Jag är en 17 årig tjej med aspegers syndrom, och jag fick diagnosen våren 2014. Mitt liv hittills har varit ett helvete på grund av utanförskap och psykisk ohälsa. Här på aspegerforum läser jag en massa trådar om hur eländigt livet är för dem, och då kommer jag till min fråga:

Är livet verkligen bara totalt jäkla värdelöst när man lever med aspeger? För det är verkligen den uppfattningen som jag har fått här. Allt tycks bara vara eländigt. Och om det stämmer så känns det ju ganska ovärt att fortsätta leva, för den enda anledningen till att jag ens är vid liv just nu är för att jag hoppas på att det ska vända om till det bättre i framtiden.

Utbildning och sökande av kontaktnät utanför gängse forum är ett tips för framgång och nöjdhet.

Nej, tycker livet blir bättre och bättre faktiskt.
Ungdomsåren var jobbiga men sen blev det bättre.

Allt är verkligen inte skit och man kan forma sitt liv efter eget huvud även om man är aspergare.

Hur det blir beror på vilka förmågor och ambitioner man har. Själv är jag hyfsat nöjd, förmodligen ungefär lika nöjd som andra i min ålder som inte har aspergers.

KrigarSjäl skrev:Allt är verkligen inte skit och man kan forma sitt liv efter eget huvud även om man är aspergare.

Detta är nog en annan viktig aspekt. Se till att du kan strukturera ditt liv efter egna önskningar.

plåtmonster skrev:Utbildning och sökande av kontaktnät utanför gängse forum är ett tips för framgång och nöjdhet.

Jag går andra året på gymnasiet och har planerat att plugga vidare till sjuksköterska inom psykiatrin eller till journalist och fotograf. En bred kompiskrets har jag också, så dem tipsen kör jag redan på

plåtmonster skrev:

KrigarSjäl skrev:Allt är verkligen inte skit och man kan forma sitt liv efter eget huvud även om man är aspergare.

Detta är nog en annan viktig aspekt. Se till att du kan strukturera ditt liv efter egna önskningar.

Ja detta är mycket viktigt och nånting man lär sig efter hand.
Självinsikt. Vad man mår bra av.

matildajs skrev:Mitt liv hittills har varit ett helvete på grund av utanförskap och psykisk ohälsa. Här på aspegerforum läser jag en massa trådar om hur eländigt livet är för dem

Kanske beror på att många söker extern reflektion på sitt liv. Hade vi varit Narcissister så hade vi konstant försökt övertrumfa varandra om hur utmärkta våra liv är.

Är livet verkligen bara totalt jäkla värdelöst när man lever med aspeger? För det är verkligen den uppfattningen som jag har fått här. Allt tycks bara vara eländigt.

Lätt att läsa in sånt med tanke på det jag skrev ovan, men det finns bra sidor med det hela också. Våra specialintressen gör att vi kan komma till andra platser i livet som vanliga människor aldrig skulle kunna. Det går att leva ganska normalt men det kräver planering, t.ex. idag ska jag skicka iväg räkningar så att de kommer iväg i tid innan den sista.

Och om det stämmer så känns det ju ganska ovärt att fortsätta leva, för den enda anledningen till att jag ens är vid liv just nu är för att jag hoppas på att det ska vända om till det bättre i framtiden.

Livet blir enklare. Du lever och lär, plockar upp hur socialt samspel fungerar, lär dig att agera bland andra människor. Jag har fortfarande en del problem, men ingen märker att jag har Asperger (längre). Om du gör socialt samspel och kommunikation till ditt specialintresse så kan det gå väldigt bra för dig i livet.

Livet är fullständigt genomtrist och värdelöst för de flesta människor, vi har bara turen att bo på en plats som är lite mindre aptrist och värdelös, det kan man tänka på när man har svurit och vältrat sig i självömkan en stund, "Det är synd om människorna" nu mins jag inte ens om det var Strindberg eller Steinbeck som skrev det, så dum i huvet blir man dessutom när man blir äldre. Så glöm allt larv att man blir smartare med åren, försök att ta vara på den korta tid du är ung, i detta erbarmliga skit liv. Älska, lev, och njut av de få jäkla saker som du kommer åt...

