Vilken tur att jag inte tackade ja då de erbjöd mig det för två år sedan

Defekt Mupp skrev:Men doktorn bryr sig inte om dig, allt han vill är att få ut dig i öppenvården så du slutar vara hans problem, och då är ECT en utmärkt lösning för honom fast katastrofal för dig.

Det där sammanfattar nog väldigt många metoder rätt bra.

plåtmonster skrev:

Defekt Mupp skrev:Men doktorn bryr sig inte om dig, allt han vill är att få ut dig i öppenvården så du slutar vara hans problem, och då är ECT en utmärkt lösning för honom fast katastrofal för dig.

Det där sammanfattar nog väldigt många metoder rätt bra.

Ja, och att patienter i många fall känner sig desperata efter bot utnyttjas också.
Herre gud, vissa får ju mediciner som kan söva en häst bara för att de ska bli mer "anpassliga" till samhället; "Tar du dessa är du så luddig att du inte fattar din situation och kan därmed jobba bättre".

Jag har fått ca 35 st ECT-behandlingar o sen käkat maxdosen på Venlafaxin (har gått igenom en hel del andra mediciner också).

Nu så är det ganska bra med depressionen, har inga självmordstankar i.a.f.

misshopeless skrev:
wow..vilken presentation!
Intressant, verkligen. Ja när du förklarar det så blir det begripligt.
Håller med om att störning låter mycket kliniskt och patologiserat, det är ju ofta väldigt osynligt för omgivningen men tärande på personen.
Men det förklarar ju varför en del schizofrena gärna bär mössa på sig, för att hålla ihop jaget som annars kan upplevas som flyktigt och kan "sippra ut".
Har gjort en längre praktik inom psykisk slutenvård och många hade just mössa och vägrade ta av sig den innan de fick medicin. Kan det stämma? Fick en aha upplevelse.
Märkte också att ögonkontakt blev för intensivt för en del i början och undvek det, bara korta stunder för att bekräfta deras närvaro. Och absolut inte tvinga av dem mössan eller försöka hälsa i handen. Jag som autist kanske var bra då jag kan "skala ner" kroppsuttryck m.m och vara mer neutral. Kan det vara så?
Berätta gärna mer.

tack , även om det mesta jag skriver är influerat eller snott från det kulturella viruset

det kan nog stämma med mössorna, det är nog en av orsakerna iaf. skulle gissa att endel även har det för att beskydda samt skydda mot tankar och röster. många schizofrena hör sina tankar som röster och tror/uppfattar att dom kommer någon annanstans ifrån. en mössa kanske upplevs som nått slags filter eller skydd.
och vem vet, dom kanske har rätt tänker vi verkligen våra egna tankar? tar vi verkligen ansvar över våra tankar enbart genom att hävda att dom skulle vara våra egna?

det kan säkert stämma att du som autistisk var mindre påfrestande för en del av dom, NTs tenderar ju även generellt att vara mer påstridiga och påtvingande med sin perception/synsätt och sina sociala förväntningar och krav. vilket såklart kan bli jobbigt för den som blir drabbad av det, speciellt om man är väldigt känslig.

Grisom skrev:Håller med om detta, det är inte nödvändigtvis så att det är en kemisk obalans som står bakom depressionen. Om det finns faktorer i ens liv som gör att en blir deprimerad så hjälper ingen form av psykofarmaka.

Det beror lite på hur man resonerar att medicinen ska fungera. Jag anser inte antidepressiva bota behandlingsresistent depression, men att de väl, genom att verka glutamatexciterande, kan underlätta för patienten att vidta de livsstilsförändrande åtgärder som i kombination med medicinernas i flera fall neuroendokrinologiskt tillväxtstimulerande verkningsmekanismer kan påskynda den neurologiska infrastrukturen att växa tillbaka till att utgöra en friskare hjärna.

