Dels en uppväxt som var ett helvete med mycket mobbning och sånt skräp. Sedan ett helvete att få tag i jobb. Jag pluggar som en idiot för att någon jävla gång få ett jobb. Begränsat socialt liv gör vardagen väldigt deprimerande. Det är ett jävla mirakel att man inte redan har tagit sitt liv. Hur orkar man leva med det här?

Jag har prövat terapi och olika typer av psykofarmaka. Ren skit var det, hjälpte mig inte ett dugg. Jag ser självmord som en ganska vettig utväg, mitt liv suger riktigt jävla hårt och jag har prövat det mesta för att ändra på det. Tyvärr så är det inget som fungerar.

-Strategier för att hantera det som är jobbigt i vardagen.

Självinsikt, ökad medvetenhet och jävlaranamma är också bra grejer.

Men det är naturligtvis inte fixat i en handvändning och nåt quick fix-recept kan jag inte erbjuda.

KrigarSjäl skrev:-Strategier för att hantera det som är jobbigt i vardagen.

Självinsikt, ökad medvetenhet och jävlaranamma är också bra grejer.

Men det är naturligtvis inte fixat i en handvändning och nåt quick fix-recept kan jag inte erbjuda.

Vad för strategier?
Jag tror att jag har bra självinsikt, jag vet att jag är funktionshindrad och får kämpa betydligt mer än alla andra utan att få ut nått utav det. Jävlaranamma? nää, varför skulle jag må bättre av det?

InfiniteDream skrev:Dels en uppväxt som var ett helvete med mycket mobbning och sånt skräp.

Har du bearbetat det här? Kommit "över" det? Hur är din självkänsla?

Hitta en hobby (gärna en tidskrävande sådan), eller nån som står ut att umgås med mig. Tro mig, helt plötsligt har du fullt upp och orkar inte bry dig om att du inte alltid är som alla andra.

InfiniteDream skrev:

KrigarSjäl skrev:-Strategier för att hantera det som är jobbigt i vardagen.

Självinsikt, ökad medvetenhet och jävlaranamma är också bra grejer.

Men det är naturligtvis inte fixat i en handvändning och nåt quick fix-recept kan jag inte erbjuda.

Vad för strategier?
Jag tror att jag har bra självinsikt, jag vet att jag är funktionshindrad och får kämpa betydligt mer än alla andra utan att få ut nått utav det. Jävlaranamma? nää, varför skulle jag må bättre av det?

Strategier som funkar för dig.

Jävlaranamma. Fighting spirit. Sisu.

Man ska inte vara ett mähä.

Det kan vara ganska svårt att ha en heltidshobby eller ha "sisu" när man pluggar. Det är faktiskt "ganska" jobbigt att plugga. Lätt för folk att säga som blir försörjda och har all tid i världen.

kiddie skrev:Det kan vara ganska svårt att ha en heltidshobby eller ha "sisu" när man pluggar. Det är faktiskt "ganska" jobbigt att plugga. Lätt för folk att säga som blir försörjda och har all tid i världen.

Jag heltidspluggar på universitet, samtidigt som jag har en tidskrävande hobby (egen häst). Den här terminen jobbat jag åtminstone inte vid sidan av.

Allt går, bara man bestämmer sig för det.

Allt går inte bara för att man bestämmer sig för det. Däremot kan man ta sig förbi vissa mentala trösklar om man bestämmer sig.

@InfiniteDream, En idé kan vara sabbatsår kanske? försök hitta något som är givande men intensivt så att det går ihop med studierna.

Om att allt går...

Med fungerande medicinering kanske det går...

Men nja, för vanligt folk låter det lite maniskt alternativt har du en soft högskolekurs. Den jag gick där fanns det inte fritid, det var läsaläsaläsa morgon till kväll alla dar i veckan. Men har ju fattat att det ligger olika mkt arbete bakom högskolepoängen.

Man får se aspersern som en gåva. Då blir allt lättare men mobbing är aldrig okej då är det dem det är fel på som mobbar! Har också blivit utsatt för mobbing så vet hur det är.. Finns mycket holk mobbar de som är något socialt avvikande. Nu börjar jag hitta strategier runt mina sociala problem och är något som man gör med ålder. Men ålder kommer vishet brukar man ju säga och ligger mycket i det.

