Kritik mot att diagnostisera

av **Flinta** » 2015-11-19 0:15:32

jonte00 skrev:Jag tycker också att vi som har fått diagnoser tenderar att skylla väldigt mycket på diagnosen.
Visst, vi har ett funktionshinder men det gör det inte rätt till att bara ge upp och hitta på ursäkter.
Istället tycker jag att man försöker att se lösningar och hela tiden sträva efter att få det att fungera istället för att bara ge upp. En svag människa hittar ett fel och ger sedan upp eftersom att de har ett fel. En stark människa hittar ett fel men försöker ändå att anpassa sig utefter felet, göra sitt bästa och försöker alltid att vinna.

Många känner skuld för att de inte bara kan skärpa sig och har man tur kan man få lite mer förståelse om man nämner diagnosen som förklaring till varför man fungerar som man gör. Vad är att ge upp? Ta livet av sig? Det finns inga svaga eller starka människor. De flesta kämpar på så gott de kan efter de förutsättningar livet gett en.

av **misshopeless** » 2015-11-19 0:16:46

kiddie skrev:Det jag känner mest motvilja mot är att det är diagnosen AS som gett mig sjukpension. Nu kan man ju säkert säga att det är pga AS som jag har ångest, depression och ADD men det finns ju folk som har detta utan AS med. Och folk som är arbetsföra med AS som inte har ångest och dep. Känner att det som jag finner svårast i livet verkligen undervärderas, typ ÄH lite depression har ingen dött av ångest va e de?

Som att mitt aspergerjag inte kan jobba för det är sååå himla rubbat att folk skulle FLY från fikarummet. Medan folk visst nog kan jobba med dep och ångest.

Nu babblar jag bara på men folk här brukar fatta vad man menar.

Mmm det där med fikarummet kostade mig jobbet och massa ångest. Jag är ledsen, men bantning, blommor, småbarn, mm suger jag att prata om.
Ibland är det de små skillnaderna som sinkar en, "bara för att ". Det är då luften går ur, utmattning m.m

av **misshopeless** » 2015-11-19 0:31:11

Hettan skrev:Jag har inte läst nåot men vill dela med mig av ett perspektiv varför det är dåligt att diagnosera...

Kollade på ett program om pedagogik på SVT2 häromdagen, tror det var SVT Forum, där de snackade om det här med att ge tjejer eller killar förväntningar om hur de ska vara kan göra att de känner en press av att vara på ett visst sätt och inte sig själva.

Ett exempel, "killar är aktiva, och rör sig mycket, och aggressiva i sitt beteende". Det gör att killar som inte är aktiva, som inte rör på sig mycket eller är aggressiva känner en press av att vara det för att passa in i normen och inte vara sig själva.

De frågade också ett gäng tjejer och killar som var lite äldre hur en tjej springer och det var ju en väldigt fördomsfull härmning av hur en tjej springer, ni kan ju fundera själva hur ni tänker att en tjej springer. Antagligen så får ni upp en bild av en "flickig" springstil som är egentligen en form av förolämpning till alla tjejer där ute, att de inte skulle kunna springa snabbt. När de frågade yngre barn hur en tjej sprang så sprang de ju snabbt som f*n. Riktigt "maskulint", igen, det är fördomar det här med maskulint och feminint.

Vart jag vill komma med det här är att en diagnos med en massa kriterier kan göra så att man undermedvetet försöker härma diagnoskriterierna, och därmed blir det en självuppfyllande profetia. Det är så pass. Sen kan jag också förstå motargumenten till det här, att människor som har de här problemen ofta behöver stöd och då är det bra att kategorin finns. Men det är viktigt att man inte identifierar sig i det eller letar efter symptom som passar en, utan försöker ha distans till hela begreppet, vilket kan vara svårt att låta bli.

Det gäller att omtolka det man läser om sin diagnos (fakta) och omtolka det till praktiken (vad diagnosen innebär för mig).

av **plåtmonster** » 2015-11-19 0:57:50

Hettan skrev:Ett exempel, "killar är aktiva, och rör sig mycket, och aggressiva i sitt beteende". Det gör att killar som inte är aktiva, som inte rör på sig mycket eller är aggressiva känner en press av att vara det för att passa in i normen och inte vara sig själva.

