Jag är en man på 23 år som misstänker att jag lider av asperger.
Anledningen/arna är att jag aldrig haft riktiga sociala relationer där man kan ringa till varandra och ha daglig kontakt som jag märkt att folk har med varandra. Har dålig kontakt med familjen förutom tid så jag bor hemma, är väldigt dålig helt enkelt på att ringa och småprata och sådant.
Sedan har jag svårt med ögonkontakt och blir fort trött av sociala sammanhang, viktigt med rutiner. Går just nu hos psykolog bl.a för sociala problem så att få en utredning är knappast omöjligt.

Skulle jag ta upp detta (misstankar kring AS) med de runt omkring mig skulle de säga att jag är ute och cyklar och borde sluta tänka så, men det känns som att det är nåt som inte stämmer helt enkelt..

Ni som fick er diagnos sent, hur såg ert liv ut innan? Varför gjorde ni en utredning och hur hamnade ni där? Dela gärna med er!

gick du nyss in på wikipedia och kollade listan på symptom hos AS?

det du beskriver är svenskhet och inte autism. börja träna.

Probably skrev:Jag är en man på 23 år som misstänker att jag lider av asperger.
Anledningen/arna är att jag aldrig haft riktiga sociala relationer där man kan ringa till varandra och ha daglig kontakt som jag märkt att folk har med varandra. Har dålig kontakt med familjen förutom tid så jag bor hemma, är väldigt dålig helt enkelt på att ringa och småprata och sådant.
Sedan har jag svårt med ögonkontakt och blir fort trött av sociala sammanhang, viktigt med rutiner. Går just nu hos psykolog bl.a för sociala problem så att få en utredning är knappast omöjligt.

Skulle jag ta upp detta (misstankar kring AS) med de runt omkring mig skulle de säga att jag är ute och cyklar och borde sluta tänka så, men det känns som att det är nåt som inte stämmer helt enkelt..

Ni som fick er diagnos sent, hur såg ert liv ut innan? Varför gjorde ni en utredning och hur hamnade ni där? Dela gärna med er!

Livet va riktigt skit för mig, typ deprimerat hela livet. Tills slut pallar man inte då är sista utvägen psykakuten. Som tur var det läkaren som upptäckte att jag va annorlundare och misstänkte jag kanske har asperger. Och vips! De körde en utredning och nu har jag diagnosen asperger.
Så om du skulle bli riktigt deppig så dra till psykakuten, det är deras jobb att hjälpa reda ut din depression.
Lycka till!

ArgeAnkan skrev:gick du nyss in på wikipedia och kollade listan på symptom hos AS?

det du beskriver är svenskhet och inte autism. börja träna.

Så där tycker inte jag man ska bemöta någon som har det svårt och har funderingar på asperger.
Du vet inte hur dens liv ser ut eller har varit.

Det är bara proffesionella som kan yttra sig egentligen på ett sådant vis.

Probably skrev:Jag är en man på 23 år som misstänker att jag lider av asperger.
Anledningen/arna är att jag aldrig haft riktiga sociala relationer där man kan ringa till varandra och ha daglig kontakt som jag märkt att folk har med varandra. Har dålig kontakt med familjen förutom tid så jag bor hemma, är väldigt dålig helt enkelt på att ringa och småprata och sådant.
Sedan har jag svårt med ögonkontakt och blir fort trött av sociala sammanhang, viktigt med rutiner. Går just nu hos psykolog bl.a för sociala problem så att få en utredning är knappast omöjligt.

Skulle jag ta upp detta (misstankar kring AS) med de runt omkring mig skulle de säga att jag är ute och cyklar och borde sluta tänka så, men det känns som att det är nåt som inte stämmer helt enkelt..

Ni som fick er diagnos sent, hur såg ert liv ut innan? Varför gjorde ni en utredning och hur hamnade ni där? Dela gärna med er!