Stress i livet, tragedier, traumatiserande händelser och andra miljöfaktorer kan nämligen förmå en tidigare emotionellt välfungerande hjärna att successivt byggas om till att bli en deprimerad hjärna (med förändrade signaltransmissionsnätverk bestående i exempelvis reducerade koncentrationer av monoaminerga receptorer i områden så som amydala, prefontalkortex, hippocampus generellt eller hypothalamus). Då kan läkemedel fungera lite som gödsel för att effektivisera återställandet av mer emotionellt funktionella neurologiska kommunikationsnätverk.

triggerhappyD skrev:autism sågs ju från början som en typ av "barn schizofreni", ordet autism kommer från grekiskans atos, vilket betyder typ "jaget", och det man ville beskriva med detta var att det autistiska barnet inte ville eller inte kunde anknyta jaget med omgivningen.

Jag har funderat mycket kring dessa områden av autismbilden under de senaste veckorna. Jag insåg nämligen, i samband med att jag förstod att jag lär mig mer om exempelvis neurologi, farmakodynamik, psykologi och neuropsykiatri än vad andra med behandlingsresistent depression gör, att jag sannolikt gör så för att jag inte litar på andra människor - inte ens psykiatriker - så att jag anser att jag måste göra det själv ifall det ska bli rätt gjort.

Bäringen på ditt inlägg ligger i hur mitt extrema kontrollbehov över de olika behandlingarna av mitt deprimerade tillstånd påvisar ett tydligt tillitsproblem: jag vill eller kan inte anknyta mitt jag till omgivningen i samma grad som andra "normala" individer - utan tillitsproblem - gör.

För min egen del ser jag förklaringar ur min uppväxt och hur jag p.g.a. ett auktoritärt och skräckpräglat familjeklimat saknade vuxna att anförtro med hemligheten att jag utnyttjades sexuellt i skolan: istället blev det något att bära inom mitt egna alltmer slutna jag som, i takt med ett ökat behov av skådespeleri för att dölja hemligheterna, kom att bli även mig själv alltmer svårdefinierat.

M.a.o. kan därmed en stor del av min slutenhet, välutvecklade inställsamhet, identitetsförvirring, emotionella underutveckling och i brist på intuition därmed följande rationella överkompensation faktiskt förklara de flesta av de autistiska drag jag uppvisar idag. Det ligger helt i linje med det du påpekade om att man från början antagit att autistiska människor brustit i förmågan att anknyta sitt jag med omgivningen.

Sannolikt kan man väl i lika hög grad födas med den egenskapen som man kan utveckla den av miljöbetingade skäl, och eftersom släktingar till mig även de uppvisar flera av de högfungerande autistiska drag som jag uppvisar kan även genetiska komponenter ligga bakom min konstitution - men det var fascinerande att läsa just ordet jaget i ditt inlägg. Jag har för avsikt att sätta mig in i psykodynamisk lära inom kort så jag kan tänka mig att vi kan komma att diskutera den saken närmare i framtiden.

Defekt Mupp skrev:Jag tar själv ansvar för min hälsa och jag köper om så behövs in mediciner via internet, mediciner som inte finns tillgängliga i Sverige och som inte ens är klassade här. Sverige är tusen år efter när det gäller mental hälsa och psykofarmakologisk behandling.

Ja, kanske inte 1000 år men ja visst är svensk psykiatri extremt försiktig och långsam med att anamma nya behandlingsmetoder. Vad har du införskaffat för mediciner? Jag är som sagt angelägen om att kartlägga alla behandlingsalternativ av detta på tok för långvariga sjukdomstillstånd.

F.ö. har jag just satt in fenelzin (Nardil) sedan ungefär en vecka tillbaka. Jag har med det läkemedlet tänkt att ge monoaminhypotesen ett sista försök. Därefter lär jag gå vidare till NMDA/AMPA-modulerare, läkemedel med opioidaffinitet och preparat med dylika osvenska verkningsmekanismer, om hoppet håller i sig så länge.

Jag spenderade 14 dagar på slutenvården nyligen med avsikt att dels få ordning på rutiner, utreda orsakerna bakom depressionen samt sätta in fenelzinet under övervakning - men i samband med att Nardilen hade anlänt skrevs jag ut p.g.a. platsbrist så jag hann inte tjäna något på inläggningen.

