Hej

Jag är en nittonårig tjej som går sista året på gymnasiet, estet.
Jag funderar på att plugga till gymnasielärare i engelska eller foto/film på universitet.
Jag har inte fått diagnosen asperger men ska genomgå en utredning, jag undrar hur lång tid en sådan utredning tar och exakt hur den går till?

Sen undrar jag om det är möjligt att jobba som lärare med asperger, nu kan jag inte ens hålla tal inför min klass och trivs verkligen inte i sociala sammanhang.. går det ändå? är det någonting man kan liksom komma över/bli bättre på? Och hur stressigt är det i längden att jobba på gymnasium?

Och då det kommer till universitetet, hur blir det med dom lån man tar under den tiden man pluggar? Tillexempel om man inte skulle palla jobba heltid sedan, hur svårt blir det då att betala tillbaka sina lån? Är högskola isåfall ett bättre alternativ än universitet? Kan man bli gymnasielärare på högskola?

Får man diagnosen, kommer den sedan finnas med i ens papper då man söker jobb eller är den någonting man måste nämna själv?

Innan jag bestämmer mig för detta på allvar så skulle jag gärna vilja veta om det är möjligt så att jag inte går en dyr utbildning och sedan inte pallar med yrket så vill gärna ha svar från er som redan jobbar som gymnasielärare.

Som aspie kan man göra precis allt som en icke aspie kan göra. Den som påstår något annat ljuger och försöker trycka ner oss.

Däremot kan det möjligen vara svårare för oss att vänja oss vid eller lära oss vissa saker.
Det betyder ju dock inte att det inte går. En skillnad mellan aspies och NTs när det kommer till inlärning är att aspies i många fall lär sig aktivt och medvetet genom livet, medans för NTs så sker det oftast mer "naturligt" och omedvetet. Finns såklart för och nackdelar med båda visen, men att påstå att vi inte skulle klara av en sak pga att vi finner det jobbigt eller onaturligt för oss är ju givetvis bara trams.

Vill du bli gymnasielärare så kan du bli det, bara börja jobba på dom sidor som hindrar dig från att bli det.

Förslagsvis prövar du genom att ta jobb som vikarie. De vill ofta ha studenter som vikarier.

Hej!

Jag arbetar som gymnasielärare (men har inte diagnos). Har arbetat i Aspergerverksamhet (därför finns jag på den här sidan).

Att vara gymnasielärare är både fantastiskt kul och utmanande. Det kan i vissa perioder vara ganska intensiv och tungt. Ofta har man inte bara ansvar för att undervisa utan det är mycket sociala bitar, som mentorskap, stötta elever mm. Nya gymnasieskolan är dock ganska tydlig i vad som krävs för olika betyg så den delen har blivit lättare (betygssättning). Skolan är ganska styrd med vad man ska undervisa om.

På svar om det är stressigt: Ja, men det ger också mycket energi. Stressigast kommer det vara för dig när de engelska nationella proven äger rum. Då är det som mest att rätta/göra.

På många universitet och högskolor kan man få stöd om man har diagnos.

Det som är viktigt är att man går lärarutbildning, sedan kvittar det om man går på högskola eller universitet.

Kan rekommendera att vara lärare, det är ett fantastiskt yrke. Endast du kan avgöra om det passar dig. Oftast när man går lärarutbildning går man tidigt ut i praktik och då får du känna på om det är din grej. Det passar inte alla människor, men det har inte med diagnos att göra...

Lycka till!

Jag är också gymnasielärare, men har jobbat mest på högstadiet. Jag har också engelska, och ett annat ämne. Man brukar ha två ämnen och det brukar ta runt 5 år. Det ÄR knepigt att jobba med människor när man har Asperger. Hade jag vetat det då, hade jag valt ett annat yrke. Det kan hända att eleverna lurar dig för att du inte förstår allt, eller att kollegorna tycker att du inte gör lika mycket som dem. Jag trodde också att man lär sig att bli bättre i sociala sammanhang, men det blev inte så. Jag kämpar på fortfarande, har numera hittat en nisch, en stor skola funkar inte för mig. Och då hade jag inte ens problem att prata inför andra, jag har mer problem att förstå t.ex. om jag kommer till en grupp elever: Vad är det som har hänt? Just för att jag inte kan läsa av det så bra.

Visst, der finns många trevliga sidor också: Det brukar inte vara tråkigt, det händer alltid nåt (jag har även ADHD, så det passar mig att det händer nåt). Och det är roligt att se hur eleverna utvecklas och lyckas med saker och ting. Svårt kan det förresten också vara att märka: Det här går inte hem hos eleverna - och att ta beslutet att göra något annat. Såna beslut funkar inte så snabbt för mig.

Studiemedel: Jag tog inte det, tog bara bidragsdelen och arbetade extra istället. Det kan vara bra att undvika. Men om man måste ta det, kan man ju göra det ändå.

Nej, du måste inte tala om att du har diagnos. Jag skulle aldrig mera göra det, efter en negativ erfarenhet. Enda kruxet är väl att arbetsgivaren kan känna sig lurad om det kommer fram senare. Men om man talar om det när man söker jobb, får man inget.

