Jag har precis börjat ett nytt jobb, ett kontorsjobb. Ska göra en utredning för asperger och då måste jag vara borta från jobbet en hel del. Hur ska jag lägga fram det här för chefen? Eller borde jag helst inte säga nått? Har väntat så länge på utredningen så jag vill ju inte missa chansen, men vill inte heller bli stämplad som konstig på jobbet.

Knepig situation. Generellt skulle jag säga "berätta inte på jobbet, om du inte behöver särskild anpassning för att klara av jobbet". Är du ny finns ännu större anledning att hålla tyst, du har väl ännu inte visat att du klarar av jobbet (bra), att du är en medarbetare chefen vill ha kvar.

Samtidigt behöver du förklara din frånvaro. Du kan ju inte skylla på tandläkaren varje gång. Kan du komma någon annan nödlögn?

Några andra trådar om att berätta el inte:

beratta-att-man-har-en-aspergerdiagnos-omrostning-t42089.html
tors-inte-beratta-pa-jobbet-att-jag-har-asperger-t11956.html
beratta-om-sin-diagnos-eller-inte-t3538.html
fel-att-ta-jobb-utan-att-beratta-om-as-t7596.html
arbetsintervju-beratta-for-ny-arbetsgivare-om-as-t35850.html
bor-jag-beratta-om-mina-as-svarigheter-pa-jobbet-t11374.html

Så många frånvaro tillfällen brukar det inte bli på en utredning, dessutom kan de ibland ställa upp utanför normal arbetstid på en del ställen om man förklarar läget, det kommer att gå bra...

Finns det goda anledningar att tro att chefen/arbetsplatsen är särskilt förstående gällande AS?

Om inte, hitta på nåt annat att säga som orsak till frånvaron.

Något konkret råd kan jag inte ge dig eftersom jag inte vet något om din arbetsplats men jag kan bidra med min erfarenhet. Ingen av de gånger jag har berättat om asperger i yrkesrelaterade sammanhang har det tyvärr inte slutat väl. Tyvärr tenderar arbetsgivare till att bli rädda för att det med en aspergare på arbetsplatsen per automatik ska bli problem på arbetsplatsen, ökade kostnader för sjukskrivningar och anpassningskrav etc. Det finns också en risk att kollegor kan börja ta avstånd efter att ha fått kännedom om någons aspergerdiagnos. Man kan alltså pga ren okunskap börja bli betraktad som lite eljest och inte fullt tillräknelig.

Jag skulle råda dig att definitivt gå på utredningen men inte berätta varför du är frånvarande utan istället uppge det mer ospecifika men fullt legitima skälet läkarbesök i ledighetsansökningar. Du vet heller inte resultatet av din utredning och därför tror jag att det är bäst att du inte ännu fattar något beslut om hur pass öppen du ska vara både med att du gör utredningen och eventuell diagnos. En tid efter utredningen när du väl har tänkt igenom den och dess resultat kan du nog fatta ett mer överlagt beslut.

Ta det lugnt, fokusera på ditt nya jobb och låt utredningen göras. Du behöver faktiskt inte bestämma någonting ännu. Du vet ju inte ens om du kommer få en diagnos.

@ensamvals, Säg att du helt enkelt behöver delta i en vårdrelaterad undersökning om det dyker upp frågor. Du har rätt att skydda dit privatliv. Faktist.
(än så länge finns den rättigheten i landet iaf..)

KrigarSjäl skrev:Finns det goda anledningar att tro att chefen/arbetsplatsen är särskilt förstående gällande AS?

Om inte, hitta på nåt annat att säga som orsak till frånvaron.

Håller med om det, prata med chefen och se om personen är öppen om autism. Dra en historia om att "du känner nån som har autism" och se hur personen reagerar. Min chef var ganska empatisk och en öppensinnad person så jag var helt öppen mot honom och andra kollegor.

Grisom skrev:Håller med om det, prata med chefen och se om personen är öppen om autism. Dra en historia om att "du känner nån som har autism" och se hur personen reagerar. Min chef var ganska empatisk och en öppensinnad person så jag var helt öppen mot honom och andra kollegor.

Var försiktig, NT:folket är så listiga, att lura en naiv aspie att försäga sig hur det ligger till. Fråga istället i förbigående om hen vet vad autism är, så har du lite mer att gå på om det kommer negativa kommentarer alt positiva...

Att övh nämna autism kan sätta igång neurotypens sociala förmåg för att få reda på alltihop. Se upp.

Nämner du A så kan de lura dig att säga B också. Alltså skall man inte beröra det hela övh om det inte behövs och i förväg bestämma sig för vad man kan berätta och inte.

