matildajs skrev:Jag är en 17 årig tjej med aspegers syndrom, och jag fick diagnosen våren 2014. Mitt liv hittills har varit ett helvete på grund av utanförskap och psykisk ohälsa. Här på aspegerforum läser jag en massa trådar om hur eländigt livet är för dem, och då kommer jag till min fråga:

Är livet verkligen bara totalt jäkla värdelöst när man lever med aspeger? För det är verkligen den uppfattningen som jag har fått här. Allt tycks bara vara eländigt. Och om det stämmer så känns det ju ganska ovärt att fortsätta leva, för den enda anledningen till att jag ens är vid liv just nu är för att jag hoppas på att det ska vända om till det bättre i framtiden.

Nejdå, det är inte eländigt.
Det går upp och ner precis som för alla andra men vi kanske har lite större upp och ner svängar.
Sen är det ju så att man skriver oftast när man mår dåligt, precis som du gör nu och då är det ju vad som möter en när man läser på olika forum.

Har jag haft några bra dagar och gjort roliga saker då är det inte säkert att jag skriver det här, eller så gör jag bara en kort notis, till exempel: "Idag har jag varit på julmarknad, det var mysigt" men om jag mår dåligt då jävlar blir det en helt ny tråd med stora ledsna gubbar överallt.
Förstår du hur jag tänker här?
Det är bara delar av människor du ser på forum.

Ja mitt liv är helt värdelöst. I mitt fall står min asperger helt ivägen. Den hindrar mig att göra sånt jag vill göra. Känns helt värdelöst.

Jag fick också diagnosen nyligen (hösten 2014), och jag är 29 år nu. Har också haft det svårt till större delen av mitt liv, men hur mycket av det som har direkt med AS att göra vet jag inte. Jag upplevde det i alla fall som så att tonåren var värst. Livet är ganska bra nu när jag kan acceptera mina avvikelser och inte längre försöker anpassa mig till de neurotypiskas värld. Som andra har nämnt i tråden är det gott med diagnos då myndigheter och liknande inte är lika ettriga mot en som tidigare.

Foxlove skrev:tantaly. Vilken ersättning kan få från fkassan? Hur gör man för att slippa jobba?

Ser att du är 29 år och är du är 30 bedöms din arbetsförmåga av fkassan utifrån läkarintyg och din historia av arbete. Du kan i nuläget få aktivitetsersättning (25-100%) om du beviljas det. Sedan är det sjukersättning som gäller.

Jadu vad gör man. Man berättar för sin läkare att man mår dåligt och inte kan arbeta.
Är lite orolig bara att försäkringskassan snart skärper sina regler och utförsäkrar många av oss med funktionsnedsättningar pga kostnad för invandringen.

Är även övertygad om att högskostnadsskydden för medicin och sjukvårdsbesök kan komma att slopas inom en snar framtid.

Defekt Mupp skrev:Om du kunde beskriva dina problem mer i detalj så kunde vi kanske komma med råd. Börja med det du tycker är jobbigast och fortsätt därifrån.

Jag har jättesvårt med relationer. Att skaffa mig relationer med vänner osv har jag inga problem med alls, men att få relationerna att hålla har jag alltid haft svårt med. Jag klarar inte av muntliga framställningar, och har därför inte muntligt i skolan längre. Men exempelvis att ringa folk ger mig oerhört mycket ångest, eller att behöva gå på läkarbesök osv, och att anmäla sig i receptionen. Jag behöver struktur, och jag vet inte hur man hanterar stress. Plötsliga förändringar är också väldigt jobbigt för mig.

Relationer är inte lätt för någon oavsett diagnos. Det gäller att hitta en person som man passar ihop med. Muntliga redovisningar kan även det vara väldigt svårt för många.
Detta går faktiskt att träna på, även ångest inför möten och telefonsamtal.
Man måste utsätta sig för farorna i små doser för att kunna förbättras.

