Om det inte funnits någon AS-diagnos så hade det inte funnits något Aspergerforum, och vi hade aldrig hittat varandra.

Det jag känner mest motvilja mot är att det är diagnosen AS som gett mig sjukpension. Nu kan man ju säkert säga att det är pga AS som jag har ångest, depression och ADD men det finns ju folk som har detta utan AS med. Och folk som är arbetsföra med AS som inte har ångest och dep. Känner att det som jag finner svårast i livet verkligen undervärderas, typ ÄH lite depression har ingen dött av ångest va e de?

Som att mitt aspergerjag inte kan jobba för det är sååå himla rubbat att folk skulle FLY från fikarummet. Medan folk visst nog kan jobba med dep och ångest.

Nu babblar jag bara på men folk här brukar fatta vad man menar.

anja921 skrev:Du skjuter bara bort problemet. Hur menar du att det är arbetsgivaren som är problemet?

Om du t.ex missar att säga hej för att du är helt i tankarna på ett problem som din chef har gett dig någon timme innan och din kollega sedan beter sig på ett negativt sätt i veckor efteråt utan någon vilja att reda ut det så är det ett problem. Lägger man sedan till snack bakom ryggen så att du får problem med andra helt i onödan så är situationen komplett.

En del kan bli upprörda över att man använder fel sås på maten, knepig färg på sin väska, annorlunda operativsystem, åker bil när andra åker kollektivt, är ointresserad av sport osv.

@kiddie, Personer med asperger kanske är mycket sämre på att hantera depression? och därmed är det ett problem. Så asperger beroende på variant är kanske inget problem. Ej heller depression men kombineras de så blir det pannkaka?

Det är ju inte AS-diagnosen i sig som gör att man får sjukersättning. Utan vissa drag el följdsymtom som gör att man inte kan arbeta/inte får arbete. De som klarar av att arbeta behöver ju ingen sjukersättning. Det är ju inte som att man tvingas leva på sjukersättning om man kan försörja sig genom att arbeta. Men en del som kunnat arbeta förut blir till slut utbrända.

Jag jobbade i många år men när kraven ökade på snabbhet och flexibilitet så klarade jag inte av det längre.

Plåtmonster, man är ju en hel person och det går inte alltid att säga vad som är vad. Men att t o m AS totaltrumfar min fysiska sjukdom, då börjar man fatta på vilken nivå folk anser att AS är supersjukt.

Jag ska inte gnälla för jag behövde ju sjukpensionen men gillar inte resonemanget och dessutom jobbigt för vänner med psykisk sjukdom som fått kämpa i flera år för att få sjukpension för att de inte haft aspergers.

Det känns knäppt bara.

Jag skulle egentligen vilja avdiagnostiseras på någe vis, men min försörjning och BS bygger ju på AS.

För mig är det saker som precis lika gärna skulle falla under ADD som verkligen ställer till det. Det är ingen ORDNING på mitt liv.

AS är väl i grunden en slags slasktratt för personer som är excentriska utan för den sakens skull kunna sorteras under en specifik (annan) diagnos. Den kan sättas utifrån indicier, men är i stort omöjlig att falsifiera. Motsägs ett eller flera kriterier så reduceras det till "individuell variation".

Jag har i alla fall inte fått någon bra förklaring till varför man kan utesluta andra, mer miljöorienterade diagnoser, eller för den delen presenterats något stöd för att mina problem skulle vara permanenta. Vad jag däremot verkar råkat ut för är en avindividualisering, där ingen längre verkar ta mycket hänsyn till mina specifika problem, inte ens de jag faktiskt sökte för.

kiddie skrev:Jag skulle egentligen vilja avdiagnostiseras på någe vis, men min försörjning och BS bygger ju på AS.

Vad betyder "BS" i detta sammanhang?

kiddie skrev:dessutom jobbigt för vänner med psykisk sjukdom som fått kämpa i flera år för att få sjukpension för att de inte haft aspergers.

