snuggelhund skrev:Jag läste i nån tidning hos tandläkaren att enligt en undersökning så var det 1,5 % av Sveriges befolkning som saknade en nära vän.

Man är alltså inte bara ensam, utan även extremt ensam i sin ensamhet.

Jag förstår dig.

2 stycken nära,behöver inte så mycket mer.

Endast 1 och tyvärr bor hon ca 30 mil bort.

Det jag skulle vilja ha är några nära vänner och gärna en partner men det kommer väll aldrig hända någon som mig..

xxxxx skrev:Det jag skulle vilja ha är några nära vänner och gärna en partner men det kommer väll aldrig hända någon som mig..

Plötsligt stämmer allting och så vänder det, man får inte ge upp

Huggorm skrev:

xxxxx skrev:Det jag skulle vilja ha är några nära vänner och gärna en partner men det kommer väll aldrig hända någon som mig..

Plötsligt stämmer allting och så vänder det, man får inte ge upp

Det är svårt hur jag ska bete mig. Hela livet har jag kämpat att va som alla andra så andra tror jag är som dom. Men har så mycket svårigheter och när jag väl är mig själv så vet jag inte hur jg ska va för jag har bara lärt mig indirekt att vara som mig passar inte in. Jag har svårt att tro varför någon skulle vilja vara tillsammans med någon som mig bara. Men jah tar ju inga initiativ så jag får väll skylla mig själv..

xxxxx skrev:

Huggorm skrev:

xxxxx skrev:Det jag skulle vilja ha är några nära vänner och gärna en partner men det kommer väll aldrig hända någon som mig..

Plötsligt stämmer allting och så vänder det, man får inte ge upp

Det är svårt hur jag ska bete mig. Hela livet har jag kämpat att va som alla andra så andra tror jag är som dom. Men har så mycket svårigheter och när jag väl är mig själv så vet jag inte hur jg ska va för jag har bara lärt mig indirekt att vara som mig passar inte in. Jag har svårt att tro varför någon skulle vilja vara tillsammans med någon som mig bara. Men jah tar ju inga initiativ så jag får väll skylla mig själv..

Jag tror det där är en process som de flesta aspergare får gå igenom. Jag gjorde det själv, jag orkade inte låtsas vara som alla andra längre och tillät mig vara mig själv. Det blev mycket lättare att leva då och man får mer kraft över till annat. Om folk i ens omgivning inte tycker om en för att man är sig själv är de ändå inte värda att vara tillsammans med.

Huggorm skrev:

xxxxx skrev:

Huggorm skrev:Plötsligt stämmer allting och så vänder det, man får inte ge upp

Det är svårt hur jag ska bete mig. Hela livet har jag kämpat att va som alla andra så andra tror jag är som dom. Men har så mycket svårigheter och när jag väl är mig själv så vet jag inte hur jg ska va för jag har bara lärt mig indirekt att vara som mig passar inte in. Jag har svårt att tro varför någon skulle vilja vara tillsammans med någon som mig bara. Men jah tar ju inga initiativ så jag får väll skylla mig själv..

Jag tror det där är en process som de flesta aspergare får gå igenom. Jag gjorde det själv, jag orkade inte låtsas vara som alla andra längre och tillät mig vara mig själv. Det blev mycket lättare att leva då och man får mer kraft över till annat. Om folk i ens omgivning inte tycker om en för att man är sig själv är de ändå inte värda att vara tillsammans med.

Ja, det är nog så.. Livet kanske kan bli ok i framtiden..

jeg har heller ingen venner

Har inga vänner, inga bekanta, inga arbetskamrater, ingen familj jag umgås med, ingen att prata med, ingen att träffa, ingen jag kan berätta något för, och ingen jag kan fråga något om.

Cyan skrev:Har inga vänner, inga bekanta, inga arbetskamrater, ingen familj jag umgås med, ingen att prata med, ingen att träffa, ingen jag kan berätta något för, och ingen jag kan fråga något om.

Det låter jobbigt för dig. Du kan ju ha en kontaktperson? du kan ju också skriva här på forumet.

Jag vet inte.. Jag har bara en vän jag vågar/fixar att prata med i telefon och har träffat en gång allt som allt.

Jag har haft barndomsvänner som hängt kvar som jag bett om en närmare bekantskap med igen, men det måste ju bli från båda håll det där med att vara vänner och jag fixar inte det ytliga doom kunnat erbjuda som "vänskap" så jag har ingen kontakt med dom alls längre.

Mitt ex hänger kvar men det är jag som håller kontakten där och det är om jag har frågor om typ nörderier som Manga, spel osv. Det är nog den närmaste ytliga kontakt jag har nu men den ger något i alla fall.

Nätvänner.. två kanske och då är min vän som jag fixar att ringa medräknad= 2 st.

Har en till vän som kommer och går, hon är lika trasig som mig och kan försvinna i något år eller två och sedan tar vi vid som om inget hänt.

Min Make är kanske någon man kan räkna som vän?

Utöver min make har jag ingen alls jag umgås med utöver min 3 åring dagligen så där. Jag är rätt så isolerad.

Jag har nog för höga krav för att ha vänner. Jag har insett att det jag vill ha är typ vänner som är aspergare eller liknande. Folk med intressen och inte ytlighet. Jag känner mig hemma då, detta trots att det kanske inte ens är samma intressen man skulle ha. Dock så är alla intressanta aspergare inte intresserade av att ha kontakt med mig, utöver en och det är en och samma som jag kan prata med i telefon.

