Men det fanns en installation jag verkligen gillade - den sa så mycket!

Ingångarna till ett stort rum var "blockerade" av plastremsor. Vad betydde det? Var rummet avstängt? Kunde jag gå in där? Enda sättet att få veta svaret: Jag dök in i plasthavet och "simmade" framåt. Märkte då den röda mattan under mig. Ett par barn hade också vågat rusa in i "det okända". Sedan jag "simmat" ända in i rummet såg jag skylten: "VEM ÄR DU?"

Budskapet var enkelt: för att få reda på vem du är måste du VÅGA dyka in i den skumma själen! Där inne fanns två skulpturer som liknade öron. Ur dem strömmade en massa röster, förvirrande. Där fanns ett stort "ägg" med ett hål i. När jag såg in där såg jag MIG SJÄLV!

På väg ut såg jag skylten: Vad hade hänt om din mamma inte hade gått på krogen den där kvälen?!"

ATT FINNA SIG SJÄLV



Problemet med installationer är: de är till för de godkända konstnärer som har tillgång till de stora gallerierna. Det är inget man säljer till bekantskapskretsen.

Om jag inte kan få exponera det jag skapar förlorar skapandet en stor del av sin mening, kommunikationen.

En av mina favoritsidor, massa bilder av kända konstverk och info om upphovsmakarna etc: http://www.artchive.com/

MsTibbs skrev:En av mina favoritsidor, massa bilder av kända konstverk och info om upphovsmakarna etc: http://www.artchive.com/

Hej!

Klickade runt lite på sidan och hamnade hela tiden på de gamla mästarna. Får väl försöka igen. Jag är ju inte fokuserad på det som har blivit målat, utan på vad jag eventuellt skulle kunna måla idag utan att verka allt för mossig.

Jag ska gå en kurs i estetik i höst:) Då kan jag diskutera här:)

Mystiqa skrev:Jag ska gå en kurs i estetik i höst:) Då kan jag diskutera här:)

JÄTTEBRA!

Jag brukar vara allergisk mot installationer men just den där du visade överst på sidan verkade ju både tankeväckande och rolig.

Det här ämnet är väldigt stort och svårfångat, och korta och bra sammanfattningar låter sig knappast göras, inte minst för att klara tydliga definitioner saknas. Det ligger i konstens natur att hela tiden tänja och spränga sina egna ramar. Som ett litet första försök att styra upp debatten ska jag försöka ge en liten kort överblick över konstutvecklingen i modern tid.

Ska man ge en enormt komprimerad konsthistoria för de senaste 150 åren så kan vi hoppa rakt in i realismen, där man eftersträvade ännu mera realistiska målningar än tidigare. Fransmannen Chevreaul hjälpte till att möjligöra detta med sina iakttagelser om färg. T.ex. insåg man att skuggor ju alls inte var bruna, som man tidigare slentrianmässigt hade trott. Likaså kom man på att man faktiskt kunde gå ut i naturen och måla av vad man såg istället för att stå inne i ateljen och måla landskap som man mindes att de såg ut. Strax därefter så uppfann någon annan fransman kameran, och plötsligt ansågs måleriet vara dött och inte längre fylla något syfte (fast färgfoto hade man förstås ännu inte riktigt hunnit fram till). Varför skulle man lägga ner en massa arbete på något som kunde göras bättre av en maskin? Konsten reagerade då med att försöka hitta nya vägar och inte längre eftersträva maximal realism. Den nya vägen framför andra var impressionismen, där man försökte ge just intryck och känslor av motivet, snarare än en exakt realistisk avbildning.

Det nya seklet, dvs. 1900-talet, förde med sig en massa nya konstriktningar, med varierande grad av realism och som tillsammans utgjorde grunden för modernismen. De som gick längst från den traditionella avbildningen var dels Braque och Picasso, som uppfann kubismen, vilken var en sorts abstraktion av ett motiv, och dels Kandinsky som valde att måla helt abstrakt, dvs. inte föreställande alls. Inom modernismen uppstod många olika konstriktningar under en period på sisådär 50 år. Modernismen var hela tiden en ganska blandad period, med stor spännvidd från föreställande till helt abstrakt, från noggrannt planerat till helt spontant. Det var också under den tidiga modernismen som Duchamps testade konstvärldens gränser med att ställa ut en helt vanlig urinoar, fast signerad. Därmed myntade han begreppet ready made, att ta ett befintligt och vanligt föremål och upphöja detta till konstverk genom att välja det och ställa ut det. En klar skillnad mellan 1900-talet och den tidigare konsten är att man började testa gränserna för konsten snarare än att bara ständigt tänja lite på dem.