När det gäller mobbare så är det oftast avskräckning och våld som gäller för att de skall förstå.
(den som inte tror på det kan tror på det kan läsa igenom rätt många inlägg här på forumet)

plåtmonster skrev:När det gäller mobbare så är det oftast avskräckning och våld som gäller för att de skall förstå.
(den som inte tror på det kan tror på det kan läsa igenom rätt många inlägg här på forumet)

Tog i med våld och fick nästan sparken pgr. av det men nu vet min chef att jag har asperger och kollegorna också men är sjukskriven nu men hoppas att de inte mobbas mer nu.. Vissa kollegor är dock schysta Tror min chef är mer arg på dem som mobbas nu än mig så känns bra för framtiden!

Som vuxen får man nog tillgripa andra metoder primärt. Men det är mycket lättare som vuxen då mobbaren ofta också är myndig och kan polisanmälas samt att man själv förstår världen bättre och kan agera på egen hand genom att t.ex byta jobb. Det är mest personer i grundskola och sekundärt gymnasium som behöver tillgripa våld eftersom vuxna är helt infantila i sitt hanterande av problemet. Mellan vuxna går det och bör det tillgripas mer subtila metoder.

Finn det som fungerar för dig och använd dig av det. Min sambo är ganska förstående och respekterar mig för min problematik. Jag vet hur det känns både med plugget och jobbet (i framtiden). Talade om detta med min arbetsterapeut och kom fram till att jag kommer med största sannolikhet inte vara kapabel till ett heltidsjobb utan börjar med 4-6 timmar om dagen. Orka leva med det.. tja, det är ju en del av dig (mig) man vänjer sig. Jag skulle säga att det största problemet är när man får det stämplat på ''pappret'', då tar man åt sig och ser allt med röntgensyn ett tag tills man inser att man inte är så jävla skum utan snarare så skum som man gör sig. Jag fungerar bra socialt för det mesta , ogillar Maxi och Ikea pga mängden människor som vistas där. Jag kan göra uttalanden som folk kan reagera på ibland men min största problematik är när jag inte har koll på läget, vill gärna ha ''order'' som jag kan utföra så att jag fått en komplett genomgång och vet vad jag skall göra.

Good luck, Chuck!

InfiniteDream skrev:Begränsat socialt liv gör vardagen väldigt deprimerande. Det är ett jävla mirakel att man inte redan har tagit sitt liv. Hur orkar man leva med det här?

Önskar att jag hade ett mer kvalitativt svar på det, men du vänjer dig med åldern. Odlar dina specialintressen, gör saker som du gillar, lever ett alternativt liv. Ser till att hålla dig själv glad och fri från samhällets stress.

Jag har prövat terapi och olika typer av psykofarmaka. Ren skit var det

Babbel och medicinering hjälper inte mot arbetslöshet, utsatthet, social isolering och ensamhet, endast konkreta åtgärder och handlingar hjälper. Kontaktperson kan vara en lösning, se till att kunna ställa lite krav på personen så att du inte får nån empatibefriad medelsvensson som tror att alla ska vara som denne. Att gå ut och gå och få luft i sig och fysisk stimulans kan mildra depressioner.

InfiniteDream skrev:Vad för strategier?
Jag tror att jag har bra självinsikt, jag vet att jag är funktionshindrad och får kämpa betydligt mer än alla andra utan att få ut nått utav det. Jävlaranamma? nää, varför skulle jag må bättre av det?

Tror han menar att du ska ta kontroll över ditt liv och försöka gå i en riktning istället för att låta andra bestämma över vad du ska göra. Att du studerar är bra, men är det något som du känner att du kan jobba med? Har du kollat upp arbetsmarknaden och sett om den är aspie-vänlig? Hur stora sociala krav kommer det att ställas på dig? Om dessa frågor ger dig ångest för framtiden så kanske du ska ta reda på vart du är på väg och kanske ändra riktning till någon annan bransch.

Att veta vart du är på väg i livet är viktigt, annars hamnar du i en situation som du kanske inte kan ta dig ur. Det kan verka skrämmande, men att veta om det okända ger ro i själen.

plåtmonster skrev:När det gäller mobbare så är det oftast avskräckning och våld som gäller för att de skall förstå.
(den som inte tror på det kan tror på det kan läsa igenom rätt många inlägg här på forumet)

Det fungerar i skolan, inte i vuxenlivet. Jag slog mina mobbare i nyllet och då slutade de. När du blir straffmyndig gäller andra regler.

Det är bara kul och trevligt att vara neurodivers, och det behövs inga mediciner för att ändra på det. Fast man behöver förstås förstå sig själv (utifrån en icke-medikaliserad modell) och sina preferenser och begränsningar.

