunnat vara bättre för henne, det och det och det, men det är inte det som skulle kunna vara bättre hon tackar för, tänker jag sen utan det som är bra.
Det är den inställningen som gör en förnöjsam

Har också höga krav på mig själv. Går runt och känner mig "dålig" mest hela tiden, känner att jag borde göra mer hela tiden och att jag borde vara nån annanstans där jag hade gjort mer nytta än vad jag gör för stunden. Är nog stressad helt enkelt, vill veta var dessa prestationskrav kommer ifrån, har du nån aning för din del?
Prestationskraven kan jag nog arbeta med och få bort så sakteliga men det här med att jag aldrig är nöjd med mig sjävl vet jag inte hur jag ska lösa Men de två sakerna kanske hänger ihop på något sätt

Probably skrev:

Tomte12 skrev:

Probably skrev:
Har ju insett att många av mina problem absolut inte har med asperger och göra. Är helt enkelt en osäker person med massor av issues som jag skulle vilja gå till djupet av, men vet inte hur man gör. Ska försöka ta upp det med psykolog. Vill inte ha en diagnos, jag vill ha hjälp.

Den förste att annmäla sig till din hjälp finner du i spegeln och det beror på när du känner igen hela din komplexa problematik utan och innan så du blir trött på den. Då ska du låta din spegelbild ta en semester från grubbleriet och inte leta efter en förändring utifrån utan inifrån.

Jag är nog fortfarande en riktigt nikotinslav egentligen men jag tog en obestämd semester från vanan och det var 1993 o då rökte jag 60 cigg/dag. Den semestern varar ännu men vetskapen om att valet att avbryta inte är det bästa alternativet gör att jag förlänger ferien. Jag kan göra vad jag vill men behöver inte och det gäller även dig som kan välja hur mkt tid och kraft du vill slösa på ngt som utmattar dig mentalt.

Förstår inte det du vill ha sagt med nikotinet tyvärr.
Och sen så känner jag inte till mina problem utan och innan pga olika orsaker som t ex att ajg brukat droger för att förtränga mig själv. Så just nu ploppar det upp saker då och då som jag vill ta upp med någon, saker som är problem för mig. Tänker inte välja att inte se problem, om det var så du menade

Nikotinexemplet gäller mig men det var ju också en form av drog. Det som bekymrar dig är dina egna svagheter för nåt. Det enda är att försöka fördröja sig så länge att göra ngt fel att lusten o tvånget att göra fel ebbar ut. Man borde bestämma sig för vem drogen eller du som kan bestämma. Att börja registrera vad händer i knoppen när du drogat och börjar det inte bli lite tjatigt löjlig kick till slut. Då kan man försöka dröja men jag har inget enkelt recept men du måste bli förbannad o less på dig själv som lägger fälleben för dig själv. Ett rus ska ge ngt, inte ta allt du är. Du ska helt rätt inte blunda för dina problem men heller inte känna dig maktlös.

Dom tankar som du vill berätta för någon annan för att rensa ur dig fastnar inte hos någon annan så skaffa dig papper och penna. Inte dator utan skriv stödord o anteckningar korta som sammanfattar vad du insett. Det är DU och din själ som bor bakom dina ögon och DU skaffar drogen och DU tror att den ska uppfylla det trasiga inom dig men den är kortvarig glädje som skapar ett ännu större vacuum. Men det är du som tror att den har en effekt. Men det är också du som väljer vems löften du lyssnar på för du pröjsar drogen du framställer den ej. Alltså sluta lyssna på de i din omgivning som inte vill leva naturligt.

Ja jag tror att det är så att man får börja att sortera sina tankar omkring vem man är och vad man gör för att komma tillrätta. Vad är min självkänsla och vad är mitt självförtroende. Kanske stapla upp de krav som man har på sig och börja vända ut och in på vad de kraven har för syfte.
Börja fundera på om de krav som andra runt omkring en sätter på en är rimliga eller om de är för höga kanske.
Börja fundera på vad man är, en värdefull oersättlig människa som har högt värde
Tänka på att man själv har ett ansvar för att sitt eget liv ska fungerar, att man ev behöver lära sig att sätta gränser.

