(uups, skriver man åld så där?? )

Min tjej var 7-år gammal när vi till sist fick diagnosen. Och det kändes bra. Själv hade jag för flera år tyckt att hon hade nån annan problem också än Ataxi.
Strax efter vi fick diagnosen berättade vi den till henne. Hon tyckte själv, att det var bra att veta varför hon är inte som alla andra.


Moderator: Skrev ut ordet "ålder" i rubriken.

2004, alltså när jag var 23(?). Eller var det 24? Jag minns inte.

Alldeles för sent för att vara till någon stor nytta, dock. Hela livet har jag spenderat frågandes mig själv "varför säger alla att jag är konstig" osv osv osv.

Nu när jag vet att jag är hjärnskadad önskar jag att jag inte var det.

Det att man är hjärnskadad gör ingen sämre människa än andra. Min tjej har två olika hjärnskador (ataxi och as) och jag skulle aldrig "byta" henne till en ´normal´ människa. Men jag förstår bra vad du menar!

Oftast är de ju så, att de (vi) som är lite annorlunda än alla andra gör livet betydligt rikare till medmänniskor.

Jag själv, som hela mitt liv har hört att jag är konstig, annorlunda osv. har funderat, att skulle det vara bättre att veta varför det är så? För oftast (läs -hela tiden) tycker jag att jag rymms absolut inte till normala kategorier.

Vår son fick sin diagnos strax innan han fyllde 10 år men då hade vi varit på utredning och vetat om i ungefär ett år, åt vilket håll det lutade.
Sonen var inte så intresserad av sin diagnos men jag kände att vi måste berätta för honom innan vi berättade för folk runt omkring och i skolan.
För oss är det så även om man oroar sig för framtiden för Johan så vill vi inte ha någon annan pojke. Johan utan AS är inte vår Johan.


Tina

Hei Tina
Här har det mer pojkar än flickor som har As, vet du hur det är i Sverige? I den här stad vet jag för säkert två andra flickor än vår som har den men rätt så mycket pojkar.
Har ofta tänkt på det att kommer det fram på olika sätt mellan pojkar och flickor. (Jag vet att nu någon tänker att alla As - människor är ju helt annorlunda och det vet jag med)

Om jag tänker saker här hemma tex. så är rutiner jätte viktiga. Och det hur man lagar mat. Löket kan man inte sätta i maten så att hon ser den, men hon säger själv att om jag sätter den så smått att hon hittar inte den så är det helt ok. Efter olyckan som hände (under skoldag) har hon inte ätit nån sort korv -för då spydde hon korv. Ny när det har varit massor om "fågelinfluenssan" (sorry, vet inte vad det är på svenska) i nyheter har hon slutat äta kycklign. Så det är mest gröt och fisk var jag får henne att äta. Förståss godis i stora mänder skulle gå ner hur bra som helst och McDonalds mat..

Tack och lov de finns skola. Där äter hon lite, för hon vill visa där hur bra hon är.
I finska As-forum har de pratat jätte mycket om de hur våldsamma barnen är, men det har jag inte märkt, fast hon "skriker" nog om allt går inte så som hon vill.

Här är AS också vanligast hos pojkar.
Johan var mer våldsam som liten när han kände att andra barn inte förstod honom. Han pratade inte rent när han gick på dagis, nu är han mycket välartikulerad.

Mat är ett kapitel för sig. Trist att att inläggen före hackers var här försvann. Där hade vi en del om mat.
Sonen äter inte sås, inte potatis hemma men i skolan (den är hård och fast) bröd får inte ha mjöl eller frön utanpå, lök är otäckt. Han skulle kunna leva på pasta och Mamma Scans köttbullar med ketchup.
Som tur är köper han nyttighetsreklam, så nu har vi gått över till fullkornspasta. Godis blir det på lördagar. Chips är gott men det försöker vi att begränsa.
Jag har förstått att han inte alltid är konsekvent vad det gäller mat därför erbjuder jag alltid honom att smaka, går det så går det.
I skolan äter han det mesta utom bröd med frö, soppa eller mat som är allt för ihop blandad. Tills i år har han haft med mat när det varit soppa i skolan men till min stora förvåning har han ändrat sig med det. Förrut var det katastrof om vi glömde mat den dagen så nu i höst bad jag honom påminna mig om att inte glömma matsäcken nästa dag. Jag tappade hakan när han svarade :- Det behövs inte, jag kan äta mackor.

Mycket har hänt under sommaren. Han smakar på mat som han inte gjort förrut, är inte lika ensamvarg på rasterna utan söker kontakt med andra. Om något körde ihop sig hemma på morgonen tog det halva dagen innan han fick något gjort i skolan nu påverkar det inte honom alls länge. Skönt tycker vi och hans lärare.
MCDonalds är också ett bra alternativ för oss. Där får man ingen överraskning- hamburgare och pomfrite smakar alltid lika oavsett var man är.