Grisom skrev:det är inte nödvändigtvis så att det är en kemisk obalans som står bakom depressionen

Gripandekylig skrev:Det beror lite på hur man resonerar att medicinen ska fungera. Jag anser inte antidepressiva bota behandlingsresistent depression, men att de väl, genom att verka glutamatexciterande, kan underlätta för patienten att vidta de livsstilsförändrande åtgärder som i kombination med medicinernas i flera fall neuroendokrinologiskt tillväxtstimulerande verkningsmekanismer kan påskynda den neurologiska infrastrukturen att växa tillbaka till att utgöra en friskare hjärna.

Stress i livet, tragedier, traumatiserande händelser och andra miljöfaktorer kan nämligen förmå en tidigare emotionellt välfungerande hjärna att successivt byggas om till att bli en deprimerad hjärna (med förändrade signaltransmissionsnätverk bestående i exempelvis reducerade koncentrationer av monoaminerga receptorer i områden så som amydala, prefontalkortex, hippocampus generellt eller hypothalamus). Då kan läkemedel fungera lite som gödsel för att effektivisera återställandet av mer emotionellt funktionella neurologiska kommunikationsnätverk.

Så du säger att ta ett piller och få ett jobb, flickvän, lägenhet, vänner?

Grisom skrev:

Grisom skrev:det är inte nödvändigtvis så att det är en kemisk obalans som står bakom depressionen

Gripandekylig skrev:Det beror lite på hur man resonerar att medicinen ska fungera. Jag anser inte antidepressiva bota behandlingsresistent depression, men att de väl, genom att verka glutamatexciterande, kan underlätta för patienten att vidta de livsstilsförändrande åtgärder som i kombination med medicinernas i flera fall neuroendokrinologiskt tillväxtstimulerande verkningsmekanismer kan påskynda den neurologiska infrastrukturen att växa tillbaka till att utgöra en friskare hjärna.

Stress i livet, tragedier, traumatiserande händelser och andra miljöfaktorer kan nämligen förmå en tidigare emotionellt välfungerande hjärna att successivt byggas om till att bli en deprimerad hjärna (med förändrade signaltransmissionsnätverk bestående i exempelvis reducerade koncentrationer av monoaminerga receptorer i områden så som amydala, prefontalkortex, hippocampus generellt eller hypothalamus). Då kan läkemedel fungera lite som gödsel för att effektivisera återställandet av mer emotionellt funktionella neurologiska kommunikationsnätverk.

Så du säger att ta ett piller och få ett jobb, flickvän, lägenhet, vänner?

Nej att äta antidepressiva läkemedel leder inte nödvändigtvis till att man orkar genomföra de livsstilsförändrande åtgärder som krävs för att bryta en depression, men det har möjlighet att underlätta den processen. Helst bör en behandlingsresistent depression angripas på samtliga fronter. Tränings-, kost-, sömn- och umgängesvanor bör förändras exempelvis genom kontakt med psykologer, dietist, sjukgymnast, personlig tränare, sömnspecialist, kurator, kontaktperson, boendestödjare samt givetvis icke-professionella kontakter i den mån man har tillgång till exempelvis vänner, familj, övriga släktingar och närstående.

För att bidra till att katalysera de förändringar dessa vårdinsatser ämnar uppnå kan därför även kontakt med psykiatriker och användning av psykofarmaka så som antidepressiva läkemedel vara behjälpligt. I vilken grad en långtidsdeprimerad människa blir hjälpt av antidepressiva mediciner varierar naturligtvis från fall till fall men aldrig blir effekten av den farmakologiska behandlingen så onyanserat verksam att man skulle kunna påstå att antidepressiva är garanterade botemedel eller regelrätta sockerpiller.

Det jag menade med min kommentar till ditt inlägg var att belysa att även om en depression uppstått till följd av yttre faktorer så ser den deprimerade hjärnan ändå annorlunda ut i jämförelse med en frisk hjärna - under förutsättning att nedstämdheten varat tillräckligt lång tid. Vi kan alla känna oss lite nedstämda från stund till stund men varar det stämningsläget tillräckligt länge: som i detta fall under minst 4 och sannolikt längre än 8 år, så anpassar sig hjärnan till att fungera som en deprimerad hjärna.

