anja921 skrev:Fast vad exakt är det ni menar atr samhället går miste om? Det finns yrken där man tex inte behöver vara jättesocial eller där man får vara fokuserad inom sitt specialområde tex : kemist,forskare, spelutveclare,programmerare, lokförare etc...så det som samhället inte accepterar är ju om man inte kan arbeta regelbundet inom vissa intervall för det blir en belastning för företagen. Hur exakt vill ni att arbetsmarknaden ska anpassa sig? Förklara gärna

Vägen in till dessa yrken kantas ju av grundskolestudier och gymnasiala studier som jag anser inte alls har varit anpassade till mina preferenser när det kommer till inlärning, du hamnar ju inte på yrket direkt.
Hela samhället är baserat på en massa föreställningar om hur en person ska vara för att vara bäst lämpad, det är inte bara yrkeslivet eller studierna.. det är inte allt en människa är, vad den arbetar med eller studerar, bara det tycker jag är en kass syn på människor.

Vad kan göras åt detta?
Jo vi skulle kunna jobba mot att kapitalisterna har mindre inflytande på hur den breda massan ska leva sina liv, detta kan vi göra genom att bojkotta kapitalistiska företag i den mån det går, konsumera medvetet, sprida ordet. De är toppen av pyramiden så är det bara och att inrätta sig i ett system som bara söker ökad produktion hela tiden utan att ens ifrågasätta det utan endast se till vilken avkastning det får ekonomiskt är riktigt risigt. Det är ingen otrolig börda på någon om många gör det gemensamt, jag lever mitt liv efter detta i den mån jag finner det rimligt i dagsläget, jag känner att jag faktiskt mår mycket bättre av att vara sann mot mig själv och agera som jag vill att världen ska vara.

Opal93 skrev:Det är bl.a. själva diagnostiseringen i sig som ger uttryck för att samhället ser avvikelser som sämre eller bristfälliga. I diagnosen används t.ex. ordet "brist" på flera olika ställen.

Du får sätta det i kontext - brister gentemot normen/majoriteten.
Om vi vänder på det hela då. Tänk dig ett samhälle där autister är i majoritet. Kan du se ett välfungerande sådant samhälle framför dig? Eller ett som fungerar öht? När man börjar fnula på det i detalj är svaret nej. Varför ska då autism inte ses som en brist?

Så tar vi kommunikationen igen då. Om det ska vara båda parters ansvar så ska man då först lära alla människor hur vissa människor med en viss avvikelse kommunicerar. Sedan måste då människan med avvikelsen konsekvent förklara för alla den möter att den avviker och hur så att normpersonen kan fiska upp sina kunskaper i ämnet så att kommunikationen flyter. Naturligtvis kommer många i majoriteten aldrig att behöva använda dessa kunskaper eftersom den bara krävs med 1% av befolkningen.

Hur bökigt det än må ha varit för mig att lära mig majoritetiska så känns ändå den vägen mer logisk, enkel och smidig än att alla ska lära sig något få har nytta av och jag ska redogöra för att vara avvikande i samtliga kontakter.
Du skulle väl exempelvis inte flytta till Italien och kräva att alla där ska lära sig prata svenska för att 1% av befolkningen då var svenskar i grunden?

anja921 skrev:Det finns yrken där man tex inte behöver vara jättesocial eller där man får vara fokuserad inom sitt specialområde tex : kemist,forskare, spelutveclare,programmerare, lokförare etc...så det som samhället inte accepterar är ju om man inte kan arbeta regelbundet inom vissa intervall för det blir en belastning för företagen. Hur exakt vill ni att arbetsmarknaden ska anpassa sig?

Skippa det informella kravet på fikadeltagande. Se till reell kompetens istället för fina papper. Mät resultat efter just resultat och inte avverkad tid. Se till arbetstid per vecka istället för per dag.