Johan blir arg emellanåt men då blir han oftast ledsen på samma gång och då går han iväg.
Johan hade problem redan som liten. Han var aktiv och var överallt men kunde också försjunka i en video. På dagis upptäckte de att om de inte förberedde Johan på att någon skulle sitta vid hans bord som inte brukade sitta där så blev det kaos. Sedan reagerade en fröken i förskolan på något som jag berättade om. När hon lade ihop det med hur Johan var i skolan så började det med läkarbesök, skolpsykolog och en utredningsremiss.
Idag är vi glada för hur bra det har gått. Johan har det bra i skolan, klasskompisarna accepterar Johan och han har ett fantastiskt lärarteam som arbetar utifrån Johans problem.
Hur visade det sig att er tjej har AS?
Tina

Vår dotter fick sin diagnos när hon nästan var 7 år, innan dess så kallade de hennes problematik för Aspergerdrag. Att hon är annorlunda har vi vetat enda sedan hon var liten bäbis.

Förutom Asperger så har hon också en lindrig Cp-skada samt problem med hörseln på så vis att hon är väldigt ljudkänslig och hör för mycket.

Hon fick veta att hon har Asperger för några månader sedan och tog det bra, vilket kanske beror på att hennes pappa också har den diagnosen och hon ser att han inte är någon konstig kuf och att han fungerar förhållandevis bra (i alla fall ur hennes perspektiv) trots sin Asperger.

Jag var bara 12 år gammal och var med i en av de första kulllarna med personlighets inrikningen Asperger Syndrom.

Jag var 21 år gammal när jag fick min diagnos.

Jag var 22år när jag fick min diagnos

Jag var 36.

Jag var 25 när jag fick diagnosen AS. Det började med en självdiagnos, men sedan fick jag en officiell diagnos. Jag önskar att jag eller någon i min omgivning hade kunnat tala om det för mig långt tidigare, då hade nog mitt liv varit lättare nu.

Jag brukar själv inte kalla AS för en hjärnskada, men därom tvista de lärde... Jag föredrar att säga att min hjärnas kretsar är lite annorlunda dragna än hos majoriteten.

Det var 2002, tror jag. Sen var jag 15 år gammal.

16 års ålder. alltså förra året.
Vissa trodde att jag skulle bli chockad ellet något. Fast det blev jag förståss inte.

Jag tycker att AS är en personlighet. Varför skulle det vara en hjärnskada?

9 år är 16 nu

Håller med Saninaé AS är mer en personlighet än en hjärnskada för mig

Hej!

Här kommer mitt första riktiga inlägg.

Själv fick jag min diagnos AS-ADHD i november-05, rätt nybliven "Aspergian" med andra ord

Har dock känt mig rätt skruvad hela livet, och till och med frågat mina föräldrar om jag hade någon form av störning när jag var mindre. Eftersom jag är enda barnet och inte hade nån att jämföra med ansåg dom att jag var "normal".

Empty

Ändring på mej: Jag var 14 år när dom diagnostiserade mej i uppsala.

Jag var 24 år och ca 6 månader för att vara petimeter, när jag fick diagnosen, i november 2005. Fin förjulsklapp med andra ord

Ha det supert, mvh Freddyboy

Hallå ja, mitt första inlägg här och denna tråd passade ju bra att inleda med. Jag fick själv min diagnos när jag var 22.

Vid 42 års ålder... Misstanke sedan 35 års-åldern. Men genombrottet var en stafett-läkare som isamband med en depression satte diagnosen på ETT besök...

Men diagnosen är inte så sjävklar - när det gäller mig. Min gamla psykologanser att jag har Aspberger-liknade symptom. Han är tom tveksam till diagnosen - eftersom jag är social...

hoesla:
Jag är också social och har alltid ansetts som en sån person. Men jag har på senare tid insett att även om jag uppskattar umgänge med folk så blir jag tröttare av det än dom flesta andra och behöver lite perioder där emellan att vara själv och återfå krafterna. Kan vara allt fr ngr minuter till flera dar.

Jag tror det är det som skiljer, jag vet flera AS-are som är sociala så det var helt klart fel av din psykolog.

/Kaks (fick diagnos ADHD/AS vid 28års ålder, juni-04)

Jag var 33 när jag fick diagnosen genomgripande störning i utvecklingen UNS, och lärde mig AS-kriterierna enligt DSM-IV strax efter och insåg att det rimligen är det jag har i själva verket. Kanske kommer jag att begära en ny utredning. Men många myndigheter har skrivit i sina papper att det är AS jag har.

Noterbart är att det drog ut på tiden att bli inskriven på Asperger Center för att det var oklarheter kring den diagnos jag hade fått. Tydligen hade psykologen som utredde mig gjort en rätt dålig utredning i deras tycke.

Jag var 32. Det var förra året i februari.