Att metaforiskt jämföra de neurologiska signalnätverk genom vilka hjärnan kommunicerar med något synligare infrastruktur kan underlätta förståelsen för hur en deprimerad hjärna förändras oavsett uppkomsten bakom depressionen. Man kan föreställa sig hur en tidigare sexfilig motorväg som slutar användas frostvittrar, täcks av vegetation och spricker sönder så att den på sin höjd blir körbar i enkel fil med långsamma fyrhjulsdrivna fordon.

Oavsett motorvägens degenerering beror på att den oförklarligt försvunnit från folks GPS:er eller om den så beror på att människor inte längre orkat färdas längs den blir lösningen på att återställa vägen densamma. För att locka dit nya trafikanter måste vägarbete vidtas. Att då sätta in några vägmaskiner kan i det läget underlätta processen: så att folk slipper återuppbygga hela vägen alldeles för hand. På samma sätt degenereras signalvägar mellan neuroner om de inte längre används och återupprättandet av dessa kan effektiviseras genom att sätta in läkemedel.

Det är dock givet att behandling med antidepressiva läkemedel fungerar olika bra för olika individer, och alldeles uppenbart att ingen människa botas från sin depression enbart av att äta antidepressiva; de används som tidigare nämnt som "gödsel", eller som "vägmaskiner" för att underlätta återställandet av hjärnan. Det arbetet sker främst och med överlägset kraftigast antidepressiv verkan genom livsstilsförändrande åtgärder vad det gäller förändringar i kost-, sömn-, tränings- och umgängesrutiner.

Gripandekylig skrev:
Jag har funderat mycket kring dessa områden av autismbilden under de senaste veckorna. Jag insåg nämligen, i samband med att jag förstod att jag lär mig mer om exempelvis neurologi, farmakodynamik, psykologi och neuropsykiatri än vad andra med behandlingsresistent depression gör, att jag sannolikt gör så för att jag inte litar på andra människor - inte ens psykiatriker - så att jag anser att jag måste göra det själv ifall det ska bli rätt gjort.

Bäringen på ditt inlägg ligger i hur mitt extrema kontrollbehov över de olika behandlingarna av mitt deprimerade tillstånd påvisar ett tydligt tillitsproblem: jag vill eller kan inte anknyta mitt jag till omgivningen i samma grad som andra "normala" individer - utan tillitsproblem - gör.

För min egen del ser jag förklaringar ur min uppväxt och hur jag p.g.a. ett auktoritärt och skräckpräglat familjeklimat saknade vuxna att anförtro med hemligheten att jag utnyttjades sexuellt i skolan: istället blev det något att bära inom mitt egna alltmer slutna jag som, i takt med ett ökat behov av skådespeleri för att dölja hemligheterna, kom att bli även mig själv alltmer svårdefinierat.

M.a.o. kan därmed en stor del av min slutenhet, välutvecklade inställsamhet, identitetsförvirring, emotionella underutveckling och i brist på intuition därmed följande rationella överkompensation faktiskt förklara de flesta av de autistiska drag jag uppvisar idag. Det ligger helt i linje med det du påpekade om att man från början antagit att autistiska människor brustit i förmågan att anknyta sitt jag med omgivningen.

Sannolikt kan man väl i lika hög grad födas med den egenskapen som man kan utveckla den av miljöbetingade skäl, och eftersom släktingar till mig även de uppvisar flera av de högfungerande autistiska drag som jag uppvisar kan även genetiska komponenter ligga bakom min konstitution - men det var fascinerande att läsa just ordet jaget i ditt inlägg. Jag har för avsikt att sätta mig in i psykodynamisk lära inom kort så jag kan tänka mig att vi kan komma att diskutera den saken närmare i framtiden.

sry för sent svar, har varit lite av i en svacka senaste tiden så har inte orkat logga in eller kommunicera på så många ställen.

kul att du fann mitt inlägg givande.

din kognitiva och analytiska kapacitet verkar väl fungerande, iaktta så att maskinerna inte repar vägarna som dom var tänkta att återställa.
och psykiatriker är väl dom sista man borde lita på

Det känns som vi i Sverige är så ointresserade av mental hälsa vad gäller de som faktiskt behandlar och är involverade på liknande vis. Det är så mycket som bara ska vara som det var förr. Innan skulle man psykodynamiseras, sedan skulle man behandlas med medel som gav extrema biverkningar, sedan skulle man behandlas med sådant som ger mildare biverkningar men helt okända långtidseffekter, sen skulle alla KBT:as.

