Det kanske saknas driv till något mål överhuvudtaget? intressen? eller så kanske personen inte mår bra?

Ändring av plats, umgänge, sköta ekonomi och städning mm är sådant som man kan försöka minska effekten av. Inte minst hur man hanterar ensamhet om man har dåliga social förmågor.

Elize skrev:

snuggelhund skrev:

Elize skrev:
Tack för ditt ärliga svar, kan man göra det på något "snällt sätt"? Vore det bra att kunna "test-bo" hemifrån som några föreslagit?

För mig hade det inte fungerat. Jag var fast besluten på att inte lämna huset.
Så pass att jag såg självmord som enda lösningen (var dock för feg för att ens försöka med det)

Jag skulle gissa att jag är väldigt extrem i detta avseendet.

Tog det lång tid innan du trivdes med ditt nya boende? Kunde du efter ett tag se fördelar med att bo på det nya stället?

Vet inte om jag någonsin riktigt trivdes i det, däremot kom jag att acceptera det ganska omgående. Enda fördelen var att inte bo med mina föräldrar och min syster.

Har flyttat sen dess och då har det gått betydligt enklare pga jag har flyttat till bättre ställen. Dvs större, ljusare och inte minst tystare.

snuggelhund skrev:Har flyttat sen dess och då har det gått betydligt enklare pga jag har flyttat till bättre ställen. Dvs större, ljusare och inte minst tystare.

I centrala lägen? stor stad?

För övrigt tror jag att det är bra om det finns en målsättning som i sig själv är motiverande. Inte för att en familjemedlem tjatar. T.ex att man vill läsa något, tjäna pengar eller bara vara i en ny miljö. Utöver detta att det finns en konkret och realistisk plan hur detta skall uppnås.

Elize skrev:Har läst att det kan vara extra jobbigt för Aspergare att flytta. Vad har ni för erfarenheter av detta?

Jag tycker att det kortsiktigt är jobbigt att flytta men samtidigt brukar det ju medföra fördelar på längre sikt eftersom flyttar vanligtvis innebär någon form av progression. Jag hade aldrig flyttat under min barndom och mina föräldrar lever fortfarande kvar i samma hus som jag växte upp i. Det är ett litet rött tegelhus som egentligen ligger beläget alltför långt ifrån stan men som de tycks ha fastnat i; det sägs ju att aspergerdragen ärvs.

Första gången jag flyttade blev därför när jag skulle börja studera; då var jag 19 år. Denna flytt blev oberättigat enkel med tanke på den lilla förberedelsetid jag haft. Någon månad innan kursstart insåg jag att mina jämnåriga kamrater hade stått i diverse bostadsköer under många år och att man behövde tusentals ködagar för att få tag i någon hyresrätt genom de flesta vanliga bostadsförmedlingarna. Därför sökte jag flera bostäder via sidor så som blocket.

Några dagar innan skolan skulle börja hade jag dessvärre fortfarande inte funnit något hem så jag kontaktade en tidigare chef som jag visste levde i universitetsstaden, ja i Uppsala alltså, och det visade sig att han minsann hade en lägenhet i sin villa som jag kunde hyra: fullt möblerad och utrustad dessutom. Året innan hade nämligen en flicka som studerat en juridisk instegskurs levt där men hon blev inte antagen till det riktiga juristprogrammet sedan - så "jag tog inte bara hennes studieplats utan dessutom hennes bostad" och fick därmed en väldigt mild övergång från livet i Stockholm till livet i Uppsala.

Även om kvarteren naturligtvis var annorlunda levde jag i mångt och mycket som jag gjort tidigare; jag hade återigen ett våningsplan i en röd tegelvilla i ett tryggt villaområde så jag trivdes mycket väl. Att känna sin hyresvärd sedan tidigare var såklart också en fördel och stämningen i bostaden var på flera vis tryggare och säkrare än den jag lämnat i mitt föräldrahem. Vidare hjälpte jag ibland till med lite IT-service hos min gamla chef och hans fru så vissa månader blev min hyra nästan oförtjänt låg.

Lärdomarna av denna första flytt är:

- Skriv in barnet i bostadsköer vid samtliga universitetsstäder (det finns ofta kanske runt 5 bostadsförmedlingar per stad). Behåll köplaceringen genom att årligen logga in på respektive kökonto. Barnet får givetvis sköta detta själv från den ålder barnet är redo att göra det.

- Att flytta in i ett hem som liknar det man levt i tidigare kan underlätta övergången, men det är självklart svårt att finna något så välkomnande som det hem jag fann.

Livet där i min första lägenhet var väldigt hälsosamt. Jag levde på ungefär en kvarts cykelavstånd från skolan och fick därmed lagom med vardaglig fysisk aktivitet bara av att ta mig till och från skolan. I villan fanns det tre lägenheter så vi hade inga problem med att samsas om tvättstugan och min lägenhetsdel var precis lagom stor så städrutiner fungerade utmärkt. Vidare var det även fördelaktigt att bo så "långt" ifrån staden för då slapp jag hålla för- och efterfester.

