Känner mig helt slutkörd av vardagslivet

av **Ozile** » 2015-10-18 6:46:59

plåtmonster skrev:På vilket sätt ändrades jobbet? Var det ett jobb där du skulle ta hand om människor eller bara allmänt mycket kontakt med människor?

Företagets växte och eftersom jag jobbade med kvalitetssäkring av produkter blev det dels fler projekt att hålla reda på, dels hade de som jobbade med projekten inte längre tid att åtgärda de fel jag upptäckte. En vanlig dag kunde jag få höra från ett projekt jag inte varit involverad i över huvud taget att de skulle gå i produktion veckan därpå och nu jävlar måste det "kvalitetssäkras" - noll förståelse för att jag den veckan jobbade med ett annat projekt och att de aldrig i livet skulle hinna åtgärda eventuella fel på så kort tid. Extremt dålig planering från andras sida och noll respekt för mitt arbete alltså. Bara det att folk kom till mig och såg jättestressade ut för att saker skulle produktionssättas för en vecka sedan fick mig att må dåligt - jag gillar inte att se folk lida och vill gärna hjälpa till. Det är omöjligt för mig att inte smittas av andras stress.

plåtmonster skrev:Det kanske är en av de starkare indicierna för att man skall betrakta jobb som födokrok och inte meningsbyggande. Iaf som anställd.

Jag vet inte om jag skulle palla att göra något meningslöst. Jobba som städare - det är meningsfullt så länge någon skall använda utrymmena som städas. Göra det jag gjorde på mitt jobb - totalt slöseri med tid och resurser. Det är ju inte så att jobb i allmänhet är meningslösa, det går absolut att hitta något där man antingen får uppskattning eller själv vet att man gör nytta.

av **Kristofer** » 2015-10-19 18:28:30

Jag har inte skrivit mer i den här tråden nu på ett tag. Jag har inte orkat. Just nu är det nära att jag går under mentalt och det finns ingen lösning. Jag kan inte byta jobb. Jag lyckas inte. Jag har en svag ställning på arbetsmarknaden.

Allt i vardagen är optimerat men jag orkar ändå inte. Fast jag vill inte heller vara utan arbete. Det skulle bli fruktansvärt isolerat och det i kombination med att inte vara i något sammanhang eller känna sig behövd skulle bli min undergång.

Egentligen vill jag bara lägga mig ner och dö men det går inte. Jag måste åtminstone överleva mina föräldrar och det lär vara många år till.

av **Fenren** » 2015-10-19 18:45:34

Kristofer skrev:Jag har inte skrivit mer i den här tråden nu på ett tag. Jag har inte orkat. Just nu är det nära att jag går under mentalt och det finns ingen lösning. Jag kan inte byta jobb. Jag lyckas inte. Jag har en svag ställning på arbetsmarknaden.

Allt i vardagen är optimerat men jag orkar ändå inte. Fast jag vill inte heller vara utan arbete. Det skulle bli fruktansvärt isolerat och det i kombination med att inte vara i något sammanhang eller känna sig behövd skulle bli min undergång.

Egentligen vill jag bara lägga mig ner och dö men det går inte. Jag måste åtminstone överleva mina föräldrar och det lär vara många år till.

Jag känner likadant till och från.

Kom över ock käka pizza med oss i helgen kanske piggar upp.

av **Ozile** » 2015-10-19 18:57:04

Herregud, hur länge har du känt dig vara på bristningsgränsen? Är det dagar, veckor, månader? Du har skrivit att du varit sjukskriven tidigare, och att det inte varit en positiv erfarenhet, men jag skulle ändå råda dig att gå till en läkare. Försök, om möjligt, att besöka någon annan person/vårdcentral än den du varit på tidigare. Min erfarenhet är att mycket är värdelöst tills man träffar rätt person och får rätt hjälp, men vad det är kan man ju inte veta på förhand.

Helt klart är i alla fall att du inte kan fortsätta som du gör - något måste ändras. Förhoppningsvis kan vårdcentralen hjälpa dig att få rätt kontakt.