Jag saknar två saker. Att ta till sig nya metoder. Beprövad erfarenhet i svensk sjukvård hindrar detta eftersom man alltid ska behandla efter ngt som redan finns. Hur ska det då utvecklas?

Sedan individanpassning. Det verkar som bara vanliga människor förstår att detta behövs, de skl experterna tror att alla kan bli bra av samma sak. Så satt de och harvade i "terapi" med det man kallade för endogen depression. Ledde ingenfanvart. Nuförtiden harvar man KBT med vad man förr kallade exogen depression. Kanske borde de inse att folk med trauman behöver bearbeta dessa (kanske genom samtal, dock inte klassisk psykodynamik som glatt kastade bort det riktiga traumat och drog upp låtsastrauman som man skulle tro på...) och att folk som är deprimerade utan yttre orsak kanske behöver tala om härochnu-strategier? Men det verkar vara för komplicerat för sjukvården att fatta.

Jag tror inte man löser precis alla depressioner med detta men det är en bra början...

@kiddie, Men allt det där innebär att man måste tänka på riktigt, vara lyhörd och dynamisk. Så kan vi inte ha det.

ja där får vi faktiskt dra en gräns så kan vi inte ha det, tänka på riktigt och vara dynamisk är inte evidens baserade metoder

Känner igen mig väldigt väl i det du skriver. Jag har recidiverande depressioner (jag ser det dock som ett sammanhängande tillstånd i och med att mina depressioner aldrig blir behandlade) som jag haft sedan jag var 13. Jag har testat ungefär varenda SSRI utan någon som helst vare sig verkan eller biverkan. SNRI, lite neuroleptikatortyrexperiment plus att de givit mig diverse preparat avsedda för bipolära. Voxra nu senast, som inte heller gav effekt. Bensodiazepiner ger ingen stor effekt på min ångest utan gör mest att jag blir lite tröttare och skakar mindre. Eftersom de fysiska symtonen på ångest och depression bryr mig föga är det en klen hjälp.

Det enda jag testat som givit effekt är:

1. (lis)dexamfetamin (och i viss mån metylfenidat) - mot meningslösheten. Jag får en motivation som räcker ca 4 h (Elvanse 50 mg) men sedan återkommer alltets meningslöshet och frustration.

Och 2. Morfin (och morfinderivat)
Fick efter en operation och kände för första gången någon slags mening med tillvaron. Gick runt på dubbel dos i två veckor och kände mig inte det minsta hög utan bara fri från ständig anhedoni.

Någon psykologhjälp fick jag inte under hela tiden jag bodde i Stockholm (2008-2015), förutom 20 sessioner KBT som bara hann skrapa på ytan med min historik. Det var liksom "men ojoj, det här låter jättejobbigt" x 20. Jag har just flyttat till Uppsala och försöker kolla upp om det finns någon möjlighet att få psykodynamisk terapi, jag vet inte om du har försökt nysta i detta? Att lyssna på råd a la Facebookaffirmation med tillhörande solnedgång känns enbart som självbedrägeri, och råd bestående av självklarheter jag själv redan vet känns också överflödigt. Min senaste psykolog (som i ovan) sa "du har för komplex problematik för att kunna hjälpas, och är för fungerande för att få hjälp." Jag ser inte riktigt poängen med att skära mig i armarna eftersom det inte alls torde ge den smärtlindring jag vill ha, och det verkar jag straffas för.