Låter som om du behöver en arbetsterapeut eller LSS-psykolog för att lära känna din asperger och göra upp en "plan" för hur du skall hantera din vardag. Det är något som man lär sig efter åren när man börjar förstå sin asperger.

matildajs skrev:Jag är en 17 årig tjej med aspegers syndrom, och jag fick diagnosen våren 2014. Mitt liv hittills har varit ett helvete på grund av utanförskap och psykisk ohälsa. Här på aspegerforum läser jag en massa trådar om hur eländigt livet är för dem, och då kommer jag till min fråga:

Är livet verkligen bara totalt jäkla värdelöst när man lever med aspeger? För det är verkligen den uppfattningen som jag har fått här. Allt tycks bara vara eländigt. Och om det stämmer så känns det ju ganska ovärt att fortsätta leva, för den enda anledningen till att jag ens är vid liv just nu är för att jag hoppas på att det ska vända om till det bättre i framtiden.

Tyvärr tycker jag livet med asperger är värdelöst. Men blir så begränsad i sin vardag, vänner tröttnar snabbt, ångest över allting som har med impulsivitet att göra.
Jag håller med dig helt och hållet... tycker du ska fortsätta hoppas och kämpa. Du är bara 17 år och du har fortfarande många möjligheter.

För min del har hoppet flugit ut genom fönstret, min gräns har jag satt till jag fyller 25 år innan jag ger upp på riktigt. Tyvärr är det rätt snart...

CrystalHeart skrev:.

För min del har hoppet flugit ut genom fönstret, min gräns har jag satt till jag fyller 25 år innan jag ger upp på riktigt. Tyvärr är det rätt snart...

Jag är 30 och fick min diagnos i våras, mitt liv har varit ett enda strul, var glad att du ni unga personer fått reda på as tidigt då ni kan få hjälp med det ni har rätt till. Jag fick lite hjälp som förhoppningsvis ger mig chansen till ett jobb snart.

Jag önskar att jag hade blivit utredd tidigare i mitt liv, då hade jag nog inte varit sån som jag är idag. Mitt tips är att ta det lugnt, var påläst, och var inte rädd att säga ifrån.

Sen är det bara att se framåt as diagnos är inte slutet på livet, det är en biljett till samförbundet med smart folk som kan tänka på ett nytt anorlunda sätt + plus att vara superpålästa om sina speciall intressen


Önskar dig all lycka med mitt virriga inlägg

Ni får sluta gnälla att era liv är värdelös att ni är 17+ bass, det finns andra här som är 50+ som fick reda på AS nyligen. Det är bara acceptera och gå vidare i era liv! Det hjälper inte att hugga kniv på er själva. Jag är 32+ fick diagnosen nyligen, men det är inget jag känner att livet är bortkastad eller värdelöst! Snarare tvärtom, man kan känna glädje och "varför" är utrotad!
Därför upprepa jag det igen! Gå ut o res och sluta stanna kvar i Sverige!

syntax skrev:Jag fick lite hjälp som förhoppningsvis ger mig chansen till ett jobb snart.

På vilket sätt då?

vofff skrev:Därför upprepa jag det igen! Gå ut o res och sluta stanna kvar i Sverige!

Hade gärna dragit iväg och rest och upplevt saker men autismen är ju ett hinder. Kan knappt sova i min egen säng liksom. Rutiner som bryts orsakar extrem stress, överstimulerad av intryck från vanlig vardag. Nej här är något som är extremt negativt med diagnosen. Att många blir väldigt begränsade i sina liv och kan inte leva det liv man vill. Det är inte så för alla men för många.

plåtmonster skrev:

syntax skrev:Jag fick lite hjälp som förhoppningsvis ger mig chansen till ett jobb snart.

På vilket sätt då?

Jag fick ett vikariat, där jag var öppen om mina svårigheter, då jag både fått stöd från arbetsförmedlingen och min arbetsgivare. Så förhoppningsvis så får jag bli kvar nu efter jul beroende hur ekonomin såg ut.

Men jag har fått endel anpassning av mina arbetsuppgifter och inte lika hård press på mig som de andra har. Vilket är skönt, är det ett nytt arbetsmoment som skall göras så är någon med mig och visar så man har någon att falla tillbaks på om något skulle bli fel. Vilket känns tryggt.

Tantaly skrev:

vofff skrev:Därför upprepa jag det igen! Gå ut o res och sluta stanna kvar i Sverige!

Hade gärna dragit iväg och rest och upplevt saker men autismen är ju ett hinder. Kan knappt sova i min egen säng liksom. Rutiner som bryts orsakar extrem stress, överstimulerad av intryck från vanlig vardag. Nej här är något som är extremt negativt med diagnosen. Att många blir väldigt begränsade i sina liv och kan inte leva det liv man vill. Det är inte så för alla men för många.