Vaniljflickan skrev:Jo vi skulle kunna jobba mot att kapitalisterna har mindre inflytande på hur den breda massan ska leva sina liv, detta kan vi göra genom att bojkotta kapitalistiska företag i den mån det går,

Det blir lite svårt i ett kaptalistiskt system väl? Och det grundar sig i alla parters oberoende och möjigheten att byta mellan varann. Det lär ha börjat med bönder som bytte äpplen mot potatis osv.

tahlia skrev:Du skulle väl exempelvis inte flytta till Italien och kräva att alla där ska lära sig prata svenska för att 1% av befolkningen då var svenskar i grunden?

Man kan kräva att slippa sura miner resten av månaden om man råkar glömma något ord eller uttala på fel sätt?

plåtmonster skrev:Det blir lite svårt i ett kaptalistiskt system väl? Och det grundar sig i alla parters oberoende och möjigheten att byta mellan varann. Det lär ha börjat med bönder som bytte äpplen mot potatis osv.

Ideologin kapitalism som bygger på överskott av produktion.

..sen bara för att det har varit så sen det byttes "äpplen mot potatis" så betyder inte det att det inte är dags ifrågasätta vad vi håller på med och varför och hur vi på bästa sätt kan upprätthålla ett välfungerande samhälle eller kanske flera välfungerande samhällen?

Det är väl lika svårt som alla andra samhällsförändringar.. men de sker ändå.

I det samhälle vi lever i fungerar det ju långt i från idealiskt. Det bottnar i ett slags klättrande och det finns en slags strukturell arbetslöshet, och där måste det till en distinktion. En diagnos eller annat för de långtidsarbetslösa. Men en diagnos är ju inte - som någon påpekade - någon enkel "objektiv" beskrivning och därför friskrivs ju inte individen utan den kan ju fortfarande bli ifrågasatt, anstränger du dig etc. Det är inte mkt jag kan göra åt det. I ett mer idealiskt samhälle skulle människorna naturligtvis fungera annorlunda. Ömsesidig empati uppstå, människorna göra vad de kan och få vad de behöver.

Med tanke på hur många med asperger fungerar så kanske det är mest effektivt i en del fall iaf att gå sin egen väg och agera på marknaden som individ istället för företag. Dvs bli företaget själv. Då har man ingen chef eller kollegor på samma sätt. För många är ju faktiskt driftiga och oerhört kunniga och intelligenta. Men allt socialt och intriger sänker förmågan. Detsamma för det strikta schemaläggandet.

På det sättet kan man undgå de situationer som nödgar en diagnos i mycket större utsträckning.

plåtmonster skrev:Med tanke på hur många med asperger fungerar så kanske det är mest effektivt i en del fall iaf att gå sin egen väg och agera på marknaden som individ istället för företag. Dvs bli företaget själv. Då har man ingen chef eller kollegor på samma sätt. För många är ju faktiskt driftiga och oerhört kunniga och intelligenta. Men allt socialt och intriger sänker förmågan. Detsamma för det strikta schemaläggandet.

På det sättet kan man undgå de situationer som nödgar en diagnos i mycket större utsträckning.

skulle nog kunna va bra för många.

allt för länge har det fokuserats så mycket på hur vi ska ändra oss på alla möjliga vis för att "passa in", vilket kanske inte alltid funkar så bra eller är så hälsosamt.
dags att vi börjar skapa rum som är anpassade för oss själva, det skulle nog i många fall ge bättre utgångsläge för potentiell potential.

Tycker det känns som att de har nystat ihop en massa personligheter med funktionsnedsättningar och stämplat "Asperger" på dem. Alla med Asperger är ju inte likadana och jag tycker att det ger förhastade slutsatser bland vuxna. Min farfar var t.ex väldigt skeptisk mot att jag hade Asperger innan jag fick diagnosen eftersom att "jag har sett barn med Asperger och de kan knappt prata [...]".

Då behövde jag förklara att man kan ha grov autism / svår autism, lätt autism och "medelsvår" autism.
Så är det för många. De som har grov autism är oftast de som märks mest bland vuxna och det är väldigt enkelt att lägga märke till att de har något fel på sig. Medans för mig skulle de mest tänka "ja, han är en blyg fegis som bara sitter bland sig själv".