Den trygga tiden i den bostaden kom dock till ett slut när hon flickan som levde där egentligen, efter en tid, blivit antagen till juristprogrammet i Stockholm. Det innebar att jag, som levde där under ett muntligt 1½-handskontrakt gavs en månad att flytta. Vid tiden för uppsägningen hade jag visserligen läst avtalsrätt men det hade inte varit socialt acceptabelt av mig att ifrågasätta uppsägningstiden. Trots intensivt sökande fann jag ingen ny lägenhet i Uppsala inom den tiden så jag tvingades att flytta tillbaka till mina föräldrar i Stockholm och pendla till Uppsala. Det var väldigt påfrestande.

Lärdomarna från den andra flytten är:

- Kanske särskilt för oss med asperger, men givetvis även för andra ungdomar i allmänhet, bör man försöka ordna så lång uppsägningstid som möjligt på sitt bostadskontrakt och helst, om man ska hyra, hyra i första hand.

- Om man funnit ett hem med ett ostadigt hyreskontrakt bör man inte avbryta bostadssökandet utan försöka att ha alternativ redo att flytta till.

För ett år sedan ungefär flyttade jag tillbaka till Uppsala, men denna gång till en centralt belägen bostadsrätt. Jag bor bra nu med någon minuts promenad till skolan från min välutrustade lägenhet men jag störs samtidigt av mer oljud från gatan och från grannar. Det är även mer socialt krävande, på gott och ont, att leva centralt och att därmed oftare stå värd för diverse tillställningar.

Mer allmänna tips om hur man kan underlätta en flytt är:

- Som portera skrev: att studera kartor över staden och sitt nya bostadsområde i förväg. Själv brukar jag alltid studera kartor noga inför flyttar och även inför kortare visiter till nya områden. Det kan visserligen med rätta anses något overkill och patologiskt ängsligt men jag brukar exempelvis se efter var mina närmsta skyddsrum ligger belägna. Man kan ju även kolla upp matbutiker, bankomater, vårdcentral och sådant.

- Det brukar kunna hjälpa till att frammana en viss flyttlust att surfa på Hemnet; där kan man även lära sig en hel del om olika stadsdelar.

Elize skrev:Om vi tar en hypotes där en 25-åring bor hemma hos sina föräldrar, men vill varken arbeta, plugga eller söka bidrag, de blir helt enkelt försörjda av sina föräldrar och har lixom "fastnat" och kommer sig inte för att ta sig vidare, samtidigt som föräldrarna absolut inte vill "slänga ut" sitt barn.

Vilket råd hade ni gett föräldrarna?

Det är egentligen lite sent att uppfostra en 25-åring till att bli självförsörjande; det bör man börja med i god tid. Om ett 25-årigt barn inte försörjer sig själv föreligger ju problem av någon typ; kanske hämmas barnet av depression. I vart fall tycks ju det 25-åriga barnet inte ha en rättvisande insikt om sin förmåga att sköta sitt liv - ja såtillvida inte de autistiska problemen är så svåra att barnet verkligen inte kan försörja sig. Att komma från den självbilden underlättas inte av att leva hos och försörjas av föräldrarna.

Det vore, som du påpekat, en björntjänst att låta barnet leva kvar under de förhållandena så i kombination med att de hjälper barnet att få professionell hjälp, med saker så som sömn, kost, träning, habilitering, psykoterapi och farmakologisk behandling, bör de ställa successivt ökande krav på barnet. Man kanske kan börja med att be barnet att betala hyra, så att det skaffar sig en inkomst, och först senare se till att barnet flyttar.

Alla människor kan dock inte ta hand om sig själva helt och hållet och somliga kan behöva hjälp från exempelvis ett bostöd eller liknande. Det behovet får ju utredas och kontinuerligt utvärderas av vårdpersonal i samråd med kommunens handläggare. En av mina morbröder exempelvis levde kvar hos min mormor och morfar tills han var drygt 25 år och sedan flyttade han till ett särskilt stödboende där det finns personal som ser efter att de boende sköter sina hem och sina liv.

Jag blev i princip utkörd av mina föräldrar när jag var 20 år. De sade att det inte var hållbart för oss att bo ihop längre. Jag insåg det själv som tur är och flytten gick bra. Jag njöt av att kunna sköta mitt eget i lugn och ro.
Jag tror att man måste vara hård och rak på sak. Det kan bli tufft i början men det finns mycket hjälp att få. Arbetsterapeut för planering, städhjälp, mathjälp osv.

plåtmonster skrev:

snuggelhund skrev:Har flyttat sen dess och då har det gått betydligt enklare pga jag har flyttat till bättre ställen. Dvs större, ljusare och inte minst tystare.

I centrala lägen? stor stad?