Hur kommer det sig att man specialbehandlar asperger?


Gäller för övrigt att man inte får aschbergers för då får man TV3 i hjärnan och ser troll överallt
Då är det illa!

Alien skrev:Ja, om man inte får vänner, partner och arbete trots att man vill ha det, har man inte problem då? Lyckas man få det trots aspiga drag, så behöver man heller ingen diagnos. Hela barndomen och ungdomen är en förberedelse för att anpassas till vuxenlivet. Klarar man inte det, så ligger man illa till.

Bara för att en individ inte lyckas skaffa ett arbete så betyder det inte att det beror på att individen har individuella problem. Arbetsmarknaden är inte utformad för alla individer - varefter alla inte får plats på arbetsmarknaden.

Det har bl.a. att göra med hur olika funktionssätt värderas i samhället. Som det ser ut nu så värderas avvikelser från normen som brister/problem - och inte som enbart avvikelser.

Det känns som om vi talar förbi varandra. Även om du ser det som en avvikelse och inte en brist så orsakar det likt förbannat problem.
Det du argumenterar för handlar egentligen inte alls om diagnosens vara eller icke vara utan om ett utopiskt samhälle som anpassas efter varenda individ snarare än efter majoriteten.

Alien skrev:Ja, om arbetsgivaren inte är nöjd och vill bli av med mig, är det inte ett problem, tycker du? I vilket universum anses det lika bra att vara långsam som att vara snabb? Och var anpassar sig majoriteten efter minoriteten? Det sker endast när det finns lag på det.

Och om det ständigt blir fel och missförstånd i flera olika situationer, då är det den "problematiske" som plockas bort (i arbetslivet) el som man undviker att umgås med.

Det är absolut ett problem ifall arbetsgivaren väljer att avskeda en person endast för att denne beter sig på ett avvikande sätt.

I samhället idag så värderas snabbhet ofta som högre än långsamhet, ja. Dock finns det inget som säger att det måste vara så. Det beror ju helt på vilket samhälle vi vill ha, och som jag skrivit tidigare så tycker jag att ett samhälle som inte förmår inkludera alla inte är något önskvärt samhälle.

Ja det blir ju ofta så - det är personen som stämplas som den "problematiske" som plockas bort. Trots att problem sällan uppstår/beror av en enskild individ utan i samspelet mellan flera individer. Jag tror att samhället skulle komma betydligt längre på att öka tolerans för människors olikhet, samt lägga ner energi och resurser på att förstå hur olikhet kan te sig - samt värdesätta olika funktionssätt lika mycket.

debase skrev:AS är väl i grunden en slags slasktratt för personer som är excentriska utan för den sakens skull kunna sorteras under en specifik (annan) diagnos. Den kan sättas utifrån indicier, men är i stort omöjlig att falsifiera. Motsägs ett eller flera kriterier så reduceras det till "individuell variation".

Jag har i alla fall inte fått någon bra förklaring till varför man kan utesluta andra, mer miljöorienterade diagnoser, eller för den delen presenterats något stöd för att mina problem skulle vara permanenta. Vad jag däremot verkar råkat ut för är en avindividualisering, där ingen längre verkar ta mycket hänsyn till mina specifika problem, inte ens de jag faktiskt sökte för.

Jag håller med dig om att AS verkar användas för att problematisera personer som sticker ut och som folk inte förstår sig på.

Tycker att det generellt sätt verkar vara så att det "viktigaste" är ifall omgivningen uppfattar individen som problematisk eller inte. Hur individen själv känner och mår är ofta mindre viktigt...

Avindividualisering har jag också stött på. De professionella jag mött i samband med min diagnos har inte kunnat låta bli att särbehandla mig och förutsätta vad jag har för "problem" innan de ens tagit reda på fakta. Hade känts lika kränkande ifall de inbillat sig att jag inte kunde tala svenska utan istället envisats med att tala engelska med mig (för att göra en liknelse...), fast jag visst kan svenska.

tahlia skrev:Det känns som om vi talar förbi varandra. Även om du ser det som en avvikelse och inte en brist så orsakar det likt förbannat problem.
Det du argumenterar för handlar egentligen inte alls om diagnosens vara eller icke vara utan om ett utopiskt samhälle som anpassas efter varenda individ snarare än efter majoriteten.