Jag hoppas du får din utredning för det kan ju vara asperger. Min omgivning kan också ha sånna kommentarer.
Mitt liv var förjävligt innan. När jag blev psykiskt sjuk på riktigt gick hag till em psykolog som tog upp asperger och det hade även min mamma gjort. Först förnekade jag det och skyllde ifrån mig och sa att jag bara haft riktigt otur.
Sedan blev jag 100% säker på att jag har asperger och hela mitt liv jar jag försökt formas in i en mall som inte passar mig och det gick åt helvete till slut.

xxxxx skrev:

ArgeAnkan skrev:gick du nyss in på wikipedia och kollade listan på symptom hos AS?

det du beskriver är svenskhet och inte autism. börja träna.

Så där tycker inte jag man ska bemöta någon som har det svårt och har funderingar på asperger.
Du vet inte hur dens liv ser ut eller har varit.

Det är bara proffesionella som kan yttra sig egentligen på ett sådant vis.

ja, det var ju lite skämtsamt sådär. egentligen bryr jag mig inte men jag förstår inte varför man går från: jag känner mig lite förvirrad till: jag har nog asperger. så snabbt? jag menar, ADHD-kriterierna stämmer in på TS också. likaså depressionskriterierna och andra typer av psykiska besvär.

jag anser inte att man ska gå den vägen bara för att det har varit/är en trend att vilja ha AS.

för all del TS, försök få en utredning men jag skulle inte ha för höga förhoppningar. mitt bästa tips är att först och främst "försöka träna upp dina förmågor". notera, jag skrev: försök, inte: jag kan göra det därför kan du göra det.

ArgeAnkan skrev:

xxxxx skrev:

ArgeAnkan skrev:gick du nyss in på wikipedia och kollade listan på symptom hos AS?

det du beskriver är svenskhet och inte autism. börja träna.

Så där tycker inte jag man ska bemöta någon som har det svårt och har funderingar på asperger.
Du vet inte hur dens liv ser ut eller har varit.

Det är bara proffesionella som kan yttra sig egentligen på ett sådant vis.

ja, det var ju lite skämtsamt sådär. egentligen bryr jag mig inte men jag förstår inte varför man går från: jag känner mig lite förvirrad till: jag har nog asperger. så snabbt? jag menar, ADHD-kriterierna stämmer in på TS också. likaså depressionskriterierna och andra typer av psykiska besvär.

jag anser inte att man ska gå den vägen bara för att det har varit/är en trend att vilja ha AS.

för all del TS, försök få en utredning men jag skulle inte ha för höga förhoppningar. mitt bästa tips är att först och främst "försöka träna upp dina förmågor". notera, jag skrev: försök, inte: jag kan göra det därför kan du göra det.

Ja det kan vara så att jag dras med andra besvär egentligen, AS kan vara överilat. Vill inte ha en diagnos men däremot svar/förklaringar på varför det har varit som det har varit och så.

vofff skrev:
Livet va riktigt skit för mig, typ deprimerat hela livet. Tills slut pallar man inte då är sista utvägen psykakuten. Som tur var det läkaren som upptäckte att jag va annorlundare och misstänkte jag kanske har asperger. Och vips! De körde en utredning och nu har jag diagnosen asperger.
Så om du skulle bli riktigt deppig så dra till psykakuten, det är deras jobb att hjälpa reda ut din depression.
Lycka till!

Tack för svaret! Psykakuten har jag besökt ett antal gånger, men då pga psykos, och det är väl inget AS-symptom vad jag vet..
Vad gjorde att du misstänkte AS då?
Vad hände efter diagnosen? Fick du social träning eller vad hände?

En diagnos kan göra att du kanske förstår dig själv bättre. Diskutera den med kvalificerade delen av vårdpersonalen. Diagnos ger också rätt till olika stödåtgärder. Utgå dock inte per automatik att vårdpersonal är kompetent.

Fundera på vad det är du vill åstadkomma:
* Förståelse
* Bidrag
* Hjälpmedel
* Vägledning
* Strategier och hantering
osv..