Snarare människor i omgivningen börjar ifrågasätta och särbehandla den kille som törs vara stilla och lugn. Den som även törs använda huvudet begår väl en extra dödssynd. Således är det inte bara att människor känner utan de känner ångest inför den negativa behandlingen som de förväntar sig på att vara sig själv.

misshopeless skrev:Det gäller att omtolka det man läser om sin diagnos (fakta) och omtolka det till praktiken (vad diagnosen innebär för mig).

Snarare är det att läsa diagnosen som en instruktion till läkarskrået som gör att de agerar rätt beroende på synvinkel. Fakta är snarare vad som objektivt kan observeras. Diagnos och fakta kan överlappa men det är inget givet. För att plocka ut vad diagnosen innebär får man både använda läkarskråets synvinkel och fakta sammantaget för att förstå och sedan nyttja kunskap för att det skall utmynna i ändrade strategier.

av **Rander** » 2015-12-05 0:35:34

Spännande tråd.
Efter att ha läst på forumet så känns det ibland som att AS kan se as som en funktionshöjning snarare än funktionsnedsättning.

Ett stickspår på rubriken kritik mot diagnos men som inte är kopplat till samhällets bild av AS.

Mitt läge är att psykolog misstänker as och kommer nog erbjuda utredning.
Att det är en nackdel på jobbet om någon där får veta är självklart.
Är det en nackdel i sammanhang såsom skaffa personförsäkring, i en eventuell vårdnadstvist, eller på annat sätt negativt när man är förälder?

av **plåtmonster** » 2015-12-05 11:05:55

Rander skrev:Efter att ha läst på forumet så känns det ibland som att AS kan se as som en funktionshöjning snarare än funktionsnedsättning.

Se det snarare som ett annorlunda funktionssätt. Beroende på miljön så kan det vara en fördel eller en nackdel. Men ofta försöker de paternalistiska krafterna omforma individen efter miljön istället för att indviden byter miljö och utvecklar adekvata strategier.

av **Gripandekylig** » 2015-12-07 19:17:08

Här är en alldeles hissnande träffsäker debattartikel skriven av en ung gymnasieelev. Jag kunde relatera till och instämma med varje ord. Hon är så klok att det gör ont.

Klara Svensson skrev:Jag vet av erfarenhet att det inte fungerar att forcera en inåtvänd människa till att ta plats på ett sätt som hen inte mår bra av. Vi introverta lär oss att låtsas. Även om tanken att premiera det extroverta säkert ofta är välment, så skapar den onödig ångest och en känsla av att inte räcka till.

Ska bara extrovert beteende belönas?
Klara Svensson DN-åsikt

Bild

Prayers for Bobby

av **plåtmonster** » 2015-12-07 20:01:26

Det är nog så att de extrovärta inte kommer att ta någon hänsyn om de inte tvingas till det så de som är introvärta behöver skaffa sig makt över sin egen tillvaro så att de kan säga nej.

av **Bali** » 2015-12-08 7:17:09

Gripandekylig skrev:Här är en alldeles hissnande träffsäker debattartikel skriven av en ung gymnasieelev. Jag kunde relatera till och instämma med varje ord. Hon är så klok att det gör ont.

Ja, det var onekligen en mycket bra och välskriven artikel.

av **Flia** » 2015-12-08 12:06:41

plåtmonster skrev:Det är nog så att de extrovärta inte kommer att ta någon hänsyn om de inte tvingas till det så de som är introvärta behöver skaffa sig makt över sin egen tillvaro så att de kan säga nej.

Aspies kan vara extroverta, så försök inte skapa nåt motsatsförhållande mellan intro- och extrovert.

av **teresa** » 2015-12-08 12:52:17

Håller helt med trådstartaren. Människor borde behandlas utifrån sina behov, inte en eventuell diagnos. Lägg märke till borde för jag är väl medveten om att det inte är så.

Att sortera in levande varelser i olika grupper och sedan tro att alla inom gruppen har samma behov är både dumt, ineffektivt och dyrt.

Människor inom en grupp kan var mer olika än människor mellan grupper.

Att ha en diagnos är verkligen inte bara till godo. Vissa i samhället vill då gärna tilldela en egenskaper och brister man inte har.

av **Alien** » 2015-12-08 15:51:20

Opal93 skrev:
tahlia skrev:Du får sätta det i kontext - brister gentemot normen/majoriteten.
Om vi vänder på det hela då. Tänk dig ett samhälle där autister är i majoritet. Kan du se ett välfungerande sådant samhälle framför dig? Eller ett som fungerar öht? När man börjar fnula på det i detalj är svaret nej. Varför ska då autism inte ses som en brist?