När det gäller att klara studier så är det en klar fördel om man kan hyperfokusera på dessa. Så här i efterhand så kan jag konstatera att det för mig hjälpte att ha (låtsas)relationer då sådant verkar ha en tendens att naturligt få mig hyperfokuserad på specialintressen.

Kolla om de har samtalsgrupper för aspergare i din stad, kan gå att hitta vän eller potentiell partner där. I annat fall är det bra att se att man inte är själv med sina problem.

Som krigarsjäl nämner är det viktigt att finna strategier och verktyg för att hantera sin egna aspergerproblematik. Det kan ta många år men är väldigt värt då det kan öka livskvaliteten och minska den inre stressen man inte visste vad det berodde på innan.

Man skall heller inte se det som att diagnosen är ett enda hinder i livet. Man är fortfarande en personlighet med både bra och dåliga sidor. Går alltid att hitta en meningsfull bra vardag ändå.

Försök ha rutiner i vardagen , ett intresse som du kan vila i ( jag kopplar av allt när mitt intresse uppslukar mig ) kolla om någon NPF - förening har Cafekvällar eller andra engagemang för den sociala biten , olika grupper på nätet osv.

InfiniteDream skrev: Det är ett jävla mirakel att man inte redan har tagit sitt liv. Hur orkar man leva med det här?

Man kan ju trösta sig med att man kommer att dö så småningom även om man inte tar sitt liv.

Ett problem är att i stort sett hela omgivningen för någon med asperger har en föreställning om normaltillståndet och behov som är helt felaktiga. Således kommer den mesta hjälpen från i stort sett "alla" att dra en åt fel håll hela tiden. Det gör det svårt att få saker att fungera.

Ett konkret tips är att hitta personer och kunskapskällor där du märker att de stämmer med din egen verklighetsupplevelse. När det dyker upp för många fragment som inte stämmer är det oftast en indikation på att resten av personens insikt inte heller stämmer. Inte minst ifrågasätt dina egna uppfattningar och varför du gör som du gör. Tänk hur du skulle kunna göra istället och vad som händer då.

rdos skrev:Så här i efterhand så kan jag konstatera att det för mig hjälpte att ha (låtsas)relationer då sådant verkar ha en tendens att naturligt få mig hyperfokuserad på specialintressen.

Hur går dessa låtsasrelationer till?

Tror också lösningarna måste anpassas. T ex när jag var deprimerad sa "alla" att jag skulle umgås med folk, det var bästa medicinen. Det var innan diagnos men jag kände ändå att det blev fel. Då blev folk arga och sa att jag inte ville bli frisk. Men i det läget var det viktigt att inte umgås en massa för det gjorde saker mycket värre.

Det sagt är det inte bara aspergare som behöver en annan inställning till stress, ångest och depression, det behöver även introverta men nu verkar normal ha snävats in ÄNNU mer så att vara "frisk" men introvert är att vara mentalsjuk på ngt vis. Bara extroverta är fullt normala nu...

Lite en tuff värld, men världen ändras hela tiden så man kanske inte ska deppa ner sig för mycket för att det är så utflippat just nu.

Men som sagt, individanpassning FTW!

kiddie skrev:T ex när jag var deprimerad sa "alla" att jag skulle umgås med folk, det var bästa medicinen. Det var innan diagnos men jag kände ändå att det blev fel. Då blev folk arga och sa att jag inte ville bli frisk.

Helt otroligt..

kiddie skrev:nu verkar normal ha snävats in ÄNNU mer så att vara "frisk" men introvert är att vara mentalsjuk på ngt vis. Bara extroverta är fullt normala nu...

Det är nog så att man befinner sig i ett land som är koko. Kuren är väl att komma ut ur det

plåtmonster skrev:

rdos skrev:Så här i efterhand så kan jag konstatera att det för mig hjälpte att ha (låtsas)relationer då sådant verkar ha en tendens att naturligt få mig hyperfokuserad på specialintressen.

Hur går dessa låtsasrelationer till?

De behöver inte vara på låtsas, men om man som jag på den tiden aldrig kom längre än så så duger det med. Det lustiga är att mina betyg började bli bättre ungefär samtidigt som jag hamnade i de första "ögonkontakt enbart" grejerna med tjejer som för mig fungerade ungefär som riktiga relationer. Det var ungefär då som jag började hyperfokusera på skolämnen.