Vet inte längre vad jag ska tro... Har försökt på tusen sätt förbättra vår relation men den känns dödsdömd pga min partners inställning . Har själv inte AS men försöker förstå varför han gör som han gör trots att jag försöker vara tydlig med mina behov. Tror att han kan men inte vill...Fast jag egentligen vet att det är hans AS som ställer till det, eller snarare hans alexitymi...

Jag vill ju inte att det ska ta slut... Ikväll skedde ett typiskt scenario. (Jag känner att jag är "taskig" mot honom när jag säger mina behov men samtidigt klarar jag inte av att hålla alla ledsna känslor inom mig) Jag sa något i stil med : "som jag har sagt många gånger tidigare så känner jag mig ensam, ouppskattad och oälskad i vår relation vilket har lett till att jag känner att jag skulle vara mottaglig för att träffa någon annan... Om ngn annan vettig person skulle visa intresse, uppskattning mm mot mig så är risken stor att jag skulle falla dit och bli kär i den personen... Och det pga att vår relation är dålig... "
(Måste inflika att han vet att jag egentligen inte alls vill att det ska ta slut mellan oss men att vi måste försöka få det att funka. Jag är en väldigt lojal person som har varit ihop med honom i ett decennium trots våra problem, men snart står jag inte ut längre...)

Jag märker att han blir väldigt upprörd....Hans svar: "okej gå och hitta ngn annan då! Och godnatt, gå härifrån jag vill inte prata!"
Jag säger: "kan du inte försöka prata med mig? Ett alternativ skulle kunna vara att du säger: vad bra att du säger det här till mig så att jag kan engagera mig i relationen så att jag slipper förlora dig. Jag vill ju vara ihop med dig och därför blir jag orolig när du säger så. Vad vill du att jag ska göra för att du ska må bättre i vår relation?"
Han svar: "godnatt har jag sagt!!!! "

Och så går han och stänger in sig i ett rum. Det tråkiga är att han ALDRIG kommer efteråt, tex en dag eller en vecka efteråt och säger att han tänkt och processerat känslor och är redo att prata... Därför går det inte att prata, resonera och komma framåt i vår relation

På andra sätt är han snäll, vettig och väldigt smart, men när det gäller att analysera och förstå känslor är han totalt inkapabel börjar jag tro. Hade länge en förhoppning om att han ska lära sig och utvecklas på den biten men jag har gett upp efter ett decennium... Vad tror ni? Kan någon med alexytimi utvecklas på det känslomässiga planet? Att min partner inte gjort det, beror det på ovilja från hans sida?
(Såklart omöjligt för er att veta, men tar gärna emot tankar och åsikter av er....)

Moderator: Delade in texten i stycken så den blir mer lättläst.

Min gissning är att han inte vet hur han ska visa uppskattning på just det sättet som du önskar.

I det läget skulle i alla fall jag känna att en kommentar som "Jag kommer kanske skaffa någon annan om du inte lyckas visa känslor på precis det sätt jag vill!" kännas extremt sårande. Kan man inte göra något åt situationen blir ju en kommentar som "Gå och hitta någon annan då!" fullt begriplig.

Hur skulle du själv känna det om din kille sa att han inte kände att du visade att du älskade honom på rätt sätt och att han funderade på att lämna relationen om du inte ändrade dig och du inte hade en aning om vad du skulle ändra på eller hur du skulle göra för att han skulle känna sig älskad?

Du känner att du tar upp ett problem med honom men det enda du har gjort i ditt exempel är att berätta hur du känner. Vad du inte har gjort är att tala om vad problemet är. Om du säger "jag känner mig ouppskattad" blir det väldigt diffust. Exakt varför känner du dig ouppskattad? Vilka specifika handlingar är det du vill ha men inte får? Att kramas oftare? Hänger du med?

Att säga att du känner dig oälskad utan att specificera varför rent konkret lär inte hjälps honom att förstå.
Just det här kan jag relatera till en hel del själv då även jag har problem med termer som "visa uppskattning" då jag inte ser poängen riktigt eftersom det är något jag själv inte har behov av. Som om det inte vore nog så tycks uppskattning vara helt olika saker beroende på vilken person man frågar vilket gör det stört omöjligt att veta vad någon egentligen säger när de använder ordet utan att specificera vad det innebär för dem.

