Det där med medicinpåverkan begriper jag mig inte på, jag ser ingen logik, känns som olika olika gånger, mer än att en viss medicn alltid ger en viss effekt typ:

Sover jag på Imovane har jag ibland baksmälla (inte mycket, men litet mycket milt symboliskt, såpass bara att jag känner jag tagit tablett), men jag blir inte "trött" av Imovane, när jag väl vaknat, dock vaknar jag inte av mobillarmet på Imovane, förns efter viss lång tid. Tar jag Imovane utan att lägga mig för att sova, känns det som den bara försvinner, snabbare än om jag skulle sova på den.

Theralen sover jag mycket lugnare på än Imovane, men jag blir seeeg på morgonen efter så jag undviker Theralen till natten, om jag inte kan sova länge. Ibland blir jag totalt väck av Theralen (nallen träffade mig i det tillståndet en gång då var jag rätt avskärmad lugnt sagt, mer av stress, men jag hade även tatt Theralen då), andra gånger känner jag knappt av den alls (gillar bortdomnade tungan dock, haha). Har förmodligen mer med att göra, att jag käkar mest sån, när jag är snurrig/stressad/ångest från första början, än på theralenet som sådant. Ibland, sömnig, ibland lugn, ibland avskärmad ibland på jättebra humör. Andra faktorer mer relevanta förmodar jag.

Concerta kände jag mig flummig-glad av första gången, men det kunde likagärna vara inbillning eventuellt, altså att jag tyckte det var fränt att se saker tydligare än det tunnelseende jag var van vid. Oavsett ger den inte jättemycket humöreffekt nu vad jag känner, utöver att jag "vaknar" snabbare de morgnar, som jag minns att ta concertan, iavsett vad jag sovit på. Svårt att bedömma, sedan ett halvår är Concerta mitt normaltillstånd.

Atarax lämnar jag därhän.

Inger>

Undrar om det betyder att vi är det lika mycket båda två? Spelar inte så stor roll. Jag nöjer mig med att ha trivts i ditt sällskap!

Jag har gått från väldigt autistisk som barn till att nästan kunna passera för "normal" men bara så länge jag håller fokus på att vara "normal" till 110% Det är med andra ord en form av teater, allt är inlärt.
Blir jag överumplad av nåt så är jag ufo ända tills jag hunnit "ställa om" vilket kan ta mer eller mindre lång tid.

Håller jag mej undan en längre tid från folk så kan det bli svårt med det mesta. En så enkel sak som att gå in på banken kan kännas urjobbigt och jag kan säga hur många konstiga saker som helst till tex. banktanten även om jag försöker undvika det... Det är nästan som om hjärnan geggar ihop och jag får svårt med det mesta... tom. fysiska svårigheter som att behärska cykeln, jag fumlar med allt.

Emma skrev:Jag har gått från väldigt autistisk som barn till att nästan kunna passera för "normal" men bara så länge jag håller fokus på att vara "normal" till 110% Det är med andra ord en form av teater, allt är inlärt.
Blir jag överumplad av nåt så är jag ufo ända tills jag hunnit "ställa om" vilket kan ta mer eller mindre lång tid.

Håller jag mej undan en längre tid från folk så kan det bli svårt med det mesta. En så enkel sak som att gå in på banken kan kännas urjobbigt och jag kan säga hur många konstiga saker som helst till tex. banktanten även om jag försöker undvika det... Det är nästan som om hjärnan geggar ihop och jag får svårt med det mesta... tom. fysiska svårigheter som att behärska cykeln, jag fumlar med allt.

Man blir trött helt enkelt, inte fysiskt men mentalt. I mitt fall har det inneburit det att jag känt mig blyg, men numera är jag medveten om att det egentligen är frågan om trötthet/stress.

När jag läser litteratur om människor med autism blir jag alltid lite extra autistisk själv efteråt. Jag tror att det beror på att de beskriver mitt inre,
mitt inre som jag kämpar så hårt med att koppla bort/inte visa.

Omvärlden befaller mig att vara i deras "verklighet"...
Men jag tillhör inte deras "verklighet".
Mitt liv i deras värld kommer alltid att vara och förbli spelat.
Jag kan inte leva som dem, men de vägrar inse det.
Så jag kopplar bort mig själv, slänger på ett leende och går runt utan något egentligt inre.

Om jag bara kunde få vara jag.
Att behöva spela hela livet bara för att andra tvingar mig... Så vill jag egentligen inte leva.
Men jag har inte kraften och orken och modet att säga ifrån eller leva så som jag skulle behöva.

Bit ihop, Anna, och koppla på autopiloten.

hysteriskt skrev:När jag läser litteratur om människor med autism blir jag alltid lite extra autistisk själv efteråt. Jag tror att det beror på att de beskriver mitt inre, mitt inre som jag kämpar så hårt med att koppla bort/inte visa.

Omvärlden befaller mig att vara i deras "verklighet"...
Men jag tillhör inte deras "verklighet".
Mitt liv i deras värld kommer alltid att vara och förbli spelat.
Jag kan inte leva som dem, men de vägrar inse det.
Så jag kopplar bort mig själv, slänger på ett leende och går runt utan något egentligt inre.