ArgeAnkan skrev:gick du nyss in på wikipedia och kollade listan på symptom hos AS?

det du beskriver är svenskhet och inte autism. börja träna.

Wikipediasidan är faktiskt rätt bra och kan göra att personer känner igen sina karaktärsdrag. Sedan finns böcker för att fördjupa sig om så behövs. Det känns kanske till viss del som svenskhet men när det kommer till kritan och man jämför med befolkningen i stort så blir det uppenbart att det inte är något genomsnittligt karaktärsdrag. Det finns en riktig skillnad och den märks i många sociala sammanhang.

plåtmonster skrev:En diagnos kan göra att du kanske förstår dig själv bättre. Diskutera den med kvalificerade delen av vårdpersonalen. Diagnos ger också rätt till olika stödåtgärder. Utgå dock inte per automatik att vårdpersonal är kompetent.

Fundera på vad det är du vill åstadkomma:
* Förståelse
* Bidrag
* Hjälpmedel
* Vägledning
* Strategier och hantering
osv..

ArgeAnkan skrev:gick du nyss in på wikipedia och kollade listan på symptom hos AS?

det du beskriver är svenskhet och inte autism. börja träna.

Wikipediasidan är faktiskt rätt bra och kan göra att personer känner igen sina karaktärsdrag. Sedan finns böcker för att fördjupa sig om så behövs. Det känns kanske till viss del som svenskhet men när det kommer till kritan och man jämför med befolkningen i stort så blir det uppenbart att det inte är något genomsnittligt karaktärsdrag. Det finns en riktig skillnad och den märks i många sociala sammanhang.

rätt bra? det är ju lekmannapsykologi. ta vilket kriterium som helst och fråga vem som helst som kommer denna "känna igen sig". det är först när man börjar tänka djupare på detta som hela ens personlighet sätts på spel. det enda man ser är att man har AS. i varenda situation och till slut bara accepterar det. även fast man inte har det.

snarare skapar dessa kriterium förvirring hos unga människor som inte har förstått att livet är en lång jävla kamp som aldrig blir stabil, vare sig man vill eller inte, om man har asperger eller inte.

det får vara slut på självdiagnosticering. självmedvetenhet borde vara prio 1 för alla människor, inte massa illusioner om vad man är för nåt.

vi är väl människor?

Probably skrev:Skulle jag ta upp detta (misstankar kring AS) med de runt omkring mig skulle de säga att jag är ute och cyklar och borde sluta tänka så, men det känns som att det är nåt som inte stämmer helt enkelt..

När man funderar själv och upptäcker hur otroligt väl man stämmer in på kriterierna, samt de i närheten snabbt skyndar sig att avråda från de tankarna är det ett ganska säkert tecken på att man nog är en aning AS...

Livet är bara en kamp om man tillåter det att bli så. Det är i stort sett bara oförutsedda händelser som kan skapa riktigt kaos.

antonius skrev:

Probably skrev:Skulle jag ta upp detta (misstankar kring AS) med de runt omkring mig skulle de säga att jag är ute och cyklar och borde sluta tänka så, men det känns som att det är nåt som inte stämmer helt enkelt..

När man funderar själv och upptäcker hur otroligt väl man stämmer in på kriterierna, samt de i närheten snabbt skyndar sig att avråda från de tankarna är det ett ganska säkert tecken på att man nog är en aning AS...

fast det stämmer inte. man kan aldrig ha en objektiv syn av sig själv och själv sätta en egen AS-diagnos.

hur tänker du när du skriver att om andra språkar för att man inte har AS så har man AS? för mig verkar det vara ett rebelliskt beteende bara. "dom säger att jag inte har det, jag ska minsann visa dom".

när jag avråder vänner/bekanta att uppsöka psykiatrin för att utreda diagnoser är för att dom uppvisar precis samma sak som TS: ett sökande efter svar på varför man är som man är.

jag ser mig själv när jag var 16 - 18 år. precis samma sökande som TS. för jag kunde inte acceptera att jag var den jag var utan var tvungen att försöka leta fram en lösning på ett problem som inte är ett problem om man inte gör det till ett problem.

jag tror att alla kriterium man anammar bara är en fasad för att dölja en dålig självkänsla. säger inte att så är fallet hos TS men jag har sett med egna ögon personer förfalla djupt i ett träsk av "känna igen sig" problematik och skapar ett tillstånd i sig själv, där man hela tiden kämpar med att få upprättelse för sina ageranden med hjälp av en diagnos.