NogBitter skrev:Hade länge en förhoppning om att han ska lära sig och utvecklas på den biten men jag har gett upp efter ett decennium

Ingen ändras. Man kan på sin höjd justera småsaker hos sig själv, men alla är som dom är.


Att säga att man skulle följa med första bästa person som visar intresse är ett väldigt konfrontativt sätt att starta diskussionen på. I övrigt håller jag med ovanstående. Du är inte konkret nog.

NogBitter skrev:(Jag känner att jag är "taskig" mot honom när jag säger mina behov men samtidigt klarar jag inte av att hålla alla ledsna känslor inom mig) Jag sa något i stil med : "som jag har sagt många gånger tidigare så känner jag mig ensam, ouppskattad och oälskad i vår relation vilket har lett till att jag känner att jag skulle vara mottaglig för att träffa någon annan... Om ngn annan vettig person skulle visa intresse, uppskattning mm mot mig så är risken stor att jag skulle falla dit och bli kär i den personen... Och det pga att vår relation är dålig... "

Och det tyckte du var ett smart drag?

Tips: Om du vill få honom att säga eller göra något föregå med exempel eller var konkret. I ovanstående vet ju ingen vad du egentligen menar, men en del NTs kanske kan gissa sig till det.

Säg exakt vad som är fel.
"jag känner mig ouppskattad därför att... "

Kanske visar det sig att han tycker att han gör massor för att visa dig kärlek, men att du förväntar dig nånting annat.

Hota inte med nånting du inte kan stå för. Du har sagt att du kommer lämna honom. Varför skulle han då försöka?
Att han tror att du menar det du säger kan ingen ändra på.

Du kan aldrig ändra på en annan människa, men du kan ändra på hur du närmar dig konversationer med honom.

Kommentarerna jag fått om att jag är konfrontativ och inte konkret förstår jag... Men Grejen är den att jag massa massa gånger varit pedagogisk och konkret och inte konfrontativ... (Tex har jag tom skrivit listor med punkter med vad det är jag behöver tex att han ska krama mig en gång om dagen och fråga hur jag mår, att han ska umgås med mig två dagar i veckan vi kommit överens om osv) Men det går inte fram... Fattar han inte? Bryr han sig inte? Om det hade varit en NTperson skulle jag tänka att det är en person som tar mig för givet, skiter i mig mm ett svin helt enkelt...(ursäkta språket) Här är jag förvirrad eftersom det är en ASperson... Kan han men vill han inte? Jag har varit SÅ tydlig och så "pedagogisk" och så förstående osv.

Det tråkiga är att han vill vara ihop med mig men han har som ett tvångsmässigt behov att ta avstånd från mig... Vi har ett barn tillsammans och jag vill inte missa halva hennes uppväxt, det är en stor anledning att jag inte skiljt mig. Min största önskan har varit att det ska funka mellan oss. Jag har gjort enorma ansträngningar på alla plan. Men jag börjar tröttna riktigt rejält...

NogBitter skrev:Tex har jag tom skrivit listor med punkter med vad det är jag behöver tex att han ska krama mig en gång om dagen och fråga hur jag mår, att han ska umgås med mig två dagar i veckan vi kommit överens om osv

Det där borde han däremot fatta.

NogBitter skrev:Men det går inte fram... Fattar han inte? Bryr han sig inte?

Låter märkligt då ovanstående inte är svårt att förstå för en AS-person. Vet inte varför han inte kan krama dig och träffas så ofta ni kommit överens om. Det låter mer som att han inte bryr sig isf.

NogBitter skrev:Tex har jag tom skrivit listor med punkter med vad det är jag behöver tex att han ska krama mig en gång om dagen och fråga hur jag mår, att han ska umgås med mig två dagar i veckan vi kommit överens om osv) Men det går inte fram... Fattar han inte? Bryr han sig inte?

Vaddå umgås? Flummigt som tusan.

Planera in gemensamma aktiviteter.

Gillar han att cykla, planera in cykelturer tillsammans.

