Tardis89 skrev:Känner igen det där....Hade två kompisar på gymnasiet som sakta men säkert drog sig långt ifrån mig och jag kände mig bara som en börda som följde efter dom för att jag inte hade någon annan att vara med...

Och jag förstår fortfarande inte varför D: vad jag gjorde för fel....Är väl för att jag är konstig och annorlunda kanske....


Jag har haft fler vänner också som gjort samma sak..... Och personer jag dejtat har typ sprungit åt andra hållet och bara försvunnit!

undrar mer och mer vad som är fel på mig D:

plåtmonster skrev:NT båda två?

Hettan skrev:Jag har en vän som bröt kontakten med mig efter en 10 års lång vänskap. Jag har varit nere i ett beroende och missbruk och tagit mig ur det. Jag besegrade till och med det. Jag ser mig inte som en missbrukare eller beroende längre, eller rättare sagt, jag vet att jag inte är det.

Grejen är att han bröt med mig för vad jag tror beror på att jag var en osäkerhet för honom, en risk helt enkelt inte värd att lägga energi på. Jag har sagt att jag vill vara vän med honom men jag kommer inte komma krypande och be om förlåtelse för jag har inget behov av hans förlåtelse för att bekräfta mitt egenvärde.

Jag tycker i min åsikt att det är synd att han lever som han gör. Han leder ett liv där han bryter med människor så fort dom ger honom motgångar. Han är alltså nere i en väldigt sorglig värld där han inte kan se hur sorglig den är.. Så är det nog för många. De befinner sig så djupt nere i mörkret att de inte kan se ljuset, och börjar till slut tro att mörkret är så livet är.

Jag menar, vem offrar en 10 års vänskapsrelation? Någon som inte ser klart skulle jag säga. Någon som är väldigt vilse. Jag offrar då inte mina relationer, speciellt inte om de har varit bra en gång i tiden, då är det verkligen det sista jag gör. Fast det kanske är det han gjorde med. Det har ju tagit lång tid för honom att göra valet att lämna vänskapen till det förflutna. Jag får respektera hans val.

Latmask skrev:Har ni några erfarenheter av att era vänner långsamt börjar överge er?

För mig har det pågått en längre tid med en vän. Låt oss kalla honom för Anders. Det har egentligen alltid varit en ganska "ytlig" relation. Vi snackar mest bara skit och undviker oftast mer tunga samtalsämnen.
Senaste åren har jag dock långsamt märkt hur Anders verkar distansera sig alltmer från mig.
Det märks främst pga att han oftast undviker att informera mig om träffar/fester när en annan snubbe närvarar (som jag haft en problematisk relation med sen lång tid tillbaka). Vi kan kalla honom för Erik. Erik ifråga har alltid sett ner på mig som person, och sett mig som en "Loser" för att jag inte klarar mig bra karriärmässigt och socialt. Själv har jag svårt för honom ifråga, då han har massa jobbiga machofasoner och ett konstant självbekräftelsebehov (som ofta uttrycker sig genom att han trycker ner andra).

Hursomhelst har jag märkt att Anders oftast undviker att bjuda in mig så fort Erik är närvarande. Första gången var ett nyårsfirandet 2014, då jag och Anders bestämt oss för att gå på någon fest några dagar innan. Sen några timmar innan klockslaget så visade det sig att han inte kunde komma för att han redan var på en hemmafest med Erik och hans vänner. Jag blev inte heller tillfrågad om jag kunde komma, utan han föreslog istället andra personer som jag kunde kontakta om utgång (personer som jag typ bara var flyktigt bekant med). Till slut blev jag förbannad, och sade att det var sista gången jag firade nyår med honom.

Samma sak hände senaste två midsommarna. Nu senast hade jag frågat Anders och en av hans vänner om dem kunde kontakta mig ifall något hände i Midsommar. Det sade att det skulle göra det. Sen när det väl var midsommar så blev det jättedåligt väder, så jag utgick från att firandet blivit inställt.
Sen två veckor senare tog jag en kaffe med Anders. Då visade det sig att han firat midsommar tillsammans med Erik, den andra vännen (Som oxå sade att han skulle kontakta mig) och massa andra personer. Han verkade knappt inse att jag kunde ta illa upp av att få höra det.

Hursomhelst lär jag antagligen avbryta kontakten. Jag orkar inte med sånt här socialt rävspel. Det tråkiga med alltsammans är att jag redan är ganska isolerad. Men samtidigt är det bättre att vara ensam än att omringa sig av vänner som inte respekterar en.

nano skrev:Hade en granne vars mamma tydligen ibland ringde upp vänner till sin son för att avbryta att han och jag lekte, vi tyckte bägge att det var lite konstigt men han fann sig åtminstone i det, jag gillade inte beteendet men tyckte väl inte det var någon jättedeal, det var ju jag som hade alla de roliga sakerna, iaf de flesta.

Hans föräldrar var närmast korkade när det gällde att inse enkla fysikaliska skeenden (tydligt i en diskussion om hur helikoptrar fungerade).
Hon var också helt säker på att det gick en ledning fram till lampan, det fanns INTE två metalltrådar i den enligt henne, bara en, sedan åkte ju elen ut genom lampan och förbrukades, därför behövdes inte två ledningar.
Korkhjärna!

Latmask skrev:Jag har inget problem att folk bryter med varandra? Jag har själv brutit med flera människor, antingen som en följd av att vi växt ifrån varandra naturligt eller för att jag inte velat ha något att göra med dem.
Vad som stör mig med den här snubben är bara att han gjort det på ett sjukt falskt sett. Han behåller mig liksom som en "Reservkompis" som han kan vända sig till när de "Coolare" kompisarna inte är tillgängliga. Jag hatar sånt. En person som direkt undviker en, är iaf är ärlig nog att inte "Fejka vänskap" med en.

Jag vet inte. Det är iaf så jag känner.