Grattis till att du ska få barn. Men trist att din pojkvän inte vill bli pappa. Jag hoppas att du kommer att resa dig ur choken snart och orka med din graviditet.

Jag är själv man och är enastående, eller vi har deladvårdnad vi separerade strax innan vår son fylld 1. Så jag kan inte riktigt sätta mig in i din situation. Men jag hoppas ändå att du kommer att greja det även fast småbarnsåren kan vara jobbiga. Men bra att du får hjälp och stöd utav dina föräldrar.

slackern skrev:Grattis till att du ska få barn. Men trist att din pojkvän inte vill bli pappa. Jag hoppas att du kommer att resa dig ur choken snart och orka med din graviditet.

Jag är själv man och är enastående, eller vi har deladvårdnad vi separerade strax innan vår son fylld 1.

Haha, när jag först läste trodde det var en raggnings replik! Sen förstod jag att din "auto correct" rättat dig.

Ljusstake skrev:

slackern skrev:Grattis till att du ska få barn. Men trist att din pojkvän inte vill bli pappa. Jag hoppas att du kommer att resa dig ur choken snart och orka med din graviditet.

Jag är själv man och är enastående, eller vi har deladvårdnad vi separerade strax innan vår son fylld 1.

Haha, när jag först läste trodde det var en raggnings replik! Sen förstod jag att din "auto correct" rättat dig.

Förlåt var inte meningen, jag kom bara på att jag kanske skulle skriva mer ingående. Eller förklara min situation att vara en ensamstående pappa, att jag inte riktigt kan sätta mig in i din situation men kan förstå den åtminstone lite.

slackern skrev:

Ljusstake skrev:

slackern skrev:Grattis till att du ska få barn. Men trist att din pojkvän inte vill bli pappa. Jag hoppas att du kommer att resa dig ur choken snart och orka med din graviditet.

Jag är själv man och är enastående, eller vi har deladvårdnad vi separerade strax innan vår son fylld 1.

Haha, när jag först läste trodde det var en raggnings replik! Sen förstod jag att din "auto correct" rättat dig.

Förlåt var inte meningen, jag kom bara på att jag kanske skulle skriva mer ingående. Eller förklara min situation att vara en ensamstående pappa, att jag inte riktigt kan sätta mig in i din situation men kan förstå den åtminstone lite.

Du behöver absolut inte be om ursäkt! Det är skönt att ha någon att prata med i liknande situation. Nu måste jag bara ordbajsa tre inlägg till, sen kanske vi hörs på chatten?

Ljusstake skrev:

slackern skrev:

Ljusstake skrev:
Haha, när jag först läste trodde det var en raggnings replik! Sen förstod jag att din "auto correct" rättat dig.

Förlåt var inte meningen, jag kom bara på att jag kanske skulle skriva mer ingående. Eller förklara min situation att vara en ensamstående pappa, att jag inte riktigt kan sätta mig in i din situation men kan förstå den åtminstone lite.

Du behöver absolut inte be om ursäkt! Det är skönt att ha någon att prata med i liknande situation. Nu måste jag bara ordbajsa tre inlägg till, sen kanske vi hörs på chatten?

Jo det kan vara rätt bra att prata med någon i liknande situation eller en annan "förälder". OK det går nog fort att kvala in på 20 inlägg. Jag brukar inte chatta men det finns säkert andra som har barn som brukar gå in där. I alla fall finns det andra att chatta om allmänna saker med iallafall.

Nefarious skrev:Hon har varit gravid i flera månader och kan således inte genomgå en abort. Inte för att det skulle vara nödvändigt, eftersom barn trot eller ej faktiskt kan bli hälsosamma individer trots att modern mår dåligt ibland.

Jag fann information om när barnet är beräknat att födas i en annan tråd så det verkar som att det ännu inte är för sent att avbryta graviditeten. Angående barnets chanser att ges en god uppväxt tvivlar jag inte på att det skulle gå att erbjuda sitt barn en fullgod barndom även om man själv lider av psykisk ohälsa, men det medför givetvis en ökad risk för att uppväxten inte kommer att bli perfekt som man måste ta i beaktande. Risken väger ju olika tungt för olika ohälsotillstånd så det får ju modern, gärna i samråd med psykiatriska experter, bedöma för att kunna fatta ett så välgrundat beslut som möjligt.

