Det här med att vara någon typ av obotlig perfektionist och att studera är svårt att få att gå ihop ibland. Kursen jag läser just nu är väldigt svår (enligt mig) och eftersom jag missat mycket på grund av ångest samt fysisk ohälsa så har jag väldigt svårt att se att jag skulle få godkänt på tentamen som skrivs om en vecka. Eftersom jag är mycket rädd för att misslyckas med saker och ting och eftersom min hjärna är en idiot ibland så har jag nu fått för mig att det är bättre att strunta i tentan och skriva den efter jul istället för att skriva den på måndag och med stor sannolikhet få underkänt. Jag vet inte varför jag är så rädd för att få U. Jag förstår ju att det vore bättre att försöka studera, skriva tentan och kanske (antagligen) misslyckas än att inte studera någonting och säkerligen misslyckas. Jag förstår det men det är som att min hjärna ändå har bestämt sig. Det känns som att jag inte ens försöker och det är så förbaskat dåligt av mig.

Det är här katastroftankarna tar vid. Ni vet, tankar som: kommer inte få godkänt på tentamen --> måste skriva omtentamen --> kommer inte klara omtentamen --> kommer inte kunna ta examen i juni --> kommer inte komma in på masterprogrammet jag vill komma in på --> kommer inte kunna hålla på med det jag vill göra --> kaos --> varför lever jag ens?

Ångest, perfektionism, Asperger och studier är en ganska dålig kombination för mig. Inte bara i denna situation utan i allmänhet. Jag har framförallt svårt att hantera stress. Det är svårt att få saker att fungera trots att jag får lite extra stöd och det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen eftersom att studera, lära mig saker, att utbilda mig, göra bra ifrån mig och att sträva mot (och faktiskt komma närmre) mitt mål är det jag vill mest av allt. Det gör nästan ont inombords när jag tänker på det. Detta är även extremt dåligt för mitt självförtroende. Har aldrig haft bra självförtroende men nu är det i princip icke-existerande. Känner mig bara ointelligent, ineffektiv, dålig och inferior hela tiden.

Finns det några andra universitetsstudenter (eller före detta sådana) här som kanske har något tips på hur ni får studierna att fungera? Vore fint om ni ville dela med er av det i så fall.

Känner igen mig i det du skriver.

Neutrino skrev:Det är svårt att få saker att fungera trots att jag får lite extra stöd och det gör mig ledsen.

Vad får du för extra stöd?

majvor skrev:Vad får du för extra stöd?

Jag får följande stöd:

1. Får skriva tentamen i eget rum, vilket är något som faktiskt underlättar väldigt mycket.
2. Får ofta muntliga redovisningar anpassade då jag har väldigt svårt att prata inför större grupper av folk.
3. Får träffa en "mentor" lite då och då (egentligen ska vi väl träffas en gång i veckan) för hjälp av planering av studierna då jag lätt blir överväldigad av all stress. Tycker tyvärr inte att det hjälper särskilt mycket. Speciellt inte med "mentorn" jag har just nu.

Neutrino skrev: Kursen jag läser just nu är väldigt svår (enligt mig) och eftersom jag missat mycket på grund av ångest samt fysisk ohälsa så har jag väldigt svårt att se att jag skulle få godkänt på tentamen som skrivs om en vecka.

Det låter kämpigt, men du kommer säker på något som fungerar för dig. Lycka till.

Neutrino skrev:Jag förstår ju att det vore bättre att försöka studera, skriva tentan och kanske (antagligen) misslyckas än att inte studera någonting och säkerligen misslyckas.

Är man perfektionist vill man väl ha alla rätt på tentor, och inte bara godkänt?

nescio skrev:Är man perfektionist vill man väl ha alla rätt på tentor, och inte bara godkänt?

Inte jag. Däremot vill jag gärna ha högsta betyg (VG). Får jag "bara" godkänt blir jag ofta besviken. Känner jag, som nu, att jag antagligen inte ens kommer få godkänt så blir det kaos och jag kan lika gärna strunta i det. Ungefär.

Kanske du behöver den där intensiva moroten av VG för att det skall exaltera dig nog att komma över motståndet att plugga? Lite som i tråden om musik. Att det krävs en viss minimum intensitet för att det skall vara värt det kognitiva besväret.