Jag tycker också att vi som har fått diagnoser tenderar att skylla väldigt mycket på diagnosen.
Visst, vi har ett funktionshinder men det gör det inte rätt till att bara ge upp och hitta på ursäkter.
Istället tycker jag att man försöker att se lösningar och hela tiden sträva efter att få det att fungera istället för att bara ge upp. En svag människa hittar ett fel och ger sedan upp eftersom att de har ett fel. En stark människa hittar ett fel men försöker ändå att anpassa sig utefter felet, göra sitt bästa och försöker alltid att vinna.

Sedan kan man också bli inbillad att "man har fel på sig och det är omvärlden som ska anpassa sig till mig" och "jag har asperger, alltså är det omöjligt för mig att fungera socialt" av kuratorer osv. Diagnosen kan leda till att man inbillar sig att det är helt omöjligt och när man gör det så blir det omöjligt.

Sedan finns onekligen saker som är omöjliga för många och kommer så att förbli fram till dagen när de rent magiskt kan tänka dig till en normalt fungerande hjärna.
Om du exempelvis säger till en person med ADHD att bara anstränga sig lite mer så de kan fokusera som vanligt folk, är det detsamma som att säga åt en blind att om han bara fokusera ordentligt på ögonen så kan han se.

Det som ger människor inställningen att vi i NPF-världen bara behöver skärpa till oss är samma grej som får människor att säga åt en kliniskt deprimerad person att "rycka upp sig" men samtidigt aldrig komma på tanken att säga åt en rullstolsburen att skärpa till sig och gå som alla andra.
Det är osynligt. För alldeles för många människor är osynligt detsamma som inbillat.

jonte00 skrev:Min farfar var t.ex väldigt skeptisk mot att jag hade Asperger innan jag fick diagnosen eftersom att "jag har sett barn med Asperger och de kan knappt prata [...]".

Ta ett snack om anekdotisk bevisföring med honom ..

jonte00 skrev:Jag tycker också att vi som har fått diagnoser tenderar att skylla väldigt mycket på diagnosen.
Visst, vi har ett funktionshinder men det gör det inte rätt till att bara ge upp och hitta på ursäkter.
Istället tycker jag att man försöker att se lösningar och hela tiden sträva efter att få det att fungera istället för att bara ge upp. En svag människa hittar ett fel och ger sedan upp eftersom att de har ett fel. En stark människa hittar ett fel men försöker ändå att anpassa sig utefter felet, göra sitt bästa och försöker alltid att vinna.

Det är klokt. Men man behöver också anpassa belastningen efter sin förmåga.

jonte00 skrev:"jag har asperger, alltså är det omöjligt för mig att fungera socialt" av kuratorer osv. Diagnosen kan leda till att man inbillar sig att det är helt omöjligt och när man gör det så blir det omöjligt.

Alltså bör man ha en skepsis mot "sjukdom"-inställningen hos vård- och rehabpersonal. Det är egentligen rätt bakvänt. För det borde vara just denna personalgrupp som skulle kunna se dessa olika lösningarna.

tahlia skrev:Sedan finns onekligen saker som är omöjliga för många och kommer så att förbli fram till dagen när de rent magiskt kan tänka dig till en normalt fungerande hjärna.
Om du exempelvis säger till en person med ADHD att bara anstränga sig lite mer så de kan fokusera som vanligt folk, är det detsamma som att säga åt en blind att om han bara fokusera ordentligt på ögonen så kan han se.

Det som ger människor inställningen att vi i NPF-världen bara behöver skärpa till oss är samma grej som får människor att säga åt en kliniskt deprimerad person att "rycka upp sig" men samtidigt aldrig komma på tanken att säga åt en rullstolsburen att skärpa till sig och gå som alla andra.
Det är osynligt. För alldeles för många människor är osynligt detsamma som inbillat.