Jag har ett par tips på saker som hjälpt mig under min utbrändhetsperiod:
Yoga
Medelintensiv träning
Massage
Anteckningsbok - skriv upp ALLT du kommer på som du måste ha koll på, sedan planerar du in en tid att utföra det eller lägger in en påminnelse i telefonen (gör alltså detta direkt när du är klar med antecknandet). Så fort du får tanken "just det, jag får inte glömma att..." så skriv upp det, annars blir hjärnan bara ännu tröttare.

av **anja921** » 2015-10-22 22:28:00

Jag blir också trött av vardagsgrejer. men ett tips är att varje dag skriva en lista och en liten box brevid. Först skriver du viktiga saker du måste göra den dagen, de är prio ett. Försök att sprida ut " viktiga prioettsaker" på hela veckan, om alla ligger på en dag så blir det för jobbigt. Sedan efter dessa kommer "priotvåsaker "och dessa ska du göra sen. För mig minskar stressen när jag vet att alla prioett är borta. Det här systemet fungerar bra för mig iallafall. Nästa tips är att skriva ner dina orostankar i ett block. Sedan bestämmer du en tid på dygnet när du får oroa dig tex 30 min varje kväll, då ska du tänka på alla problem intensivt. sedan ska du försöka släppa dem och inte låta dina känslor äta upp dig. Slutligen: gör nya saker. testa på något nytt och skaffa nya vänner, eller en hobby, det är bra för hjärnan och själen

av **plåtmonster** » 2015-10-23 0:55:58

Tror det är bättre att göra prio-1 så långt i förväg att det inte behöver vara färdigt just den dagen etc. Då kan man låta det ta sin tid och hinna flera prio-1 på samma dag utan stress. Kanske man även hinner prio-2 samma dag. Så har man en lång och därmed tillräcklig tid för att vila upp sig helt.

av **neonblade91** » 2015-10-29 12:32:16

plåtmonster skrev:Om du upptäcker att läkaren eller annan viktig person inte kan kommunicera klart så avbryt och kräv annan person så att du inte får en massa skit i journalen mm.

Det är försent med tanke på hur många värdelösa läkare jag träffat genom åren. Har tackvare detta byggt upp ett läkarförakt pga detta. Man brukar säga att autister har låg empati, kan säkert stämma på vissa av oss, men de som hävdar det har fasen inte träffat på dagens svenska läkare. Fy tusan för dem.

Min journal ser ut som en dåligt skriven Camilla Läckberg roman. Vilket inte är positivt menat såklart.

Jag kan ha överseende med iom att vi gick med i EU och att vi fallit offer för en ökad global konkurrens, ökad invandring, fler långtidssjuka och en allians som har skändat vår heliga välfärdstat för att mätta sina girga kapitalistkistor, så är det inte konstigt nånstans att läget är som det är. Dessutom är det för få av läkare som kan flytande svenska och därav så mycket läkare som är ofullkomliga i sin dialog, då brist på läkare leder till arbetskraftsinvandring med läkare som mycket ofta har en förlegad syn gällande läkarens överlägsenhet gente patienten. En läkare är, och kommer alltid vara en tjänare åt folket. Hur mycket Nietzsche dom än läser.

av **plåtmonster** » 2015-10-29 14:15:22

Det lutar alltmer åt att sjukvårdens problem sitter i toppen.

av **kiddie** » 2015-10-29 14:35:59

Jag tror man måste hitta sin egen modell. Sedan steg två är att försöka passa in den i samhällets ramar.

T ex när jag DV:ade så hade jag inget emot att köra en heldag i veckan och om det var mer än en heltidsdag spelade det ingen roll. Men min handläggare försökte hela tiden få mig att "inse" att det är bättre om jag går på DV tre dagar i veckan och bara 3-4 timmar varje gång. Jag försökte kontra med att det är tre gånger så jobbigt men hon fattade inte helt enkelt. Så jag sa att du kan säga att jag ska "utvecklas" och göra så, men jag känner mig själv och vet vad som är bra för mig.