Ok, då får jag försöka att bara säga något i stil med att jag måste vara borta ett antal tillfällen för att göra en medicinsk utredning. Det är svårt att vara tyst om sånt här tycker jag. För mig är det viktigt att känna mig accepterad på jobbet och att då inte våga berätta en sån här grej ens för chefen gör att jag aldrig kan veta om jag är fullt ut accepterad eller inte. Och jag är så dålig på att ljuga. Det närmaste jag kan komma är att berätta att jag inte vill berätta men då undrar väl folk vad det är för slags dödligt/jobbhandikappande fel på en.

Förutom utredningen kommer även problemet med hur jag ska kunna klämma in ordinarie psykologbesök. Det enda jag kan hoppas på är att chefen inte ställer några frågor om jag säger att jag måste komma in sent någon gång i veckan, men att jag tar igen tiden.

Alla frågor om vad saken gäller får svaret att det är en medicinsk utredning. Det är detta som privatlivets integritet är till för bland annat. Just att slippa folk som vill riva runt i ens privatliv för att de tror att de vet bättre.

ensamvals skrev:medicinsk utredning. Det är svårt att vara tyst om sånt här tycker jag. För mig är det viktigt att känna mig accepterad på jobbet och att då inte våga berätta en sån här grej ens för chefen gör att jag aldrig kan veta om jag är fullt ut accepterad eller inte. Och jag är så dålig på att ljuga. Det närmaste jag kan komma är att berätta att jag inte vill berätta men då undrar väl folk vad det är för slags dödligt/jobbhandikappande fel på en.

När nån blir frågvis kan man säga "jag vill inte prata om det".
Ingen har rätt att veta, men chefen måste få veta att du ska vara borta.

Av egen erfarenhet berätta aldrig,jag gjorde det och blev av med jobbet

Desolation skrev:Av egen erfarenhet berätta aldrig,jag gjorde det och blev av med jobbet

Jag också. Jag skulle inte heller berätta numera.

Man berättade ju i hopp om förståelse,tråkigt när det blir precis tvärtom.

Det är i regel en dålig idé att lita till hoppet.

antonius skrev:Var försiktig, NT:folket är så listiga, att lura en naiv aspie att försäga sig hur det ligger till. Fråga istället i förbigående om hen vet vad autism är, så har du lite mer att gå på om det kommer negativa kommentarer alt positiva...

Jag springer i cirklar runt dessa "listiga" NT personer. För övrigt så har en kollega ett barn med Asperger, en tidigare konsult hade också en och 2 äldre medarbetare uppvisade tydliga autistiska drag. En annan enhets chef har en bror som har Asperger. Jag är alltså inte helt oförstådd...

Grisom skrev:

antonius skrev:Var försiktig, NT:folket är så listiga, att lura en naiv aspie att försäga sig hur det ligger till. Fråga istället i förbigående om hen vet vad autism är, så har du lite mer att gå på om det kommer negativa kommentarer alt positiva...

Jag springer i cirklar runt dessa "listiga" NT personer. För övrigt så har en kollega ett barn med Asperger, en tidigare konsult hade också en och 2 äldre medarbetare uppvisade tydliga autistiska drag. En annan enhets chef har en bror som har Asperger. Jag är alltså inte helt oförstådd...

Efter att jag har mobbats ur ett jobb för att jag berättade skulle jag ALDRIG berätta. Och då berättade jag "bara" om ADHDn. Numera jobbar jag på ett ställe där chefen helt uppenbarligen också har ADHD och flera kollegor har barn med NPF. MEN... så länge inte chefen SÄGER att han har ADHD så säger jag inte det heller. Och han har nån gång kommenterat att nån handläggare på SOC kanske har Asperger för att hon är så oflexibel - därför kommer jag ALDRIG att berätta om Asperger, annars kommer han (och andra kanske) tycka att jag också är oflexibel.

Det kanske låter extremt nu. Men jag har ju varit med om det att förra chefen började behandla mig som ett barn så fort hon visste om det. Och tyckte plötsligt att jag inte hade nån struktur.... osv, osv....Det tyckte hon inte innan. Mina nuvarande kollegor har någon gång frågat lite försiktigt om jag själv funderar om jag har nåt, med tanke på att två av mina barn har diagnos. Då ger jag bara intetsägande svar.

Vad brukar du ge för svar?

TITTA en rosa elefant utanför fönstret! *springer iväg*

Toblerone skrev:Efter att jag har mobbats ur ett jobb för att jag berättade skulle jag ALDRIG berätta. Och då berättade jag "bara" om ADHDn. Numera jobbar jag på ett ställe där chefen helt uppenbarligen också har ADHD och flera kollegor har barn med NPF. MEN... så länge inte chefen SÄGER att han har ADHD så säger jag inte det heller. Och han har nån gång kommenterat att nån handläggare på SOC kanske har Asperger för att hon är så oflexibel - därför kommer jag ALDRIG att berätta om Asperger, annars kommer han (och andra kanske) tycka att jag också är oflexibel.

