Du skulle inte kunna prata med en läkare och bli sjukskriven t.ex 25%? För man kan bli sjukskriven ifall det finns risk att man går in i väggen eller får någon stressreaktion.

Att du inte känner dig önskvärd så har jag också känt på vissa arbetsplatser, eller att jag har varit otillräcklig. Är det från ledningen eller är det från alla? Det kan också bara vara en känsla att man inte passar in. Eller olika människor har olika intressen och det kan vara något sådant som ligger till grunden helt enkelt att man inte har samma intressen kan kännas som man inte är önskvärd.

Men jag hoppas att det löser sig för dig på något sätt.

Fungerar det ekonomiskt att gå ner i lön med 50% och på det sättet nyttja deltid?

En möjlighet är ju att medan du har jobbet helt fräckt söka andra jobb. Får du napp så skriver du kontrakt som säger att den nya anställningen påbörjas efter t.ex 3 månader eller hur lång uppsägningstiden nu är. Därefter lämnar man in en avskedsansökan och undgår därmed att vara arbetslös övh.

plåtmonster skrev:Fungerar det ekonomiskt att gå ner i lön med 50% och på det sättet nyttja deltid?

Nej

plåtmonster skrev:En möjlighet är ju att medan du har jobbet helt fräckt söka andra jobb.

Har gjort så i 1,5 år men utan framgång. Jag har en svag ställning på arbetsmarknaden och är inte attraktiv på arbetsmarknaden.

slackern skrev:Du skulle inte kunna prata med en läkare och bli sjukskriven t.ex 25%?

Undviker helst detta eftersom jag sedan tidigare har en historia av sjukskrivningar i andra sammanhang. Ingenting förbättras av en sjukskrivning. Tänkbara scenarion är en återgång till nuvarande situation eller att jag blir bortsorterad från arbetsmarknaden. Det sistnämnda har jag ju i tidigare inlägg beskrivit att jag tror kommer hända på sikt men jag vill förhala det så mycket som möjligt.

Edit: Jag vet att jag gör det omöjligt för er att skriva något vettigt här. Just nu känns det som om jag inte kommer ur den här situationen.

Kristofer skrev:Edit: Jag vet att jag gör det omöjligt för er att skriva något vettigt här. Just nu känns det som om jag inte kommer ur den här situationen.

Du behöver ju då rakt inte be om ursäkt för att du inte har (åtminstone i nuläget) användning av (i brist på bättre beskrivning ) de funderingar och tips som läggs fram här, för så kan det ju tyvärr vara här i livet. Gudarna ska veta att jag känt/känner liknande många gånger, även om våra problem kanske inte är/har varit likadana.

Ibland behöver man likt förbaskat ha möjligheten att åtminstone få skriva eller skrika av sig lite om hur helt jävla hopplös situationen man befinner sig i är, även om man vet att det samtidigt är nästintill omöjligt att finna en bra lösning på hur man skulle kunna ta sig ur den.

Jag har tyvärr inga råd, men jag önskar verkligen att jag hade några som kunde vara dig behjälpliga, Kristofer.

Försök att vara rädd om dig i den mån det är möjligt.

Hur många människor som arbetar heltid har ork och kraft för fritidsintressen?
På mitt jobb, så har vi många gånger pratat om hur slutkörda o trötta vi är efter jobbet. Det är många kollegor som känner så.

Men du , människa har ju för jösse namn fritidsintressen, även om du vissa helger inte orkar ägna dig åt dem för att du , precis som alla andra människor behöver återhämtning ibland.

Jag personligen, har inte ens några fritidsintressen, om man inte ska räkna, att ligga i soffan o glo på TV.

Jag tycker det verkar som att du har orimligt höga krav på dig själv, och förväntar dig att du ska orka sysselsätta dig hela tiden.
Att vara så aktiv som du är , är det få som är, inte ens alla NT-personer, orkar vara särskilt aktiva efter jobbet,
och många med Asperger är ju ännu mer känsliga i sin energinivå, och har ännu mer behov av återhämtning o vila mellan varven.