Är det ett betalt arbete blir det ju naturligtvis trixigare. Då kan man ju inte komma och säga att man ska anpassade arbetstider. Men så långt det är möjligt så kanske man kan påverka?

Jag försöker om möjligt sprida ut aktiviteterna så att jag har en sak om dagen. Men då har jag ju tiden att göra så med. Det var det jag gillade med högskolan till skillnad från gymnasiet. Man läste ett ämne åt gången tills man tentade av det. Man gjorde inte fem ämnen samma dag.

Sedan är jag ruskigt virrig så det finns ingen chans att jag ska skriva scheman och bestämma vilken dag jag gör vad. Jag har inte den förmågan att organisera, inte om det ska vara hela tiden. Men jag lägger saker runt de aktiviteter som jag inte kan flytta, som någon annan bestämt, typ (för mig är det DV, tvätt och betala räkningar, det är ju klart jobbigare om jag haft jobb med). Det funkar sådär. Det funkar iallafall bättre än att göra en massa saker samma dag.

Sedan har jag fått öva in en förlåtande attityd mot mig själv om jag inte orkar det jag ville en dag. Det är svårt pga att andra pressar mig hela tiden att jag ska orka med orden att "du gör ju INGENTING om dagarna".

Sedan avslutar jag VARJE DAG med att gå igenom dagen mentalt. Jag skriver ner lite om den, då känns det som om det jag upplevt hålls i av pappret, det gör övergången mot att runda av dagen enklare. Andra personer kan säkert ha andra knep. För jag tror det är viktigt att gå och lägga sig med frid i sinnet.

av **plåtmonster** » 2015-10-29 14:55:59

kiddie skrev:Sedan har jag fått öva in en förlåtande attityd mot mig själv om jag inte orkar det jag ville en dag. Det är svårt pga att andra pressar mig hela tiden att jag ska orka med orden att "du gör ju INGENTING om dagarna".

Det är klart det görs något hela tiden. Det är bara att det sker i de omedvetna delarna av hjärnan så det syns inte utanpå och man kanske själv bara märker en temporär orkeslöshet/apati. Pressar någon igenom mer blir det som att ta ett lån som både skall betalas tillbaks och ränta tillkommer.

Så kanske man bör säga att man gör sådant som de varken kan se eller förstå.

av **kiddie** » 2015-10-29 15:41:54

Jag vet ju det i teorin. Men behöver lixom öva för att hjärtat ska förstå det med.

av **plåtmonster** » 2015-10-29 15:46:31

Prova att säga det till dig själv.. Jag behöver detta för att fungera och andras åsikter är irrelevanta?
Och sätt tankarna på något du gillar så att de upptas av självtvivel?

av **anja921** » 2015-10-29 16:23:53

man behöver inte orka allt varje dag.Det viktiga är att man försöker orka lite varje dag så att livet inte stagnerar eller blur kaos.Sedan måste man kanske göra saker annorlunda än andra för att klara det-men det är ju ingen fara så länge du inte påverkar nån annan negativt? Dessa livsstratwgier som jag skapat gör att jag håller mig ovanför vattenytan ( har olika) och att jag inte bryter ihop varje dag.Så klandra inte dig själv.

av **Kristofer** » 2015-10-30 7:26:08

Som läget är nu så har jag rationaliserat bort allt utom arbete, mat och sömn. Allt annat är tillsvidare uteslutet. Och jobbet måste jag göra allt i varje dag. Det enda annat som är inplanerat är att träffa familj nu på lördag

av **Fenren** » 2015-10-30 8:07:35

Kristofer skrev:Som läget är nu så har jag rationaliserat bort allt utom arbete, mat och sömn. Allt annat är tillsvidare uteslutet. Och jobbet måste jag göra allt i varje dag. Det enda annat som är inplanerat är att träffa familj nu på lördag

Det där är livsfarligt och leder garanterat till utbrändhet. Jag var i samma läge i våras.
Har ni någon företagshälsa eller liknande? Du borde genast uppsöka arbetsterapeut.

