Jag har väl två vänner, men ingen av dem bor i samma stad, så vi ses väldigt sällan. Har haft ett antal bekanta genom åren som jag träffat då och då i olika sammanhang (mest fester), men såna relationer har en tendens att rinna ut i sanden. Det är väldigt svårt att behålla bekantskaper och nästan omöjligt att fördjupa dem.

salrip skrev:Jag har försökt nu i några månader att hitta en vän som jag kan ha lite mer aktiv kontakt med, oavsett om det är via text eller irl; en som gärna får dela mina intressen och som jag prata om allt med men det är jättesvårt att hitta någon. Jag är jätteblyg och jag vet inte hur man ska gå till väga. Om det blir så att jag får kontakt med någon, via tex forum eller liknande brukar de sluta skriva efter två tre brev, vet inte om jag gör något fel eller säger fel saker, eller om jag bara är ointressant att ha kontakt med.

Det där har jag varit med om många gånger. Känns rätt knäckande efter ett tag, särskilt när man inte vet varför det blir så. Jag är visserligen inte särskilt blyg, men något måste det vara som skrämmer bort folk.

Huggorm skrev:

Thurizas skrev:2 Vänner allt som allt som jag träffat i det verkliga livet då.

Jag är ensam.

Med två vänner och en familj är du mycket långt ifrån ensam, jämfört med andra på detta forum

Mina vänner bor över 100 mil bort. Min ena vän träffade jag förra året och den andra var det över 4 år sedan jag träffade.

Vem är du att avgöra hur pass ensam jag är eller känner mig?
Jag är ensam.

Ni som inte träffar folk alls. Sitter ni bara ensamna inne och isolerar er? Jag skulle känna mig sjuk av det. Hoppas ingen tar illa upp när jag skrev så nu. Isåfall får jag be om ursäkt i förväg.

Det där med vänner har för mig varit mkt av en självanklagelse varje gång en potentiell vänskap dött innan den hunnit utvecklas.

Det finns någon Alfa märkvärdighet med att ha många vänner betyder mer kul , mer skratt, mer liv. Men det jag märker är att vi alla har något mkt gemensamt. Vi sitter på sidlinjen och betraktar det vi skulle vilja tillhöra. Vi ägnar oss inte åt nonsenstjatter. Vi sysslar med en analys och har så mkt tid att tänka efter så förr när jag träffade någon ny vän så trodde jag att min isolering var över. Så då fick den nye finna sig dränkt i alla dom uppdämda tankar man ackumulerat. Det gick alltid åt h-vete. Man blir alltid uppfattad som för djup, otrevlig, aggresiv, inte rolig att festa med. De enda miljöer där allt funkar är semestrar utomlands med människor du aldrig möter efter en vecka.

Men är det mitt fel eller säger det något om ambitionsnivån i samhället. Jag vet inte om jag överskridit 140 tecken men jag har inte twitter eller facebook för där har man korta tankebanor och gillar och det är inte tänkvärt som här. Jag blev glad över att känna mig lite mindre utpräglad solitär. Jag har haft svårt för att hitta gränser för vad att säga o känna och många ggr har man gjort bort sig. Nu tror jag inte på någon förändring och undviker de som är "självklara" behöver för sitt manupulativa gruppspel och det är ögonkontakt. Vill någon mig verkligen väl så möts vi i ruset där alla blir lika. Men vi som satts att tänka blir inga träskallar utan vi blir vackra träd. ASpar.

Jag har bekanta på jobbet. Inga vänner.

2-3 som jag kan kalla vänner , en träffar jag nästan dagligen de andra två bor på annan ort . Vi hörs via mail , sms och telefonsamtal med jämna mellanrum . Min Familj Bror, mina barn o deras Familjer. Det är vad jag orkar med o knappt det.

Jag har 0 vänner just nu, hade den sista för 7 år sen.

Jag har nog alltid betraktats som skum och konstig, men jag hade ändå ganska gått om vänner från när jag var 8 tom 13 år. Efter det blev det mindre och mindre.

På gymnasiet hade jag en, som jag träffade privat. Hade trevliga klasskamrater, men ingen som jag direkt träffade privat, förutom två gångerna som dom tjatade att jag skulle följa med och festa (har aldrig druckit, kommer aldrig att göra det), men inte vågade säga nej, då jag inte ville verka konstigare än vanligt.