Att försöka sänka ribban kanske. Är jag nöjd med med själv när andra är nöjda med sig själva om de bara har gjort hälften av det jag gjorde.
Ifrågasätta sig själv lite kanske.
För mej var det en bra träning att lära sig att inte blanda ihop det man gör med det man är. Jag tror att vi med Asperger har lätt för det....
Tror du att det kan ligga nåt i det?

Tomte12 skrev:

Probably skrev:

Tomte12 skrev:
Den förste att annmäla sig till din hjälp finner du i spegeln och det beror på när du känner igen hela din komplexa problematik utan och innan så du blir trött på den. Då ska du låta din spegelbild ta en semester från grubbleriet och inte leta efter en förändring utifrån utan inifrån.

Jag är nog fortfarande en riktigt nikotinslav egentligen men jag tog en obestämd semester från vanan och det var 1993 o då rökte jag 60 cigg/dag. Den semestern varar ännu men vetskapen om att valet att avbryta inte är det bästa alternativet gör att jag förlänger ferien. Jag kan göra vad jag vill men behöver inte och det gäller även dig som kan välja hur mkt tid och kraft du vill slösa på ngt som utmattar dig mentalt.

Förstår inte det du vill ha sagt med nikotinet tyvärr.
Och sen så känner jag inte till mina problem utan och innan pga olika orsaker som t ex att ajg brukat droger för att förtränga mig själv. Så just nu ploppar det upp saker då och då som jag vill ta upp med någon, saker som är problem för mig. Tänker inte välja att inte se problem, om det var så du menade

Nikotinexemplet gäller mig men det var ju också en form av drog. Det som bekymrar dig är dina egna svagheter för nåt. Det enda är att försöka fördröja sig så länge att göra ngt fel att lusten o tvånget att göra fel ebbar ut. Man borde bestämma sig för vem drogen eller du som kan bestämma. Att börja registrera vad händer i knoppen när du drogat och börjar det inte bli lite tjatigt löjlig kick till slut. Då kan man försöka dröja men jag har inget enkelt recept men du måste bli förbannad o less på dig själv som lägger fälleben för dig själv. Ett rus ska ge ngt, inte ta allt du är. Du ska helt rätt inte blunda för dina problem men heller inte känna dig maktlös.

Dom tankar som du vill berätta för någon annan för att rensa ur dig fastnar inte hos någon annan så skaffa dig papper och penna. Inte dator utan skriv stödord o anteckningar korta som sammanfattar vad du insett. Det är DU och din själ som bor bakom dina ögon och DU skaffar drogen och DU tror att den ska uppfylla det trasiga inom dig men den är kortvarig glädje som skapar ett ännu större vacuum. Men det är du som tror att den har en effekt. Men det är också du som väljer vems löften du lyssnar på för du pröjsar drogen du framställer den ej. Alltså sluta lyssna på de i din omgivning som inte vill leva naturligt.

Då förstår jag hur du menar.
Har levt drogfri i ungefär ett år tills jag fick ett återfall, nu har jag vart ren sedan dess om man undantar ett par tillfällen med alkohol, men planen är att även alkoholen ska jag lägga på hyllan och leva helt nykter.
Så jag har kommit en bit på vägen menar jag, drogsuget var länge sedan jag hade. Nu försöker jag mer komma på fötter och skaffa mig socialt umgänge där drogen inte är i fokus, oavsett om det gäller alkohol eller andra substanser. Däremot nikotin gör jag fortfarande och cigaretter är en djävulsdrog, jag vet!

supernova skrev:Ja jag tror att det är så att man får börja att sortera sina tankar omkring vem man är och vad man gör för att komma tillrätta. Vad är min självkänsla och vad är mitt självförtroende. Kanske stapla upp de krav som man har på sig och börja vända ut och in på vad de kraven har för syfte.
Börja fundera på om de krav som andra runt omkring en sätter på en är rimliga eller om de är för höga kanske.
Börja fundera på vad man är, en värdefull oersättlig människa som har högt värde
Tänka på att man själv har ett ansvar för att sitt eget liv ska fungerar, att man ev behöver lära sig att sätta gränser.