av **Hadraniel** » 2015-10-30 10:15:16

Kristofer skrev:Som läget är nu så har jag rationaliserat bort allt utom arbete, mat och sömn. Allt annat är tillsvidare uteslutet. Och jobbet måste jag göra allt i varje dag. Det enda annat som är inplanerat är att träffa familj nu på lördag

Sådär ser det normalt ut för mig också när jag jobbar 75%. Att det bara går att äta, sova, fixa de allra viktigaste nödvändigheterna och att träffa någon av de allra närmaste några få timmar någon gång då och då.

Att jobba 100% är ännu värre då det blir att jag konstant går back energimässigt, isolerar mig i princip totalt och mår sämre och sämre för varje vecka som passerar och jag knappt kommer iväg till affären för att köpa mat.

Själv anser jag inte detta vara långsiktigt hållbart, men väljer ändå att pressa mig att jobba mer än vad som är bra ett tag för att kunna få till en dräglig sjukersättning på deltid på sikt och då kunna uppnå en rimlig balans mellan arbete, fritid och inkomst. Så mitt tips är att du försöker att göra en plan för hur du kan förändra din situation för som du håller på nu lär inte hålla i längden och risken finns ju att du inte kommer kunna jobba alls i framtiden om du fortsätter på samma bana.

av **antonius** » 2015-10-30 11:34:09

Kristofer skrev:Som läget är nu så har jag rationaliserat bort allt utom arbete, mat och sömn. Allt annat är tillsvidare uteslutet. Och jobbet måste jag göra allt i varje dag. Det enda annat som är inplanerat är att träffa familj nu på lördag

Förstår att det är besvärligt just nu, men försök att få in lite träning åtm ett par ggn i veckan, prova jogga lugnt en halvtimme, som omväxling till cyklandet, men börja försiktigt... :-)063

av **Kristofer** » 2015-11-01 21:34:32

Jag är totalt missanpassad. Jag tänker inte ta livet av mig! Men jag vill inte längre...jag är bara så trött på allt.

Nyligen kom jag för första gången i alla mina jobbansökningar vidare till steg 2 i rekryteringsprocessen. Steg 2 bestod av någonslags webbaserat stresstest som mejlades ut. I testet skulle man snabbt skulle lista ut vilken som var nästa figur enligt en logisk ordning, lite som de test man gör i aspergerutredningar. Jag blev så stressad jag inte klarade en enda uppgift. Jag blir bara mer och mer missanpassad i allt jag gör med åren som går. Jag inser att jag håller på att bli regelrätt dum i huvudet av att jämnt vara stressad men det finns ingen väg ut ur det här. Jag kommer förr eller senare hamna i det s.k. utanförskapet. Oförmögen till arbetsmarknaden, fattig, ensam och eljest.

av **Kristofer** » 2015-11-01 21:51:25

Jag är medveten om att jag skriver i affekt i mitt inlägg ovan. Jag har ingen annanstans att uttrycka detta.

av **Fenren** » 2015-11-01 22:17:03

Kristofer skrev:Jag är medveten om att jag skriver i affekt i mitt inlägg ovan. Jag har ingen annanstans att uttrycka detta.

Gör det här då.

Du behöver ventiler. Och andra sätt att slapna av.

av **anja921** » 2015-11-01 22:49:35

Hur menar du mer o mer missanpassad? I den bästa sv världar...hur skulle du vilja vara då ?

av **xxxxx** » 2015-11-01 23:14:21

Kristofer skrev:Det här inlägget blir kanske inte speciellt välformulerat. Jag är lite för trött för det.