Så tar vi kommunikationen igen då. Om det ska vara båda parters ansvar så ska man då först lära alla människor hur vissa människor med en viss avvikelse kommunicerar. Sedan måste då människan med avvikelsen konsekvent förklara för alla den möter att den avviker och hur så att normpersonen kan fiska upp sina kunskaper i ämnet så att kommunikationen flyter. Naturligtvis kommer många i majoriteten aldrig att behöva använda dessa kunskaper eftersom den bara krävs med 1% av befolkningen.

Hur bökigt det än må ha varit för mig att lära mig majoritetiska så känns ändå den vägen mer logisk, enkel och smidig än att alla ska lära sig något få har nytta av och jag ska redogöra för att vara avvikande i samtliga kontakter.
Du skulle väl exempelvis inte flytta till Italien och kräva att alla där ska lära sig prata svenska för att 1% av befolkningen då var svenskar i grunden?

Ja, jag tycker att alla som deltar i en konversation ska ha del i ansvaret att försöka förstå sina kommunikationspartners. Oavsett vem/vilka som är majoritet/minoritet.

Bra exempel med språket. Tycker dock att en sådan situation skiljer sig åt på en mycket betydelsefull punkt. Nämligen att ifall en svensk flyttade till italien så skulle den personen kunna lära sig italienska (finns naturligtvis undantag), men en person som fungerar på ett "autismliknande" sätt kan inte göra om sig och bli som majoriteten - hen kan så att säga "inte lära sig italienska", ifall du förstår hur jag menar? Naturligtvis kan en "aspie" låtsas att hen fungerar som majoriteten - men personen kommer inte att göra det på riktigt, utan alltid vara tvungen att förställa sig. Däremot kan en svensk lära sig italienska på riktigt. Det är ju inte som att en går runt och pratar flytande italienska - men egentligen bara låtsas att en kan och på riktigt inte förstår ett ord av vad en själv säger.

Men om man nu inte kan lära sig italienska ordentligt, utan ständigt säger fel? Ska man då kräva att ändå få arbete i Italien där man måste kunna språket, trots att det uppstår ständiga missförstånd? Man kan hävda "det är ingen brist att jag inte kan italienska så bra, jag kan jättebra svenska". Det hjälper inte, det är italienska som krävs.

Det är alltid minoriteten som får anpassa sig till minoriteten (om inte minoriteten är den som har makten). Vi kräver att de som kommer hit som invandrare lär sig svenska, inte att svenskarna ska lära sig arabiska, dari, tigrinja etc.

av **plåtmonster** » 2015-12-08 16:23:50

Du har rätt men oftast är det så att det är till största delen irrelevanta aspekter som upphöjs till stor betydelse. Lite som att välja mellan en läkare som ler godhjärtat hela tiden men inte gör dig frisk eller en läkare som gör dig frisk men är en dysterkvist.

av **Alien** » 2015-12-08 17:54:18

Opal93 skrev:Jag tycker det är intressant (och hemskt) att vissa anser sig ha rätten att bestämma vilka beteenden som är "rätt" och vilka som är "fel" och behöver diagnostiseras.

Jag hoppas att det kommer en dag då människor tillåts vara annorlunda utan att någon ska anse att det är något fel på dem och att de behöver diagnosticeras.

Jag kan sympatisera med den inställningen men anser den vara rätt verklighetsfrämmande.

När det gäller fysiska avvikelser är det självklart att det behövs en diagnos för att bota el lindra. Annars riskerar man att göra människor sämre. Men när det gäller psykiska avvikelser, då behövs ingen forskning och inga diagnoser, utan man ska bara nöja sig med att säga "avvikelser".

Det märks att du är uppvuxen i ett välfärdssamhälle och tar det för givet. Om "avvikelsen" gör att man inte klarar av att arbeta, så ska man förstås få bli försörjd av majoriteten utan några frågor och utan några diagnoser?

Om ett barn behöver extra anpassning, t ex gå i en mindre klass, då ska det få det utan någon diagnos? Och Jultomten betalar?

Är du emot ADHD-diagnoser också (som kan behövas för att t ex få medicin som lindrar)? Är du emot bipolär-diagnoser också? Eller är det bara just AS/autism-diagnos du är emot?

av **teresa** » 2015-12-08 18:58:03

Tycker inte alls att den inställningen är verklighetsfrämmande.