Att försöka sänka ribban kanske. Är jag nöjd med med själv när andra är nöjda med sig själva om de bara har gjort hälften av det jag gjorde.
Ifrågasätta sig själv lite kanske.
För mej var det en bra träning att lära sig att inte blanda ihop det man gör med det man är. Jag tror att vi med Asperger har lätt för det....
Tror du att det kan ligga nåt i det?

Tack för svaret. Ja, jag måste verkligen sänka ribban. Bra skrivet det där att man inte är det man gör.
Har kommit fram till att jag inte kommer nånstans bara för att jag tränar fem dagar i veckan.
Behöver också komma på hur man gör för att inte vara så noga med allt. Allt jag gör ska vara hundra procent, annars gör jag det inte, kan t ex inte träna lagom, antingen tränar jag ordentligt, äter ordentligt och strävar efter höga mål. Antingen det eller så gör jag inget och blir en riktig soffpotatis och går runt och är missnöjd med mig själv. Vet inte hur jag ska komma ur min spiral jag hamnat i, utan socialt umgänge osv... Det är tungt.

Probably skrev:

Tomte12 skrev:

Probably skrev:
Förstår inte det du vill ha sagt med nikotinet tyvärr.
Och sen så känner jag inte till mina problem utan och innan pga olika orsaker som t ex att ajg brukat droger för att förtränga mig själv. Så just nu ploppar det upp saker då och då som jag vill ta upp med någon, saker som är problem för mig. Tänker inte välja att inte se problem, om det var så du menade

Nikotinexemplet gäller mig men det var ju också en form av drog. Det som bekymrar dig är dina egna svagheter för nåt. Det enda är att försöka fördröja sig så länge att göra ngt fel att lusten o tvånget att göra fel ebbar ut. Man borde bestämma sig för vem drogen eller du som kan bestämma. Att börja registrera vad händer i knoppen när du drogat och börjar det inte bli lite tjatigt löjlig kick till slut. Då kan man försöka dröja men jag har inget enkelt recept men du måste bli förbannad o less på dig själv som lägger fälleben för dig själv. Ett rus ska ge ngt inta ta allt du är. Du ska helt rätt inte blunda för dina problem men heller inte känna dig maktlös.
Dom tankar som du vill berätta för någon annan för att rensa ur dig fastnar inte hos någon annan så skaffa dig papper och penna. Inte dator utan skriv stödord o anteckningar korta som sammanfattar vad du insett. Det är DU och din själ som bor bakom dina ögon och DU skaffar drogen och DU tror att den ska uppfylla det trasiga inom dig men den är kortvarig glädje som skapar ett ännu större vacuum. Men det är du som tror att den har en effekt. Men det är också du som väljer vems löften du lyssnar på för du pröjsar drogen du framställer den ej. Alltså sluta lyssna på de i din omgivning som inte vill leva naturligt.

Då förstår jag hur du menar.
Har levt drogfri i ungefär ett år tills jag fick ett återfall, nu har jag vart ren sedan dess om man undantar ett par tillfällen med alkohol, men planen är att även alkoholen ska jag lägga på hyllan och leva helt nykter.
Så jag har kommit en bit på vägen menar jag, drogsuget var länge sedan jag hade. Nu försöker jag mer komma på fötter och skaffa mig socialt umgänge där drogen inte är i fokus, oavsett om det gäller alkohol eller andra substanser. Däremot nikotin gör jag fortfarande och cigaretter är en djävulsdrog, jag vet!