Det orsakar problem när människor fungerar olika och inte förstår varandra ja. Men jag tycker att det är fel att skylla problemet på den människan som innehar det mindre vanliga funktionssättet/beteendet (vilket görs idag).

Bara för att någon beter sig mindre vanligt så ska inte det ses som sämre bara för att.

Jag har inte läst något men vill dela med mig av ett perspektiv varför det är dåligt att diagnosera...

Kollade på ett program om pedagogik på SVT2 häromdagen, tror det var SVT Forum, där de snackade om det här med att ge tjejer eller killar förväntningar om hur de ska vara kan göra att de känner en press av att vara på ett visst sätt och inte sig själva.

Ett exempel, "killar är aktiva, och rör sig mycket, och aggressiva i sitt beteende". Det gör att killar som inte är aktiva, som inte rör på sig mycket eller är aggressiva känner en press av att vara det för att passa in i normen och inte vara sig själva.

De frågade också ett gäng tjejer och killar som var lite äldre hur en tjej springer och det var ju en väldigt fördomsfull härmning av hur en tjej springer, ni kan ju fundera själva hur ni tänker att en tjej springer. Antagligen så får ni upp en bild av en "flickig" springstil som är egentligen en form av förolämpning till alla tjejer där ute, att de inte skulle kunna springa snabbt. När de frågade yngre barn hur en tjej sprang så sprang de ju snabbt som f*n. Riktigt "maskulint", igen, det är fördomar det här med maskulint och feminint.

Vart jag vill komma med det här är att en diagnos med en massa kriterier kan göra så att man undermedvetet försöker härma diagnoskriterierna, och därmed blir det en självuppfyllande profetia. Det är så pass. Sen kan jag också förstå motargumenten till det här, att människor som har de här problemen ofta behöver stöd och då är det bra att kategorin finns. Men det är viktigt att man inte identifierar sig i det eller letar efter symptom som passar en, utan försöker ha distans till hela begreppet, vilket kan vara svårt att låta bli.

Så snart man inser att vi skiljer oss åt i grad av svårigheter och problemformulering blir det inte så svårt att distansera sig. Det man identifierar sig med är ju svårigheter man hade redan innan diagnos.
Personligen har jag exempelvis ingen närhet till problemet att förstå ironi och sarkasm men identifierar mig med en rad sensoriska svårigheter vilja jag hade och har helt oavsett om jag förstår varför eller inte.

Opal93 skrev:

tahlia skrev:Det känns som om vi talar förbi varandra. Även om du ser det som en avvikelse och inte en brist så orsakar det likt förbannat problem.
Det du argumenterar för handlar egentligen inte alls om diagnosens vara eller icke vara utan om ett utopiskt samhälle som anpassas efter varenda individ snarare än efter majoriteten.

Det orsakar problem när människor fungerar olika och inte förstår varandra ja. Men jag tycker att det är fel att skylla problemet på den människan som innehar det mindre vanliga funktionssättet/beteendet (vilket görs idag).

Bara för att någon beter sig mindre vanligt så ska inte det ses som sämre bara för att.

Du ses som sämre när det inte finns en påtaglig förklaring till varför du avviker. Diagnoser ger påtagliga förklaringar och lämnar således inte utrymme för "du anstränger dig för lite" eller "du försöker inte ens".
Att du som människa skulle vara sämre för att du har autism är ju din uppfattning och tolkning här, ingen annans.

Jag anser som du nästan själv formulerade det trådstartaren: Opal93,
Att det är samhället som har problem med att passa in oss människor med "opassande" förmågor eller funktionsnivåer så de skapar dessa kantiga verktyg för att hantera oss inom en sönderfallande psykiatri.
Svårigheterna med att passa in i samhället är ju inte bara individernas problem utan också även samhällets, det går ju miste om en massa kompetens inom olika områden.