Efter gymnasiet umgicks jag fortfarande med samma tjej som på gymnasiet. Hon "dumpade" dock mig när jag berättade att jag fått ledgångsreumatism (hon jobbar inom vården!).
Det var samma år jag blev sjukskriven för min nackskada.

Har egentligen inte stört mig tidigare år, på att vara ensam. Men nu i år så har jag typ vaknat till liv och insett att jag inte lever ett bra liv, i och med att jag nästan jämt sitter hemma samt att jag är kompislös.

Nu ska jag förhoppningsvis börja på ett ställe i Upplands Väsby, som hjälper människor att komma tillbaka till ett socialt liv, ungefär som en daglig verksamhet. Då träffar jag förhoppningsvis någon trevlig människa att lära känna.

xxxxx skrev:Ni som inte träffar folk alls. Sitter ni bara ensamna inne och isolerar er? Jag skulle känna mig sjuk av det. Hoppas ingen tar illa upp när jag skrev så nu. Isåfall får jag be om ursäkt i förväg.

Ja, i stort sett. (nu träffar jag familj och människor på folkhögskolan, men i övrigt inga alls)

Det är självklart inte bra för den psykiska hälsan. Men förbaskat svårt att ta sig ur. Svårt att veta var man ska börja. Och hur man ska gå till väga.

Träffar en massa människor men umgås inte med nån, så jag vet inte om jag har vänner

Charlie72 skrev:Träffar en massa människor men umgås inte med nån, så jag vet inte om jag har vänner

Det låter som att du har en massa ytligt bekanta eller något i den stilen.

xxxxx skrev:Ni som inte träffar folk alls. Sitter ni bara ensamna inne och isolerar er?

Ja. Eller ligger. Har inte fysisk och mental ork till att bryta detta. Ej heller de sociala färdigheter som behövs för att etablera och behålla nya kontakter.

Ingen.

xxxxx skrev:Ni som inte träffar folk alls. Sitter ni bara ensamna inne och isolerar er? Jag skulle känna mig sjuk av det. Hoppas ingen tar illa upp när jag skrev så nu. Isåfall får jag be om ursäkt i förväg.

Nu träffar jag folk lite då och då men då mest på deras initativ. Ibland hittar vi på nåt roligt men det mesta som händer hade jag lika gärna kunnat vara utan.

Jag trivs bäst när jag är för mig själv. Tar mig för saker på egen hand. Går långa promenader, tränar på gym, går på yoga. Så jag lever skapligt sunt och aktivt fast mycket tid hemma vid datorn och tvn.

Har inga vänner längre. Känner att jag håller på att deppa ihop.

kullan skrev:Ingen.

Jag kan spela Wordfeud med dig om du vill??.
Jag är skitdålig men det får du isf leva med

sugrövmanövern skrev:Ej heller de sociala färdigheter som behövs för att etablera och behålla nya kontakter.

Man blir snäll av pepparkakor. Du kanske ska pröva?

Har typ några st vänner. Annars har jag inte så många

Jag har ett par enstaka vänner i verkliga livet som jag är i kontakt med, utan att vi träffas ofta, men väldigt många onlinevänner.

Jag har en vän som jag brukar umgås med som bor nära mig.

Min flickvän betraktar jag som en vän; så hon. Min syster pratar jag med rätt ofta, men om hon uppfyller kriterierna för "vän" eller inte, det vet jag inte. Har ingen typisk polare som man ska hänga med och driva spektakel.

Man kan säga att jag kan räkna alla mina vänner på fingrarna, även om jag inte hade haft några fingrar... Mitt svar på denna fråga är helt enkelt, noll!
Finns ingen som står ut med mitt handikapp helt enkelt.

Jag har två stycken vänner i en närliggande stad (den ena är dessutom min partner), men inga i min egen stad. Sen har jag ett par stycken vänner över internet som bor i utlandet. Önskar så innerligt att få träffa dessa en dag.

Tycker att det är oerhört utmattande att försöka skaffa vänner. Svårt att hitta någon man klickar med. Oftast är det endast jag som är den drivande parten dessutom, så då ger jag upp. Har inget intresse av att "tvinga" någon att vara vän med mig..

Jag har nu bantat ner till 1 vän som verkligen är en vän.
Har 2 kompisar.
Resten faller inom kategorierna bekanta, grannar och liknande.

alixha skrev:Jag har nu bantat ner till 1 vän som verkligen är en vän

Det är ett skatt alltså något värdefullt att ha en vän som verkligen är en vän.