Jag blev rätt förvånad och kunde inte ge nått egentligt svar, när jag fick frågan för en stund sen, "om jag inte blivit mera autistisk på det senaste", kan man bli det? Jag trodde asperger var hyfsat konstant? Eller kan man bli mer autistisk? I såfall borde man ju kunna bli mindre autistisk också eller?

Ja... i den mån jag nu skulle kvalificera mig för diagnos så tror jag det har varit både värre och bättre under olika perioder.

Är det inte snarare hur mycket man visar? Man kan välja/lära sig att bete sig "mer NT" men har fördenskull inte "blivit mer NT".

Eller så väljer man att sluta spela och vara sig själv i stället och då verkar man automatiskt "mer autistisk".

Man blir kanske också omedvetet påverkad av omgivningen.

Det finns ju också metoder för autistiska barn, där man medvetet tränar dem att bli "mer NT". Kanske blir de det, frågan är om det går för vuxna med.

De flesta kan anpassa sig bättre när de fått diagnos och kan därför verka mycket mindre autistiska några år efter diagnosen än innan. Vissa snöar in sig på att de är autistiska och kan verka mer autistiska några år senare. Sedan finns det säkerligen andra saker som påverkar, och det går i perioder.

Hur blir man "mindre autistisk" i betydelse "mer funktionell" då? Går det att "bli" mindre autistisk, utöver det att "ge intryck av" som när man lär sig plugga sociala koder och sånt?

MsTibbs skrev: Går det att "bli" mindre autistisk, utöver det att "ge intryck av" som när man lär sig plugga sociala koder och sånt?

Är det nån skillnad egentligen?

Och: vill man?

Omgivningen kan ju tycka att man blir mer autistisk om man t.ex. har en påfrestande period och behöver "stänga av" mer, vila mer, prata mindre o.s.v.

Förutom det som andra skrivit om att "spela NT" mindre.

Aha jo, jag har ju känt mig allmänt bortkopplad och slö rent allmänt och fått kommentarer på att jag är "frånvarande" i samtal mera nu än vad jag varit förr, typ hör inte vad folk säger, så jag måste fråga vad dom sagt och om jag svarat på frågan än eller inte, vad var frågan nu igen... kanske så dom menar med mera autistisk. Jag vill ju inte bli en NT, men att bli lite mer återkopplad med omgivningen vore ju praktiskt, nu känner jag mig inte glad/arg/ledsen och världen är långt bort... frånvarande var ordet ja. Bokstavligt, förutom den rent fysiska biten.

När föräldrar till småaspisar pratar (som på Allt för föräldrar) så är en sak som återkommer att det aspiga är mycket mer framträdande i perioder.

Det verkar som det är tufft ett tag, för att sen bli lugnare så där så man nästan undrar om det är nåt eljest med ungen öht.. När det tuffa går över så har man lärt sig nåt nytt och viktigt.

OBS, det här är generellt. Somliga är säkert lika tväraspiga eller lika bara-lite-udda-utåt hela tiden. Ville mest svara på frågan på det sätt jag kunde.

Interesting. Jag kanske bara har rest för att ladda batterierna en sväng kanske... det är ju en möjlighet faktiskt jag har ingen aning, hehe...

Nej, man kan inte bli mindre autistisk eller aspig. Däremot kan man bete sig mindre aspigt, verka mindre aspig.

Om alla med AS. kan bli mer eller mindre aspiga vet jag inte men det kan ske. Det är jag ett levande bevis för. Snarare mindre aspigt beteende får man kalla det för det handlar helt eller nästan helt iaf. om beteende av olika slag. Utredningsteamet trodde jag haft mer aspigt beteende som yngre efter sina bedömningar men var nog inte helt säkra, eftersom de inte träffat mig då jag var yngre.

Dock är jag själv 99% säker på att mitt beteende förr varit mer aspigt men genom olika sociala sammanhang av olika slag o. umgänge med enbart NT. framtill januari i år och inte minst med terapi med delvis kognitiva inslag så har mitt beteende blivit mindre aspigt o. det ser jag enbart som positivt. Jag vågar mer i sociala sammanhang o. ser mer konsekvenser av saker & ting i olika sammanhang o. jag tränar fortfarande men det går mest av sig själv. Det är inget jag går o. tänker på att jag gör o. de ggr. jag förställer mig i sociala sammanhang är få o. då handlar det även om blyghet/osäkerhet i lika stor utsträckning om inte större. Sedan hör till saken att jag inte har mkt AS. - är ett gränsfall.

Jag har blivit mer autistisk de senaste åren, i betydelsen att jag är mer avskärmad och avskuren från omvärlden. Samtidigt har jag blivit mindre aspig för jag förstår mänskligt beteende bättre, och kan nog anpassa mig bättre om jag skulle vilja och behöva.

Att jag har dragit mig undan beror mycket på att jag har börjat tvivla på allt jag är och står för. Jag kan inte umgås med människor alls, tidigare trodde jag att jag kunde det men egentligen har jag nog aldrig vetat hur man gör. I det avseendet är jag ganska autistisk.