Har också försökt kolla upp möjligheterna till ketamin, men det verkar för mycket i experimentstadiet för att gå tag i närmaste tiden. Några nyheter om medicinering eller terapi?

För egen del använder jag resultatet av en undermålig ADHD-utredning för att överhuvudet ta mig upp ur sängen. Ska nu testa om Elvanse+Attentin kan simulera tillräcklig motivation för att överleva sista terminen på Juridicum.

kuriosa skrev:Det enda jag testat som givit effekt är:

Okej ja då kanske en kombination av tranylcypromin (Parnate), och buprenorfin (Norspan depotplåster cirka 15 mg/h) skulle kunna ge en mer hållbar effekt av motsvarande karaktär.

kuriosa skrev:Jag har just flyttat till Uppsala och försöker kolla upp om det finns någon möjlighet att få psykodynamisk terapi, jag vet inte om du har försökt nysta i detta?

Jag vet inte riktigt vad du har för preferenser men en kvalificerad docent i psykologi som även praktiserar som leg. psykolog och leg. psykoterapeut är Maj-Britt Lindahl som har sin mottagning invid Stockholms nation. Läs några av texterna på hennes hemsida för att få en uppfattning om hennes synsätt på hur depressioner uppstår, vidmakthålls och kan behandlas.

kuriosa skrev:Har också försökt kolla upp möjligheterna till ketamin, men det verkar för mycket i experimentstadiet för att gå tag i närmaste tiden. Några nyheter om medicinering eller terapi?

Jag har också haft ovanligt svårt att få ketaminbehandling och under 2016 är inga nya tillägg till i vart fall gruppen antidepressiva inplanerade. Man kan förstås gå med i diverse medicinska forskningsstudier men då har man ju endast 50% chans att hamna i icke-placebogruppen. Det är f.n. på gång att starta ett sådant experiment med neuropeptid-y vilket är ett annorlunda angreppssätt.

kuriosa skrev:Ska nu testa om Elvanse+Attentin kan simulera tillräcklig motivation för att överleva sista terminen på Juridicum.

Då har vi verkligen mycket gemensamt om du också läser juristprogrammet. Lycka till med behandlingen!

Richard skrev:Jag har fått ca 35 st ECT-behandlingar o sen käkat maxdosen på Venlafaxin (har gått igenom en hel del andra mediciner också).

Nu så är det ganska bra med depressionen, har inga självmordstankar i.a.f.

Om man jämför dina inlägg på Flashback från 2004 och tidigare med de inlägg du skriver idag så ser man en märkbar skillnad i språklig kvalite till det sämre.

Du har fått tydliga hjärnskador av dina ECT-behandlingar, det går liksom inte att undvika eftersom ECT stimulerar genom att döda massor av dina egna hjärnceller så de spiller ut lagrat glutamin. Detta kadaverglutamin ger sedan i sin tur upphov till exitotoxisk lavinkaskad av mer glutamin eftersom frisläppt glutamin stimulerar till mer frisättande av glutamin.

Den stimulerande effekten från ECT är tillfällig och varar i snitt två veckor men hjärnskadan är permanent och varar resten av livet. Dessutom så innebär dina ECT-behandlingar att du kommer att drabbas av åldersdemens tidigare i livet än vad du skulle gjort annars.

Defekt Mupp skrev:

Richard skrev:Jag har fått ca 35 st ECT-behandlingar o sen käkat maxdosen på Venlafaxin (har gått igenom en hel del andra mediciner också).

Nu så är det ganska bra med depressionen, har inga självmordstankar i.a.f.

Om man jämför dina inlägg på Flashback från 2004 och tidigare med de inlägg du skriver idag så ser man en märkbar skillnad i språklig kvalite till det sämre.

Du har fått tydliga hjärnskador av dina ECT-behandlingar, det går liksom inte att undvika eftersom ECT stimulerar genom att döda massor av dina egna hjärnceller så de spiller ut lagrat glutamin. Detta kadaverglutamin ger sedan i sin tur upphov till exitotoxisk lavinkaskad av mer glutamin eftersom frisläppt glutamin stimulerar till mer frisättande av glutamin.

