Hej!
Jag är 15 år, går i 9an men är just nu inte aktiv i skolan (gör skoljobb hemma). Jag får en hemskolelärare som kommer hem till mig 2 dagar i veckan men min psykolog och läkare säger att hemskolning inte är hållbart för att det bara förvärrar min depression och jag blir mer isolerad och aldrig går ut.
Jag har haft hemskolelärare i c.a 8 månader nu.

Problemet är inte mina betyg, problemet är att jag inte har några vänner som jag träffar och jag går knappt någonsin ut frivilligt. En stor anledning till att jag inte lyckas ta mig ut så mycket är att jag har social fobi så små grejer som att gå in på ICA och McDonalds klarar jag inte av. Och jag är djupt deprimerad och tydligen förvärrar detta min depression.

Att gå tillbaks till min nuvarande skola är inget alternativ för mig. Om jag ska börja gå i skolan igen så MÅSTE det vara en ny som inte ligger i närheten av min nuvarande. Mina föräldrar och jag har kollat runt lite och vi har sökt till många specialanpassade skolor men de flesta är fulla.

Nu kanske jag fick plats i en och jag undrar hur ni som går i specialanpassade skolor upplever det? Det är ju bara folk med liknande svårigheter som går där men jag är väldigt nervös.
Fungerar skolan bra tycker ni?

Tack för svar på förhand!

Mvh

Moderator: Flyttade tråden från Att leva som Aspergare.

Är det DU som vill ha vänner, eller är det ANDRA som vill att du har vänner? Det är en viss skillnad. Och är det för att umgås eller för delade intressen? Vad har du för intressen?

Det bästa är nog om du får kompetent hjälp att lära och träna dig i att hantera sociala situationer istället för att påtvingas en situation som blir övermäktig och istället skapar trauma. Dessvärre kan man inte utgå från att vuxna får in detta i huvudet.

Angående ICA och McDonalds. Är det väldigt mycket stökiga individer där som det kan vara i socioekonomiskt belastade områden? Det är egentligen bara ICA som man "måste" besöka. Kanske andra miljöer är mer lämpliga. Såsom en riktig restaurang eller bibliotek. Hur jobbiga miljöer är beror också en hel del på vad slags personer som är där.

Varför måste det vara en ny skola, och att den skall ligga långt borta? vad löser det? Risken är att samma problem upprepas?

Angående depressionen så finns det indikationer på att sådant beror på överbelastning och brist på bra stimulans. Om sociala möten såsom vänner och skola är jobbigt när man saknar förmåga att hantera det så finns det risk att det bara gör det sämre utöver att det förstärker känslan av återupprepat misslyckande. För andra kan social kontakt vara bra. Men här anser iaf jag att man måste backa ett steg och fundera på vad som orsakar vad så att man inte förvärrar läget.

plåtmonster skrev:Är det DU som vill ha vänner, eller är det ANDRA som vill att du har vänner? Det är en viss skillnad. Och är det för att umgås eller för delade intressen? Vad har du för intressen?

Jag vet faktist inte. Det är mina föräldrar och socialen som är väldigt benägna om att jag borde "skaffa" vänner.
Problemet är min depression och att "man blir deprimerad av att vara ensam". Jag har tyvärr inte så många intressen, har väldigt svårt att finna saker "roligt". Mina största intressen är nog IT programmering och datorspel. Komplex matematik problemlösning finner jag roligt också.

Det bästa är nog om du får kompetent hjälp att lära och träna dig i att hantera sociala situationer istället för att påtvingas en situation som blir övermäktig och istället skapar trauma. Dessvärre kan man inte utgå från att vuxna får in detta i huvudet.

Ja, jag får panikångest innan vissa sociala situationer som att gå till skolan, gå in på ICA osv.
Får också ångestattacker utav att enbart tänka på stora belastande sociala situationer.
Problemet är att min psykiatriker som jag hade innan och min mamma inte verkar förstå att jag faktist får en sjuhelvetes ångest av sociala situationer. Min mamma har väldigt svårt att förstå det eftersom att hon själv har väldigt lätt socialt. Och ja, tyvärr fick jag ta itu med panikångest varje dag när jag gick till skolan.
Jag får fortfarande ångestattacker av att överhuvudtaget tänka på skolan, upplevelser och situationer där jag har tvingats bita ihop medans jag har haft panikångest.