Jag förstår dig. Jag kan fortfarande drömma mardrömmar om tentor jag misslyckats på (efter cirka sju år). Jag kunde få lite småpanik om jag gick från en tentasal och visste att jag inte svarat uttömmande och korrekt på en fråga.

Dessutom har ju de flesta tentor så knasigt upplägg. De hoppar ofta fram och tillbaka mellan ämnen och det blir ju ingen röd tråd. Då är det mycket bättre med hemtentor, uppsatser, papers eller vad som helst som en själv får bestämma strukturen på.

Men om jag inte bara ska gnälla, utan skriva något konstruktivt, så får det bli att, även om det är svårt, försök att inte hamna i för mycket ångest kring tentorna. Det viktiga är att klara dem,inte att klara dem utan fel. Det du kommer att ha nytta av när du går ut är ju hur du använt dig av kunskapen och hur du ser att du kan använda den i framtiden. Oftast är det ju examensarbeten och uppsatser vi kan dra paralleller till, inte tentorna och få arbetsköpare tittar nog på betygen.

Jag vet inte hur du är som person, men själv brukade jag alltid börja med att rita ett knäppt djur på mina tentor för att lätta upp stämningen lite.

plåtmonster skrev:Kanske du behöver den där intensiva moroten av VG för att det skall exaltera dig nog att komma över motståndet att plugga? Lite som i tråden om musik. Att det krävs en viss minimum intensitet för att det skall vara värt det kognitiva besväret.

Det där låter vettigt. Det jobbiga är väl bara om personen i fråga inte hinner göra det så noga. Då är det väl bättre och sätta på lite Simon & Garfunkel (eller annan tankebefriad musik) och köra på ändå?

Hur är det. Ger man minuspoäng för fel svar? och är det bara inom samma uppgift eller för hela tentamen?

Jag har också lidit mycket av tentaångest, men nu har jag blivit av med det värsta. Det började i gymnasiet efter att jag ständigt fick höra av klasskamrater att jag var klassens eller skolans "geni". Det var alldeles för mycket att leva upp till, då jag inte är något geni utan bara duktig student. På universitetet blev ångesten bara ännu värre (som att kroppen måste kompensera för att tentorna kommer så sällan med att dra på ännu mer ångest). Jag kunde till slut knappt behålla maten veckan innan jag skulle skriva en tenta, men jag hade fått för mig att om jag inte hade ångest så skulle det betyda att jag skulle prestera sämre. Jag hade också fått för mig att om det kändes bra när jag gick ut från en tenta så innebar det att jag underpresterat.

Nu till det mer upplyftande: det går faktiskt att få hjälp med det här. Det är väldigt vanligt med tentaångest, så ta kontakt med kurator/studievägledare/studenthälsan där du studerar. Jag har fått hjälp av flera olika personer och kan nu gå till en tenta och känna mig smått nervös istället för som tidigare halvt döende och panikslagen. Jag har också fått längre skrivtid vilket gör att jag kan sitta och andas och lugna ner mig i 20 min eller så under tentan. Framförallt har det för mig handlat om att sänka kraven på mig själv - vilket du också verkar ha insett.

Det här med att skjuta upp tentan till ett senare tillfälle för att man hoppas kunna prestera bättre sedan och inte vill vara den som misslyckas, är en form av förnekelse av verkligheten. Själv var jag för upptagen av att inte visa hur dålig jag var och upprätthålla bilden av "klassens geni" för att våga göra saker där jag inte "säkert" visste att jag skulle lyckas. Det slutar med att man inte presterar så mycket alls, och då lär man sig mindre (och folk kommer inte att komma ihåg en för den där grejen man gjorde som blev perfekt för tio år sedan). När man ska lära sig något är det kvantitet och inte kvalitet som gäller - vare sig det handlar om att lösa diffekvationer eller dreja skålar.

Nu har jag istället inställningen att jag ska ta mig igenom utbildningen på så kort tid som möjligt, och då gäller det att skriva tentorna när de dyker upp. Mitt universitet tillåter även sk. plussning, vilket innebär att om jag skulle skriva ett E på en tenta så kan jag skriva om den och ev få högre betyg, och det tar definitivt bort en del av perfektionismstressen!