Det finns inget val mellan universitet och högskola. Universitet är EN sorts högskola. Det spelar ingen roll, det gäller bara att kolla vart lärarutbildningar finns. Det var höga intagningsbetyg när jag pluggade. Jag kommer ihåg att det låg på en genomsnitt av 4,7 (då var betygen 5 - 1, alltså 5 var högsta betyget).

Förresten, en ide vore att bli folkhögskolelärare istället. Vuxna elever, osv.....

Toblerone skrev:Förresten, en ide vore att bli folkhögskolelärare istället. Vuxna elever, osv.....

Hann inte skriva så mycket då. Jag har jobbat på en folkhögskola ett tag och det kan passa en person med Asperger bättre än vanligt gymnasium. Många elever har olika problem och det finns större tolerans för olikheter. Svårt att förklara, men folkhögskolan har en speciell "anda" och det är ganska typiskt att man accepterar olikheter. Det är också mera avslappnad, lugn miljö på nåt sätt. Det finns i alla fall en speciell utbildning (som jag funderade på, efter att redan har läst till gymnasielärare).

Toblerone skrev:Det ÄR knepigt att jobba med människor när man har Asperger. Hade jag vetat det då, hade jag valt ett annat yrke.

Har läst om många lärare som gått över till privata utbildningsföretag som håller i uppdragsutbildning, t.ex i olika dataprogram som skall införas osv. Så möjligheter finns. Det är bl.a dessa vägar som dränerat skolan när arbetsmijön blivit olidlig på en del håll.

plåtmonster skrev:

Toblerone skrev:Det ÄR knepigt att jobba med människor när man har Asperger. Hade jag vetat det då, hade jag valt ett annat yrke.

Har läst om många lärare som gått över till privata utbildningsföretag som håller i uppdragsutbildning, t.ex i olika dataprogram som skall införas osv. Så möjligheter finns. Det är bl.a dessa vägar som dränerat skolan när arbetsmiljön blivit olidlig på en del håll.

Det passar säkert manliga datalärare, men är inte lika passande för kvinnliga språklärare. Jag har i flera sökt efter alternativ, undervisar nu på en liten specialskola. Men det du beskriver har inte varit någon option för mig. Man har möjligheter om man kan data, men jag är inte talangen på det området. Det fanns en period då jag var ganska förtvivlad. Då hade jag tagit första bästa enkla kontorsjobb. Men inte ens det fanns. Och dem företagen sa att det finns gott om lärare som ansöker om jobben.

Det du kan är ju pedagogik. Och det kanske finns internationella medarbetare som behöver intensivkurs i språk.

plåtmonster skrev:Det du kan är ju pedagogik. Och det kanske finns internationella medarbetare som behöver intensivkurs i språk.

I Kina, ja. Annars har jag inte hört av något ställe som är desperat efter engelskalärare. Och det är ju ingen möjlighet heller om man har barn. Då kan man inte flytta runt halva världen utan vidare. Och jag har ju hittat nischer - specialskola, folkhögskola. Men jag skulle inte utbilda mig till lärare igen med vetskapen att jag har AS. Hellre skulle jag satsa på bibliotekarie, arkivarie eller något liknande. Eller läkare.

Åh, nej, studera till lärare? Vem gör det med dagens svenska skola? Asperger eller ej.

Har jobbat som gymnasielärare i dataämnen under några år. Är just en av de där manliga
datalärarna ni pratar om
Ibland har det funkat bra med elever, men på en skola var eleverna otoleranta.
Förnärvarane jobbar jag med lönebidrag på en liten skola, där jag trivs bra.
Får dock se hur länge det blir..
Ibland när man tar in någon på lönebidrag kanske inte alltid har fullt klart
vad den personen kan eller inte kan.
Nåja hur som helst glad så länge jag har jobb i alla fall.
Hanterar inte elevärenden och har förre antal kurser än mina kollegor på grund av stresskänslighet.

Toblerone skrev:I Kina, ja. Annars har jag inte hört av något ställe som är desperat efter engelskalärare.

Det finns sådana behov även på storföretag inom landet. Det är värt iaf att undersöka tycker jag. Nu vet jag ju inte om du har pendlingsavstånd till någon storstad men det ökar ju chansen.

Toblerone skrev:Och jag har ju hittat nischer - specialskola, folkhögskola.

Starta friskola med några andra aspisar?

plåtmonster skrev:

Toblerone skrev:I Kina, ja. Annars har jag inte hört av något ställe som är desperat efter engelskalärare.

Det finns sådana behov även på storföretag inom landet. Det är värt iaf att undersöka tycker jag. Nu vet jag ju inte om du har pendlingsavstånd till någon storstad men det ökar ju chansen.

Toblerone skrev:Och jag har ju hittat nischer - specialskola, folkhögskola.

Starta friskola med några andra aspisar?