Angående ICA och McDonalds. Är det väldigt mycket stökiga individer där som det kan vara i socioekonomiskt belastade områden? Det är egentligen bara ICA som man "måste" besöka. Kanske andra miljöer är mer lämpliga. Såsom en riktig restaurang eller bibliotek. Hur jobbiga miljöer är beror också en hel del på vad slags personer som är där.

Ja, när det är mycket liv och stökiga personer är det jobbigt. Men ungdomar överhuvudtaget har blivit väldigt jobbiga att vara i närheten av.

Varför måste det vara en ny skola, och att den skall ligga långt borta? vad löser det? Risken är att samma problem upprepas?

Jag är helt enkelt för rädd att någonsin kunna gå tillbaka till min skola och klass. Jag har väldigt svårt för att vara en "outsider" och jag har haft väldigt svårt att acceptera min diagnos. Jag har starka minnen av grupparbeten där jag alltid blev utan grupp och sådant tyckte jag var jobbigt (få en massa blickar riktade mot mig). Om jag börjar i en ny skola skulle jag nog ha relativt enklare med att "komma in i klassen". I min nuvarande skola skulle jag nog ALDRIG kunna "komma in i klassen" efter att jag hade vart frånvarande i 1 år.

Angående depressionen så finns det indikationer på att sådant beror på överbelastning och brist på bra stimulans. Om sociala möten såsom vänner och skola är jobbigt när man saknar förmåga att hantera det så finns det risk att det bara gör det sämre utöver att det förstärker känslan av återupprepat misslyckande. För andra kan social kontakt vara bra. Men här anser iaf jag att man måste backa ett steg och fundera på vad som orsakar vad så att man inte förvärrar läget.

Misslyckanden har jag upplevt otroligt många gånger. Varje dag jag inte lyckades ta mig in till skolan eftersom att det blev för mycket press (jag fick hjärtklappning, yrsel, illamående, svettades osv) varje gång jag skulle gå till skolan. Min mamma blev super besviken varje gång jag misslyckades och skolan uppfattade mig som att jag inte ville gå till skolan för att jag var spelberoende och helt enkelt föredrog datorspel.
Under den tiden hade jag ingen diagnos. Sedan bytte vi psykiatriker och min nya psykiatriker såg till att jag fick en kontaktperson som jag började lära känna. Kontaktpersonen misstänkte starkt att jag kunde ha Asperger och social fobi. Vi gjorde en utredning och jag fick diagnoserna asperger, social fobi och depression.

Min kontaktperson, psyikatriker och kurator bestämde sen att det var bäst för min egna hälsa om jag slutade gå till skolan (jag blev djupt deprimerad av alla ångestattacker jag upplevde dagligen när jag skulle till skolan och när jag vaknade och visste att det inte var helg).

Sedan dess har jag haft en hemskolelärare och ja, kämpat mot djup depression. Min psykiatriker tyckte dock inte att hemskolning var en långvarig lösning. Det är därför jag vill börja i en specialanpassad skola där lärarna förstår att det är ren panikångest som jag har att göra med när jag ska till skolan.

På vilket sätt är den nya klassen "specialanpassad"? Är det en aspergerklass?

Alien skrev:På vilket sätt är den nya klassen "specialanpassad"? Är det en aspergerklass?

Det är ingen ny klass, det är en helt ny skola. Det är en specialanpassad skola som endast är för folk som inte har fungerat i en normal klass. Det är en väldigt liten skola med få elever och mycket mer personligt anpassade studier.

Det är ungefär 8 elever och 2-4 lärare per klass. Alla som jobbar på skolan har stor erfarenhet och kunskap om asperger och andra diagnoser.

Nu undrar jag om det finns någon som går på en sådan skola och kan dela med sig om deras erfarenhet på den.
Jag har själv fortfarande svårt att acceptera mina svårigheter men det kanske vore bra för mig?
Jag känner dock inte igen mig som ett "CP barn" som får psykbryt, agressioner på lärare och inte har någon empati eller gränser till vad som är okej att säga och vad som inte är okej. Någon som vet om det är sådana personer som går där? Sådana som typ har riktigt svår autism och knappt kan prata.