Ljusstake skrev:Jag är beräknad till 8 mars

Det borde väl betyda att du har varit gravid i cirka 13 - 14 veckor. Man får ju abortera utan vidare frågor fram till 18:e veckan samt efter samråd med socialstyrelsen fram till 22:a veckan. Biverkningarna tycks, enligt 1177, inte medföra risk för att inte kunna bli gravid i framtiden, så ifall du inte vet med dig att du kommer att kunna erbjuda barnet en perfekt start i livet borde du givetvis överväga att ta det säkra före det osäkra. Det är enligt nuvarande reglering du som bestämmer, men välj det som är rätt för barnet.

nano skrev:

Gripandekylig skrev:Ha genom hela processen i minnet att ditt liv givetvis kommer i andra hand i förhållande till barnets

Tror att hon tänker på barnet alldeles självmant, det kommer nog automatiskt, men hennes eget liv menar jag att kommer i första hand, först när barnet är fött så kan man räkna barnet som en någon, som då också har likvärdig rätt till liv.

Det tycks ha uppstått ett missförstånd. Jag menar att hon i förväg innan barnet är fött måste ta hänsyn till hur det ska växa upp och ifall faktorer så som moderns mentala ohälsa talar för att sannolikheten för att barnet ges en oklanderlig uppväxt minskar så bör man ta det i beaktande redan medan barnet finns i moderns mage eftersom man redan då, i början kan abortera, förbereda med adoption, familjehem och liknande lösningar för att öka sannolikheten för att det födda barnet får en god uppväxt.

Ljusstake skrev:Nej, abort kommer inte på frågan.

Det bör komma på fråga men svaret på den frågan behöver ju inte bli att du beslutar att avbryta graviditeten. Om man bestämt har som utgångspunkt att man inte ens tänker överväga abort innebär ju det att man inte tar barnets bästa i hänsyn och att man därmed är en sämre lämpad moder än om man lugnt och sansat överväger alla tillgängliga alternativ, ifrågasätter sin lämplighet och fattar det beslut som blir bäst för barnet. Som sagt måste det inte alls innebära att du kommer fram till att abort blir det rätta alternativet men det bör i alla lägen komma på fråga.

Ljusstake skrev:Nej, jag tänker inte ge upp mitt barn. Jag är i vanliga fall en väldigt kapabel person och jag tror den här fasen kommer att gå över.

Det låter bra att du i vanliga fall är kapabel och jag hoppas att detta är en kortare fas under vilken de stresshormoner och övriga depressionsinducerande signalsubstanser som just nu påverkar din kropp inte hinner påverka fostret i alltför hög grad. Angående det du skrev där först om att du inte tänker ge upp ditt barn, alltså exempelvis inte erbjuda barnet adoption efter födseln, så har man ju lite fått saken om bakfoten om man anser barnet vara sitt eget att råda över. Ett barn äger ju sig själv och har rätt att erbjudas vad som blir bäst för det; visst är det du och din tidigare partner som tillsammans har producerat den nya människan men ni äger den ju inte.

Jag hoppas att depressionen ger med sig så fort som möjligt så att alla problem som tagits upp i tråden går över och att du blir förmögen att ge ditt barn en alldeles utmärkt barndom så att det fostras till att bli en optimistisk, vänlig, framgångsrik och alltigenom välartad människa

Jadu vilka dilemman folk sätter sig i. Vill inte trampa mer på dig men varför skaffa barn om inte båda är helt hundra på det? Risken finns att du får ett autistiskt barn att helt ta hand om själv nu .

Hoppas du har föräldrar och släkt som kan hjälpa dig. Viss praktisk hjälp finns ju att ansöka om via LSS.

Nu är det så att jag vill ha barnet, punkt slut.

Diskutera gärna detta i annan tråd istället för att kapa min.

Ljusstake skrev:Nu är det så att jag vill ha barnet, punkt slut.

Det är fel utgångspunkt inför beslutet att sätta en ny människa till världen. Vad du vill är irrelevant; vad kommer barnet att vilja? Du inser väl att om du ger uttryck för sådan egoism inför anmälningspliktig vård- och barnomsorgspersonal, socialsekreterare, tingsrätt och liknande kommer du inte bedömas som lämplig att tillgodose barnets bästa varefter det kommer att tilldelas andra vårdnadshavare.

Jag hoppas att vi har missförstått dig och att du egentligen menar att du redan har övervägt alternativen så som att avbryta graviditeten, adoption, fosterföräldrar och liknande och att du inte bara bestämt dig för att föda och uppfostra barnet själv utifrån en sådan irrationell omdömeslöshet som det citerade inlägget ger uttryck för. Förhoppningsvis har vi bara missförstått hur du egentligen menat och att du har fattat ett välgrundat beslut.