För övrigt tror jag att det är bra om det finns en målsättning som i sig själv är motiverande. Inte för att en familjemedlem tjatar. T.ex att man vill läsa något, tjäna pengar eller bara vara i en ny miljö. Utöver detta att det finns en konkret och realistisk plan hur detta skall uppnås.

Nej. Tvärtom faktiskt.

Jag bodde i Lund flyttade hemifrån till den mindre staden Eslöv (känd som Sveriges tråkigaste stad..yippi!!)
Eftersom det var där mina föräldrar hade råd att köpa bostadsrätt till mig. Den bostadsrätten var dessutom en mörk liten etta, lyhörd med grannar både över och på sidorna.

Sedan flyttade jag till en annan bostadsrätt i Eslöv, en tvåa, utan grannar över och under, något tystare alltså.

Min tredje och senaste flytt gick till ett litet minisamhälle i Eslövs kommun, utan grannar vägg i vägg, ett kedjehus med gräsplätt. Där trivs jag absolut bäst .

Hade jag haft pengar hade jag helst bott kvar i Lund, i något slags boende utan grannar vägg i vägg, gärna minst en tvåa.
Men pga en olycklig kombination av extrem ljudkänslighet när det gäller vägg-i-vägg grannar och taskig ekonomi bor jag nu ute på landet.

Tantaly skrev:Jag blev i princip utkörd av mina föräldrar när jag var 20 år. De sade att det inte var hållbart för oss att bo ihop längre. Jag insåg det själv som tur är och flytten gick bra. Jag njöt av att kunna sköta mitt eget i lugn och ro.
Jag tror att man måste vara hård och rak på sak. Det kan bli tufft i början men det finns mycket hjälp att få. Arbetsterapeut för planering, städhjälp, mathjälp osv.

Det tycker jag också. Många aspergare kommer förmodligen inte att flytta frivilligt.

Den naturliga längtan att komma hemifrån som vuxen kanske helt enkelt inte existerar i lika hög grad hos aspergare.

Sökte på "Asperger Living Room"...

Och hittade flyttahemifrånsaker:

http://www.optimumperformanceinstitute.com/articles/aspergers-failure-to-launch-alisa-foreman/

Taskig ekonomi när man får en bostadsrätt av sina föräldrar?

Nja...

Elize skrev:Har läst att det kan vara extra jobbigt för Aspergare att flytta. Vad har ni för erfarenheter av detta?

Det finns föräldrar som önskar att deras barn skulle våga ta steget att flytta hemifrån och på så vis komma vidare i livet, men de vet inte hur de ska få dem motiverade till det - hur hade ni gjort?

Om vi tar en hypotes där en 25-åring bor hemma hos sina föräldrar, men vill varken arbeta, plugga eller söka bidrag, de blir helt enkelt försörjda av sina föräldrar och har lixom "fastnat" och kommer sig inte för att ta sig vidare, samtidigt som föräldrarna absolut inte vill "slänga ut" sitt barn.

Vilket råd hade ni gett föräldrarna?

1. Det jag tyckte var jobbigt med att flytta var alla praktiska detaljer som skulle ombesörjas.
Jag fick liksom ingen ordning på det, alltför många smådetaljer som dessutom skulle klaffa, det kändes som ett enda stort kluster över huvudet. Adressändring, flyttfirma, säga upp el, registrera nya avtal etc.
Alltså, jag är inget vidare som praktisk organisatör.

Men annars så, den själsliga aspekten...jag hade inga problem med förändringen, med att bryta upp, med att komma till ny miljö. Tvärtom faktiskt.


2. En 25-åring som varken vill plugga, arbeta, söka bidrag, bli vuxen eller nånting utan bara leva på föräldrarna och spela dataspel dagarna i ända...tycker jag man ska vara hård mot.
Ställa krav och om inte det hjälper sparka i häcken.

Det är inte meningen att man ska leva och bete sig som en femtonåring hela livet.
Föräldrarna måste också göras medvetna om att de curlat utav helvete om barnet deras är 25 bast och förväntar sig att leva pojkscoutliv och få allt serverat livet ut.
Man måste också vara ett riktigt mähä om man inte har några som helst självständighetsbehov.

Jag hade fördelen av att inte ha en chans:

1. Fick ett toppjobb, precis vad jag ville, (10 år innan).
2. Pappa blev sjuk, orkade inte leva mitt i det.
3. Var så gammal att jag "borde" flytta hemifrån.
4. Råkade titta på *en* enda lägenhet, och då var det en så trevlig resa dit, att jag som vanligt råkade köpa på mig, alltså i detta fall, lägenheten.
5. Tror att jag var predestinerad.
6. Min äldre schack-kompis måste ha bett för min frälsning.

/Bibelord:/

KrigarSjäl skrev:Taskig ekonomi när man får en bostadsrätt av sina föräldrar?

Det är nog driftskostnaderna som spelar in där.