Nä, jag säger minska ner på aktiviteterna emellanåt, och tillåt dig själv att ibland bara ligga o vila.

ullstrumpan skrev:Hur många människor som arbetar heltid har ork och kraft för fritidsintressen?
På mitt jobb, så har vi många gånger pratat om hur slutkörda o trötta vi är efter jobbet. Det är många kollegor som känner så.

Det där funderar jag mycket på själv! Alltså vad som är normalnivån man borde ligga på om man skulle få orka med lika mycket utöver jobbet som andra.

Själv ser jag ju det som att de flesta orkar med jobb och familj och kanske i vissa fall även att ägna lite tid åt något fritidsintresse. Men har man allt det på samma gång blir det ju tufft för de flesta att få tiden att räcka till såklart. Har man inte en familj att ta hand om så borde man väl ändå orka med något fritidsintresse för sin egen del?

En skillnad är kanske att förr arbetade man med kroppen medan hjärnan vilade. Nu får hjärnan jobba på arbetet och på fritiden vilket ger långsiktig överbelastning.

Samma här. Jag jobbar inte. Jag gör ingenting. Ändå känner mig utbränd. Min pappa verkar inte förstå hur det kan vara så.

Vi är skapta för att använda kroppen långt mycket mer än skallen. Balansen måste återupprättas om man ska få hälsan åter. Tror det gäller de allra flesta. Hur skapade evolutionen oss, vad ses som svaghet enligt naturen, att övervarva skallen för mycket tror jag är historiskt ett svaghetstecken för en individ, det betyder sannolikt att man försöker att lösa ett problem ut i oändligheten utan att finna lösning på problemet - detta är vad jag tror är som naturen tolkar som en svaghet. Depression är känt för att öka hjärnaktiviteten markant, detta utan till att göra det bättre utan snarare markant sämre för individen.

Om ändå samhället tillät en att vila tills man blev frisk, ja vi har ju välfärden kvar i viss mån. Men vågar inte utreda mig för utmattningsdepression och utbrändhet, för då vet jag att jag blir utan sjukförsäkring efter en viss tid. Fantastiskt! (obs sarkasm).

neonblade91 skrev:Jag jobbar inte. Jag gör ingenting. Ändå känner mig utbränd. Min pappa verkar inte förstå hur det kan vara så.

Du kanske interagerar socialt eller har folk som "frågar hur du mår" hela tiden så att du aldrig kan glömma det?

neonblade91 skrev:Men vågar inte utreda mig för utmattningsdepression och utbrändhet, för då vet jag att jag blir utan sjukförsäkring efter en viss tid.

Vilken regel är det som upphäver ersättning för sjukfrånvaro eller liknande under utredningen?

Jag orkar en full dag då och då. Men skulle aldrig orka om det var så hela tiden. Fattar inte att folk orkar klämma in så mycket på en och samma dag. Jag tycker de springer runt och gör saker som är "normalt" att göra på en vecka, på en dag!

Folk stiger upp, väcker barn, klär sig, klär barnen, fixar frukost, äter, ställer undan, lämnar barnen på dagis, tar tunnelbanan, byter tåg, går in på jobbet, jobbar med flera saker, springer ut i fikarummet, tar kaffe, pratar om en massa saker med en massa folk, går på möte, jobbar med en 45e sak och då är det inte ens lunch än! Handlar på hemvägen, hämtar barnen, lagar mat, äter diskar, gör bankärenden, kollar TV, läser för barnen och nattar dem, diskuterar med fru/man, diskar, kollar Facebook och Instagram, ringer till mamma och pappa, beställer något från internet, byter om, sover. Nästa dag klämmer de in gymmande, dagen därpå träffar de kompisar, dagen därefter går de på lekland med barnen.