Jag tycker det är bäst att du själv besöker skolan innan du bestämmer dig. Du kan ju ta med en förälder och instruera hen vilka frågor hen ska ställa till lärarna medan du lyssnar och ser dig omkring. Jag antar att du googlat för att se vad föräldrar/elever tycker om just den skolan?

Se även denna tråd gick-ni-i-en-aspergerklass-eller-vanlig-klass-i-skolan-t17070.html

jonte00 skrev:Jag vet faktist inte. Det är mina föräldrar och socialen som är väldigt benägna om att jag borde "skaffa" vänner.

Att ha vänner kan vara bra. Dock inte till vilket pris och utan vara selektiv. Får intrycket att för föräldrar och socialen så duger vilket pack som helst.

Det låter allra mest som att de utgår från sina egna behov och att du har samma behov. Det kallas projektion i psykologijargong. Kanske läge att fråga om det är dina behov eller deras behov som är det viktiga. Oavsett så behöver du nog hävda ditt behov av att få vara själv.

jonte00 skrev:Problemet är min depression och att "man blir deprimerad av att vara ensam".

Det kan ligga något i det. Men det kan finnas många andra anledningar som har större betydelse för depressionen som t.ex miljö man befinner sig i, tjat, att få utvecklas, stress, osäkerheter osv.

jonte00 skrev:Jag har tyvärr inte så många intressen, har väldigt svårt att finna saker "roligt".

Inget som gör dig nyfiken? Annars finns det vetenskapliga undersökningar som visar att depression gör att nyfikenhet och spontanitet är något av det första som försvinner. En lugnare och mer strukturerad vardag utan stress och krav kanske ordnar detta om det ges tid. Läkeprocesser har ingen tidtabell.

jonte00 skrev:Mina största intressen är nog IT programmering och datorspel. Komplex matematik problemlösning finner jag roligt också.

Det är sådant som både kan vara roligt och som man kan tjäna pengar på så det är väl värt att satsa på (programmering, matematik och problemlösning).

jonte00 skrev:Problemet är att min psykiatriker som jag hade innan och min mamma inte verkar förstå att jag faktist får en sjuhelvetes ångest av sociala situationer. Min mamma har väldigt svårt att förstå det eftersom att hon själv har väldigt lätt socialt.

Du behöver nog hävda dina behov på ett mer konfrontativt sätt så att de fattar eller iaf backar från sin nuvarande inställning. De verkar mest utgå ifrån hur de själva fungerar och att du fungerar på liknande sätt. Kanske du behöver sluta med att ställa upp på situationer du inte gillar, strejka helt enkelt. Eller kräv att få betalt för att gå med på dessa. Ska man läka efter något traumatiskt behöver man också paus från fler jobbiga saker. Får intrycket också att psykiatrikern är klåpare, läge att byta denne.

jonte00 skrev:Jag får fortfarande ångestattacker av att överhuvudtaget tänka på skolan, upplevelser och situationer där jag har tvingats bita ihop medans jag har haft panikångest.

Det kanske är en indikation på att du behöver ta en länge paus så att du får återhämta dig själsligen. Samt att du försöker få så många positiva upplevelser du kan. En del saker går nämligen inte att vila sig bort ifrån utan man behöver göra (givande) saker.

jonte00 skrev:Ja, när det är mycket liv och stökiga personer är det jobbigt. Men ungdomar överhuvudtaget har blivit väldigt jobbiga att vara i närheten av.

Försök att hitta andra ställen med mindre jobbiga individer? COOP istället för ICA? Fikastället istället för snabbmatsrestaurang? osv. Sedan brukar miljöer med folk som har läshuvud och är ambitiösa vara mindre stökiga. Folk har helt enkelt bättre saker för sig där än att gå igång på kommunikation via kroppsspråk.

jonte00 skrev:Jag är helt enkelt för rädd att någonsin kunna gå tillbaka till min skola och klass. Jag har väldigt svårt för att vara en "outsider" och jag har haft väldigt svårt att acceptera min diagnos. Jag har starka minnen av grupparbeten där jag alltid blev utan grupp och sådant tyckte jag var jobbigt (få en massa blickar riktade mot mig).