Om jag uppfattar situationen rätt så vill Ljusstake ha barnet för att det kanske är sista chansen att få ett övh. Som kille kan man ju i princip försöka skaffa barn igen hur många gånger som helst. När det gäller sinnestillståndet är det väl generellt helt enkelt en överbelastning och i det läget kan det bästa vara att släppa på att man skall göra allt själv och istället göra saker som man mår bra av. Aktiv själläkning med andra ord. Dock kan man ju inte ta paus från graviditeten så i det avseendet är det nog bara att bita ihop.

Kanske det skulle vara bra att låta smartphonen eller föräldrarna hantera tiderna för kontroller och åka bil så att du slipper kollektivtrafiken (värsta-tragiken). Förhoppningsvis bor föräldrarna dina där det finns lite mer natur än Frölunda. Grön och skön natur med fågelkvitter och soldis gör skillnad, tro mig. Men det tar tid. Att röra på sig och regelbunden dygnsrytm osv är också ofta positivt. Övh, plocka bort så många "måsten" du kan. "Outsourca" som det så populärt heter

När stressen sjunker så fungerar man oftast bättre och du kanske kan lägga en långsiktig plan för hur du skall strukturera tillvaron.

Att skaffa barn är något känslomässigt och mycket personligt, inte rationellt. Det rationella kan komma in när man funderar på hur man ska ordna livet för sig och sitt barn. (Eller när man funderar på hur man ska förhindra att man blir gravid.) Men när det gäller att göra abort el inte, så tycker jag inte man ska gå emot sina känslor. Hur rationellt ett avbrytande av graviditeten än kan tyckas utifrån.

Det är inte heller så att man kan räkna med att bli med barn vid en senare mer lämplig tidpunkt. Och om tidpunkten är när man har en blivande barnafar man litar på, så kan den tidpunkten aldrig inträffa. TS har ju redan haft otur med en kille hon litade på.

Man kan ju inte heller anse någon som olämplig förälder bara för att hon valde att bli förälder.

Gripandekylig skrev:

Ljusstake skrev:Nu är det så att jag vill ha barnet, punkt slut.

Det är fel utgångspunkt inför beslutet att sätta en ny människa till världen. Vad du vill är irrelevant; vad kommer barnet att vilja? Du inser väl att om du ger uttryck för sådan egoism inför anmälningspliktig vård- och barnomsorgspersonal, socialsekreterare, tingsrätt och liknande kommer du inte bedömas som lämplig att tillgodose barnets bästa varefter det kommer att tilldelas andra vårdnadshavare.

Jag hoppas att vi har missförstått dig och att du egentligen menar att du redan har övervägt alternativen så som att avbryta graviditeten, adoption, fosterföräldrar och liknande och att du inte bara bestämt dig för att föda och uppfostra barnet själv utifrån en sådan irrationell omdömeslöshet som det citerade inlägget ger uttryck för. Förhoppningsvis har vi bara missförstått hur du egentligen menat och att du har fattat ett välgrundat beslut.

Jag ogillar personangrepp. Ta dig i kragen och tillför något istället.

Alien skrev:Men när det gäller att göra abort el inte, så tycker jag inte man ska gå emot sina känslor. Hur rationellt ett avbrytande av graviditeten än kan tyckas utifrån.

Varför det? Alla beslut bör fattas utifrån rationell grund: i synnerhet sådana som berör människoliv.

Ljusstake skrev:Jag ogillar personangrepp. Ta dig i kragen och tillför något istället.

Jag förstår inte riktigt hur du menar. Jag ifrågasätter din lämplighet som förälder eftersom tråden berör ämnet att ett barn växer i magen på en människa som lider av svår depression. Det berör ju ämnet. Jag menar inte att angripa din person utan jag ifrågasätter det beslut du har fattat när du valt att inte avbryta graviditeten. Det är beslutet jag har frågor om (angriper är inte rätt ord riktigt) och jag har inte alls angripit dig som person.

Du förstår väl att jag upplever medkänsla för ditt barn och att jag hellre ser att det aborteras i tid än att det tvingas växa upp i en dysfunktionell familj. Det borde väl du också hålla med om? Ifall du är övertygad om att du med nuvarande hälsostatus inte skadar barnet där det växer i din livmoder som påverkas av de stresshormoner som påverkar resten av din kropp, och ifall du är säker på att du inte kommer att erbjuda ditt barn något annat än en utmärkt barndom så kan du ju lägga fram de belägg du har för den ståndpunkten istället för att skriva så kortfattade absoluta uttalanden om vad du vill.

Det hela måste ju få avgöras utifrån en välavvägd vetenskapligt grundad analys för att visa på hur stor eller liten risken är för att ditt barn inte kommer att fara illa. Jag är ledsen om du har misstolkat mina tidigare inlägg och trott att de varit ägnade att angripa dig personligen

@Alien, Håller inte med. Både känslomässiga och rationella avgöranden behöver vägas in. Det är trots allt viktigt att man kan få hela livet att fungera både för sig själv och barnet. Det behöver finnas kärlek till barnet men också möjlighet att ordna med privatläkare när det offentliga inte fungerar osv.