Folk måste vara gjorda av ett helt annat material än jag! Jag orkar inte ens med ett vardagsliv som inte ens innefattar en familj eller många vänner. Jag orkar inte processa alla saker i den fart folk gör dem. Det är som att de aldrig behöver TÄNKA på vad de gör. De springer genom livet som livsmaskiner.

Orkar man inte med detta så MÅSTE man skala ner. Annars går man sönder.

kiddie skrev:Jag orkar en full dag då och då. Men skulle aldrig orka om det var så hela tiden. Fattar inte att folk orkar klämma in så mycket på en och samma dag. Jag tycker de springer runt och gör saker som är "normalt" att göra på en vecka, på en dag!

Folk stiger upp, väcker barn, klär sig, klär barnen, fixar frukost, äter, ställer undan, lämnar barnen på dagis, tar tunnelbanan, byter tåg, går in på jobbet, jobbar med flera saker, springer ut i fikarummet, tar kaffe, pratar om en massa saker med en massa folk, går på möte, jobbar med en 45e sak och då är det inte ens lunch än! Handlar på hemvägen, hämtar barnen, lagar mat, äter diskar, gör bankärenden, kollar TV, läser för barnen och nattar dem, diskuterar med fru/man, diskar, kollar Facebook och Instagram, ringer till mamma och pappa, beställer något från internet, byter om, sover. Nästa dag klämmer de in gymmande, dagen därpå träffar de kompisar, dagen därefter går de på lekland med barnen.

Folk måste vara gjorda av ett helt annat material än jag! Jag orkar inte ens med ett vardagsliv som inte ens innefattar en familj eller många vänner. Jag orkar inte processa alla saker i den fart folk gör dem. Det är som att de aldrig behöver TÄNKA på vad de gör. De springer genom livet som livsmaskiner.

Orkar man inte med detta så MÅSTE man skala ner. Annars går man sönder.

Men det där "schemat" du beskriver är ju skapt av och för NT:folket, sådana som du, jag och väldigt många andra skulle ju bli galen och gå sönder efter en vecka...

Måste vara därför inget viktigt får plats i deras huvud..

kiddie skrev:Fattar inte att folk orkar klämma in så mycket på en och samma dag. Jag tycker de springer runt och gör saker som är "normalt" att göra på en vecka, på en dag!

Ja, det är ofattbart.

De får mycket gjort men åstadkommer lite på sikt
Arkeologiska intresseklubben kommer givetvis att notera att Svensson minsann inhandlade ett franskt surdegsbröd klockan 18 för 500 år sedan och att detta har haft en avgörande betydelse för civilisationens utveckling

plåtmonster skrev:

neonblade91 skrev:Jag jobbar inte. Jag gör ingenting. Ändå känner mig utbränd. Min pappa verkar inte förstå hur det kan vara så.

Du kanske interagerar socialt eller har folk som "frågar hur du mår" hela tiden så att du aldrig kan glömma det?

neonblade91 skrev:Men vågar inte utreda mig för utmattningsdepression och utbrändhet, för då vet jag att jag blir utan sjukförsäkring efter en viss tid.

Vilken regel är det som upphäver ersättning för sjukfrånvaro eller liknande under utredningen?

Vet ej. Jag bad en läkare att utreda mig och sätta diagnosen utmattningsdepression. Hon var dålig på svenska så det blev en fel missförstånd. Hon upprepade flera gånger att jag skulle sluta få försäkringspengar om jag inte skulle hinna repa mig.

Nyheterma har frekvent upprepat att långtidssjuka blir utförsäkrade efter viss tid passerat. Har inte undgått dig?

Finns socialbidrag annars, men det är ett nytt lågt som jag inte ställer mig under.

Kristofer -

Kan du kanske beskriva hur en typisk dag ser ut för dig ?
Så man får en tydligare bild av var detta flängandet fram och tillbaka som tar energi sker, och kanske kan ge bättre tips!