Om jag bara kunde få vara jag.
Att behöva spela hela livet bara för att andra tvingar mig... Så vill jag egentligen inte leva.
Men jag har inte kraften och orken och modet att säga ifrån eller leva så som jag skulle behöva.

Bit ihop, Anna, och koppla på autopiloten.

Alltså, bara en lite fråga som du väljer själv att svara på men har inte du fyllt 18? Då kan du ju bestämma en hel del själv OCH man behöver bara som man själv vill fungera så det är en hygglig tillvaro som man själv tycker. Inte 24- timmar om dygnet schema vad någon annan har hittat på.

Njae

Min egen personliga reflektion säger att perioder som jag mår sämmre så fungerar jag på ett mer autistiskt vis än perioder jag mår bättre.

Kan ju också vara omvänd korrelation med. Så att jag mår sämre när jag har en autistisk period o vise versa.

Men helt klart varierar de autistiska "dragen" i någon för mig okänd kurva. Tror mig även se det hos bekanta med och utan AS.

ufo skrev:Njae

Min egen personliga reflektion säger att perioder som jag mår sämmre så fungerar jag på ett mer autistiskt vis än perioder jag mår bättre.

Kan ju också vara omvänd korrelation med. Så att jag mår sämre när jag har en autistisk period o vise versa.

Men helt klart varierar de autistiska "dragen" i någon för mig okänd kurva. Tror mig även se det hos bekanta med och utan AS.

Det känns igen. Så upplever jag det också, men jag tror det hänger ihop med kompensation. När man mår bättre orkar man bättre att kompensera för olika autistiska drag.

Man lär bli mer handikappad än vad man var från början om man rör sig i omsorgssvängen. Det ser jag tydligt när jag träffar andra aspergare. En del som fastnat i den världen går ju inte att urskilja från de riktiga mupparna...

KrigarSjäl skrev:Man lär bli mer handikappad än vad man var från början om man rör sig i omsorgssvängen. Det ser jag tydligt när jag träffar andra aspergare. En del som fastnat i den världen går ju inte att urskilja från de riktiga mupparna...

Fast det har nog inget med mer eller mindre autism att göra, utan bara att man vänjer sig vid att bli omhändertagen. Samma sak lär nog inträffa för de flesta människor som blir mer omhändertagna än de behöver av ett eller annat skäl.

Ja, det var det jag menade. Alltså att ens omgivning i hög grad påverkar hur "autistisk" man ter sig. De där mupparna i klippet jag länkade till i kanner-ni-i ... t6504.html är ett illustrerande exempel.

Jag är säker på att jag är född autistisk men "arbetat mig upp till" mild Asperger.

Mina föräldrar vägrade inse att det var något "fel" på mig och krävde att jag skulle vara som "alla andra".
(Vilket förutsatte en väldans insats från mig, och en ständig "följa John-lek" för att inte bli upptäckt med att vara annorlunda.)
Det var svårt och tufft då jag inte förstod mig på andra barn för fem öre, men samtidigt kanske det har hjälpt mig en hel del på vägen till den jag är idag...

KrigarSjäl skrev:Ja, det var det jag menade. Alltså att ens omgivning i hög grad påverkar hur "autistisk" man ter sig. De där mupparna i klippet jag länkade till i kanner-ni-i ... t6504.html är ett illustrerande exempel.

Jo jag förstod det. Jag ville bara påpeka att det knappast bara är autistiska drag som påverkas av omhändertagande, utan att för mycket omhändertagande påverkar människor överhuvudtaget så att de blir mindre självständiga och handlingsoförmögna osv. Det har alltså inget specifikt med just autism att göra. Problemet finns ju redan vid barnuppfostran i allmänhet, till exempel.

Men, har inte synen på om man är "fel" eller "rätt" med utvecklingen att göra om det sker i hela ens uppväxt?

Jag tycker toleransen hos alla och en var bör vara högre för "avvikelser" och att ordet avvikelser bör bytas ut till att man bara är sitt jag inte är något att rätta till utan mår man dåligt ja, självklart vård, men omformatering till något annat för andra inte tycker att det passar som man är.....NO WAY!

Där också, ja. En aspergerträff jag var på för en massa år sen hade ett bra exempel på det: en 17-årig tjej som satt och höll sin pappa i handen.
Vissa kanske tycker det är normalt, jag gör det inte.

Jag skulle förmodligen reagera ganska så kraftigt om jag fick se det. Då märker man hur svårt en del människor verkligen har det. Och det är bra att få se den delen av vår värld, då börjar man att tänka och känna!

Det tycker jag låter jäkligt sorgligt atthöra. Själar som inte får bli fria i sitt egna kreativa uttryck i den egna egenskapen dom själva har i sig.

Aspkvinna skrev:Det tycker jag låter jäkligt sorgligt att höra. Själar som inte får bli fria i sitt egna kreativa uttryck i den egna egenskapen dom själva har i sig.