Framåt 60-talet uppstod ännu flera nya riktningar. T.ex. hade vi popkonsten där Liechtenstein målade gigantiska serierutor, Warhol målade soppburkar och Oldenburg gjorde enorma hamburgerskulpturer. Där försökte man införliva den kommersiella vardagen i konsten. Eller om det kanske var tvärtom, eller både och. Man började också experimentera med performance, där konsten inte längre var begränsad till ett föremål (målning, skulptur, urinoar...) utan började gå in i gränslandet mot teatern, vilket förstås var ett nytt stort steg. Konceptkonsten var också ett viktigt steg, där man t.ex. inte längre nödvändigtvis utförde ett konstverk utan kanske bara nöjde sig med att beskriva hur det skulle kunna göras.

Någonstans i den här vevan övergick konsten från modernismen till postmodernismen. Grundtanken här var att konstbegreppet var uttömt i och med modernismen och att det inte gick att komma längre på någon form av akademisk nivå, och att konsten nu lika gärna kunde öppnas upp för allt och alla. Institutionerna skulle inte längre få ha ensamrätt på att bestämma vad som var konst och inte, utan vem som helst skulle få tycka att vad som helst var konst. Estetiken lever möjligen kvar här, men vem som helst har lika stor rätt som vem som helst annars att välja vad som är estetiskt.

Idag anser man att postmodernismen misslyckades och är död. Institutionerna var för starka och kunde inte rivas och fråntas sin makt. Nu talar man istället om samtidskonst, och konstbegreppet har utvidgats till att handla om samhällskritik där uttrycksformerna kan vara i stort sett vad som helst. Det är inte längre viktigt eller intressant att använda sig av traditionella medel som måleri och skupltur. Det har förmodligen slagit igenom så långt att traditionella uttryckssätt inte längre är obligatoriska på många konstskolor, vilket kan förklara vad Debbido skrev i sitt urpsrungliga inlägg. I samtidskonsten är estetiken oftast meningslös och fyller inte längre någon funktion.

Det har dock öppnats en skola i Stockholm som är filial till en Italiensk konstskola som bara undervisar i klassiskt måleri enligt gammal tradition.

Aspkvinna skrev:Det har dock öppnats en skola i Stockholm som är filial till en Italiensk konstskola som bara undervisar i klassiskt måleri enligt gammal tradition.

Visst, och grunderna lärs ju ofta ut på diverse förberedande konstskolor, och förekommer väl av och till fortfarande på konsthögskolorna också, i alla fall för dem som vill.

Det traditionella måleriet är tämligen utdött i konstfronten. Däremot finns det förstås många som målar så, och marknad finns det fortfarande. Det är bara inte nyskapande.

Jag har ju varit på dessa förberedande skolor nu senare i mitt liv fyra år och många kan jag säga, är helt enkelt för ofokuserade, ovilliga att inte bara "få vara" som om det var någon slags mellanvuxendagis och har heller inget intresse av att lägga ner det arbetet som det krävs i timmar av övning.

OCH det var ett ämne som pratades om ganska ofta av vissa lärare att konst är inget man bara "är" på skolan och så blir man utan man måste slita precis som andra ämnen. Men men, många gick som en lösning för att dom inte gick någon annan stans och som en del ser jag att det är bra för deras personliga utveckling att vara kreativ i ett eller ett par år för det har man igen på alla arbetsplatser oavsett var dom kommer i sin framtid.

Det är säkerligen väldit varierande mellan skolor hur traditionella eller "moderna" de är. Vissa verkar ägnar sig huvudsakligen åt att lära ut traditionella tekniker, medans andra försöker leka konsthögskolor och ägna sig åt samtidskonst.

Kvasir skrev:Det är säkerligen väldit varierande mellan skolor hur traditionella eller "moderna" de är. Vissa verkar ägnar sig huvudsakligen åt att lära ut traditionella tekniker, medans andra försöker leka konsthögskolor och ägna sig åt samtidskonst.

Ja det här med antal skolor är ju något man har börjat titta på för antal förberedande konstskolor och högskolor i Sverige är unikt om man ser hur många vi är. Dessutom ska det vara enligt EU möjligt att byta högskola mellan länderna och här har Sverige kappslat in sig men äntligen rättat sig efter. Men eftersom vi har förberedande i Sverige och det är nästan helt obefintligt utomlands så har svenska elever ett försprång i sin utveckling och att man nu vill strypa dessa förberedande för att anpassa till EU standard.

Aspkvinna skrev:Ja det här med antal skolor är ju något man har börjat titta på för antal förberedande konstskolor och högskolor i Sverige är unikt om man ser hur många vi är. Dessutom ska det vara enligt EU möjligt att byta högskola mellan länderna och här har Sverige kappslat in sig men äntligen rättat sig efter. Men eftersom vi har förberedande i Sverige och det är nästan helt obefintligt utomlands så har svenska elever ett försprång i sin utveckling och att man nu vill strypa dessa förberedande för att anpassa till EU standard.