Håller inte med ovanstående, naturligtvis blir man smartare ju äldre man blir.
Och livet blir också enklare, man får bättre koll på hur saker och ting fungerar.

Citatet kommer från Strindberg, Fadren tror jag.

KrigarSjäl skrev:Citatet kommer från Strindberg, Fadren tror jag.

Ja, så var det bra där...

Alltså nej livet behöver inte va värdelöst bara för att
Jag tror tonåren är extremt svåra för "avvikande" personer då man vistas i skolmiljön där alla förväntas anpassa sig till en mall. Men vuxenlivet kan bli mycket bättre.
Fokusera på något du är bra på och försök skapa en karriär kring det. Då har du en ekonomisk frihet att styra tillvaron efter vad som passar dig. Kanske skaffa stöd hjälp, kanske bil etc. Man behöver inte umgås i stora grupper heller om det är svårt. Man kan hålla sig till likasinnade och ignorera de flesta.

matildajs skrev:Här på aspegerforum läser jag en massa trådar om hur eländigt livet är för dem

De som har det bra brukar ha mindre incitament att skriva än de som har faktiska problem och behöver lösa dessa.

matildajs skrev:Och om det stämmer så känns det ju ganska ovärt att fortsätta leva, för den enda anledningen till att jag ens är vid liv just nu är för att jag hoppas på att det ska vända om till det bättre i framtiden.

Det blir bättre eftersom du får större erfarenhet om hur du hanterar olika situationer och människor osv. Men kanske viktigare är att du får större oberoende när du blir äldre, i synnerhet när du avslutat gymnasiet. Det innebär att du kan välja själv i mycket större grad vad du skall läsa och jobba med, vilka du skall umgås med och hur du planerar din vardag. Vissa begränsningar finns dock såsom att skola/jobb oftast är på bestämda tider men i övrigt är det ganska fritt.

Undvik dock småstäder för där finns det återigen folk som lägger sig i och tycker mer än de tänker.

Det är inte värdelöst! Det är värdefullt!
Har du läst "Leva med Aspergers"? Jag kan rekommendera den.
Jag kan också rekommendera att resa utomlands, lära känna kulturer mat, natur, djur osv.
Eller åk till grannländerna. Vi AS älskar att upptäcka!
Du har fria händer att göra vad du vill efter studenten!

Lycka till!

vofff skrev:Jag kan också rekommendera att resa utomlands, lära känna kulturer mat, natur, djur osv.

Håller verkligen med om detta. Till en början kan det vara skrämmande och kan tyckas kräva planering, men till slut ser du flygplan som om den vore en buss, och drar till Arlanda med ryggan endast innehållande 2 par ombyten.

Grisom skrev:

vofff skrev:Jag kan också rekommendera att resa utomlands, lära känna kulturer mat, natur, djur osv.

Håller verkligen med om detta. Till en början kan det vara skrämmande och kan tyckas kräva planering, men till slut ser du flygplan som om den vore en buss, och drar till Arlanda med ryggan endast innehållande 2 par ombyten.

+1
Reser man inser man snabbt att det finns fler uppfattningar där ute som kan ge inspiration, du inser vilken liten trångsynt del av världen vi lever i. Go out and explore!


Man har fördelar i att vara kreativ.

Nu vet jag inte om jag har asperger men jag tror det. Iallafall så är jag ofta lycklig och jag gör mitt bästa för att leva ett rikt liv.en sak som jag tycker är jättejobbigt är att jag "fastnar" i detaljer och saker som folk säger...jag kan inte släppa saker! Är det någon som känner igen sig? Tex att jag bara måste göra vissa saker på vissa sätt.

Det är ju ett handikapp så ett lidande medför det alltid i någon mån. Det är ett otroligt brett spektrum där en person kan ha familj, barn och raketforskare på ett universitet utan svårigheter. En annan kan inte ens ta hand om sig själv och måste bo på vårdhem.

Jag tycker att alla följdsjukdomar är ett helvete såsom sömnproblem, OCD, depression. Själva aspergerproblematiken lider jag inte riktigt av och är nästan stolt över att tänka och fungera annorlunda, bortsett ifrån den ökade stresskänsligheten. Det lär man sig hantera efter hand. För mig tog det nästan 8 år efter diagnosen innan jag lärde känna mig själv och hur jag funkar.