Det konstigaste av allt var en fras en tant på studenthälsan sa till mig: "kom ihåg att du är fri". Jag vet inte varför det hjälpte, men det gjorde det. Det är faktiskt mitt val att studera, och mitt val att skriva tentan. Jag måste inte. Jag KAN jobba som städare resten av livet, men jag väljer att skriva den här tentan. När tentadagen väl är kommen brukar jag också gå in i något sorts "bärsärk-mode", precis som när jag ska göra något annat läskigt (hoppa från höga höjder eller reva segel i storm). "Om jag ska dö så ska det minsann vara gloriously!"

TL;DR:
* Sök hjälp via din skola! Många har haft samma problem.
* Du är fri!
* Sikta på att göra mycket istället för perfekt.

Ozile: mitt problem är inte ångest när jag faktiskt ska gå och skriva tentamen (då är jag endast lite nervös) utan ångest långt innan den. Ångesten gör då att jag får "mentala låsningar", som min psykolog kallar det, vilket gör att jag fastnar och har väldigt svårt för att få något gjort. Detta leder till ytterligare ångest och ännu värre låsningar. Förstår du vad jag menar?

Precis som du så får jag extra skrivtid (som jag väldigt sällan använder), vilket är skönt. Då kan man ta det lugnt och veta att man ändå kommer ha tid att skriva klart. Att skriva i eget rum hjälper mest av allt. Det känns tryggt och jag kan till och med viska lite för mig själv (jag tycker om att resonera med mig själv och processa information på det sättet) utan att det stör någon.

Är ganska skeptiskt till det där med Studenthälsan. Den gång jag faktiskt kontaktade Studenthälsan (för ett år sedan) så sa de att de inte kan hjälpa mig då min ångest och mina problem har med min Asperger att göra. De hänvisade mig istället till något slags NPF-team som i princip gör samma saker som de på Habiliteringen dit jag redan går. Så att kontakta Studenthälsan hjälpte tyvärr inte i mitt fall.

Surkatt skrev:Jag vet inte hur du är som person, men själv brukade jag alltid börja med att rita ett knäppt djur på mina tentor för att lätta upp stämningen lite.

Jag brukar istället sätta mig, ta ett kladdpapper och sedan (innan jag ens tittat på frågorna) skriva ner så mycket information som möjligt som finns i mitt huvud så att jag känner att jag inte behöver hålla reda på den. Därefter börjar jag med själva tentan, använder mig av lämplig information som redan finns på kladdpappret samt ytterligare information som är lagrad i mitt huvud.

Hade exakt samma problem med medförande grova sömnproblem när jag läste.

Enda tipset jag kan ge är att försöka hålla rutiner. Läs när du är som mest effektiv och gå lös! Var ute i god tid så att du har en inlärningsbuffert att ta ifrån inför tentor om du skulle må dåligt.

Annars så fuckade jag ju upp själv och bör inte ge tips .

Tantaly skrev:Annars så fuckade jag ju upp själv och bör inte ge tips .

Du kanske inte fuckade upp allt och du kanske gjorde rätt men kom inte hela vägen så det finns kanske en hel del att lära ändå.

Sedan lär man sig oftast mer på misslyckanden än på att saker bara fungerar.

Neutrino: Det där med kladdpappret brukar jag också köra, väldigt skönt!
Hmm, att studenthälsan inte vill hjälpa för att du har en diagnos låter ju helt knäppt. Det är uppenbart att din ångest har med dina studier att göra!

Jag tror dock att jag förstår vad du menar nu. Finns det något du kan göra för att få plugget att kännas mer givande än krävande? Du kanske gillar att plugga som det är, men känslan av att man måste göra saker perfekt har ju en tendens att förstöra nöjet eller suga energi ur en. Kan du hitta något med pluggandet som gör att det känns meningsfullt även om du skulle bli underkänd?

Exempel:
Själv hittade jag några personer som jag gillar att umgås med även utanför pluggsituationer - efter att vi pluggat några timmar spelar vi något spel, tränar eller går ut och äter. Eftersom jag har väldigt trevligt med dem är jag mindre rädd att ett F skulle få mig att hoppa av plugget igen (det skulle förmodligen knäcka mig, men förhoppningsvis skulle vännerna inte låta mig komma undan så lätt). Det är mindre acceptabelt för mig att inte skriva tentorna, än att bli underkänd.