Jag är kanske mer autistisk (vad nu det betyder exakt), då jag är mycket för mig själv. Eller rättare sagt så är det svårt för mig att veta om man inte träffar nån utomstående.

mnordgren skrev:Jag är kanske mer autistisk (vad nu det betyder exakt), då jag är mycket för mig själv. Eller rättare sagt så är det svårt för mig att veta om man inte träffar nån utomstående.

Ja, det är ju svårt att veta om man nästan inte träfar utomstående. För när man inte träffar folk övar man ju inte upp sin sociala förmåga o. det gäller ju inte bara oss med AS-diagnos. Jag tror att ju mer man isolerar sig, desto svårare blir det den dag man ska möta folk oavsett diagnos eller inte. Det räcker inte att möta folk i en typ av sammanhang tex. jobbet. Det har jag lärt mig men vänner växer inte på träd men viktigt o. modigt om man vågar o. orkar ta sig ut bland folk i tex. aktiviteter men här är det som mkt. väl bekant oftast jobbigare för oss med AS. AS-träffar (om finns) kan vara en bra grej och en bra början.

När jag träffar vänner, släktingar och andra NPF:are kan jag känna mig så gott som normal och tänka att det där autistiska var nog bara inbillning i alla fall, eller att det gått över med åren.

Tills jag träffar 'vanliga' människor, då är man ufot igen...

Kan väl också skifta med saker som
- stress och annat i dags- eller korttidsform
- eventuella mediciner och annan kemisk påverkan
- efter vilket tidsperspektiv man anlägger och vilken livsfas man talar om. Skulle tro att jag svängde väldigt i "autism" medan jag växte upp t.ex., och ända upp i trettioårsåldern på vissa ("retarderade"?) områden, av orsaker som jag har knappast tror berodde bara på yttre faktorer.

Jag var helt klart mer extrovert under tonåren, troligen pga hormonernas motiverande inverkan. Är driften bara tillräckligt stark så kan man övervinna en hel del hämningar för att få kontakt med andra. Lite alkohol var förstås också till hjälp...

Sen var jag halvnormal i 20-årsåldern och kunde i alla fall jobba och ha relationer, även om jag var udda.

Det var först efter 30 som jag blev autistisk på riktigt och förlorade talförmågan.

Känns lite konstigt ibland, som att ha levt flera helt olika liv. I nån sorts randomiserad ordning, utan rim och reson.

Jag tänker så här att jag är i min grundpersonlighet på ett visst sätt och det är samlingsnamn AS. Sen kan olika perioder nu när jag ser tillbaka vara mer eller mindre svåra och ha olika grad av svårigheter p g a AS. Inte att AS kommer och går utan olika ork att få mig att fungera mer eller mindre i harmoni med min AS och omvärld.

Går inte, folk genomskådar en lättare ju mer man försöker.

I och med att udu utvecklas så är det väl självklart.

Sen kan man ju bli mer eller mindre paranoid, jag har ingen diagnos vad gäller paranoia, men det måste ju då jag har AS räknas som ett av autismens tecken förbättras eler förvärras. Liaså så kan man ju lära sig att se folk i ögonen och göra det nästan helt naturligt som det känns. Sen rätt var det är är det som de har tankeläsarstrålar i ögonen, man vågar inte se in i dem.

Man kan också vara arg eller glad på lite , när man tänker efter, illogiska sätt.

Ångesten, sömnsvårigheterna, problem med ja allt möjligt förklaras ju med AS, så då måst man ju kunna bli bättre och sämre, sen kan det vara en konstnt eller tillfällig förändring.

Jag känner igen mig lite i ingers berättelse, jag tror jag kan bli värre med åren på många områden, samtidgt som annat, som kanske var en klar autism i 5-10 årsåldern är bortvuxet.

Inger skrev:När jag träffar vänner, släktingar och andra NPF:are kan jag känna mig så gott som normal och tänka att det där autistiska var nog bara inbillning i alla fall, eller att det gått över med åren.

Tills jag träffar 'vanliga' människor, då är man ufot igen...

Skulle man kunna ha dig som npf-test/radar, genom att kolla om du känner dig ufo-ig eller ej ihop med nån alltså? När du säger npf:are, menar du såna som VET att de är det eller tror att de är det? Fjantiga detaljfrågor kanske men jag är intresserad av svaret.

Kanske ska förtydliga med att JAG inte tyckte du var ufo-ig alls, nämligen.

alfapetsmamma skrev:

Inger skrev:När jag träffar vänner, släktingar och andra NPF:are kan jag känna mig så gott som normal och tänka att det där autistiska var nog bara inbillning i alla fall, eller att det gått över med åren.

Tills jag träffar 'vanliga' människor, då är man ufot igen...

Skulle man kunna ha dig som npf-test/radar, genom att kolla om du känner dig ufo-ig eller ej ihop med nån alltså?

Varsågod. Alltid till er radar-tjänst.

alfapetsmamma skrev:När du säger npf:are, menar du såna som VET att de är det eller tror att de är det?

Såna som jag vet.

alfapetsmamma skrev:Kanske ska förtydliga med att JAG inte tyckte du var ufo-ig alls, nämligen.

Vilket var min poäng... Tack detsamma förresten.