Hej!
Precis som överskriften säger: Hur känns det att vara kär?
Jag är en tjej på 19 år som aldrig har varit i en relation. Jag fick diagnosen autismspektrumstörning av asperger typ för ungefär ett halvår sedan. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att ha ett förhållande förens nu.

Det finns en kille som jag gillar väldig mycket. Han har berättat för mig att han är kär i mig och jag har sagt att vi ska ta det långsamt och lära känna varandra ordentligt innan våran relation blir mer än vad den är nu. När jag tänker på honom eller oss två tillsammans blir jag glad (men har inget behov av att vara med honom hela tiden), det känns bra att umgås med honom, jag har lätt att prata med honom (har väldigt svårt att prata med andra människor).
När folk pratar om kärlek säger dom att man är glad hela tiden, har fjärilar i magen mm. Men jag känner inget sådant förutom glädje när vi umgås.

Kan kärlek kännas annorlunda för en person utan autism och för en med autism?

Tacksam för alla svar jag kan få!

Sätt på honom så märker du. Står man ut med varandras könsdoft, då är man förälskad, klart o betart (OBS! använd kondom)...

Jag tror att det e skillnad på en person med autism och utan på hur känslor utrycker sig.
Men det e ju bra att ta de långsamt och om han går med på det så måste han ju va en bra kille.

liant96 skrev:Hej!
Precis som överskriften säger: Hur känns det att vara kär?
Jag är en tjej på 19 år som aldrig har varit i en relation. Jag fick diagnosen autismspektrumstörning av asperger typ för ungefär ett halvår sedan. Jag har aldrig varit särskilt intresserad av att ha ett förhållande förens nu.

Det finns en kille som jag gillar väldig mycket. Han har berättat för mig att han är kär i mig och jag har sagt att vi ska ta det långsamt och lära känna varandra ordentligt innan våran relation blir mer än vad den är nu. När jag tänker på honom eller oss två tillsammans blir jag glad (men har inget behov av att vara med honom hela tiden), det känns bra att umgås med honom, jag har lätt att prata med honom (har väldigt svårt att prata med andra människor).
När folk pratar om kärlek säger dom att man är glad hela tiden, har fjärilar i magen mm. Men jag känner inget sådant förutom glädje när vi umgås.

Kan kärlek kännas annorlunda för en person utan autism och för en med autism?

Tacksam för alla svar jag kan få!

Jag tycker det låter bra som du beskriver det, gör det du känner är rätt, ni verkar ha/kunna få ett fint förhållande som är värt att satsa på

Det kan vara så olika hur det känns. Det låter väl bra, det låter som om det är värt att satsa på. Det kan också kännas olika från gång till gång beroende på situation och person. Jag tycker inte att det måste kännas så där jättetydligt, att man är hals över huvud kär. Det kan också börja med vänskap och så växer det fram kärlek. Vilket ofta blir en ganska stadig, bra relation. Så, jag tycker inte att man behöver oroa sig om det inte är så "tydlig".

Jobbigt. Oroligt. Ledsamt. Hemskt.

Att längta efter att prata eller umgås med personen.

NT brukar längta efter att känna personens doft och beröring, men det tror jag är annorlunda med aspies.

Jag vill bara vara med den personen hela tiden, mitt självförtroende är på topp, ingenting känns för svårt, jag känner mig helt enkelt väldigt glad och i harmoni när jag är kär.

Har utan tvekan varit kär och kände aldrig några fjärilar i magen och sånt skit. Jag blev också glad inombords på ett annat sätt än för andra närstående.
Glad och "varm" på ett romantiskt sätt. Kan brukar även känna stor längtan när man är ifrån varandra.

Lycka till!

Att vara kär är problemfyllt.

Det är underbart.

rdos skrev:Det är underbart.

Och förskräckligt. Man tappar bort sig själv och gör ologiska saker och fattar helkorkade beslut.

En "klok gubbe" sa skaffa ny kärring är ungefär som att byta bil, det är roligt och spännande i ett par veckor sen är det samma gnäll och elände

Det blir som ett eget litet specialintresse, man vill veta allt, kunna allt och syssla med det hela tiden men när man inte får eller kan det blir man rastlös(are). Ett enkelt sätt att testa det på som jag fått höra är att se om man ler när man tänker på personen.

antonius skrev:En "klok gubbe" sa skaffa ny kärring är ungefär som att byta bil, det är roligt och spännande i ett par veckor sen är det samma gnäll och elände

Det verkar inte så klokt. Undras vilken metodik han använde? Klubba och grotta kanske?