När saker blir väldigt viktiga för mig är det som att min hjärna slutar fungera (eller så är jag vanligtvis inte så smart som jag tror utan blir bara mer självkritisk i vissa situationer kanske?). Detta gäller både jobb, plugg och socialt umgänge. Tricket är att lura hjärnan att få saker gjorda utan att direkt göra dem.

Jag kan sällan plugga om jag bara sätter mig ned och tänker "nu måste jag verkligen plugga" för då börjar jag bara tänka på hur dålig jag är, hur efter jag är, hur osugen jag är på att plugga eller att jag har ett oöverstigligt berg av 'plugg' framför mig. För att jag ska få något gjort måste det vara konkret och lagom stort. "Lös uppgift 9.5.3 i boken" är en lagom stor uppgift. "Plugga ikapp i kurs A" är inte det.

Sedan har jag slutat använda straff som motiverande kraft och kör på belöning istället. Jag bannar inte mig själv för saker jag missar, utan berömmer mig för det jag klarar (och då snarare att jag skrev en tenta öht, inte att jag fick ett visst betyg).

Rutiner, som Tantaly redan nämnt, har hjälpt mig enormt. Det är inte roligt att ha ett inrutat liv, men jag slipper lägga en massa energi på att lösa samma problem varje dag (typ "när ska jag gå upp imorgon?") och får mer tid över till annat.

Neutrino skrev:Det här med att vara någon typ av obotlig perfektionist och att studera är svårt att få att gå ihop ibland. Kursen jag läser just nu är väldigt svår (enligt mig) och eftersom jag missat mycket på grund av ångest samt fysisk ohälsa så har jag väldigt svårt att se att jag skulle få godkänt på tentamen som skrivs om en vecka. Eftersom jag är mycket rädd för att misslyckas med saker och ting och eftersom min hjärna är en idiot ibland så har jag nu fått för mig att det är bättre att strunta i tentan och skriva den efter jul istället för att skriva den på måndag och med stor sannolikhet få underkänt. Jag vet inte varför jag är så rädd för att få U. Jag förstår ju att det vore bättre att försöka studera, skriva tentan och kanske (antagligen) misslyckas än att inte studera någonting och säkerligen misslyckas. Jag förstår det men det är som att min hjärna ändå har bestämt sig. Det känns som att jag inte ens försöker och det är så förbaskat dåligt av mig.

Det är här katastroftankarna tar vid. Ni vet, tankar som: kommer inte få godkänt på tentamen --> måste skriva omtentamen --> kommer inte klara omtentamen --> kommer inte kunna ta examen i juni --> kommer inte komma in på masterprogrammet jag vill komma in på --> kommer inte kunna hålla på med det jag vill göra --> kaos --> varför lever jag ens?

Ångest, perfektionism, Asperger och studier är en ganska dålig kombination för mig. Inte bara i denna situation utan i allmänhet. Jag har framförallt svårt att hantera stress. Det är svårt att få saker att fungera trots att jag får lite extra stöd och det gör mig ledsen. Det gör mig ledsen eftersom att studera, lära mig saker, att utbilda mig, göra bra ifrån mig och att sträva mot (och faktiskt komma närmre) mitt mål är det jag vill mest av allt. Det gör nästan ont inombords när jag tänker på det. Detta är även extremt dåligt för mitt självförtroende. Har aldrig haft bra självförtroende men nu är det i princip icke-existerande. Känner mig bara ointelligent, ineffektiv, dålig och inferior hela tiden.

Finns det några andra universitetsstudenter (eller före detta sådana) här som kanske har något tips på hur ni får studierna att fungera? Vore fint om ni ville dela med er av det i så fall.

Därför jag springer och cyklar. Rensar bort onödiga tankar som inte är produktiva.
Att missa moment och eventuellt hamna back med en kurs är pinsamt och jädrigt trist. Dock är det inte total katastrof, det gäller att begrunda sin situation (ex. SWOT-analys) och ta nya krafttag, kämpa de strider som är möjliga att vinna. De som inte kan vinnas är ett utnötningskrig och där gäller det bara att samla styrka och uthärda tills det luckrar upp.