Gillar han fantaburkar, planera in tisdagskvällar till att vara stapla-fantaburkar-högt-som-tusankvällen.

Gör något tillsammans som är planerat. Välj aktivitet utifrån hans intressen. SEN, när det fungerar, flika in något du vill.


Edit: Har ni gemensamt gått igenom listan varje kväll eller är det upp till honom att planera, genomföra och analysera det hela på egen hand?

NogBitter skrev:det är en person som tar mig för givet

Han tar dig inte för given. Han är uppenbart bekymrad och orolig för att du ska sticka.

Tar man någon för given är man ju trygg i sin förvissning om att den andra stannar. Det borde ju vara positivt och är en förutsättning för att ett förhållande ska kunna hålla.

rdos skrev:

NogBitter skrev:Tex har jag tom skrivit listor med punkter med vad det är jag behöver tex att han ska krama mig en gång om dagen och fråga hur jag mår, att han ska umgås med mig två dagar i veckan vi kommit överens om osv

Det där borde han däremot fatta.

NogBitter skrev:Men det går inte fram... Fattar han inte? Bryr han sig inte?

Låter märkligt då ovanstående inte är svårt att förstå för en AS-person. Vet inte varför han inte kan krama dig och träffas så ofta ni kommit överens om. Det låter mer som att han inte bryr sig isf.

exekveringssvårigheter.

Har du frågat vad han tycker och tänker om hur ni har det?

Tycker inte det verkar som att ni klarar att kommunicera med varann ordentligt. Kanske borde ni försöka hitta ett sätt som fungerar.

Fenren skrev:

NogBitter skrev:det är en person som tar mig för givet

Han tar dig inte för given. Han är uppenbart bekymrad och orolig för att du ska sticka.

Tar man någon för given är man ju trygg i sin förvissning om att den andra stannar. Det borde ju vara positivt och är en förutsättning för att ett förhållande ska kunna hålla.

Precis. Hotar man att lämna någon då är man verkligen ute på farliga vägar. Då har man liksom förbrukat mycket av sitt förtroendekapital.

Det finns ytterligare en aspekt. Om något inte faller sig naturligt så kan man känna sig falsk - som om man spelar en roll.
Säg att du önskar ett visst antal kramar dagligen och specifika fraser som yttras. Säg sedan att dessa inte stämmer överens med vad som känns naturligt och spontant hos den andre. Den personen hamnar då i ett läge där de tvingas spela en roll för att uppfylla dina behov varvid vederbörande kan komma att känna sig rakt igenom falsk. Det kan också leda till en stark känsla av att aldrig duga som man är, att ingen kan älska dig om du inte låtsas vara någon annan.
Det är en svår balansgång med många fallgropar.

Tack för era input!

Jag har funderat en massa genom åren och jag kan ha fel, men i fallet med mitt förhållande tror jag att ovilja och orkeslöshet finns med som en orsak från min killes sida. Dvs att han har mer förmåga än vad han visar att han har. Det finns massa hjälp att få, massa utsträckta armar som han vägrar ta emot. Kanske också pga bristfälligt konsekvenstänkande (han förstår nog inte vidden av en skiljsmässa) och även pga att han har fokus på annat i livet som dränerar honom på energi.

Jag har bett honom söka hjälp för att förstå att han behöver lugn och ro och stressfrihet för att må bra, men han förstår ändå inte det. Alltså om all hans energi går till annat i livet finns såklart inte ork till engagemang för mig. Det är så jag menar att han inte vill på riktigt, då skulle han ta bort lite av annat som finns i hans liv för att få mer ork till relationen…Tex gå ner och jobba deltid för att vara mindre stressad. Jag tror att trots att han har AS så har han vissa val han kan göra… För jag begär inte ett stort engagemang i mig och relationen utan ett litet engagemang räcker iom att jag vet att han har AS. Men inte ens det gör han.

Krake skrev:Har du frågat vad han tycker och tänker om hur ni har det?

Tycker inte det verkar som att ni klarar att kommunicera med varann ordentligt. Kanske borde ni försöka hitta ett sätt som fungerar.