Det kanske låter extremt nu. Men jag har ju varit med om det att förra chefen började behandla mig som ett barn så fort hon visste om det. Och tyckte plötsligt att jag inte hade nån struktur.... osv, osv....Det tyckte hon inte innan. Mina nuvarande kollegor har någon gång frågat lite försiktigt om jag själv funderar om jag har nåt, med tanke på att två av mina barn har diagnos. Då ger jag bara intetsägande svar.

Jag har haft mina problem med folk, men det är de som tror att autism är nån form av IQ-handikapp. Har några idioter just nu på jobbet som tror att de är universums mittpunkt, beror mest på att min nuvarande arbetsgivare är en psykopatmagnet och våran personalavdelning har haft massvis med problem med personer som uppvisar såna här egenskaper, lokalt har vi haft en dedikerad person som arbetat med att få bort dem.

När dessa människor försvinner så blir det lugnt på jobbet, men skadan är skedd och folk har flytt så att kompetensen måste rekryteras igen, vilket kan ta upp till ett år (ibland flera år) innan skadorna börjar bli reparerade igen. Det ligger i arbetsgivarens intresse att se till att inget sånt förekommer.

Det går att göra anmälningar om mobbing förekommer på jobbet till fack och skyddsombud, ju flera som gör det, ju bättre och fortare går det. Händer det inget - byt jobb och rekommendera dina vänner att inte ta jobb där.

Är det en verksamhet som utvecklar IT system?

Grisom skrev:

Toblerone skrev:Efter att jag har mobbats ur ett jobb för att jag berättade skulle jag ALDRIG berätta. Och då berättade jag "bara" om ADHDn. Numera jobbar jag på ett ställe där chefen helt uppenbarligen också har ADHD och flera kollegor har barn med NPF. MEN... så länge inte chefen SÄGER att han har ADHD så säger jag inte det heller. Och han har nån gång kommenterat att nån handläggare på SOC kanske har Asperger för att hon är så oflexibel - därför kommer jag ALDRIG att berätta om Asperger, annars kommer han (och andra kanske) tycka att jag också är oflexibel.

Det kanske låter extremt nu. Men jag har ju varit med om det att förra chefen började behandla mig som ett barn så fort hon visste om det. Och tyckte plötsligt att jag inte hade nån struktur.... osv, osv....Det tyckte hon inte innan. Mina nuvarande kollegor har någon gång frågat lite försiktigt om jag själv funderar om jag har nåt, med tanke på att två av mina barn har diagnos. Då ger jag bara intetsägande svar.

Jag har haft mina problem med folk, men det är de som tror att autism är nån form av IQ-handikapp. Har några idioter just nu på jobbet som tror att de är universums mittpunkt, beror mest på att min nuvarande arbetsgivare är en psykopatmagnet och våran personalavdelning har haft massvis med problem med personer som uppvisar såna här egenskaper, lokalt har vi haft en dedikerad person som arbetat med att få bort dem.

När dessa människor försvinner så blir det lugnt på jobbet, men skadan är skedd och folk har flytt så att kompetensen måste rekryteras igen, vilket kan ta upp till ett år (ibland flera år) innan skadorna börjar bli reparerade igen. Det ligger i arbetsgivarens intresse att se till att inget sånt förekommer.

Det går att göra anmälningar om mobbing förekommer på jobbet till fack och skyddsombud, ju flera som gör det, ju bättre och fortare går det. Händer det inget - byt jobb och rekommendera dina vänner att inte ta jobb där.

Jag anmälde till diskrimineringsombudsmannen. Tyvärr så hade chefen sett till att sköta allt precis inom reglerna, dvs. jag kunde inte bevisa att hon gjort något fel. Hon hade ju också varit noga med att inte säga något dumt inför vittnen. Hon försökte också knäcka mig med att påstå att jag sagt saker som jag inte har sagt och liknande. Jag har fotografiskt minne när det gäller vissa saker, så jag visste exakt vad jag har sagt.

plåtmonster skrev:Vad brukar du ge för svar?

TITTA en rosa elefant utanför fönstret! *springer iväg*

Jag misstänkte att någon kommer att undra. Nä, jag ger svar som "vi har väl alla lite ADHD-drag, mer eller mindre".

"Kompetenta människor söker inte efter makt, för de behöver den inte. Mindre kompetenta människor älskar makt. /Curt Nicolin"

Tänkvärt!

Åter till trådens ämne: Det mest effektiva verktyget är att kunna byta jobb.