Den stimulerande effekten från ECT är tillfällig och varar i snitt två veckor men hjärnskadan är permanent och varar resten av livet. Dessutom så innebär dina ECT-behandlingar att du kommer att drabbas av åldersdemens tidigare i livet än vad du skulle gjort annars.

Vad ända in i helskotta!?!

tahlia skrev:

Defekt Mupp skrev:

Richard skrev:Jag har fått ca 35 st ECT-behandlingar o sen käkat maxdosen på Venlafaxin (har gått igenom en hel del andra mediciner också).

Nu så är det ganska bra med depressionen, har inga självmordstankar i.a.f.

Om man jämför dina inlägg på Flashback från 2004 och tidigare med de inlägg du skriver idag så ser man en märkbar skillnad i språklig kvalite till det sämre.

Du har fått tydliga hjärnskador av dina ECT-behandlingar, det går liksom inte att undvika eftersom ECT stimulerar genom att döda massor av dina egna hjärnceller så de spiller ut lagrat glutamin. Detta kadaverglutamin ger sedan i sin tur upphov till exitotoxisk lavinkaskad av mer glutamin eftersom frisläppt glutamin stimulerar till mer frisättande av glutamin.

Den stimulerande effekten från ECT är tillfällig och varar i snitt två veckor men hjärnskadan är permanent och varar resten av livet. Dessutom så innebär dina ECT-behandlingar att du kommer att drabbas av åldersdemens tidigare i livet än vad du skulle gjort annars.

Vad ända in i helskotta!?!

Sanning med modifikation.
Anser personligen inte att en depression är behandlingsresistent om man inte provat TCA eller MAO-hämmare. Det är det enda som hjälper mot djupare depression.
SSRI och SNRI halkar efter utan dess like ur effektivitetssynpunkt.
ECT bör man passa sig för. Först om ovanstående inte fungerat och självmord är andra alternativet.

Nu var det inte riktigt så jag menade.
Behöver f.ö inte predika för mig, har egen erfarenhet av ECT. Positiv sådan.

Om ni vill bli av med er "behandlingsresistenta" depression får ni göra som mig och börja köpa hem farmakologiska preparat från internet och prova er fram. Först bör ni dock läsa på om hur det fungerar så ni inte köper något onödigt.

Har ni tunga leder och är tröga i kroppen? Sover ni länge och har jättesvårt för att vakna? Det låter som acetylkolinbrist, köp centrophenoxine och galantamin. Lätt att få tag på. Vid acetylkolinbrist kommer effekten direkt och är högst påtaglig. Plötsligt orkar man röra sig över stora ytor när det tidigare var jobbigt som fan att gå och handla.

Har ni svårt att komma igång med saker och ting? Dopaminbrist, prova en dopaminagonist som pramipexole. Den är lätt tillgänglig på internet på sajter som säljer till kroppsbyggare eftersom pramipexole undertrycker frisättandet av prolactin. Jag använder bara pramipexole tillfälligtvis när jag behöver en spark i röven. För mycket och jag får yrsel, ännu mer och jag blir kraftigt illamående.

En annan och bättre ansats är dopaminfrisättande amfetaminderivat som "tränar" dina nervceller i att producera dopamin. Det ger en bestående förändring på sikt enligt mina egna erfarenheter. Fråga om du kan få attentin (bäst) eller elvanse som är okej men kommer att ge sömnsvårigheter eftersom det bryts ner så enormt långsamt. Doktorn skriver ut detta. Om han inte vill, begär en adhd eller add utredning och simulera om det behövs, eller byt doktor.

Driv men inget fokus? Prova något som höjer nivån av norandrealin, edronax är ett säkert preparat som ger fokuseffekt när man väl kommer över sitt personliga tröskelvärde. För mig visade det sig ligga på strax under 30 milligram per dag, betydligt mer än vad doktorn skrivit ut. Ser ut som om jag får fixa eget på svarta marknaden. Fungerar bra ihop med ritalin.