Jag har helt slut på ork och motivation. Jag är inte utbränd, bara väldigt trött och omotiverad. Det som håller på att ta kål på mig är vardagslivet. Egentligen är det nog inte så mycket av själva aktiviteterna i vardagen som är det jobbiga, utan det är att en vardag består av att snabbt växla mellan olika aktiviteter. Det är resor till och från arbetet, arbetstiden och övertiden, specialintressena/fritidsaktiviteterna och sedan att sköta hushåll och ekonomi. Därtill ska ju allt planeras. Det som mest tröttar ut mig är de hastiga växlingarna mellan olika aktiviteter. Att fortsätta med samma aktivitet eller att gå från en aktivitet till inaktivitet skulle inte vara lika jobbigt. Därtill har jag svårt att planera för mig. Sedan ska jag ju också vara pass på så att jag inte gör några sociala fadäser och det kräver ju sitt tankearbete.

Nu i helgen tog orken slut. Jag har inte orkat ägna mig åt mina intressen. Det var inte träningens fysiska krav som var för stora utan det var att jag mentalt inte orkade. Jag känner det som om jag skulle ha fått någonslags mental härdsmälta om jag inte hade lugnat ner mig och varit inaktiv. Den här totalvilan känns som en nödlösning men inte speciellt hållbar i längden. Dessutom är det inte i ett längre perspektiv bra att vara för inaktiv.

Jag har otaliga gånger fått råd om diverse planeringsverktyg. Dessa hjälper mig inte alls, tyvärr. Att avbryta en aktivitet och snabbt sedan göra en annan blir inte mindre jobbigt för det. Dessutom är det så at jag finner det jobbigt att avbryta mig i det jag gör för att kolla i planeringen eller skriva upp något i planeringen. Därmed så blir verktyget oanvänt för jag finner att det mest tar energi att hålla på med. Det här tycks ingen riktigt förstå och det frustrerar mig.

Jag vet inte riktigt vad jag väntar mig att få svar på med den här tråden men jag känner att jag behöver få uttrycka det här någonstans där det förhoppningsvis finns en förståelse för hur jag fungerar. Det är inte aktiviteterna som tröttar ut mig utan de snabba växlingarna mellan som gör det. Kort sagt det som skapar vardagens tempo med snabba ryck mellan arbete, fritidssysslor och sedan att sköta hem och sin egen administration.

Det är sällan jag skriver trådar i publika delar av forumet men den här tråden vill jag maximera antalet visningar av.

Jag har inte läst allt aå noga men det låter som att du är deprimerad. Har du någon paykolog eller liknande?

av **antonius** » 2015-11-02 2:32:32

Kristofer skrev:Jag är medveten om att jag skriver i affekt i mitt inlägg ovan. Jag har ingen annanstans att uttrycka detta.

av **Kristofer** » 2015-11-11 20:44:57

Sakta men säkert börjar jag nu förstå att jag inte kommer klara arbetslivet så länge till. Åtminstone inte på de premisser som råder för mig nu.

Tanken på det stör mig enormt och det ger mig också ångest samt frustration.
Störande eftersom det innebär att all studieflit från gymnasiet och framåt är helt bortkastad - jag kunde lika gärna gått i särskola.
Ångest både med tanke på hur det ska bli med privatekonomi och att jag utan arbete helt kommer att sakna mening och struktur i mitt liv - jag är rädd för att det därför ska bli min hälsas undergång.
Frustration för att jag inser att jag mer eller mindre måste acceptera att jag är utvecklingsstörd - jag klarar mig inte lika bra som andra, förstår inte världen lika bra som andra eftersom jag inte ser helheter eller det dolda sociala i umgänget med andra människor. Resultatet blir som om jag är utvecklingsstörd i smyg. På pappret är begåvningen normal men i realiteten går det inte speciellt väl.

Mest av allt är jag nu ängslig och rädd. Rädd för att få sparken, rädd för att jag ska bli sjuk av att vara konstant stressad rädd för vad som ska hända med mig.

Det finns inte heller någon medicinsk hjälp som fungerar mot det här. Det finns ingen medicin mot en ohållbar tillvaro. Jag känner mig inte heller sjukligt deprimerad eller liknande. Jag finner inte min sinnesstämning eller reaktion onormal mot bakgrund av den situation jag befinner mig i. Det vore snarare onormalt att må bra i den här typen av situation.