Ja, sorgligt är rätta ordet. Verkligen.

hysteriskt skrev:Omvärlden befaller mig att vara i deras "verklighet"...
Men jag tillhör inte deras "verklighet".
Mitt liv i deras värld kommer alltid att vara och förbli spelat.
Jag kan inte leva som dem, men de vägrar inse det.
Så jag kopplar bort mig själv, slänger på ett leende och går runt utan något egentligt inre.

Om jag bara kunde få vara jag.
Att behöva spela hela livet bara för att andra tvingar mig... Så vill jag egentligen inte leva.
Men jag har inte kraften och orken och modet att säga ifrån eller leva så som jag skulle behöva.

Fint beskrivet, hysteriskt. Jag känner igen mig i allt.

Kvasir skrev:Det känns igen. Så upplever jag det också, men jag tror det hänger ihop med kompensation. När man mår bättre orkar man bättre att kompensera för olika autistiska drag.

Ja, så är det för mig åtminstone. Jag orkar för det mesta bara "spela normal" korta stunder, och jag drar mig undan för att jag inte vill att folk ska undra vad det är för fel på mig. För mig är nog en del av det som uppfattas som autistiska drag lika mycket symtom på depression och trötthet, som t:ex att jag vill isolera mig och vara ifred från alla, motivations- och igångsättningssvårigheter, intryckskänslighet osv. Det här är tendenser som jag har haft hela livet, men som har blivit mycket värre den senaste tiden.

Aspkvinna skrev:men omformatering till något annat för andra inte tycker att det passar som man är.....NO WAY!

Det är fan att inte någon sade det till päronen...
Ibland tycker jag det är märkligt hur lite de förstod - man skulle göra sånt de ansåg var "nyttigt", hur mycket man än protesterade. Ivägtvingad till diverse sociala aktiviteter med en massa ungar man vare sig kände eller ville lära känna. "Men du måste ju prova först. Det blir säkert jättekul." Fotboll, simning, scouting, ju-jutsu, skogsmulleri, dagis, ideliga barnkalas med töntiga lekar...

Ok, föräldrar kanske vill ha egen tid ibland, men det funkade alltid bättre med videoband. Kan man inte se SUPERTYDLIGA signaler på att ens barn mår dåligt och inte kunna räkna ut varför trots att barnet förklarar MED ALLA ORD DET KAN - hur lämplig förälder är man då på en skala?

Dagis var definitivt inte någon "nyttig" erfarenhet. Om man nu inte tycker det är nyttigt för barn att utstå mobbing dvs. Många verkar tycka det efter vad det verkar. "Han är ett problembarn, han slåss varje dag". Tro fan det. Men i Sverige får man inte ge igen. Man ska alltid vända sig till någon auktoritet om man blir påhoppad. Visar man stolthet räknas det som osunt beteende. Ibland vill jag bara trycka upp föräldrarna mot väggen och skälla ut dem...!
Jävla mjukisdiktatur!!! Blir man kränkt har man fan RÄTT att ge tillbaka!

Så personligt kan jag skriva ibland. Och då får ni stå ut med att jag inte ser saken med fler nyanser.

Aspkvinna skrev:Alltså, bara en lite fråga som du väljer själv att svara på men har inte du fyllt 18? Då kan du ju bestämma en hel del själv OCH man behöver bara som man själv vill fungera så det är en hygglig tillvaro som man själv tycker. Inte 24- timmar om dygnet schema vad någon annan har hittat på.

Jo, jag är över 18.
Tack för tankeställaren, Aspkvinna!
Det är något som jag ska ha i tankarna.

KrigarSjäl skrev:

Aspkvinna skrev:men omformatering till något annat för andra inte tycker att det passar som man är.....NO WAY!

Ibland vill jag bara trycka upp föräldrarna mot väggen och skälla ut dem...!
Jävla mjukisdiktatur!!! Blir man kränkt har man fan RÄTT att ge tillbaka!

Så personligt kan jag skriva ibland. Och då får ni stå ut med att jag inte ser saken med fler nyanser.

Den gränsen är dragen och jag kommer aldrig att rubba den. Enda sättat att få tillgång till sitt egna jag.

hysteriskt skrev:

Aspkvinna skrev:Alltså, bara en lite fråga som du väljer själv att svara på men har inte du fyllt 18? Då kan du ju bestämma en hel del själv OCH man behöver bara som man själv vill fungera så det är en hygglig tillvaro som man själv tycker. Inte 24- timmar om dygnet schema vad någon annan har hittat på.

Jo, jag är över 18.
Tack för tankeställaren, Aspkvinna!
Det är något som jag ska ha i tankarna.

BRA!

KrigarSjäl skrev:Man lär bli mer handikappad än vad man var från början om man rör sig i omsorgssvängen. Det ser jag tydligt när jag träffar andra aspergare. En del som fastnat i den världen går ju inte att urskilja från de riktiga mupparna...

Hehe. Jag vet precis vad du menar! Det gamla uttrycket man blir som man umgås har ett visst kanske även odiskutabelt sanningsvärde tycker jag.