Vad som är normalt är subjektivt och inget statiskt.
Vi påverkas hela tiden av omvärlden. Vad som var rätt förr kan vara helt fel nu.
Därför bör man aldrig sluta ifrågasätta normer som man tycker är fel

av **Alien** » 2015-12-08 19:13:02

Tja, ni kanske skulle studera lite historia och hur det är i omvärlden. När och var har alla fått "bara vara som de är" och dessutom blivit försörjda? Det brukar bara vara små barn som har det privilegiet.

Det är klart att man ska ifrågasätta, men jag saknar svar på frågan "Var ska pengarna komma ifrån?" När de flesta försörjde sig som bönder och torpare, så gick det möjligen an att vara lite sär men knappast idag. Idag är vi beroende av att bli godkända av arbetsgivare (el av kunder om vi nu ska leva som egna företagare).

Idag drabbas fler och fler av psykisk ohälsa och klarar inte av att jobba. Är kraven för höga även för många NT? Det har ropats efter ett "mänskligare arbetsliv" sedan minst 20 år tillbaka, men det tycks aldrig inträffa. Och det beror förstås på att många uppfyller arbetsgivarnas krav, så varför skulle de sänka kraven?

Känns som att man måste vara ett slags geni för att bli accepterad som aspergare och kunna tjäna pengar. Men vi andra då?

Jag tror inte alls att "ingen diagnosticering" skulle vara svaret. Såväl arbetsgivare som presumtiva vänner och partners har förväntningar på hur en anställd/vän/partner ska vara. Och de förväntningarna utgår ifrån majoriteten. Vägen till större acceptans går nog snarare genom information om både de brister och de fördelar som aspergare kan ha. Och ja, när man inte klarar av vissa krav (som majoriteten klarar av), så har man brister.

Visst kan man hoppas på större acceptans för att vissa inte gillar fikapauser, tomprat och skvaller. Men det är inte den enda el största svårigheten i arbetslivet.

av **Baba Jaga** » 2015-12-08 19:16:50

Det ligger något i vad teresa skriver.
Vad som var rätt förr - t.ex. diagnosen hysteri - är helt fel nu. Vem vet vad en aspie kommer att anses vara och kallas om 20 år?
Men jag är ändå tillfreds med den diagnosen. Den är för närvarande den bästa som finns att tillgå för att förklara mina svårigheter i livet.

av **plåtmonster** » 2015-12-08 20:22:22

Alien skrev:Om ett barn behöver extra anpassning, t ex gå i en mindre klass, då ska det få det utan någon diagnos? Och Jultomten betalar?

Det har fungerat alldeles utmärkt innan när man attraherade och litade på kompetenta lärare. Detta intygs och mätvansinne är något som ekonomer och jurister är glada i för de behöver känna att de har kontroll.

Alien skrev:Det märks att du är uppvuxen i ett välfärdssamhälle och tar det för givet. Om "avvikelsen" gör att man inte klarar av att arbeta, så ska man förstås få bli försörjd av majoriteten utan några frågor och utan några diagnoser?

Där har man slutat att lyssna på folk och rehabilitera dessa. Istället skriver man oduglig och gömmer undan folk.

av **Alien** » 2015-12-08 20:36:42

plåtmonster skrev:
Alien skrev:Om ett barn behöver extra anpassning, t ex gå i en mindre klass, då ska det få det utan någon diagnos? Och Jultomten betalar?
Det har fungerat alldeles utmärkt innan när man attraherade och litade på kompetenta lärare. Detta intygs och mätvansinne är något som ekonomer och jurister är glada i för de behöver känna att de har kontroll.

Om det ska finnas vissa mindre grupper kostar det pengar, eftersom det dels kräver flera rum, dels fler lärare. Det är ju svårt t o m för dem som har diagnos att t ex få plats i resursskolor (for-dyrt-med-stod-till-svaga-barn-resursskolor-etc-t29535.html). Även om lärarna är kompetenta kan de inte trolla, t ex vara på två ställen samtidigt.

Och varifrån har du fått att det har "fungerat alldeles utmärkt" förr?

plåtmonster skrev:
Alien skrev:Det märks att du är uppvuxen i ett välfärdssamhälle och tar det för givet. Om "avvikelsen" gör att man inte klarar av att arbeta, så ska man förstås få bli försörjd av majoriteten utan några frågor och utan några diagnoser?
Där har man slutat att lyssna på folk och rehabilitera dessa. Istället skriver man oduglig och gömmer undan folk.

