den svenska psykiatrin och merparten av dess läkare är efterblivna eller sadistiska narcissister, som tur är finns det en och annan bra läkare, så det bästa är oftast o byta ställe tills man hittar någon vettig, vilket såklart kan va lite bökigt och jobbigt, speciellt när man redan mår dåligt.

triggerhappyD skrev:den svenska psykiatrin och merparten av dess läkare är efterblivna eller sadistiska narcissister, som tur är finns det en och annan bra läkare, så det bästa är oftast o byta ställe tills man hittar någon vettig, vilket såklart kan va lite bökigt och jobbigt, speciellt när man redan mår dåligt.

Ja, när det gäller psykläkare så undrar inte jag om 99% av dem inte är knäppa själva. Jag har haft två stycken som har varit jävligt egensinniga. Men man kanske måste vara knäpp för att orka jobba inom psykiatrin.

Söker privat.

Kostar lite mer och kan vara kö men man får bättre vård oftast.

I USA använder dom pickadoller när det inte går som dom vill ... fast jag har läst i tidningarna att det inte är så bra för ens vitala funktioner i slutändan.

Tantaly skrev:Söker privat.

Kostar lite mer och kan vara kö men man får bättre vård oftast.

Där kan jag instämma!

Jag bor inte skitlångt från Stockholm. Antar att det finns privata där. Här är man hänvisad till landstinget.

Det är ju klart värt att ha en bra läkare även om det innebär att man får sluta äta mer eller mindre.

Jag får börja kolla vad som finns för jag har ingen aning.

Om du känner att du är stark nog och orkar ( vet ej vad du stött på)...läs på om dina rättigheter och kräv att de lyssnar. Precis som allt annat är sjukvård politikstyrd och har sparkrav.
När jag väl orkade höja rösten lite blev det lättare att få hjälp och vägledning.

Jag kommer att prata med Patientnämnden om detta trots att jag är avrådd att göra det.

Sedan tror jag inte det gör något utan de bara tar emot gnäll, eller hur funkar det?

misshopeless skrev:När jag väl orkade höja rösten lite blev det lättare att få hjälp och vägledning.

På vilket sätt höjde du rösten?

kiddie skrev:Jag kommer att prata med Patientnämnden om detta trots att jag är avrådd att göra det.

De borde väl stå på patientens sida? om inte vad är det för fuffens även denna verksamhet driver med?

Jag blev avrådd inte därför att Patientnämnden är dålig, vet inget om dem, utan för att de anser att jag kommer stämplas som rättshaverist om jag kontaktar dem och detta kommer få hela vårdapparaten mot mig.

Jag ska alltså vika mig "för min egen skull".

Aldrig att jag gör det! Jag har ju inget mer att förlora!

Men jag blir rådd av lss-personal att det nog är "lika bra" att jag samarbetar och tar medicin som inte hjälper och som jag blir jättesjuk av och slutar med allt som hjälper mig. De tror det är det bästa för mig!

"lika bra"

fyfan, stå på dig in i det sista, give em hell.

tyvär kan det vara sant att man får hela vårdapparten emot sig i kommunen.

Har en sjuk mamma och jag har varit tvungen o bråka med vårdkontakter i flera år för att dom inte ska vanvårda henne, gjort lex maria o sara anmälningar o allt vad dom heter, i vissa skeden har det till och med gott så långt att jag varit tvungen att näst intill hota vårdgivare för att dom ska sköta sitt jobb.
tyvär händer det inte så mycket även om man får rätt, en av lex maria utredningarna konstaterade att vanvård skett (av misstag), varpå inget mer hände. ingen fick sparken eller ens en varning utan kommunens giriga sparande lever på i symbios med dess vanvård av kommunens gamla och sjuka.

och jag, jag anses ju nu såklart som en jobbig anhörig som alltid ska tjafsa o bråka. när det ända jag försökt se till är att min egen mamma ska få den vård hon har rätt till.

innan min mor vart sjuk så hade jag nån slags tanke att vi i sverige iaf hade en något fungerande vård, den illusionen är nu totalt krossad, så min tanke nu är att om man ska bli gammal eller sjuk och inte kunna ta hand om sig själv fullt ut, så är det bäst att man har nära och kära som kan hjälpa en, annars ser det nog ganska mörkt ut för dom som lämnas själva åt landsting och kommuners "vård insatser".