Fenren skrev:

rdos skrev:Det är underbart.

Och förskräckligt. Man tappar bort sig själv och gör ologiska saker och fattar helkorkade beslut.

Det är väl trevligt att inte alltid vara så logisk och klok?

Det bästa är när det går över i ett specialintresse. Enda nackdelen är att man tappar intresset för det mesta annat samtidigt.

Skulle säga att det inte är speciellt viktigt att försöka förstå sig på andras förklaringar av kärlek utan istället helt enkelt fortsätta med saker som känns bra och ha huvudet på skaft för när/om dåliga känslor börjar ploppa upp. När något inte känns rätt sakta ner eller backa. Kan inte de inblandade acceptera hur du hanterar ditt känsloliv är de troligen inte rätt för dig vilket kan vara jobbigt men det är viktigare att va ärlig med sig själv än att ha människor runt sig som ändå inte förstår en.

Tids nog känns det rätt att säga orden 'Jag älskar dig' för dig men det går inte att pressa fram.

Puzzle skrev:Det blir som ett eget litet specialintresse, man vill veta allt, kunna allt och syssla med det hela tiden men när man inte får eller kan det blir man rastlös(are).

Nono. Kärleken kommer alltid i andra hand och går inte att mäta med det genuina specialintresset om man är en riktig aspergare.

Tantaly skrev:

Puzzle skrev:Det blir som ett eget litet specialintresse, man vill veta allt, kunna allt och syssla med det hela tiden men när man inte får eller kan det blir man rastlös(are).

Nono. Kärleken kommer alltid i andra hand och går inte att mäta med det genuina specialintresset om man är en riktig aspergare.

Då har du aldrig träffat på riktig kärlek. En rejäl "obsession" med en käresta klår alla specialintressen.

rdos skrev:

Fenren skrev:

rdos skrev:Det är underbart.

Och förskräckligt. Man tappar bort sig själv och gör ologiska saker och fattar helkorkade beslut.

Det är väl trevligt att inte alltid vara så logisk och klok?

Det bästa är när det går över i ett specialintresse. Enda nackdelen är att man tappar intresset för det mesta annat samtidigt.

Ja, det är underbart och förskräckligt.

"If I'm out of my mind, it's because that's what love is, our own little slice of insanity."

Kärlek finns inte. Det är bara något fjortisar låtsas känna för att bli populär i klassen. Bland vuxna låtsas de för att få regelbunden sex samt städ och matlagningsmaskin, kanske även barn. Om det skulle existerat på riktigt skulle man ha märkt det. Jag är 30 år, en mogen lady.

Jag håller inte med om sexförslaget. För att bli sexuellt upphetsad har inget med att gilla personen att göra. Jag blev iaf hemskt kåt när min alkoholiserade granne tvångskramade mej i trappuppgången när han var på lyset. Han är 65+ och flintskallig, duschar en gång i månaden typ och luktar fan. Dessutom är han påträngande och babblar hela tiden om helt ointressanta grejer. Anledningen till att man blir sexuellt upphetsad är för att han är en hane och man själv är en hona så det är bara ens djuriska instinkter, typ som att man kallsvettas när man blir rädd - inget man kan styra över själv på ett medvetet plan.

Man ska inte lyssna på musen utan på sitt hjärta/själen. Om man känner sig glad i hjärtat och musen samtidigt är det bra och känns mysigt att ha sex. Annars känns det som att ha magsjuka men man får orgasm emellanåt och då känns det inte bra i själen. Då kan man känna sig ledsen och rädd i själen. Om man känner att man vill slå den andra personen är det inte bra att ha sex. Det ska kännas mysigt och inte skräckfullt att sitta nära den. Så jobbar jag.

Paradox skrev:Kärlek finns inte. Det är bara något fjortisar låtsas känna för att bli populär i klassen. Bland vuxna låtsas de för att få regelbunden sex samt städ och matlagningsmaskin, kanske även barn. Om det skulle existerat på riktigt skulle man ha märkt det. Jag är 30 år, en mogen lady.

Fast det där stämmer inte.
Kärlek finns och den kemiska reaktionen är känd.

I huvudsak är den till för att fjortistjejer ska följa med random kille som råkar passera gennes familjegrupp, trots det ologiska och farliga i det.

Fenren skrev:råkar passera gennes familjegrupp

Tror både stavning och meningsbyggnad hade otur där?