Läste denna artikel och det var några aspekter som verkade intressanta.
SvD: Samhället har blivit ätstört

Kroppen som det enda "projektet" man kan ha kontroll över:

Sedan jag kom till Stockholm har jag haft en rent fysisk känsla av att flyta ut, att inte sitta ihop. Människor, arbeten och boenden byts ut, men kroppen förblir, den följer mig överallt som en fast punkt i en värld där allting hela tiden förändras. Till skillnad från annat i livet är kroppen mätbar och möjlig att kontrollera.

Men även att ätstörningar kan användas för att vägra nya roller i livet:

I sin essä refererar hon till ett flertal intervjuer med anorektiker som berättar att de är fullt medvetna om att de svälter sig och hur sjuka de ser ut. Hon skriver om deras vilja att bryta sig ut ur hela systemet av konsumtion, produktion, intag och nedbrytning av energi.

För den här texten intervjuar jag flera kvinnor som haft svåra ätstörningar under sina tonår, och alla säger samma sak: ätstörningen tog vid där barndomen tog slut, när de slutade se ut som pojkar. De berättar om en känsla av äckel inför kroppens översvämmande. Om avund på unga killar med fettfria kroppar, synliga nyckelben och raka höfter. Flera av dem möttes av oförstående på ätstörningsmottagningen; de fick höra att de skulle ”bejaka sin kvinnlighet”.

Historikern Alaine Showalter som undersökt anorexi under 1800-talet förstår sjukdomen som en "kvinnovägran"

Vad som är normalt har kanske förskjutits till något som är orimligt?

En psykolog kommer fram till mig efter en föreläsning jag hållit på en konferens som anordnas av Frisk och fri, en förening som arbetar mot ätstörningar. Han säger att hans patienter förr hade en tydlig idé om vad det innebär att vara frisk; att kunna gå på stan och äta på restaurang, spela fotboll ibland, äta middag med vänner.

– Men i dag menar många att ”frisk” kan innebära att träna sju gånger i veckan och utesluta alla kolhydrater. Det talas om att gå ”from sick to fit”, från svårt sjuk till supertränad med fullständig kontroll över ätandet. Vad det är att vara frisk eller hälsosam har blivit så omtvistat att många hellre vill fortsätta att vara sjuka.

Bara några aspekter som verkar lite mer utanför boxen tänkt.

Kanske är det för att vi, i dagens samhälle, tillåtits klättra i behovstrappan, eller också har behovens hierarki ändrats. Att fritagandet av den egna personen egentligen är ett av de mest grundläggande behoven, bara att det är mer abstrakt. Att få ha en kropp som matchar ens sinne istället för samhällets ideal.

Jag känner helt klart igen mig personligen. Jag har aldrig haft klassisk ätstörning dock. Men jag hatade min pubertetskropp och jag blev väldigt tanig.


"En längtan att slippa bära runt på sig själv och den individuella kroppens tyngd. ", som en refererad författare skriver.

Allt som oftast slår omvärlden mot en och då är det en fördel med en liten kropp jämfört med en som rymmer fler slag.

Vad en vill framhäva blir tillslut en sanning. Jag har en bild inne i mitt huvud av hur jag själv ser ut och den bilden avspeglar ju hur jag faktiskt kommer att se ut.

Men att följa mattrenderna gör väl en bara mer sårbar. Att följa en trend kräver ju mycket anpassning och anpassning kräver slag mot personligheten.