Är du mentalt inflexibel? Svårt att ändra upplagda planer? Vafan skriver jag, du har ju asperger din jävel, alla aspergare är mentalt rigida med tankar som går runt och runt i samma hjulspår. Som tur är finns det en muppmedusin som hjälper mot mental rigiditet - fast inte i Sverige förstås. Den heter "aniracetam" och krängs över hela internet utom i Sverige. Jag ska beställa ett helt kilo från Kina ikväll så jag kan glufsa i mig i flera månader. Ni med era av asperger kvaddade psyken kan inte fatta hur enormt mycket just aniracetam hjälpt mig genom att ge mig något för oss muppar så exotiskt som mental flexibilitet. Jag blev också mycket bättre på att spela betapet tack vare aniracetam.

Det ni måste få in i era tjocka tröga aspergerhjärnor är att er egen hälsa är ert eget ansvar. Det betyder att ni måste fixa era problem själva och inte hoppas på att doktorn skriver ut en magisk aspergermedicin som demuppifierar er på plats. Pyskvården handlar om långtidsförvaring av skrotmänniskor till lägsta möjliga kostnad och har du aspergerdiagnos är du inget annat än just detta. Inse det och sluta gnäll om att du inte får "hjälp" för de har ingen att ge dig förutom medicin och intyg. Resten får du fixa själv.

Apropå demuppifiering så har min egen nu gått så långt att jag har en begränsad förmåga att läsa kroppspråk och även en form av kognitiv empati. Sug på den ni skeptiker.
Jag ser på folk hur de mår utan att de behöver säga någonting. De visar också vad de tänker genom sina ansikten och sin hållning. Det är otroligt mycket de normala säger utan att säga något. Jag kan inte bli som dem för kroppsspråk verkar vara något man måste lära sig som litet barn. Jag går runt med ett evigt pokerface.

Jag ser också en tydlig skillnad mellan aspergare och normala människor - en asperger är som en vandrande skyltdocka, en slags människoliknande android som går runt och inte fattar hur handikappad han egentligen är. Det är först när man är halvvägs till normal som man fattar hur enormt begränsad eller snarare stympad man är som aspergare.

De normala har tillgång till breda kommunikationskanaler som är helt slutna för en aspergare och du sticker ut mycket mer än vad du tror du gör. Asperger är ett allvarligt neurologiskt handikapp och inget annat. Det går som tur är att symptomlindra ganska duktigt vilket jag är ett levande bevis på, men att bli normal eller nå en normal människas prestationsnivå är inte möjligt. Tyvärr. Jag kommer aldrig att nå så långt att jag inte längre är en mupp.

Man är ute på djupt vatten om man börjar laborera med psykofarmaka på egen hand och beställer genom nätet. Dopaminagonister ska man inte leka med då de är extremt potenta.
Agonister i sig är ren skit då det leder till inaktivering av receptorerna på sikt.

Defekt Mupp skrev:börja köpa hem farmakologiska preparat från internet och prova er fram.

Hur försäkrar du dig om att det inte är fejk eller gifter?

Intressant inlägg för övrigt!

Låter som att man skulle kunna dopa sig med attentin och edronax för att plugga extra bra?

Vad tror du om att trycka ner nivån på det ämne man behöver mer av för att när man tar bort nedtryckningen så överkompenserar kroppen denna substans?

Tantaly skrev:Man är ute på djupt vatten om man börjar laborera med psykofarmaka på egen hand

Med tanke på att vården på vissa sätt är nedlagd så är det väl bara självmedicinering som återstår för en del?

plåtmonster skrev:

Tantaly skrev:Man är ute på djupt vatten om man börjar laborera med psykofarmaka på egen hand

Med tanke på att vården på vissa sätt är nedlagd så är det väl bara självmedicinering som återstår för en del?

Gå till en privat klinik eller leta en bra psykiatriker i öppenvården. Känner till flertalet fall där det inte är rätt substans man köper via nätapoteken.
Bara det faktum att man kan köpa receptpreparat som godis bör göra att det ringer varningsklockor.

Och om man har en tendens för utmattningssyndrom? Valium?

Kan vi inte hålla flashbackskit på flashback istället?

Att skaffa preparat själv är flashbackskit?