Det var intressant. Jag vet att i alla fall Norge har förberedande skolor, men så är de ju inte med i EU å andra sidan. Konsthögskolorna i Sverige förutsätter ju ofta att eleverna redan kan grundläggande teknik från de förberedande skolorna och alltså inte behöver undervisas i det, även om de kan erbjudas ytterligare utbildning i det ibland.

Personligen gillar jag systemet i, jag tror det är Öserrike, alla kommer in i 1:an som vill söka till konstutbildning och inte som här med prover MEN man får söka in till tvåan och alla kommer inte in, söka in i trean och så vidare till femte året. Man har så att säga en chans att visa sin process som kompetens.

Här kan man ha skickat in "fel stuk" för gruppen som tittar just den dagen och bli ratad därför.

Aspkvinna skrev:Personligen gillar jag systemet i, jag tror det är Öserrike, alla kommer in i 1:an som vill söka till konstutbildning och inte som här med prover MEN man får söka in till tvåan och alla kommer inte in, söka in i trean och så vidare till femte året. Man har så att säga en chans att visa sin process som kompetens.

Här kan man ha skickat in "fel stuk" för gruppen som tittar just den dagen och bli ratad därför.

Fast det handlar nog mera om det allmänna systemet, kan jag tänka mig. Många länder i Europa har överhuvudtaget ett öppet system där alla som vill får börja på vilken utbildning de vill på universitetet och så faller de flesta ifrån under första året. Det är på gott och ont, för de som faller ifrån har slösat bort tid och resurser på det året.

Är i och för sig kanske lite slöseri MEN jag tror att det också kan vara bra att få prova och vissa ämnen som kreativitet som sagt är användbart i vilket yrke som helst.

Aspkvinna skrev:Är i och för sig kanske lite slöseri MEN jag tror att det också kan vara bra att få prova och vissa ämnen som kreativitet som sagt är användbart i vilket yrke som helst.

Visst, det är som sagt både på gott och ont.

Jag träffade en gång på en målerikurs en kvinna som hade gått en sommarkurs på slottet i Salzburg någon gång på 50-talet. Där tog man tydligen i stort sett in alla som ville vara med och folk kom dit från hela världen. Det var inte mycket undervisning och ont om lärare, men folk stod och målade överallt i slottet. Den som låg bakom kurserna var den redan då åldrade Oscar Kokoschka, som brukade vandra runt och se vad deltagarna gjorde, och som förmodligen anordande kurserna just för att leta talanger.

Det här är konst för mig!
Plushenkos tribute till Nijinsky.
Titta (och lyssna) och njut. Så vackert och gripande så jag blir som paralyserad.

http://www.youtube.com/watch?v=Zeons6QmeHM&feature=related

Nilale skrev:Det här är konst för mig!
Plushenkos tribute till Nijinsky.
Titta (och lyssna) och njut. Så vackert och gripande så jag blir som paralyserad.

http://www.youtube.com/watch?v=Zeons6QmeHM&feature=related

Instämmer. Konståkning är den enda sport jag verkligen gillar, men så anser jag att det är mera konst än sport också, och snarast ett historiskt misstag att den har hamnat inom sportfacket.

Att kalla konståkning sport är som att kalla schack häcklöpning.
Skridskobalett är en mer rättvisande term.

Som Hemmingway aldrig lär ha sagt "There is only three sports, car racing, mountain climbing and bull fighting, all the rest are games".

On topic: Konstetablisemanget har mycket av kejsarens nya kläder över sig tycker jag. Har varit med och gjort nidkonst om konstetablisemanget och tramsiga installationer som faktiskt visats på Tielska galleriet. (Helt sant men men min insats var ytterst blygsam)

En del tycker nog det är litet OT, men jag tycker faktiskt att bra fotboll uppfyller alla rimliga (och en del orimliga) krav för att kallas konst.

Kreativt skapande, fysiskt artisteri allt.

Ganesh skrev:En del tycker nog det är litet OT, men jag tycker faktiskt att bra fotboll uppfyller alla rimliga (och en del orimliga) krav för att kallas konst.

Kreativt skapande, fysiskt artisteri allt.

Det är tänkbart. Då återstår bara att någon uppfinner bra fotboll.

Att trixa med en boll är apkonster, ingenting annat. Jag har försökt se på fotboll, men jag ser bara att folk skickar en boll fram och tillbaka utan att den kommer någon vart. Plågsamt ointressant. Boxning däremot, Tysons fighter...där snackar vi stor konst.