Som sagt, det är inte så lätt som du tror. Och jag har inte sett behov hos storföretag. Jag har även utbildning som översättare och har jobbat som kontorist, så det skulle annars kunna funka men det finns verkligen dåligt om jobb där. Jag har ansökt ungefär 100 av dem och det brukar vara 1 - 2 jobb per 100 sökande. Och så tar de dem yngsta, och jag är lite över 50. Så är situationen. Storstad - jo, jag bor i Stockholm. Annars skulle det vara ännu svårare.

Jag jobbar på en friskola, men jag vill inte starta en. Skulle inte klara stressen. Jag har grundat eget företag (har en webshop) men att starta en skola är ett så mycket större företagande. Jag blir redan alldeles matt när jag ser hur min chef oroar sig månad efter månad att vi inte ska klara oss, inte får vara kvar. Det är skit-tufft just nu.

Tack för alla svaren!

Har även funderat på att plugga psykologi och bli terapeut och sedan möjligtvis vidareutbilda mig till psykolog. Tror ni att det skulle vara en bra idé? Tycker det verkar som ett väldigt intressant yrke.. finns det någon här som jobbar som det eller pluggar till det?

@anonymtjej00, lång utbildning dock.

Tänk på att studier kan ställa till med problem.

Behöver inte men kan.

Det viktiga är att få en fungerande vardag. Om du kan bo kvar hemma under studietiden kan det vara bra. Det är många som får problem med vardagssysslorna.

Psykologi tycker jag kan också vara lite tveksamt att jobba med när man inte har så lätt att tänka sig in i andra människor. Att det är intressant att plugga är en sak. Att lära ut psykologi på t.ex. folkhögskola - det kan funka bra. Men att sitta i terapisamtal och säga exakt "rätt" sak? Jag skulle inte klara det och jag är ändå högfungerande. Sociologi kan vara åt samma håll, men man behöver inte nödvändigtvis jobba med människor. Eller så kan man förstås bli socionom, men oftast är det också för mycket jobba med människor. Beteendevetenskap är också en möjlighet.

Man kan lära sig neurotypisk psykologi men det är ett stor och hög tröskel. När man kommit över den så kan man dock köra om neurotyper eftersom man saknar deras begränsningar.

Visst, men jag tänkte mer på det praktiska jobbet sedan. Hur jobbsituationen ser ut sedan. Och om det är så att man ska köra terapi med folk, då krävs det relativ mycket empati, alla sorters empati och någonstans har folk med AS inte så bra förmåga att sätta sig in i andra.

Toblerone skrev:Psykologi tycker jag kan också vara lite tveksamt att jobba med när man inte har så lätt att tänka sig in i andra människor.

Toblerone skrev:folk med AS inte så bra förmåga att sätta sig in i andra.

Tack för dina ogrundade generaliserande och fördomsfulla uttalanden om vår diagnos. Bara för att du tror att alla har problem med detta så stämmer det inte, utan säger kanske mer om DIG än om alla med Asperger. Medan vissa har problem att förstå människor så har andra det inte, utan kan vara väldigt sociala och analytiska, vilket gör att vi väldigt enkelt fattar hur folk fungerar, jag har t.ex. mycket mer empati än de flesta normala jag känner.

Vi är inte en homogen grupp som är exakt likadana, utan ett samhälle i samhället och är lika olika i ide och tankeförmåga och funktion som neurotyper.

anonymtjej00 skrev:Sen undrar jag om det är möjligt att jobba som lärare med asperger, nu kan jag inte ens hålla tal inför min klass och trivs verkligen inte i sociala sammanhang.. går det ändå? är det någonting man kan liksom komma över/bli bättre på? Och hur stressigt är det i längden att jobba på gymnasium?

Ja, det går att träna att tala inför folk. Att ha "stagefright" är inte ett unikt drag för autism. Har hållit föredrag och utbildningar själv och du lär dig mer och mer med tiden.

Du bör dock göra som rekommenderades att gå som vikarie och se om det verkligen är något för dig, alla passar inte som lärare - oavsett om de har diagnos eller ej.

Du kommer att utvecklas som person genom livet och den person du är idag kommer att vara helt annorlunda med andra kunskaper och erfarenheter i framtiden. Den som säger att vi inte kan utvecklas och ta vissa typer av jobb som ställer krav på social förmåga ljuger.

Något dumt kanske att blåsa liv i en gammal tråd.
Men i alla fall en del kan vara tvivelaktiga till anställa en lärare
med diagnos. Dock inom mina ämnen såsom elektronik och dataområdet.
Så förväntas nog mer sådana aspergerdrag, än om man kanske är lärare
i samhällskunskap eller teater.

Men jag kan säga att min diagnos är minst lika mycket fördel som nackdel,
då jag för många kreativa idéer och jobbar mycket med utveckling av kurser.

Det ni andra säger i tråden om små skolor och kanske folkhögskolor stämmer bra
tycker jag. Tilläggas bör dock att jag har ADD ochså vilket gör att jag ändå
är ganska utåtriktad och trivs med kontakter med människor och dela med mig av
mina kunskaper.

Har valt att vara öppen angående diagnos för att minska fördomarna.