Probably skrev:Ni som fick er diagnos sent, hur såg ert liv ut innan? Varför gjorde ni en utredning och hur hamnade ni där? Dela gärna med er!

Jag fick min diagnos strax innan jag fyllde 24 (lite över ett år sedan). Mitt liv innan dess var ett enda stort elände. Jag var och hade varit deprimerad och lidit av ångest sedan jag var runt 13 år gammal och livet var allmänt kaos. Hade även känt mig annorlunda och lite "disconnected" från andra människor så länge jag kunde minnas.

Hittade information om asperger online av en slump, spenderade ett x antal år till att undersöka det hela men var aldrig säker på att jag hade det. Kände att jag var alldeles för subjektiv för att göra en sådan bedömning (är av åsikten att man själv inte kan vara tillräckligt objektiv och att man behöver diskutera det hela med någon man inte känner som är utbildad inom området). Sökte till psykiatrin för mina psykiska problem och bad även om en utredning för asperger. Blev remitterad till psykolog för utredning, väntade i 1,5 år och blev sedan utredd. Var hela tiden väldigt rädd för "confirmation bias" (det vill säga att, i detta fall, tro att man kanske ha asperger och därefter börja tolka information på ett sätt som stämmer med det även om det kanske inte är korrekt), vilket psykologen var medveten om. Utredningen tog 5 månader och jag fick sedan diagnosen.

Gjorde utredningen främst av följande anledningar:

1. För att jag behövde hjälp. Jag behövde hjälp med att få livet att fungera och jag behövde hjälp med att få må bra.
2. För att jag behövde få svar på alla de frågor om mig själv som jag hade ställt mig själv i många år. Behövde få förstå varför livet var som det var.

Rekommenderar att prata med en psykolog om det hela.

plåtmonster skrev:Livet är bara en kamp om man tillåter det att bli så. Det är i stort sett bara oförutsedda händelser som kan skapa riktigt kaos.

så du behöver inte äta? betala räkningar? betala skatt? fixa tak över huvudet? - bara om du tillåter det att bli så?

vem tar hand om dig själv egentligen?

plåtmonster skrev:Livet är bara en kamp om man tillåter det att bli så.

Läst för mycket Mia Törnblom på sistone?

Nix, men om man planerar och strukturerar så slipper man mycket av "kampen" och kan genomföra det mer som veckovis städning. Inte svårare än så.
(Ska man driva större projekt så är det grundläggande)

plåtmonster skrev:Nix, men om man planerar och strukturerar så slipper man mycket av "kampen" och kan genomföra det mer som veckovis städning. Inte svårare än så.
(Ska man driva större projekt så är det grundläggande)

ja men du svarade inte på mina frågor. som jag skrev tidigare.

Tror faktiskt jag kan ha snöat in på att det är något fel på mig och att asperger är svaret på frågan. Det kan finnas hundra andra förklaringar.. Men att jag inte orkar med sociala situationer är ju ett problem som jag inte vet hur man ska få bukt med. Samt att få kontakt med nya människor känns som en helt omöjlig sak. Ensam för livet känns det som. Det blir som en ond spiral, blir trött och orkar inte med socialt umgänge, men vill samtidigt ha socialt umgänge till viss del....