supernova skrev:Ja jag tror att det är så att man får börja att sortera sina tankar omkring vem man är och vad man gör för att komma tillrätta. Vad är min självkänsla och vad är mitt självförtroende. Kanske stapla upp de krav som man har på sig och börja vända ut och in på vad de kraven har för syfte.
Börja fundera på om de krav som andra runt omkring en sätter på en är rimliga eller om de är för höga kanske.
Börja fundera på vad man är, en värdefull oersättlig människa som har högt värde
Tänka på att man själv har ett ansvar för att sitt eget liv ska fungerar, att man ev behöver lära sig att sätta gränser.
Att försöka sänka ribban kanske. Är jag nöjd med med själv när andra är nöjda med sig själva om de bara har gjort hälften av det jag gjorde.
Ifrågasätta sig själv lite kanske.
För mej var det en bra träning att lära sig att inte blanda ihop det man gör med det man är. Jag tror att vi med Asperger har lätt för det....
Tror du att det kan ligga nåt i det?

Tack för svaret. Ja, jag måste verkligen sänka ribban. Bra skrivet det där att man inte är det man gör.
Har kommit fram till att jag inte kommer nånstans bara för att jag tränar fem dagar i veckan.
Behöver också komma på hur man gör för att inte vara så noga med allt. Allt jag gör ska vara hundra procent, annars gör jag det inte, kan t ex inte träna lagom, antingen tränar jag ordentligt, äter ordentligt och strävar efter höga mål. Antingen det eller så gör jag inget och blir en riktig soffpotatis och går runt och är missnöjd med mig själv. Vet inte hur jag ska komma ur min spiral jag hamnat i, utan socialt umgänge osv... Det är tungt.

.[/quote]

Då förstår jag hur du menar.
Har levt drogfri i ungefär ett år tills jag fick ett återfall, nu har jag vart ren sedan dess om man undantar ett par tillfällen med alkohol, men planen är att även alkoholen + Däremot nikotin gör jag fortfarande [/quote] Det är ju tyvärr en perfekt associeringssysselsättning att öppna en öl och tända en cigg eller tända en cigg o bli sugen på en öl.
Eller två på happyhour. Tricket är att verkligen registrera och minnas hur det känns och upplevs att konsumera det dyra. Vi tar ett exempel alla känner till: En dusch. En varm dusch. Det är en wåt dröm för en uteliggare som i sig är en cold turnkey fd lägenhetsinnehavare. Men alla vet hur den känns. Så säg att du lär dig hur en cigg smakar och känns. Hur förväntan byts till besvikelse och fimpad avsmak. Nyckel är att en dag vid sug vänta så länge att blodsockerhalten lägger sig men luktsinnet och smaksinnet utvecklas som belöning. Då smakar en liten öl mkt mer och förmågan att förstärka svaga sinnesupplevelser får en öl att räcka en hel kväll och du slipper att betrakta dig som ovärdig en öl. Moderera, decimera, transformera dig själv och låt inte överkonsumtion transformera dig.

supernova skrev:För mej har det hjälpt mycket att tänka om helt enkelt. Jag har inte levt i verkligheten på många sätt förut i livet. Jag har haft totalt orimliga krav på mig själv och på livet. Varit långt uppe i det blå i mina målsättningar med mycket. Jag kände mig alltid så missbelåten eftersom jag aldrig nådde upp till mina förväntningar.
Sen blev jag sjuk, jag orkade inte med längre. Fick värk och psykiska problem och kunde inte jobba eller nåt.
Men vad som blev min räddningar var att jag började att jobba med det mentala. Jag fick ändra på det mesta i livet vad det gäller bedömningar som jag hade haft innan. Ribban låg på en alldeles för hög nivå för att jag någonsin skulle kunna få möjligheten att kunna känna att jag räckte till till någonting egentligen.
Vad är rimligt och vad är orimligt, jag hade egentligen ingen koll på det.

Jag tror att många med Asperger saknar förmågan att kunna lägga sig på en nivå som är genomförbar eller realistisk och att det är där problemet ligger.
Man behöver komma fram till att det räcker att vara tillräckligt bra,

Jag fick tårar i ögonen när jag läste detta, som taget ur min dagbok..tack!