Ja, det har jag massa gånger… Hans svar var i början av relationen att han tyckte det var bra i vår relation. Problemet är att jag inte tyckte det var bra eftersom jag inte fick mina behov tillfredsställda. För honom räckte det att typ vara i samma lägenhet och titta på tv ihop ibland. Det räcker inte för mig.

De sista åren då det varit infekterat mellan oss blir hans svar "jag vet inte" när vi pratar om vår relation . Han säger att han inte känner eller tänker något i dessa situationer utan det är helt "tomt". Han kan inte analysera eller känna känslor eller veta vad han känner om det är det minsta jobbig stämning. Relationer och att prata om relationer är extremt jobbigt för honom så han stänger av direkt. När han är inte mår bra kan han få en meltdown bara jag nämner att jag vill prata om vår relation.
väldigt jobbigt...

Kanske det behövs att båda kan hitta sätt att visa att de uppskattar varann utan att endera parten skall uppleva det som att de spelar en roll.

Lugn och stressfrihet är inte något man kan söka hjälp för egentligen utan man behöver få till en tillvaro där det är lugnt och tillräckligt låg stressnivå. Annars blir det lite som att söka samtalshjälp för att man är hungrig istället för att äta.

Sedan kan man också känna väldigt mycket saker som det kanske inte finns grund för utan det är något som sitter hos en själv. Man kan ändå behöva få de behoven uppfyllda men det blir lättare att få det att fungera om man är medveten om detta. Många vanliga personer (NT) behöver oftast kontinuerlig bekräftelse med många inom asperger är sig själva nog och behöver inte yttre bekräftelse. Interaktionerna har oftast ett syfte och i annat fall blir det en förvirring angående syftet. Tänk dig om någon krävde att du stod naken på ett ben på balkongen minst två gånger per dag annars skulle den inte känna sig älskad. Visst kan man göra det men hur skulle det kännas egentligen? Det är lite åt detta hållet som en del förhållanden blir.

Försök luska ut och utforska hur din partner fungerar stegvis tills du hittar en model som fungerar istället för att tvinga och konfrontera. Det fungerar oftast bättre. Dock kommer tidigare erfarenheter av diskussioner naturligtvis att skapa en negativ association till relationsdiskussioner. Det kan också behövas att man tar konkreta men ödmjuka initiativ för att se om man träffat rätt och hittat något fungerar bättre än tidigare interaktioner.

Finns också en hel del bra svar redan i tråden med varsinn pusselbit.

NogBitter skrev:Ja, det har jag massa gånger… Hans svar var i början av relationen att han tyckte det var bra i vår relation. Problemet är att jag inte tyckte det var bra eftersom jag inte fick mina behov tillfredsställda. För honom räckte det att typ vara i samma lägenhet och titta på tv ihop ibland.

Så är det.

NogBitter skrev:Det räcker inte för mig.

Men då är det din sak att ta initiativ till det du vill ha. Han förstår inte detta naturligt, så du måste vara konkret och ta initiativ. Sedan måste du såklart tajma det hela så han inte är totalt slutkörd med annat. För honom är det säkert lika jobbigt som att vara social på sitt arbete. Det är bara för dig som det är något positivt och energiskapande. För honom är det bara ytterligare en energitjuv.

Du kan ju alltid prova att bryta dödläget med att klä dig sexigt och vara lite initiativtagande i sängen. Det borde slå TV:n iaf och eventuell trötthet.

Ursäkta om jag är frispråkig men ibland behöver man göra ett alexanderhugg för lösa upp den gordiska knuten och få en öppning som givitvis måste följas upp.

Jag måste säga att även en person utan Asperger nog skulle ta det där som du sa som allt möjligt annat än en rak kommunikation av dina behov. Det var inte särskilt bra sagt. Om du bara säger att du är missnöjd och mottaglig för att kunna bli kär i en annan, så känns det nog som ett hot för honom. Du sätter press på honom och han klarar inte av det.

Iofs .... känner man sig ensam, oälskad och ouppskattad, så gör man det. Jag funderar just på om man kan säga det ännu mera konkret. Han kanske behöver exempel, vad han skulle kunna göra för att du inte skulle känna så? Men du kanske har gett honom exempel tidigare?