Om du inte hinner med kursen just nu, skriv tentamen vid nästa omgång. Samla upp det du behöver inför examinationen och planera därefter i samklang med övriga moment i din vardag. Hur ser dina strukturer ut i vardagen? I studierna? Socialt? Arbete? Gå igenom själv och skissa upp förslag. Kanske kan ex. Studenthälsan eller Vuxenhabiliteringen bidra med något nyttigt?

Det är inte "bara att-" tänka i sådana här banor. När jag var yngre hade jag stora bekymmer med misslyckande. Måhända att det innebar rejält med stryk när en kom hem, dock var skammen att ha misslyckats hemsk. Att inte få alla rätt på enkla prov sitter kvar än idag som något skamligt. Dock finns det förklaringar till att utfallet blev annorlunda än planerat, sedan utgår en ifrån detta till nästa gång. Misstag och misslyckanden är en del av lärande.

nescio skrev:

Neutrino skrev:Jag förstår ju att det vore bättre att försöka studera, skriva tentan och kanske (antagligen) misslyckas än att inte studera någonting och säkerligen misslyckas.

Är man perfektionist vill man väl ha alla rätt på tentor, och inte bara godkänt?

Precis. Jag är likadan. När jag får ett par fel, som vid senaste tentamen, i ett ämne jag har stora kunskaper inom blir det en mental seppuku. Dock så vet jag att det inte är "katastrof", dock är det irriterande. Att ignorera resultatet är svårt, dock inte omöjligt. Gå igenom tentamen, gör om det hemma, läs om det som en fått avdrag på. Skulle det i stor del bero på yttre omständigheter, exempelvis störningar i tentamensmiljön, så ska en kontakta ansvarig administrativ enhet för att upprätta en avvikelseanmälan.

Neutrino skrev:

majvor skrev:Vad får du för extra stöd?

Jag får följande stöd:

1. Får skriva tentamen i eget rum, vilket är något som faktiskt underlättar väldigt mycket.
2. Får ofta muntliga redovisningar anpassade då jag har väldigt svårt att prata inför större grupper av folk.
3. Får träffa en "mentor" lite då och då (egentligen ska vi väl träffas en gång i veckan) för hjälp av planering av studierna då jag lätt blir överväldigad av all stress. Tycker tyvärr inte att det hjälper särskilt mycket. Speciellt inte med "mentorn" jag har just nu.

Punkt 1 skulle jag ha behövt, fast det var många år sedan jag skrev en tentamen sist. Jag brukade bli irriterad av alla småljud från de andra i salen, så jag försökte sitta längst bak om möjligt.

En del tentamensvakter använder sig av mekanisk klocka som tick-tack-tick-tack..
Oerhört irriterande.

Haha jag måste vara knäpp... men för mig är det inte själva informationsbearbetandet som är jobbigt utan allt runtomkring. Det jobbigaste är att gå dit. Jag svettas, kan kräkas, blir arg på mig själv, får panikattacker. Sen när man ska gå in i salen: vart ska jag sitta? tänk om jag sitter brevid nån som glor på mig och kommer förstöra för mig ,för kan inte koncentrera mig om någon glor? Tänk om tentatanten är otrevlig så jag blir ledsen? Tänk om hela salen börjar glo på just mig?. Måste jag säga hela till dom jag känner igen?

Låter jobbigt för dig. Jag känner igen mig väldigt väldigt mycket!!
Mitt tips är att lyssna på dig själv så du inte går in i väggen.
Annars kan du ju läsa 50%??

Konstig nog... jag hade tentaångest aldrig.

Att få studiena att fungera? -- dessa kommer fungera om du har intresse. Då behöver inte hellre sätta du sig på, utan du sysslar med detta heltid.

h88nv skrev:Att få studiena att fungera? -- dessa kommer fungera om du har intresse. Då behöver inte hellre sätta du sig på, utan du sysslar med detta heltid.

Nej, det håller jag inte med om. Det fungerar bättre när man är intresserad (tråkiga kurser blir ju ännu jobbigare) men det betyder inte att studierna fungerar. Jag är, bortsett från vissa kurser, väldigt intresserad av det jag studerar men jag har ändå problem med att få studierna att fungera ordentligt.