Jag håller med dig (om jag nu uppfattade dig rätt).

Ett samhälle med hög arbestlöshet kan kosta på sig att ha ett väldigt snävt begrepp för vad som är normalt. Det som är normalt blir helt enkelt det som är önskvärt i arbetslivet.

tahlia skrev:

Opal93 skrev:

tahlia skrev:Det känns som om vi talar förbi varandra. Även om du ser det som en avvikelse och inte en brist så orsakar det likt förbannat problem.
Det du argumenterar för handlar egentligen inte alls om diagnosens vara eller icke vara utan om ett utopiskt samhälle som anpassas efter varenda individ snarare än efter majoriteten.

Det orsakar problem när människor fungerar olika och inte förstår varandra ja. Men jag tycker att det är fel att skylla problemet på den människan som innehar det mindre vanliga funktionssättet/beteendet (vilket görs idag).

Bara för att någon beter sig mindre vanligt så ska inte det ses som sämre bara för att.

Du ses som sämre när det inte finns en påtaglig förklaring till varför du avviker. Diagnoser ger påtagliga förklaringar och lämnar således inte utrymme för "du anstränger dig för lite" eller "du försöker inte ens".
Att du som människa skulle vara sämre för att du har autism är ju din uppfattning och tolkning här, ingen annans.

Du har missförstått mig. Det är just stämplingen av avvikelser som sjukdomar, brister, försämringar och försvagningar som jag ifrågasätter. Jag tycker att avvikande beteenden bör anses lika mycket värda och rätta som majoritetens beteenden - och inte bli föremål för diagnostisering bara för att de avviker.

Det är bl.a. själva diagnostiseringen i sig som ger uttryck för att samhället ser avvikelser som sämre eller bristfälliga. I diagnosen används t.ex. ordet "brist" på flera olika ställen.

Vaniljflickan skrev:Jag anser som du nästan själv formulerade det trådstartaren: Opal93,
Att det är samhället som har problem med att passa in oss människor med "opassande" förmågor eller funktionsnivåer så de skapar dessa kantiga verktyg för att hantera oss inom en sönderfallande psykiatri.
Svårigheterna med att passa in i samhället är ju inte bara individernas problem utan också även samhällets, det går ju miste om en massa kompetens inom olika områden.

Jag håller med dig (om jag nu uppfattade dig rätt).

Du uppfattade mig rätt. Jag håller helt med det du skriver.

Det är tråkigt att så många förmågor som människor innehar slösas bort endast pga att vissa människor är annorlunda och därför inte inkluderas på arbetsmarknaden.

Fast vad exakt är det ni menar atr samhället går miste om? Det finns yrken där man tex inte behöver vara jättesocial eller där man får vara fokuserad inom sitt specialområde tex : kemist,forskare, spelutveclare,programmerare, lokförare etc...så det som samhället inte accepterar är ju om man inte kan arbeta regelbundet inom vissa intervall för det blir en belastning för företagen. Hur exakt vill ni att arbetsmarknaden ska anpassa sig? Förklara gärna

Hettan skrev:Vart jag vill komma med det här är att en diagnos med en massa kriterier kan göra så att man undermedvetet försöker härma diagnoskriterierna, och därmed blir det en självuppfyllande profetia.

Det är verkligen en viktig aspekt av det hela.

Diagnostisering medför en risk att individen tar till sig olika stämplingar av beteenden som denne egentligen inte har - och därmed tappar bort sig själv.

Det medför också en risk att omgivningen som får reda på personens diagnos får förutfattade meningar om hur personen är och därefter tar för givet att personen har svårigheter som denne inte har, och börjar att särbehandla personen.