Alltså - vilka sysslor har du som du måste sköta varje dag (jobba, handla, träna, äta, sova ?) ?

Mitt tips annars, då du ej kan jobba mindre, och heller ej vill lägga fritidsintressen åt sidan, är att effektivisera.

Kanske handla mat vid ETT tillfälle, och handla jävligt mycket så du klarar dig 1-2 veckor ?
Kanske fokusera på att hålla rent/lägga var sak på sin plats, så att hemmet behålls ordnat, och du typ bara behöver dammsuga nån gång emellanåt ?
Laga mat i större mängder och frysa in så du har matlådor färdiga, och slipper slösa tid av din dag på att laga mat ?

Såsom det redan skrivits - tror jag också du sätter ribban för högt för dig själv, kanske, genom att tro att andra orkar så mycket mer än du. Sanningen verkar dock vara att medelsvensson efter jobbet endast orkar gå hem, äta mat, fastna framför teven, och sen sova.
Det ÄR sjukt utmattande att arbeta, än mer om man har asperger - så det är helt förståeligt att du är helt utmattad, och inget konstigt - skulle jag vilja säga.

Har själv arbetat 3 dagar nu, och på dessa 3 dagar även hunnit med att träna, äta bra, och sova 7-8 h per natt. Jag är helt jävla avliden nu. Av tre dagar. Av att hålla detta tempo.

Så, förstår verkligen att det tär, att hålla på och springa runt från ställe till ställe tills man stupar.

Kristofer skrev:Det är inte aktiviteterna som tröttar ut mig utan de snabba växlingarna mellan som gör det. Kort sagt det som skapar vardagens tempo med snabba ryck mellan arbete, fritidssysslor och sedan att sköta hem och sin egen administration.

Plasticfck skrev:Mitt tips annars, då du ej kan jobba mindre, och heller ej vill lägga fritidsintressen åt sidan, är att effektivisera.

Det mesta är lättare i teorin än i verkligheten, men Plasticfck:s förslag låter som en möjlig lösning. Delar man upp olika aktiviteter på olika dagar så behöver man inte byta så ofta.

Men han säger ju att han jobbar mycket övertid och sådant sliter, samt gör det svårt att planera såklart. Tycker att det är nog att jobba vanlig 7-8h arbetstid, att sen jobba mer skulle då inte jag klara utan att bli helt galen...

neonblade91 skrev:Vet ej. Jag bad en läkare att utreda mig och sätta diagnosen utmattningsdepression. Hon var dålig på svenska så det blev en fel missförstånd.

Om du upptäcker att läkaren eller annan viktig person inte kan kommunicera klart så avbryt och kräv annan person så att du inte får en massa skit i journalen mm.

neonblade91 skrev:Nyheterma har frekvent upprepat att långtidssjuka blir utförsäkrade efter viss tid passerat. Har inte undgått dig?

Tänkte fel där. Du får försöka hitta en diagnos som gör att du inte hamnar i det träsket.

Dra ner på aktiviteterna och kanske även jobb, ha högst en eller två fritidsaktiviteter i veckan. Gör högst en aktivitet om dagen, om du jobbar får det bli jobbet som är det.

Hadraniel skrev:

ullstrumpan skrev:Hur många människor som arbetar heltid har ork och kraft för fritidsintressen?
På mitt jobb, så har vi många gånger pratat om hur slutkörda o trötta vi är efter jobbet. Det är många kollegor som känner så.

Det där funderar jag mycket på själv! Alltså vad som är normalnivån man borde ligga på om man skulle få orka med lika mycket utöver jobbet som andra.

Själv ser jag ju det som att de flesta orkar med jobb och familj och kanske i vissa fall även att ägna lite tid åt något fritidsintresse. Men har man allt det på samma gång blir det ju tufft för de flesta att få tiden att räcka till såklart. Har man inte en familj att ta hand om så borde man väl ändå orka med något fritidsintresse för sin egen del?