Rehabilitering tycks vara svårt att få att fungera:

Rehabiliteringsgarantin som skulle få sjukskrivna tillbaka i jobb har blivit ett dyrt fiasko.

http://www.dn.se/nyheter/miljardsatsnin ... sar-malet/

av **teresa** » 2015-12-08 21:28:31

Jag är inte helt emot diagnoser. Framför allt inte om man är nöjd med sin diagnos och man får den hjälp man behöver.

Tyvärr är så inte alltid fallet. Man utreds, stämplas och lämnas sedan åt sitt öde.
Även om man får hjälp är den inte sällan kontraproduktiv.
Mycket av detta beror på bristfälliga utredningar gjorda av oerfarna psykologer och läkare som ställer helt fel diagnos.

Förstår inte varför det skulle bli dyrare med ett 'mänskligare arbetsliv' om allt fler drabbas av psykisk ohälsa.
Det om något kostar väl pengar? Är det verkligen billigare att gömma undan alla som inte passar in i dagens mall som blir allt snävare?
Hur långt ska det få gå?

Visst skulle det vara bra om folk som inte lever upp till mallen kunde bli accepterade med hjälp av information.
Men det kommer nog aldrig hända. Ju snävare mall ju mindre acceptans.
Då tror jag mer på att ifrågasätta. Ju fler som gör det ju starkare motkraft.

av **Alien** » 2015-12-08 22:16:53

Betr pengar så är det olika pengapåsar. För arbetsgivarna blir det billigare att den icke tillräckligt bra arbetskraften (el den utbrända) försvinner i sjukskrivning och sjukersättning. Sedan kan man anställa ny frisk arbetskraft. Och så gör man även när det gäller statliga företag, trots att det blir statliga pengar, men fortfarande olika pengapåsar. Ingen har det totala ansvaret.

av **kiddie** » 2015-12-09 1:35:36

plåtmonster skrev:Vad betyder "BS" i detta sammanhang?

Hur kommer det sig att man specialbehandlar asperger?

Boendestöd.

Anledningen till att man specialbehandlar aspergers, både med sjukpension och LSS, är att förr så räknades man som autistisk om man var gravt "störd". Att det var helt självklart att den människan inte kan arbeta eller ta hand om sig själv.

När man vidgat begreppet så att sådana som "vi" får vara med i det, fick vi automatisk de gravt autistiska människornas rättigheter. Det är därför vi har rätt till så mycket mer än ADD/ADHD som kan vara precis lika handikappande som AS.

Sedan så tyckte även den förra regeringen att man skulle sjukskriva de som hade obotliga sjukdomar bara. De som kunde bli botade på pappret skulle ut och jobba! (Ofta utan stöd eller vård, de ansågs botade för att de var botBARA.)

Jag tycker det är av största vikt efter man har ställt en diagnos att se alla som individer. Man får inte bara se en diagnos som mer allvarlig än en annan. Man måste ju se hur bra/dåligt just den människan i den diagnosen faktiskt mår. På ett annat forum avled just en tjej som hade samma fysiska sjukdom som jag har. Bara det liksom. Hon var yngre än mig. Men jag får minsann leva vidare och mår hyfsat OK fysiskt för tillfället.

av **rumble129** » 2015-12-14 1:38:15

Själv har jag inte någon diagnos på "papper" förutom ocd eller stark ångest problematik. Men annars misstänker jag ganska så mycket asperger och / add. Men jag är lite osäker om jag vill va en diagnos sedan resten av livet.

av **Opal93** » 2016-01-26 16:26:14

rumble129 skrev:Själv har jag inte någon diagnos på "papper" förutom ocd eller stark ångest problematik. Men annars misstänker jag ganska så mycket asperger och / add. Men jag är lite osäker om jag vill va en diagnos sedan resten av livet.

Om du funderar på att skaffa någon av diagnoserna asperger eller add så skulle jag rekommendera att först tänka igenom noga vad det kan bidra med för positiv effekt för dig själv. En diagnos kan innebära en rad negativa följder (ex avseende försäkring, körkort, bemötande från myndigheter och vård, m.m.).

Själv har jag inte fått ut en enda positiv effekt av att ha en diagnos, men nu sitter den ju där den sitter på pappret.