Att oupphörligen bli behandlad som att man har svårigheter som man inte har kan ju också påverka ens egen syn på sig själv och göra att det kanske börjar kännas som att man har dessa svårigheter.

anja921 skrev:Fast vad exakt är det ni menar atr samhället går miste om? Det finns yrken där man tex inte behöver vara jättesocial eller där man får vara fokuserad inom sitt specialområde tex : kemist,forskare, spelutveclare,programmerare, lokförare etc...så det som samhället inte accepterar är ju om man inte kan arbeta regelbundet inom vissa intervall för det blir en belastning för företagen. Hur exakt vill ni att arbetsmarknaden ska anpassa sig? Förklara gärna

En utveckling som jag skulle vilja se inom arbetsmarknaden (och samhället i övrigt) handlar om ökad tolerans och förståelse för människors olikhet. Att se det ömsesidiga ansvaret.

Det är inte bara minoriteter som ska anpassa sig efter majoriteten - det är också majoriteten som ska anpassa sig efter minoriteter.

Vi måste alla hjälpas åt att förstå varandra. Annars blir det vissa som får det väldigt jobbigt - då det ideligen är tvungna att bete sig på ett sätt som inte passar dem för att få vara med. Alternativt att inte vara med alls (ex att stå utanför arbetsmarknaden).

Ett exempel:

Ifall det på en arbetsplats är tradition med fika två gånger om dagen, så kan det ju vara så att de personer som (av någon anledning) inte vill vara med och fika, stämplas som konstiga eller otrevliga. Detta skulle kunna avhjälpas med att helt enkelt förbättra kommunikationen och öka toleransen för människors olikhet på arbetsplatsen. Att försöka göra så att kollegorna har förståelse för varandra. Att det för vissa är viktigt med fikaraster - medan andra inte vill delta i dem.

Det snackas jämt om hur samhället ska "anpassas" efter personer med så kallade problem. Vad som sällan uppmärksammas är ju dock hur jäkla mycket som personer med "problem" måste anpassa sig efter samhället så som det ser ut idag.

Opal93 skrev:

anja921 skrev:Fast vad exakt är det ni menar atr samhället går miste om? Det finns yrken där man tex inte behöver vara jättesocial eller där man får vara fokuserad inom sitt specialområde tex : kemist,forskare, spelutveclare,programmerare, lokförare etc...så det som samhället inte accepterar är ju om man inte kan arbeta regelbundet inom vissa intervall för det blir en belastning för företagen. Hur exakt vill ni att arbetsmarknaden ska anpassa sig? Förklara gärna

En utveckling som jag skulle vilja se inom arbetsmarknaden (och samhället i övrigt) handlar om ökad tolerans och förståelse för människors olikhet. Att se det ömsesidiga ansvaret.

Det är inte bara minoriteter som ska anpassa sig efter majoriteten - det är också majoriteten som ska anpassa sig efter minoriteter.

Vi måste alla hjälpas åt att förstå varandra. Annars blir det vissa som får det väldigt jobbigt - då det ideligen är tvungna att bete sig på ett sätt som inte passar dem för att få vara med. Alternativt att inte vara med alls (ex att stå utanför arbetsmarknaden).

Ett exempel:

Ifall det på en arbetsplats är tradition med fika två gånger om dagen, så kan det ju vara så att de personer som (av någon anledning) inte vill vara med och fika, stämplas som konstiga eller otrevliga. Detta skulle kunna avhjälpas med att helt enkelt förbättra kommunikationen och öka toleransen för människors olikhet på arbetsplatsen. Att försöka göra så att kollegorna har förståelse för varandra. Att det för vissa är viktigt med fikaraster - medan andra inte vill delta i dem.

Det snackas jämt om hur samhället ska "anpassas" efter personer med så kallade problem. Vad som sällan uppmärksammas är ju dock hur jäkla mycket som personer med "problem" måste anpassa sig efter samhället så som det ser ut idag.

Jag håller helt med dig!
Och samhället vet inte hur mycket vi kämpar som har asperger. men vi blir hela tiden dömda utifrån normalitetens mallar..