Probably skrev:Tror faktiskt jag kan ha snöat in på att det är något fel på mig och att asperger är svaret på frågan. Det kan finnas hundra andra förklaringar.. Men att jag inte orkar med sociala situationer är ju ett problem som jag inte vet hur man ska få bukt med. Samt att få kontakt med nya människor känns som en helt omöjlig sak. Ensam för livet känns det som. Det blir som en ond spiral, blir trött och orkar inte med socialt umgänge, men vill samtidigt ha socialt umgänge till viss del....

ha inga höga krav på dig själv som människa. klart man ska göra allt för att behålla en moralisk standard. men att till punkt och pricka följa en mall är alltid omöjligt. att prata med människor är lättare än vad man tror. prata om det du vill prata om, om den andra inte pratar om något. träna på att anpassa dig efter diskussionsämnen, men bidra också med diskussioner. anledningen att man inte är bekväm socialt är att man inte är riktigt bekväm med sig själv. tänk på att alla andra människor är lika mycket människa som dig.

Probably skrev:Men att jag inte orkar med sociala situationer är ju ett problem som jag inte vet hur man ska få bukt med.

Läs på och öva praktiskt.

ArgeAnkan skrev:

Probably skrev:Tror faktiskt jag kan ha snöat in på att det är något fel på mig och att asperger är svaret på frågan. Det kan finnas hundra andra förklaringar.. Men att jag inte orkar med sociala situationer är ju ett problem som jag inte vet hur man ska få bukt med. Samt att få kontakt med nya människor känns som en helt omöjlig sak. Ensam för livet känns det som. Det blir som en ond spiral, blir trött och orkar inte med socialt umgänge, men vill samtidigt ha socialt umgänge till viss del....

ha inga höga krav på dig själv som människa. klart man ska göra allt för att behålla en moralisk standard. men att till punkt och pricka följa en mall är alltid omöjligt. att prata med människor är lättare än vad man tror. prata om det du vill prata om, om den andra inte pratar om något. träna på att anpassa dig efter diskussionsämnen, men bidra också med diskussioner. anledningen att man inte är bekväm socialt är att man inte är riktigt bekväm med sig själv. tänk på att alla andra människor är lika mycket människa som dig.

Bra svar:) , är nog ganska osäker i mig själv och var osäkerheten kommer ifrån vet jag inte men vill gärna ta reda på det.
Sen att jag har en Psykos i bagaget som gör att jag läTT blir uttröttad gör inte den sociala biten enklare, orkar inte med långa sociala situationer, speciellt inte i bullrig miljö där de är mkt intryck.. det är nog därifrån mina asperger/adhd-tankar kommer.

Probably skrev:Jag är en man på 23 år som misstänker att jag lider av asperger.
Anledningen/arna är att jag aldrig haft riktiga sociala relationer där man kan ringa till varandra och ha daglig kontakt som jag märkt att folk har med varandra. Har dålig kontakt med familjen förutom tid så jag bor hemma, är väldigt dålig helt enkelt på att ringa och småprata och sådant.
Sedan har jag svårt med ögonkontakt och blir fort trött av sociala sammanhang, viktigt med rutiner. Går just nu hos psykolog bl.a för sociala problem så att få en utredning är knappast omöjligt.

Skulle jag ta upp detta (misstankar kring AS) med de runt omkring mig skulle de säga att jag är ute och cyklar och borde sluta tänka så, men det känns som att det är nåt som inte stämmer helt enkelt..

Ni som fick er diagnos sent, hur såg ert liv ut innan? Varför gjorde ni en utredning och hur hamnade ni där? Dela gärna med er!

Hej
+1 här. Känner helt igen mig i ditt första stycke.

Är över 30 och slitit ut 4 coacher och en familjerådgivare innan jag sökte till vårdcentral och kom till psykolog. Det krävdes dessa steg för att veta vad jag skulle kunna beskriva mina problem för andra. Efter några möten där misstänker hon asp. Kommer nog göra utredning. För att hitta ett sätt att säta ett nman på min problem. Därefter tänker jag söka lösningarna så jag hanterar de sociala koderna och annat som jag behöver ha koll på.