Jag tror att en terapeut skulle kunna hjälpa er att kommunicera era behov för varandra. Du kan t.ex. vända dig till familjrådgivningen och försöka få med honom dit.

En sak till som jag tänkte på: Det är inte säkert att det beror på Asperger. Min exman var ungefär så som du beskriver, och han har inte Asperger. Jag själv har Asperger och tyckte, precis som du, att relationen var urtrist. Det handlar kanske ändå om olika behov? Jag har hittat en ny partner så småningom som är raka motsatsen av mitt ex. Folk är olika. Och det går i regel inte att ändra på någon. Och alla försök tar massor av energi, medans det är så mycket lättare när man äntligen har hittat någon som har ungefär samma behov som man själv.

Jag förstår att du egentligen inte vill separeras, men det kan vara bra att avväga lite ändå. Att t.ex. fundera på om det är värt det om vi utgår ifrån att det inte går att ändra på honom. Risken är att man annars hänger kvar många år, för att sedan märka att man ändå inte kan leva med det i längden.

Toblerone skrev:Jag tror att en terapeut skulle kunna hjälpa er att kommunicera era behov för varandra. Du kan t.ex. vända dig till familjrådgivningen och försöka få med honom dit.

Och terapeuten kommer att utgå från att båda är neurotyper och med lätthet hamna i låsning.

plåtmonster skrev:

Toblerone skrev:Jag tror att en terapeut skulle kunna hjälpa er att kommunicera era behov för varandra. Du kan t.ex. vända dig till familjrådgivningen och försöka få med honom dit.

Och terapeuten kommer att utgå från att båda är neurotyper och med lätthet hamna i låsning.

Det vet du ju inte! Jag tror faktiskt inte att det spelar så stor roll här om man bara vill reda ut, vilka behov de båda parterna har, hur de ser på relationen, och sånt. Som sagt, jag har haft en man som varit så där utan att vara Aspie. Och vi var hos familjrådgivningen i minst två omgångar (minns knappt). Första terapeuten hade fastnat i att tro att alla problem hade med fördelning av hushållssysslor att göra Så det var värdelöst. Men det hänger mycket på hur bra terapeuten är.

Toblerone skrev:Första terapeuten hade fastnat i att tro att alla problem hade med fördelning av hushållssysslor att göra

Att använda huvudet eller inte..

Börjar med att villigt erkänna att det här problemet ligger så pass nära mig att jag har svårt att inte ta det från ett rent personligt perspektiv.
Att vara den personen i en relation vars behov är färre, mindre eller på annat sätt väldigt enkla att uppfylla är inte heller en dans på rosor. Att dessutom ha svårt att greppa ett större eller annorlunda behov än det man själv har gör det inte ett skvatt lättare. Du upptäcker att du plötsligt befinner dig i en situation där det enda sättet att göra den andre nöjd är att offra din ärlighet och en bit av dig själv för att ikläda dig en roll vilken den andra parten i princip har som krav för att älska dig tillbaka. Det blir destruktivt. Kanske är det, som någon sa, bättre att finna någon med liknande behov. Kanske är det i vissa fall omöjligt att finna en medelväg som fungerar för båda.

Att tro att någon har en större kapacitet än de visar eller säger sig ha är, utöver att vara en vanlig fördom man som aspergare stöter på allt för ofta, en brist på tillit. Av någon anledning har man kommit fram till att man tror att personen är oärlig. Hur fungerar en relation där tilliten brister?
Någon sa en gång - när någon visar dig eller talar om för dig vem de är, tro dem. De känner sig själva bättre än du gör.
Helt fördomsfullt tänker jag påstå att kvinnor generellt behöver ta fasta på de orden. Av någon anledning tycks många ignorera vem personen är och istället fokusera på vem de vill att personen ska vara.
Välj istället en person som är som du vill att de ska vara, inte en person du önskar var någon annan.

Eller allra helst - acceptera människor för den de är, inte den du vill att de ska vara. Då kommer du inte att lägga ned en massa ilska och bitterhet på en ren fantasi utan istället kunna uppskatta realiteten.