DN skrev:Hennes stora verk "Utopins röster" är en av de texter som verkligen visar vad krig egentligen är – och vad det får för konsekvenser.

”Jag såg sådant som man inte ska behöva se… En människa ska inte behöva det. Och jag var liten…” Orden tillhör Jura, en av dem som berättar i Aleksijevitjs senast till svenska översatta bok ”De sista vittnena”, där i dag vuxna människor berättar om hur de som barn upplevde krigets helvete.

Den fråga Aleksijevitj här besvarar är den eviga: Hur gestaltar man med ord de erfarenheter som trotsar all beskrivning? Hur gör man litteratur av något som till sin natur skyr all litterär avbildning? Hur gör man det outhärdliga uthärdligt?

Aleksijevitjs svar är att låta människor minnas. Det är kärnan i hennes etik: att minnet är okränkbart.

”Männen gömmer sig bakom historien, bakom fakta”, skriver Aleksijevitj i förordet till den banbrytande boken ”Kriget har ingen kvinnligt ansikte”. Hennes eget credo: ”Jag skriver inte krigets historia, utan känslornas historia. Jag är en själens historiker.”

När Nobelpriset nu tilldelas en reporter är det ett trendbrott. Romanen, poesin och dramatiken brukar belönas. Dokumentären, pamfletten, essän, kritiken, biografin, reportaget och reseskildringen var länge portade i finrummen och akademierna.

DN skrev:Det är första gången Svenska Akademien belönar en reportageförfattare, även om det har ryktats att Ryszard Kapuscinski skulle ha fått priset 2007 om han inte dött samma år.

I en intervju med DN:s Ingmar Neveus 2012 beskrev hon själv sin metod: ”Jag kan säga att jag samlar material som en journalist, men jag arbetar med materialet som en författare. Det är litteratur, men en annan sorts litteratur. Jag ger ordet till sådana som aldrig annars skulle få rätt att yttra sig”.
---
– I 35 års tid har jag försökt skriva Sovjetmänniskans historia. Det är en kuslig, bloddrypande historia och jag måste säga att det blir allt svårare för mig att älska människorna ju mer jag forskar, sade Svetlana Aleksijevitj till DN 2012.