För de som kan så är min rekommendation att dra ut och resa.

Ta med öronproppar om du åker till en storstad. Undvik länder med mycket folk om du har social fobi då det är packat med folk och du får ingen lugn stund om du inte drar ut på landsbygden. Om du är petig med mat så kan det vara bra att kolla upp vart det finns vissa typer av mat innan du åker.

Det som blir jobbigt är ju om man råkar gilla det man har svårt för. Då kan jag förstå att det känns hopplöst. Om man älskar fester men samtidigt får ångest för dem, om man tycker om att gå och shoppa men inte grejar andra människor, hets, ljud och synintryck.

Jag har haft turen att inte vara så känslig för de saker jag tycker om.

Jag har dock pga fysisk ohälsa fått sluta med vissa saker som jag gillar, och det är ju lite samma sak. Det är väldigt surt men man får försöka hitta det man både klarar och gillar.

syntax skrev:Men jag har fått endel anpassning av mina arbetsuppgifter och inte lika hård press på mig som de andra har.

Sker det med lönebidrag?

kiddie skrev:Jag har dock pga fysisk ohälsa fått sluta med vissa saker som jag gillar, och det är ju lite samma sak. Det är väldigt surt men man får försöka hitta det man både klarar och gillar.

Det där kan vara ett dilemma, har alltid hållit på med olika motionsformer, men kan inte det längre på samma sätt och det gör att man har både en sorg samt känner tomhet, men även ångest för att hitta något nytt att sysselsätta sig med och detta gör mig lite deprimerad...

Grisom skrev:

Tantaly skrev:

vofff skrev:Därför upprepa jag det igen! Gå ut o res och sluta stanna kvar i Sverige!

Hade gärna dragit iväg och rest och upplevt saker men autismen är ju ett hinder. Kan knappt sova i min egen säng liksom. Rutiner som bryts orsakar extrem stress, överstimulerad av intryck från vanlig vardag. Nej här är något som är extremt negativt med diagnosen. Att många blir väldigt begränsade i sina liv och kan inte leva det liv man vill. Det är inte så för alla men för många.

För de som kan så är min rekommendation att dra ut och resa.

Att dra ut och resa tänker jag göra så fort jag är klar med gymnasiet, vilket är om ett och ett halvt år. Jag älskar att resa och det är väl min största motivation just nu.

Kort o gott gör det bästa av situationen , att oja sig blir du inte muntrare av . Själv fick jag mina diagnoser vid nästan 50 - år fyllda , aldrig att jag ser mitt liv som värdelöst ! Hitta bra strategier för dina ev. Svårigheter , kämpa på fast det kan vara tufft, svårt o jävligt för det är så livet kan se ut för alla ! Men inte hela tiden och det är HUR du hanterar livets utmaningar som gör dig till en gnällspik eller en problemlösare..... Det är upp till dig att göra det valet.

Ruffsetuss skrev:Kort o gott gör det bästa av situationen , att oja sig blir du inte muntrare av . Själv fick jag mina diagnoser vid nästan 50 - år fyllda , aldrig att jag ser mitt liv som värdelöst ! Hitta bra strategier för dina ev. Svårigheter , kämpa på fast det kan vara tufft, svårt o jävligt för det är så livet kan se ut för alla ! Men inte hela tiden och det är HUR du hanterar livets utmaningar som gör dig till en gnällspik eller en problemlösare..... Det är upp till dig att göra det valet.

Ja, och väljer man inte så kommer någon annan välja åt en för risken är stor att man får en smäll på käften och då inser att det är dags att ändra strategi.
Jag är väl en sån som ofta får smäll på käften (för att jag inte kan sluta att testa) men å andra sidan blir man då härdad och får erfarenhet. Jag åker hellre på lite stryk än att sitta vadderad i ett rum.
Med tiden lär man sig att parera motgångarna så att de inte tar lika hårt och även slå tillbaka.

Tantaly. Och dom tror när man säger att plötsligt inte kan jobba när man kunnat försörja sig själv i 10 år?

Foxlove skrev:Tantaly. Och dom tror när man säger att plötsligt inte kan jobba när man kunnat försörja sig själv i 10 år?

Svårare men inte omöjligt med ett bra läkarutlåtande.