Jag har alltid varit rädd för att vara annorlunda och därmed vara mig själv.
Men alla andra med asperger verkar våga vara annorlunda och inte bry sig om vad andra tycker men jag har hela livet kämpat så mycket för att andra ska se mig som alla andra. det känns som at det är det livet gått ut på. Jag har varit på ett sätt så andra inte kan ana att jag har asperger. och därmed kan inte folk förstå när det uppkommit vissa konflikter för de tror att jag är normal

Hur är det för er? Är det bara jag med asperger som försöker lyda alla sociala normer och inte vågar sticka ut och vara mig själv. Är så rädd för allas dömande.

Jag är också rädd för det. Men det går i perioder. När jag var yngre brydde jag mig inte så mycket, märkte inte andras reaktioner så mycket. Sedan kan jag då och då ändå tycka att jag inte ska anpassa mig för mycket, att jag måste vara mig själv. Det är en svår balansgång.

Sociala normer betyder ingenting för mig. Försöker bara att undvika att trampa folk på tårna, dvs. om de inte förtjänar det.

Svår fråga. Delvis är jag mig själv men delvis anpassar jag mig. Det beror på vad du menar.Men för mig är det iallafall mycket viktigt att urbilda mig och få ett bra jobb samt en familj och vänner. Jag vet inte om det är att jag har snappat upp normerna, men jag ska ha det så iallafall.Jag vill inte leva varken fattigt eller som enstöring, det ligger i människans natur att ha et sammanhang att tillhöra. Vad är det du känner att du inte vågar göra / vara?

idén är att du inte ska kunna vara dig själv.

hur skulle du kunna vara dig själv när du inte ens får säga vad du vill? eller tänka vad du vill?

man kan snabbt inse hur lite tankefrihet vi har om man råkar säga fel saker, konsekvenserna för att säga fel saker är ganska påtagliga, du kan till och med bli satt i fängelse för att du sagt fel saker, men kanske mer troligt att du blir utfryst/isolerad, hånad och förlöjligad eller att du får ett dåligt rykte eller används som syndabock.

så det finns en påtryckning att inte säga vissa saker, och när trycket är starkt nog att inte säga dom, så blir det ett internt tryck att inte ens tänka dom.
för alternativet är att känna saker som inte är accepterade att säga, tänka saker som inte är accepterade att tala om, den påfrestningen är för stark för dom flesta.
så valet blir mellan att säga dom ändå och riskera fördömandet eller avskyn ifrån gruppen.
eller så lär man sig att inte tänka som man gör, man programmerar om sig själv till att inse att dessa tankar är fel, att det är fel att tänka dom, att det är fel att ifrågasätta vissa värderingar eller normer, och gradvis så blir man mer och mer integrerad med gruppen, genom att tänka och agera precis som dom.

när så är fallet så finns det inga problem med att "komma överens", det finns inga problem med att tänka "fritt", för man tänker inte längre något som är förbjudet att säga.
och det är det vi kallar yttrandefrihet.

så vi har sedan länge haft förmågan att styra dina tankar, att sända dig dom rätta tankarna!
tankarna som kommer få dig att stå rakt i ledet, så att det blir säkerställt att du får en smidigt fungerande resa genom ditt liv, som en "social" del i vår "fria" sociala sammankomst.

Man kan anpassa sig när behov finns men på ett större plan kan man välja till och välja bort sammanhang där man trivs bättre eller sämre. Så om det fungerar dysfunktionellt på ett jobb så kanske man inte berättar om sitt intresse för japansk manga på lunchen utan kikar i tysthet efter ett annat jobb där acceptansen för detta är högre.

Där man inte har jobbmässiga eller sociala åtaganden kan man gott vara sig själv helt och därför kan det också vara viktigt att skapa en absolut barriär mellan t.ex jobb och fritid. Skolan får också ses som ett jobb. När man är fri kan man också välja sällskap och sammanhang utan pardon.

triggerhappyD skrev:man kan snabbt inse hur lite tankefrihet vi har om man råkar säga fel saker, konsekvenserna för att säga fel saker är ganska påtagliga, du kan till och med bli satt i fängelse för att du sagt fel saker, men kanske mer troligt att du blir utfryst/isolerad, hånad och förlöjligad eller att du får ett dåligt rykte eller används som syndabock.

