Oj! Det här blev jättekonstig! Ha ha Jag svarar först plåtmonster och sen tahlia, ville citera båda men det blev inte som jag tänkt mig….

plåtmonster skrev:
Sedan kan man också känna väldigt mycket saker som det kanske inte finns grund för utan det är något som sitter hos en själv. Man kan ändå behöva få de behoven uppfyllda men det blir lättare att få det att fungera om man är medveten om detta. Många vanliga personer (NT) behöver oftast kontinuerlig bekräftelse med många inom asperger är sig själva nog och behöver inte yttre bekräftelse. Interaktionerna har oftast ett syfte och i annat fall blir det en förvirring angående syftet. Tänk dig om någon krävde att du stod naken på ett ben på balkongen minst två gånger per dag annars skulle den inte känna sig älskad. Visst kan man göra det men hur skulle det kännas egentligen? Det är lite åt detta hållet som en del förhållanden blir.
______________________________________________________________________________________________________
NogBitter: (obs nu generaliserar jag för jag vet att även inom AS finns det skillnader i hur personer är!) Ja det är ett av de typiska problemen, där det krockar, att AS är nog i sig själv och NT behöver bekräftelse och uppmärksamhet för att må bra. Men det är en sanning med modifikation egentligen tänker jag. För den med AS behöver också bekräftelse och uppmärksamhet (inte via kramar och ömhetsbetygelser och det skapar ofta problem NT-AS förhållanden) utan genom att NTpartnern lyssnar och ger respons på ASpartnerns (special)intressen…

Han kan inte förmå att ge uppmärksamhet och intresse TILLBAKS pga sin funktionsnedsättning. Min man har AS därför är han egocentrisk och pratar gärna och i princip bara med mig när han får prata om sånt som intresserar honom men så fort jag vill prata om ngt som intresserar mig/har med mig att göra tappar han fokus och intresse direkt, han förmår helt enkelt inte engagera sig i ngt som inte intresserar honom och som har som enbart syfte att vara "vård för min själ". Resultat: jag ger och ger så han mår bra, men jag får inte tillbaka något av vad jag ger och behöver och det exploaterar mig….Kontakten, gemenskapen blir endast på min mans villkor vilket blir väldigt jämlikt.

tahlia skrev:Att vara den personen i en relation vars behov är färre, mindre eller på annat sätt väldigt enkla att uppfylla är inte heller en dans på rosor. Att dessutom ha svårt att greppa ett större eller annorlunda behov än det man själv har gör det inte ett skvatt lättare. Du upptäcker att du plötsligt befinner dig i en situation där det enda sättet att göra den andre nöjd är att offra din ärlighet och en bit av dig själv för att ikläda dig en roll vilken den andra parten i princip har som krav för att älska dig tillbaka. Det blir destruktivt. Kanske är det, som någon sa, bättre att finna någon med liknande behov. Kanske är det i vissa fall omöjligt att finna en medelväg som fungerar för båda.

Av någon anledning tycks många ignorera vem personen är och istället fokusera på vem de vill att personen ska vara.
Välj istället en person som är som du vill att de ska vara, inte en person du önskar var någon annan.

Eller allra helst - acceptera människor för den de är, inte den du vill att de ska vara. Då kommer du inte att lägga ned en massa ilska och bitterhet på en ren fantasi utan istället kunna uppskatta realiteten.

______________________________________________________________________________________________________
NogBitter: Självklart är det även destruktivt att vara personen som är "fel" i relationen, den vars behov är avvikande från det som definieras som det "normala". Det blir destruktivt för båda om inte båda är villiga att jobba och mötas halvvägs. Och för många är det en omöjlig ekvation.

Allmänt är det intressant att fundera på vilka människor som passar ihop och varför… Jag vet relationer där båda har AS och de har fungerat fruktansvärt dåligt, troligtvis pga av att båda haft samma svårigheter och ingen av de kunnat väga upp och kompensera och ha förståelse för den andres "tillkortakommanden". Att vara lika kan vara lika dåligt för relationen också, beroende på olika faktorer som spelar in…

Det viktigaste är nog att båda ska vara villiga att kompromissa, dvs att båda ska ge avkall på sådant som är viktigt för de, för att det ska funka. Inte bara NTpartnern…Men då ska ju såklart det de får i gengäld vara viktigare och därför värt att kompromissa bort vissa egna behov…

Dvs AS kan tänka: jag har större behov av att vara ensam men att få ha kvar min partner är viktigare
Och NT kan tänka: jag har större behov att få uppmärksamhet och bekräftelse men att få ha kvar min partner är viktigare
Sen vad som gör att människor vill ha kvar sin partner/varför ens partner är viktig för en är ju väldigt olika…

Grejen är den, jag var ihop med flera NTpers innan jag gifte mig med min AS-man. De var skitjobbiga! Ljög, bedrog, var svartsjuka, påträngande, beroende av mig på olika sätt, skapade problem som inte existerade , skapade massa "drama" i onödan, tjafsade, spelade "psykologiska spel" (dvs gick och surade och förväntade sig att jag skulle gissa varför de var sura och åtgärda det eller bara för att straffa mig) mm

Så träffade jag min AS-man på mitt dåvarande jobb. Han var lugn, ärlig, respekterade min integritet helt, var självständig, lojal, pålitlig och dessutom litade han på mig, var inte svartsjuk, "tjafsade" inte mm. Alla dessa sidor uppskattade jag så mycket! Men det fanns tyvärr en annan sida av myntet också, som skapade problem efter ett tag….

NogBitter skrev:För den med AS behöver också bekräftelse och uppmärksamhet

Det är ett fundamentalt fel att utgå från det i samband med asperger eller autism. Det finns synnerligen variationer men man kan inte utgå ifrån att så är fallet eller att det är så bara man gör på rätt sätt. Behovet saknas helt hos en del. Eller finns bara inom specifika områden.

NogBitter skrev:men så fort jag vill prata om ngt som intresserar mig/har med mig att göra tappar han fokus och intresse direkt

Det är nog emot hans natur. Men kärnan är väl om han är intresserad av dig. För är det så får man också göra sådant som att engagera sig utanför sin primära intressezon.

NogBitter skrev:Resultat: jag ger och ger så han mår bra, men jag får inte tillbaka något av vad jag ger och behöver

Är det riktigt illa så kanske du tillfälligt får skaffa något slags substitut som t.ex någon vännina.

NogBitter skrev:Grejen är den, jag var ihop med flera NTpers innan jag gifte mig med min AS-man. De var skitjobbiga!

Det finns ju variation även inom NT och AS så du kanske inte hittat helt rätt ännu? men har iaf fått en ögonöppnare om att det kan fungera annorlunda och att hur en relation måste fungera inte är en naturlag.

Jag har atypisk autism och alexitymi och ska gå emot vad alla andra har sagt. Jag tycker inte din kille verkar vara vettig, han är vad du har beskrivit det självisk och totalt ointresserad av dina behov. Det är han inte för att han har sina diagnoser, det finns idioter bland de som har Asperger precis som att det finns idioter bland de som är neurotypiska. Jag tycker att han har visat väldigt tydligt att han inte är intresserad av att ändra sig, frågan är om du kan leva med det eller inte. Vad jag inte kan förstå är hur du kan ha fått barn med honom, då kan det ju inte vara så hemskt för dig tänker jag, för han har väl varit såhär hela tiden?!