En sak jag har noterat hos mig själv ända från barndomen är att när jag blir lite blyg och skall hälsa på en person - i regel om jag inte vet om jag skall hälsa först eller vänta tills den andra hälsar - brukar rösten ibland liksom "låsa" sig. Jag får inte fram ett hej, stämbanden vibrerar men det blir liksom ingen "ton", bara ett stumt glappande med munnen eller ett viskat "hej".
Som barn hände det att jag inte fick fram ett hej öht, vilket jag minns fick en förskollärare att säga att jag var helknäpp. Men jag KUNDE bara inte få fram ett hej. Rösten fanns inte där.

Mindes inte ens det där förrän du skrev för att idag är det inte så. Men när jag var liten kunde jag mena att säga något ibland (många sammanhang var OK men inte alla) och jag märkte att rösten inte var normalt stark. Var som jag fick pusta fram orden och det kändes jättefånigt, kändes som jag inte hade kontroll över rösten. Ingen hade kunnat säga att jag skulle tala högre i det läget för fysiskt gick inte det.

Det var som en gång när jag gick i skolan och en kille var dum mot mig. Då tänkte jag att Nej nu ska jag slå honom. Så försökte jag sträcka fram handen till ett slag men det funkade inte utan den blev alldeles kraftlös och hade inte ens orkat hålla i en bok i det läget.

Har en dotter med liknande bekymmer. Har dem själv också men mina är knutna till vissa ämnen. Vissa saker kan jag bara inte säga trots att jag skriker dem högt inuti huvudet.

Jag har också det. Inte lika mycket som jag hade som barn, men lite grann. Kanske inte exakt samma sak, jag får då snarare nåt i halsen - jag blir liksom hes eller rösten är borta först och sen låter det lite ojämnt. Jag undrar om det inte finns ett samband med tics....Min son har nån slags blockeringstics som låter lite som stamning, han får liksom inte fram något då. Han hittade lite knep att kringgå det, men det brukar saknas halva ordet eller så.

Är det här någon form av tunghäfta? Jag kan iaf få det när jag funderar för länge på om jag ska hälsa på en viss person, vad jag ska säga då eller överhuvudtaget vad jag ska säga i sociala sammanhang. Om jag inte känner mig avslappnad nog så att det går automatiskt förstås. När denna osäkerhet väl byggt bo i mig har jag många gånger gått på instinkten att fly situationen. Numera om tunghäfta infinner sig försöker jag avlägsna mig (om det går) på ett diskret sätt så man inte uppfattas som högfärdig/otrevlig. Men det är svårt.