Nej, jag menade inte så. Jag menade inte att man ska säga åt denne att "fokusera nu istället för att larva dig".
Jag menade mer "hmm, du har svårt med koncentrationen. Ska vi testa ljudisolerande hörlurar, du kan också få en kram-boll som brukar vara effektiv för att upprätthålla koncentrationen, du kanske inte ska sitta i klassrummet utan du kanske vill sitta ensam och du kan jobba 15 minuter och sedan ta paus och röra på dig, sedan jobba igen"

tahlia skrev:Det är osynligt. För alldeles för många människor är osynligt detsamma som inbillat.

Tja det är många som har svårt för sådant de inte kan se och ta på.

jonte00 skrev:Nej, jag menade inte så. Jag menade inte att man ska säga åt denne att "fokusera nu istället för att larva dig".
Jag menade mer "hmm, du har svårt med koncentrationen. Ska vi testa ljudisolerande hörlurar, du kan också få en kram-boll som brukar vara effektiv för att upprätthålla koncentrationen, du kanske inte ska sitta i klassrummet utan du kanske vill sitta ensam och du kan jobba 15 minuter och sedan ta paus och röra på dig, sedan jobba igen"

Varvid du fortfarande måste "skylla" på diagnosen.
- "Om jag inte får sitta i ett tystare klassrum så kan jag inte fokusera på det jag gör"
- "Varför?"
- "För att jag har ADHD."

Ser my point?

tahlia skrev:- "Om jag inte får sitta i ett tystare klassrum så kan jag inte fokusera på det jag gör"
- "Varför?"
- "För att jag har ADHD."

Eller:

- "Om jag inte får sitta i ett tystare klassrum så kan jag inte fokusera på det jag gör"
- "Varför?"
- "För att det helt enkelt stör mig."

Man kan faktiskt lyssna och lita på varann. När det inte fungerar så har man slagit in på förfallets väg.

Har du besökt verkligheten på sistone?

Jodå. Jag har förstått att numera är det intygokrati som gäller. För man kan inte ta till sig enkel kommunikation. Således, du har rätt men det skulle inte behöva vara så och det har inte alltid varit på detta sätt.

tahlia skrev:

Opal93 skrev:Det är bl.a. själva diagnostiseringen i sig som ger uttryck för att samhället ser avvikelser som sämre eller bristfälliga. I diagnosen används t.ex. ordet "brist" på flera olika ställen.

Du får sätta det i kontext - brister gentemot normen/majoriteten.
Om vi vänder på det hela då. Tänk dig ett samhälle där autister är i majoritet. Kan du se ett välfungerande sådant samhälle framför dig? Eller ett som fungerar öht? När man börjar fnula på det i detalj är svaret nej. Varför ska då autism inte ses som en brist?

Så tar vi kommunikationen igen då. Om det ska vara båda parters ansvar så ska man då först lära alla människor hur vissa människor med en viss avvikelse kommunicerar. Sedan måste då människan med avvikelsen konsekvent förklara för alla den möter att den avviker och hur så att normpersonen kan fiska upp sina kunskaper i ämnet så att kommunikationen flyter. Naturligtvis kommer många i majoriteten aldrig att behöva använda dessa kunskaper eftersom den bara krävs med 1% av befolkningen.

Hur bökigt det än må ha varit för mig att lära mig majoritetiska så känns ändå den vägen mer logisk, enkel och smidig än att alla ska lära sig något få har nytta av och jag ska redogöra för att vara avvikande i samtliga kontakter.
Du skulle väl exempelvis inte flytta till Italien och kräva att alla där ska lära sig prata svenska för att 1% av befolkningen då var svenskar i grunden?

Brist gentemot normen/majoriteten ja. Det är exakt det jag tycker är ett etiskt felaktigt synsätt. En funktion bör inte ses som bristfällig endas för att den avviker från normen.

Jag vet inte om jag håller med dig om att ett samhälle där majoriteten fungerade i likhet med autismspektrumet skulle vara ett dåligt samhälle. Men du får gärna ge exempel på varför du anser det.