Min erfarenhet är att det är när man når botten som det vänder, då börjar man ta sin mentala hälsa på allvar. För då måste man på allvar ta ställning till livet, det finns inget annat att välja på för då går man under. Precis som någon tog upp exemplet med att sluta med droger, man måste börja se det man så hårt strävar efter (den vita valen)som oviktigt eller osunt. Kanske acceptera att man inte kommer nå dit man så ihärdigt strävat efter, och det måste få vara okej. Men det gör ont att känna efter. Jävligt ont. Men det leder mot något positivt, dig själv.

Precis som redan nämnts är det inte mina prestationer som ger mig mitt värde som människa. Detta behöver du tro på fast samhället vill måla upp "oss" som parasiter som lever på skattepengar. "De vita knogarnas strategi" dvs kämpa emot med ren vilja till total fysisk och mental utmattning kanske fungerar ett tag, eller några år. Men vart tog du vägen i detta? Återför dig som huvudperson i ditt liv, inget får vara viktigare än din hälsa. Detta innebär att förändra och anpassa din tillvaro så att du kan fungera och må bra i den. Du kanske tex. får börja med lugna promenader två gånger i veckan för att inte trigga tvånget? Sedan sakta öka. Låt det inte kännas som ett krav, låt inte träningen bli till ett stort allvar som raserar hela din tillvaro.

Jag tror att "vi" med AS är väldigt känsliga personer som många gånger kan känna oss kränkta över "misslyckanden". Innerst inne vet vi vad vi förmår och inte, ser vi inte betyder det att vi väljer att blunda. Jag skulle säga att vi går igenom kriser när vi försöker leva ett normalt liv men upptäcker att det inte går, och reagerar med att försöka hårdare. Och mår väldigt dåligt av detta, men som belöning får du en stor skopa självkännedom, närvaro i nuet och sakta börjar självkänslan att läka. Det är min erfarenhet och jag kämpar fortfarande med detta.

Jag känner igen mig i allas inlägg och jag skickar dig en stor kram!

supernova skrev:Ja jag tror att det är så att man får börja att sortera sina tankar omkring vem man är och vad man gör för att komma tillrätta. Vad är min självkänsla och vad är mitt självförtroende. Kanske stapla upp de krav som man har på sig och börja vända ut och in på vad de kraven har för syfte.
Börja fundera på om de krav som andra runt omkring en sätter på en är rimliga eller om de är för höga kanske.
Börja fundera på vad man är, en värdefull oersättlig människa som har högt värde
Tänka på att man själv har ett ansvar för att sitt eget liv ska fungerar, att man ev behöver lära sig att sätta gränser.

Att försöka sänka ribban kanske. Är jag nöjd med med själv när andra är nöjda med sig själva om de bara har gjort hälften av det jag gjorde.
Ifrågasätta sig själv lite kanske.
För mej var det en bra träning att lära sig att inte blanda ihop det man gör med det man är. Jag tror att vi med Asperger har lätt för det....
Tror du att det kan ligga nåt i det?

+1

Har du fler övningar på lager?

tahlia skrev:Till att börja med - det är fullkomligt omöjligt att bygga upp en självkänsla och ett självförtroende samtidigt som man befinner sig i en depression. Första steget således, om du är deprimerad, är att ge sig på depressionen i sig genom vilken behandling som nu fungerar bäst för dig själv.
Vidare känner jag att dålig självkänsla till stor del kommer ur en oförmåga att acceptera sig själv, både det negativa och det positiva. Att kunna acceptera att vissa saker bara är och kommer aff förbli på vissa sätt. När man väl accepterat det så kan man fokusera på att hantera det snarare än att laga det som oftast inte är trasigt utan bara annorlunda.