triggerhappyD skrev:innan min mor vart sjuk så hade jag nån slags tanke att vi i sverige iaf hade en något fungerande vård, den illusionen är nu totalt krossad (...)

triggerhappyD skrev:min tanke nu är att om man ska bli gammal eller sjuk och inte kunna ta hand om sig själv fullt ut, så är det bäst att man har nära och kära som kan hjälpa en, annars ser det nog ganska mörkt ut för dom som lämnas själva åt landsting och kommuners "vård insatser".

Det finns länder där sådant fungerar.

Jävla plåga med vården, efter mina diagnos var faställd så följde jag med en familjemedlem och satt med på alla läkar möten samt på socialen etc, och talade för henne.

Läkaren var klart störd utav min närvaro.

Tog ca 10 år innan jag fick min diagnos faställd, efter blivit bollad omkring i vården.

I depression så är det svårt att se vägarna genom byråkratin och i alldeles för många fall så, viftas man bort eller nekas.

Det är verkligen jobbigt för det är underförstått att man måste konkurrera med andra patienter, och ta för sig. De som är minst framåt och de sjukaste får minst.

Oj oj vilka dåliga upplevelser. Det vore bra om ni kunde berätta om i vilka landsting och/eller kommuner ni sökt vårdkontakt. Kiddie, varför tog de bort ditt ritalin och vad är det för dålig medicin dina LSS-assistenter tycker du ska äta?

Sedan så går det ju faktiskt att börja självbehandla om man är påläst och vet vad man gör. En läkares utbildning består till 90% av att lära sig diagnosticera, när korrekt diagnos är ställd består sedan behandlingen av att följa ett redan färdigt kokboksrecept. En asperger med depression är inte alls detsamma som en normal människa med depression trots identisk diagnos. Det kokboksrecept som hjälper normisen fungerar oftast inte alls för aspisen. Doktorn fattar ingenting.

Jag vill väldigt gärna ha medicin utskrivet. Har inte inkomsten att köpa grejer för vad de egentligen kostar.

Men tror att det är fler än jag som lider även om nedmonteringen av vården bara går olika snabbt i olika landsändar. Ingen jag känner har en fast läkare mer, det är nya hela tiden och ofta stafettläkare.

Den läkaren som tog bort mediciner för mig ville att jag skulle testa Nozinan som sömnis och mina boendestödjare tror att alla läkare är duktiga och vet vad de gör och tycker att "Testa kan du väl", trots att jag talat om vad för slags biverkningar jag kommer att få. Suck. De är snälla men naiva. "Läkaren saaaa ju..." = läkaren har alltid rätt.

Ritalin får jag inte för att de strulat bort den och inte skrivit journal osv. Och jag anser nu att den medicinen inte är värd att kämpa för när jag står inför att de tar mina andra meds med. Ska träffa en läkare snart tydligen som jag är rädd ska sätta ut benso igen utan nedtrappning. Jag måste ta det mer på allvar eftersom det är liv/död och Ritalin bara handlar om att fungera.

Jag är mycket orolig för det läkarbesöket. Har oroat mig för allt detta varje dag sen november. Lever lixom i en ständig skräck som gör sig påmind då och då.

Om det INTE funkar så har jag en ny VC som har på pappret en psykiater. Skulle det vara så att jag kan få gå dit kan det kanske bli löst. Men vågar inte hoppas. Alls.

Har inte skrivit på ngn anmälan. Jag vill det men orkar inte.

Läst. Usch, vad hemskt. Har inget mer att säga tyvärr men hoppas att du till sist hittar en läkare/psykiater som lyssnar på dig.

Min psykolog har blivit chef, jag har ingen psykolog längre och så har jag inte fått ett svar från psykologen om jag får en ny eller ej! Och kuratorn är på äventyr. Verka som alla är döda! Har väntat nu i två månader.

Kiddie, kan du inte gå till en mottagning i någon annan kommun? Det finns ju något som heter "det fria vårdvalet". I vilken kommun bor du?