Ja, jag tycker att alla som deltar i en konversation ska ha del i ansvaret att försöka förstå sina kommunikationspartners. Oavsett vem/vilka som är majoritet/minoritet.

Bra exempel med språket. Tycker dock att en sådan situation skiljer sig åt på en mycket betydelsefull punkt. Nämligen att ifall en svensk flyttade till italien så skulle den personen kunna lära sig italienska (finns naturligtvis undantag), men en person som fungerar på ett "autismliknande" sätt kan inte göra om sig och bli som majoriteten - hen kan så att säga "inte lära sig italienska", ifall du förstår hur jag menar? Naturligtvis kan en "aspie" låtsas att hen fungerar som majoriteten - men personen kommer inte att göra det på riktigt, utan alltid vara tvungen att förställa sig. Däremot kan en svensk lära sig italienska på riktigt. Det är ju inte som att en går runt och pratar flytande italienska - men egentligen bara låtsas att en kan och på riktigt inte förstår ett ord av vad en själv säger.

förstår inte/tycker inte det är något problem med att ge diagnoser, det kan nog hjälpa en att förstå sig själv och andra kan hjälpa till osv...

Det som jag stör mig på är NT folk som ba: aha du är en sån där med diagnos, inte så att man blir anställd då precis. Men antar att många med diagnoser kan bli last för privata bolag ekonomiskt, sjukskrivningar osv...
så det är väl befogad oro kanske, därför om jag hade arbete eller praktiserade skulle jag inte tala om att jag hade en diagnos förräns de anställt mig

Opal93 skrev:
Det är bl.a. själva diagnostiseringen i sig som ger uttryck för att samhället ser avvikelser som sämre eller bristfälliga. I diagnosen används t.ex. ordet "brist" på flera olika ställen.

behöver bara tala om diagnosen för dem man vill.
jag tror inte avvikelser ses som bristfälliga, diagnoser ses ju som det för att de är brister, men om man avviker och är extra bra på ngt så hyllas en ju

wildwing skrev:behöver bara tala om diagnosen för dem man vill.
jag tror inte avvikelser ses som bristfälliga, diagnoser ses ju som det för att de är brister, men om man avviker och är extra bra på ngt så hyllas en ju

Så du anser att de avvikande/annorlunda beteenden som ligger till grund för diagnos är brister? Har du funderat över varför du har den uppfattningen?

Jag tycker det är intressant (och hemskt) att vissa anser sig ha rätten att bestämma vilka beteenden som är "rätt" och vilka som är "fel" och behöver diagnostiseras.

Jag hoppas att det kommer en dag då människor tillåts vara annorlunda utan att någon ska anse att det är något fel på dem och att de behöver diagnosticeras.

Opal93 skrev:Så du anser att de avvikande/annorlunda beteenden som ligger till grund för diagnos är brister? Har du funderat över varför du har den uppfattningen?

Ja, utifrån det jag upplevt ser jag dem som brister. Sen har jag träffat människor med asperger som känns betydligt mer socialt kompetenta än människor utan diagnosen, så jag dömer ingen, men en diagnos är väl en brist, har jag missar ngt eller.

Annars kan man väl diagnosticera vänsterhänta för att det känns jobbigt för högerhänta att se på dom. Eller modeinsufficens hos de som ignorerar allt snack om kläder osv.

Det är aldrig fel på mig! Det är alla andra som behöver diagnosticeras och grönsakfieras så att vanligt folk ska slippa konfronteras med allt som är avvikande.

Det är ingen som direkt har bestämt vad som är avvikande eller inte, om man nu inte vill hävda att naturen har en egen vilja.

Att ett samhälle utvecklas till fördel för majoriteten är fullständigt naturligt. Att man då blir funktionshindrad när man avviker till viss grad är minst lika naturligt.
Jag begriper som inte hur det kan vara så svårt att se.

Det är naturligt men knappast rätt och det finns ingen stark anledning till att det skall vara så utan det är när instikterna får agera fritt som denna typ av negativt beteende uppstår.