Vad var det som gjorde att du hamnade utanför från början? Du behöver egentligen inte heller acceptera någon diagnos men det kan vara värt att jämföra vad diagnosen fastställer med egna upplevelser och använda detta för att förändra sig själv så att man kan hantera olika situationer på ett bättre sätt.

jonte00 skrev:Om jag börjar i en ny skola skulle jag nog ha relativt enklare med att "komma in i klassen".

En av de viktigare faktorerna är nog vad slags andra elever det är på det stället. Det är en oerhörd skillnad på en skola på glesbygden med ointresserade elever och en skola med barn till akademiker som är intresserade av att lära sig. Sedan finns faktorer som konkurrens och klickbildning osv. Alltihop spelar in. Den sociala skolkulturen skulle man kunna säga.

Sedan brukar personer med asperger ha rejält mindre av att vara socialt offensiva och gruppbildande. Det är mer viktigt vad man gör.

Kanske även Montessoriskolor kan vara intressant? och friskolor? de senare har ju elever vars föräldrar är lite mer medvetna om att faktiskt välja skola. Det kan nog vara lite bättre socialt klimat där men man får dock se upp med klickbildning eller krav på märkeskläder och annat strunt.

jonte00 skrev:Min mamma blev super besviken varje gång jag misslyckades och skolan uppfattade mig som att jag inte ville gå till skolan för att jag var spelberoende och helt enkelt föredrog datorspel.

Det är deras egna ideér om hur du fungerar och de verkar inte stämma mer än ytligt sätt. De behöver tänka till men det är något som inte alla klarar. Så försök att inte ta åt dig från deras förvirrade ideér om orsakssammanhang. Det är däremot ingen intäkt för att försöka jobba med sig själv för att kunna hantera social möten eftersom de är svåra att undvika helt och hållet.

jonte00 skrev:Min kontaktperson, psyikatriker och kurator bestämde sen att det var bäst för min egna hälsa om jag slutade gå till skolan (jag blev djupt deprimerad av alla ångestattacker jag upplevde dagligen när jag skulle till skolan och när jag vaknade och visste att det inte var helg).

De verkar iaf kunna ta något vettigt beslut.

Kanske en skola med få elever rent allmänt skulle vara det som är viktigt? Har du observerat vad det är för tankar mer specifikt i skolan som triggar panikångest mm? det kanske kan ge en bra ledtråd till sammanhangen.

Det du kanske behöver tänka på är att det viktiga är att du klarar att få de kunskaper och betyg som behövs för att ta dig vidare till gymnasiet. Skolans betygsmedelvärde och personalomsättning kan vara viktig ledtrådar. Sök på internet om skolan och se om kommentarerna indikerar en bra pedagogik och omtanke.

Det kanske också är värt att du hävdar dig lite gentemot folk som kör över dig. Något i stil med "Så här fungerar jag oavsett om du fattar! Visa hänsyn eller lämna mig ifred!".

jonte00, måste säga att du skriver så bra för att vara så ung, i din ålder kunde jag knappt skriva. Har gått i en liten skola själv, det var bara en liten byskola, ingen specialanpassad eller så utan det var vanliga elever där, men just genom att den var liten så klarade sig många med NPF och andra funktionshinder hyfsat bra, helvetet började när de gick högstadiet, med flera hundra elever, då var de tvungen att gå i specialanpassade skolor.

Så jag tror nog att en liten skola även om det är en specialanpassad, kan vara att föredra, så att du får betyg som gör att du kan fortsätta till högre studier. Om du går i vanliga högstadier, riskerar du ju att det kanske blir jobbigare att få bra betyg, men jag tycker att det är bra om du kan få lite hjälp med den sociala biten. Om du gör ett besök på skolan, så kanske du ser att den är inte så farlig och ovanlig egentligen än andra skolor, tvärtom kan du tänka så att där borde det vara lättare att få bra betyg om man är lite flitig. Du behöver nog bara lite stöd så ordnar det sig ska du se...

Hur går det jonte00?