En positiv aspekt med att ha en aspergerdiagnos är att man har lätt att få ersättning från fkassan. Du kan slippa all veva med arbetsförmedlingen och det är relativt enkelt att "slippa" jobba om man nu vill det.

Inte alls meningslöst. Klart man snöar in på problem men det är ju så, inte ofta man talar om allt som gick bra. Då jag tror det kan vara lite fara å färde är när man inte hittat sig själv alls. Om man inte vet vad man gillar eller har för styrkor. Om man jobbat så hårt på att anpassa sig så man missat vem man är.

Har man bara en personlig inställning till saker så kan livet bli ganska OK. Då vet man iaf när det blev bra! Det gör man ju inte annars. Och kan kan försöka dra mot sina intressen och mål. Att bli sig själv tror jag skapar någon form av "lycka".

Går man och tror att man har noll att komma med, då tror jag man kan behöva hjälp att ta fram det. Sedan är det klart att har man mycket ångest, dep och sömnsvårigheter måste dessa tas om hand på ett lämpligt sätt.

misshopeless skrev:du inser vilken liten trångsynt del av världen vi lever i

Snällt omdöme om svedala

Om du kunde beskriva dina problem mer i detalj så kunde vi kanske komma med råd. Börja med det du tycker är jobbigast och fortsätt därifrån.

kiddie skrev:Inte alls meningslöst. Klart man snöar in på problem men det är ju så, inte ofta man talar om allt som gick bra. Då jag tror det kan vara lite fara å färde är när man inte hittat sig själv alls. Om man inte vet vad man gillar eller har för styrkor. Om man jobbat så hårt på att anpassa sig så man missat vem man är.

Har man bara en personlig inställning till saker så kan livet bli ganska OK. Då vet man iaf när det blev bra! Det gör man ju inte annars. Och kan kan försöka dra mot sina intressen och mål. Att bli sig själv tror jag skapar någon form av "lycka".

Går man och tror att man har noll att komma med, då tror jag man kan behöva hjälp att ta fram det. Sedan är det klart att har man mycket ångest, dep och sömnsvårigheter måste dessa tas om hand på ett lämpligt sätt.

Tack kiddie...
Du sammanfattade just mina senaste två månader i ett enda inlägg.
Nu börjar jag äntligen förstå vem jag är och i vilket sammanhang jag verkligen lever i effter all denna tid med mig själv, men vi börjar äntligen bli vänner nu, jag och mig själv.

När man är ung, befinner sig alla jämnårigar i en liknande fas vilket gör att den högfungerande autisten lättare smälter in i mängden, dock ofta med tankar och funderingar kring varför något inte stämmer, något som skaver tillvaron och gör en avskärmad.
När man sedan börjar närma sig 20 årsåldern och livet blir stabilare för de flesta andra, stannar man kvar i kaoset och halkar efter men förstår inte allt som händer med en, enligt mina uppfattningar. Personen är fortfarande starkt anknuten till samhällsnormerna vilka vi lärt oss uppskatta sedan barnsben. Det blir därmed en kamp mellan din sanna natur och normerna, för att hålla social kontakt med vänner. Och så klart, andra krav börjad ställa på en ung vuxen som kan skapa stressreaktioner. Vänner kanske mognar ifrån mig eller vise versa vid denna tid av livt, kanske försvinner några men de tryggaste behålls.
Jag har inte släppt drömmen om att gifta sig i en fin vit klänning eller köpa en häst.


Insiktsfull person berättar om sin resa till självkännedom och insikt, väldigt ärligt och öppet.
https://youtu.be/Smp-m2_PZ3o

tantaly. Vilken ersättning kan få från fkassan? Hur gör man för att slippa jobba?

Varför skulle mitt liv vara värdelöst ? Vem bestämmer det ? Vad är värdelöst ? ......

Däremot kan mitt liv vara annorlunda i andras ögon ( NT ) men jag bryr mig inte längre om vad andra tycker . Så ni unga Aspergare o andra...... Livet skaver men det är ert val hur ni hanterar det .
Jag säger inte att det är lätt..... Men det går , så kämpa på