Finns ju fritidsintressen som ger en energi, glädje och mening att orka med allt, t.ex träning kan ge mer energi att orka.

Finns ju enklare jobb, som doggywalker t.ex eller annat. Eller så kan man börja på daglig verksamhet, där är tempot klart lugnare, Misa och LeftisRight finns också. Det behöver inte vara en prestigegrej att vara på arbetsmarknaden, finns andra sysselsättningar alltså som ger mening.

Har haft en sådan vecka. Haft mer interaktion än vanligt. Känner hur mitt tålamod tryter när diskussionerna inte kommer någon vart. Har haft en lugn dag, helt själv. Hade förstås varit trevligt med ett djur men skönt att slippa prata med någon.

Jag känner igen mig i det du skriver. Jag "gick in i väggen" för några år sedan, slutade studera och blev sjukskriven. Jag började sedan jobba, men efter ett tag förändrades arbetet och började suga all energi ur mig. Det var som att folk bara dumpade sin stress på mig, och jag kunde inte hantera det. Det jag producerade användes aldrig av någon, och när jag blev sjuk märkte ingen att jag var borta. Det knäckte självkänslan helt. Plötsligt blev ALLTING jobbigt, även sånt som inte tar så mycket tid (och jag hade ju jättemycket tid när jag väl blivit sjukskriven). Det var i den vevan jag fick min diagnos, men det tog många år i vårdsvängen innan jag kom dit och saker började falla på plats.

Nu har jag börjat studera igen och har ett sammanhang och mening med livet. När man är glad är det lättare att göra saker man mår bra av och lösa de problem som gör att man mår dåligt. Jag har nu insett att jag borde ha lämnat mitt jobb innan det gick så långt att jag satt och grät varje dag, problemet är bara att man måste hitta något annat att göra. F-kassan informerade mig om att det finns enheter på arbetsförmedlingen som specialiserar sig på att hitta jobb åt aspisar, men det hjälpte inte eftersom jag redan hade ett jobb - och det behövde jag för att få sjukpenning. Till slut började jag plugga igen istället, bara för att komma ur skiten. Jag har också skaffat mig inställningen att jag inte måste göra en massa saker på fritiden, plugget är tillräckligt givande och roligt. Det här med att behöva göra sker som "normalt folk" gör har varit väldigt jobbigt för mig, och nu skiter jag helt enkelt i det och mår mycket bättre.

Jag kan inte hjälpa dig att hitta ett nytt jobb, men det är ändå mitt råd till dig att "byta sammanhang". Din beskrivning av ditt jobb får mig att tänka på mitt, och jag lider verkligen med dig. Ett jobb som suger energin ur dig kommer att få dig att må sämre - och om du slutar med dina intressen kommer du också att tappa en del av ditt liv som känns givande. Det är klart att man blir trött då, och vardagslivet blir så mycket jobbigare!

Vad är det bästa som kan hända om du stannar på ditt nuvarande jobb? Kan du se hur det skulle kunna bli bra? Försök få till de förändringarna i så fall! Annars: BYT!!! Prata med alla du känner och be dem hålla ögonen öppna för något potentiellt jobb. Tänk utanför ramarna. Ett jobb som kanske inte verkar så intressant kan säkert vara bättre än ett som definitivt får dig att må dåligt.

Lycka till!

Ozile skrev:Jag började sedan jobba, men efter ett tag förändrades arbetet och började suga all energi ur mig. Det var som att folk bara dumpade sin stress på mig,

På vilket sätt ändrades jobbet? Var det ett jobb där du skulle ta hand om människor eller bara allmänt mycket kontakt med människor?

Ozile skrev:Det jag producerade användes aldrig av någon, och när jag blev sjuk märkte ingen att jag var borta.

Det kanske är en av de starkare indicierna för att man skall betrakta jobb som födokrok och inte meningsbyggande. Iaf som anställd.