Amen!
I krisbearbetning dvs arbetet med självacceptans vs självhat uppstår det lätt depressioner eller snarare en sorg på grund av att livet vänds upp och ner.

anja921 skrev:Hur accepterar man då? Jag tänker kanske " jag accepterar" men innerst inne gör jag inte det....har tex svårt att acceptera att jag är blyg i grupper

Att acceptera behöver inte betyda att man tycker om, snarare att det är ett bihang som bara hänger med men som man försöker att inte ägna så mycket energi åt.

misshopeless skrev:Har du fler övningar på lager?

Ja visst jag har massa övningar på lagret men vad vill du träna på?

supernova skrev:

misshopeless skrev:Har du fler övningar på lager?

Ja visst jag har massa övningar på lagret men vad vill du träna på?

Oj, nu har jag lite svårt att sätta en begränsning, men de som du tyckt varit värdefulla i vår situation...typ

Jo jag tänkte att jag skulle öppna en tråd där alla kan dela sina övningar så att vi kan lära oss utav varandra.
MENTAL TRÄNING en tråd där vi delar våra träningsövningar. Så tänkte jag att den ska heta, leta upp den.

Att börja älska sig själv mer, är en sak att gå ut och resa. Då upptäcker man själv att man har det bättre än andra. (Taskigt sagt, men sant) Åk till fattiga länder, de har det mycket bättre än här. Tror inte de har ordet depression.

supernova skrev:Ja jag tror att det är så att man får börja att sortera sina tankar omkring vem man är och vad man gör för att komma tillrätta. Vad är min självkänsla och vad är mitt självförtroende. Kanske stapla upp de krav som man har på sig och börja vända ut och in på vad de kraven har för syfte.
Börja fundera på om de krav som andra runt omkring en sätter på en är rimliga eller om de är för höga kanske.
Börja fundera på vad man är, en värdefull oersättlig människa som har högt värde
Tänka på att man själv har ett ansvar för att sitt eget liv ska fungerar, att man ev behöver lära sig att sätta gränser.

Att försöka sänka ribban kanske. Är jag nöjd med med själv när andra är nöjda med sig själva om de bara har gjort hälften av det jag gjorde.
Ifrågasätta sig själv lite kanske.
För mej var det en bra träning att lära sig att inte blanda ihop det man gör med det man är. Jag tror att vi med Asperger har lätt för det....
Tror du att det kan ligga nåt i det?

Borde finnas som text i en bok för vilsna aspergare.

Framförallt så borde man fånga upp de som blir diagnosticerade så att de inte bara lämnas vind för våg med en diagnos och ett liv som inte fungerar. Där den enda rehab som finns är paternaliserande tanter och sjukdomsstämplande läkare.

vofff skrev:Att börja älska sig själv mer, är en sak att gå ut och resa. Då upptäcker man själv att man har det bättre än andra. (Taskigt sagt, men sant) Åk till fattiga länder, de har det mycket bättre än här. Tror inte de har ordet depression.

Klart att de har depression. Det är ett ganska känt fenomen att de bara lägger sig i sin säng, vägrar gå upp och dör.

Sedan är det jävligt taskigt att skuldbelägga folk som har depression. Det blir man inte gladare av.

Precis som man unnar sig lite depression.

vofff skrev:Åk till fattiga länder, de har det mycket bättre än här. Tror inte de har ordet depression.

Du menar som indiska bomullsbönder som skuldsätter sig för att de blir lurade till att köpa bekämpningsmedel och när de inte kan betala så försöker de begå självmord med insektsmedel? *

plåtmonster skrev:

vofff skrev:Åk till fattiga länder, de har det mycket bättre än här. Tror inte de har ordet depression.

Du menar som indiska bomullsbönder som skuldsätter sig för att de blir lurade till att köpa bekämpningsmedel och när de inte kan betala så försöker de begå självmord med insektsmedel? *

Det låter inte logiskt...

Vissa språk har inte ett speciellt ord för depression, korrekt.

Men det är en myt att bara folk i väst har depression. Kolla in deppiga fattigsverige vi hade förr. Det var inte så himla muntert och hade både ganska mycket mord och självmord. Är inte så att alla fattiga sjunger sånger och klappar i händerna och är glada hela dagarna för att de "måste".