2 Vänner allt som allt som jag träffat i det verkliga livet då.

Jag är ensam.

Fenren skrev:Hur definierar ni vänner?

Jag har ingen definition på en vän . Jag bara konstaterar att en person är en vän .

Thurizas skrev:2 Vänner allt som allt som jag träffat i det verkliga livet då.

Jag är ensam.

Med två vänner och en familj är du mycket långt ifrån ensam, jämfört med andra på detta forum

Jag hade vänner, riktigt bra vänner som barn.

I tonåren hade jag blott bekanta.

Nu är det säkert 20 år sedan jag hade någon direkt kontakt med någon utöver familjen och släkten.

Helt otroligt att det kan gå så fel, jag fattar inte själv att det är möjligt.

Jag hade inga vänner som barn , många mobbade mig.

I tonåren var jag utfryst i skolan men jag hade en nära vän .
Hon flyttade sen till New York.

I somras dog en vän . I början tyckte jag illa om personen men med tiden förändrades det negativa och vi blev vänner .

elle skrev:Jag hade inga vänner som barn , många mobbade mig.

I tonåren var jag utfryst i skolan men jag hade en nära vän .
Hon flyttade sen till New York.

I somras dog en vän . I början tyckte jag illa om personen men med tiden förändrades det negativa och vi blev vänner .

Livet kunde absolut vara bättre.

Jag hade flera vänner i skolan, men det var andra som också var udda. En var halvidiot och kunde i princip inte lära sig läsa och skriva ens, en annan bestämde sig från början för att han inte skulle prata och sedan var han tyst från förskola till nian, en var handikappad och saknade kroppsdelar. Vi annorlunda människor drogs till varandra. Men nu har jag inte kontakt med någon av dom längre.

Snackar vi "IRL" eller över nätet? I irl har jag 1 kompis, det är min brorsa. Och på nätet har jag kanske runt 5-6 per jag har kontinuerlig kontakt med via mail, chatt osv.

Xtrail3344 skrev:Snackar vi "IRL" eller över nätet? I irl har jag 1 kompis, det är min brorsa. Och på nätet har jag kanske runt 5-6 per jag har kontinuerlig kontakt med via mail, chatt osv.

Jag tänkte i verkligheten först men på internet kan man ju med ha vänner.

Två vänner. En av dem är min flickvän och en annan min barndomskompis. Känner mig för övrigt rätt nöjd med att umgås med familjen bara.

jag har tre vänner som jag håller kontakten via facebook, men jag börjar märka att det mer och mer är jag som tar allt initiativ, de kommer tex aldrig och hälsar på eller tar förstakontakten om vi inte pratat på ett tag, de frågar aldrig om jag vill följa med på tex konsert, även om de vet att jag gillar artisten. Två av dem är från grundskolan och en lärde jag känna för ca 15 år sedan. Sen har jag en som kommer och lunchar med mig cirka en gång i månaden. Han är också kvar sen grundskolan, men det är ganska ytlig kontakt vi har, men trevligt att träffa någon irl, jag har ett behov av sådant.

Jag flyttade till en ny stad (nyköping) för tre år sedan för att mitt ex fick jobb där, men nu är vi inte tillsammans längre och där har jag inte lärt känna någon så det är väldigt ensamt där, förutom han som kommer på lunch träffar jag inte någon. Vill inte flytta heller eftersom jag vill bo nära min dotter, annars hade jag flyttat tillbaka till stockholm. Har fått en kontaktperson nu precis, och han är väldigt snäll och öppen med sig själv och så men det känns lite konstigt.

Jag har försökt nu i några månader att hitta en vän som jag kan ha lite mer aktiv kontakt med, oavsett om det är via text eller irl; en som gärna får dela mina intressen och som jag prata om allt med men det är jättesvårt att hitta någon. Jag är jätteblyg och jag vet inte hur man ska gå till väga. Om det blir så att jag får kontakt med någon, via tex forum eller liknande brukar de sluta skriva efter två tre brev, vet inte om jag gör något fel eller säger fel saker, eller om jag bara är ointressant att ha kontakt med.

Sen har jag noterat att de vänner jag har och har haft och som inte känner varandra lär känna mina övriga kompisar, men de vill själva aldrig träffa mig tillsammans med deras övriga bekantskapskrets, som jag inte känner, vet inte om de skäms över mig eller vad det är.

Puzzle skrev:Nja, dom är mer intressanta som apor eller kaniner. Man kan sitta i sitt lugna hörn och observera hur dom beter sig...

Precis! NT-människor är en intressant art! Jag borde blivit antropolog så kanske jag förstått mig på dem.

För egen del märker jag att jag fastnar på ett plan, i relationen, kommer inte vidare.
Tex på jobbet när det börjat nya. Till en början upplever jag att jag är likadan som de andra, pratar lika mycket och nära med de nya kollegorna. Sedan, utan att jag märkt när var och hur, så är de andra helt plötsligt mycket förtroligare, planerar saker utanför jobbtid, har interna skämt som jag inte fattar osv.

En del sorg i det konstaterandet, för jag förstår ju att jag missar något. Men jag uppehåller mig inte i sorgen, ingen idé att lägga energi på det. Det är mer ett konstaterande att det är så det känns när jag upptäcker att de andra gått vidare i relationen. Då sitter jag där och iakttar och försöker förstå vad jag missade

Har 3 nära och en handfull ytligt bekanta. Min bästa vän umgås jag med nästan varje dag och de 2 andra några gånger per år.