Det där är en rätt bra måttstock på hur fritt det egentligen är.

Jag försökte spela "normal" förut men slutade för det blev för jobbigt. Dessutom brukar det inte fungera helt, man kanske tror att man är som alla andra men de ser ändå skillnaden. Så nu är jag i princip mig själv, det är mycket lättare och jag blir ändå bemött på samma vis av folk.

Hur är man sig själv om man inte riktigt vet vem man är?

LilyFlower skrev:Hur är man sig själv om man inte riktigt vet vem man är?

En teori handlar om att våga lyssna på sin magkänsla istället för att tänka för mycket. Att man har många förutbestämda bilder av sig själv, där tänkande då står i vägen. Som en person som har slagits mycket med självkänsla så kan jag säga att detta är lättare sagt än gjort. Men jag tror att det egentligen är målet; sluta tänka så mycket. Jag måste anta att det finns andra saker än låg självkänsla som kan göra att man inte vet vem man är. Men jag tror att detta sätt kan hjälpa alla. Jag tror inte att det riktigt är meningen att man ska försöka tänka sig till rätt väg när det gäller att hitta sig själv, utan istället släppa lös och vid slutet av dagen försöka analysera vad man har gjort eller velat göra under dagen. Det du känner inombords att du längtar efter och vill ha, och det du i optimala förhållanden är redo att göra för att komma dit. Det är den personen du är.

LilyFlower skrev:Hur är man sig själv om man inte riktigt vet vem man är?

Det brukar ge sig med tiden.

anja921 skrev:Svår fråga. Delvis är jag mig själv men delvis anpassar jag mig. Det beror på vad du menar.Men för mig är det iallafall mycket viktigt att urbilda mig och få ett bra jobb samt en familj och vänner. Jag vet inte om det är att jag har snappat upp normerna, men jag ska ha det så iallafall.Jag vill inte leva varken fattigt eller som enstöring, det ligger i människans natur att ha et sammanhang att tillhöra. Vad är det du känner att du inte vågar göra / vara?

Det är svårt att förklara. känns bara som att jag eka livet försökt och försökt passa in och nu vet jag inte längre hur jag ska vara för jag har formats till ett sätt som inte är kag av naturen.
Något som jag inte "vågar" är att typ söka aktivitetsersättning för jag tror att människor tänker att "du som är så normal varför ja du ha sånt". Sånna grejer fast ingen vet hur jag har det.
Jag vill gärna gå o h fika jälv men tänker at ill. tittar och tänker där sitter en ensam person. Är rädd för andras tankar.

kan ju vara att de inte tänker alls på att du är där själv ? Jag skulle inte bry mig om nån fikade ensam. Tycker att alla går göra som de vill. angående aersättningen så ta den,inget vet om det!

Jag har varit väldigt rädd att vara mig själv, och jag vet inte om det kommer tillbaka men jag tror jag funnit vägen ut. Vad jag gjorde var att jag fick distans till min verklighet genom meditation bl.a. men också mer riskablare grejer som hallucinogener. Jag begick nästan självmord efter min senaste tripp, för den verkligheten jag kom tillbaka till var verkligen ingen höjdare. Jag gillade inte personen jag var helt enkelt.

Men jag överlevde och nu förstår jag varför, helt enkelt för att jag fick distansen till mitt liv och kan se vad som är bra för mig och vad som är dåligt. Det som är "mig själv" och det som är det kulturella arv och operativsystem jag fått påfört på mig.

@xxxxx, Du kanske har tagit till dig alltför mycket ideér om vem du är och hur du fungerar från andra men som inte stämmer. Så börja med att ifrågasätta och fundera på varför du tänker som du gör och varför du gör som du gör. Prova nya saker och använd magkänsla för att utvärdera om det är något värt att utforska mer.