Ljusstake skrev:Angående mitt ex, han ville köra med säkra perioder och vi diskuterade chansen till en graviditet. Dessutom sa jag att jag inte gör abort om så blir fallet. Men han är vuxen och får ta ansvar för sina egna handlingar.

"Säkra perioder" är nog säkrast att använda om man vill göra barn, inte om man vill undvika det. Fattar inte varför folk använder sådana idag, om de nu inte väldigt traditionella katoliker. (Minns en tjej som berättade "vi använde säker period och jag blev med barn" och samtidigt såg hon förvånad ut. Hon var säkert katolik.)

Om nu killen inte ville ha barn och dessutom visste att du inte vill göra abort om du blir gravid, fattar jag inte varför han inte använde kondom.

Men även om han nu är dum nog att inte vilja träffa sitt barn, så kommer han ändå att få betala underhåll för det (om han öht jobbar och tjänar pengar).

Gripandekylig skrev:

Alien skrev:Men när det gäller att göra abort el inte, så tycker jag inte man ska gå emot sina känslor. Hur rationellt ett avbrytande av graviditeten än kan tyckas utifrån.

Varför det? Alla beslut bör fattas utifrån rationell grund: i synnerhet sådana som berör människoliv.

Då skulle mänskligheten dött ut.

Förr hade människan liksom djuren inget val. Parade man sig så blev det avkomma. Idag kan man para sig utan att blir barn liksom man kan få barn utan att para sig.

Att ha barn innebär många kostnader och mycket besvär. Så varför skulle man öht skaffa några av rationella skäl? Man skaffar barn för att man vill det, av personliga och känslomässiga skäl. Jag vet då att jag gjorde det.

Man kan naturligtvis försöka välja bästa tidpunkten att skaffa barn, men allt går inte att förutsäga. T ex att killen ska få kalla fötter och sticka.

Gripandekylig skrev:

Ljusstake skrev:Jag ogillar personangrepp. Ta dig i kragen och tillför något istället.

Jag förstår inte riktigt hur du menar. Jag ifrågasätter din lämplighet som förälder eftersom tråden berör ämnet att ett barn växer i magen på en människa som lider av svår depression. Det berör ju ämnet. Jag menar inte att angripa din person utan jag ifrågasätter det beslut du har fattat när du valt att inte avbryta graviditeten. Det är beslutet jag har frågor om (angriper är inte rätt ord riktigt) och jag har inte alls angripit dig som person.

Du förstår väl att jag upplever medkänsla för ditt barn och att jag hellre ser att det aborteras i tid än att det tvingas växa upp i en dysfunktionell familj. Det borde väl du också hålla med om? Ifall du är övertygad om att du med nuvarande hälsostatus inte skadar barnet där det växer i din livmoder som påverkas av de stresshormoner som påverkar resten av din kropp, och ifall du är säker på att du inte kommer att erbjuda ditt barn något annat än en utmärkt barndom så kan du ju lägga fram de belägg du har för den ståndpunkten istället för att skriva så kortfattade absoluta uttalanden om vad du vill.

Det hela måste ju få avgöras utifrån en välavvägd vetenskapligt grundad analys för att visa på hur stor eller liten risken är för att ditt barn inte kommer att fara illa. Jag är ledsen om du har misstolkat mina tidigare inlägg och trott att de varit ägnade att angripa dig personligen

Jag är i vecka 16 +5 och förstår inte varför jag måste försvara mitt beslut för dig? Det är ju trots allt mitt beslut.

Men jag får känslan av att du saknar erfarenhet av dessa situationer, dina resonemang är väldigt onyanserade. Livet är inte svart eller vitt, det är inte så enkelt.

Samtidigt anser jag att kalla mig egoistisk är ett personangrepp. Du känner inte ens mig?

Självklart bryr jag mig om mitt kommande barn och vidtar åtgärder för att skapa dom bästa förutsättningarna. Men jag kan inte trolla, pappan ångrar sig förhoppningsvis och autism/ADHD kan jag inte motverka.

Gripandekylig skrev:Det är fel utgångspunkt inför beslutet att sätta en ny människa till världen. Vad du vill är irrelevant; vad kommer barnet att vilja? Du inser väl att om du ger uttryck för sådan egoism inför anmälningspliktig vård- och barnomsorgspersonal, socialsekreterare, tingsrätt och liknande kommer du inte bedömas som lämplig att tillgodose barnets bästa varefter det kommer att tilldelas andra vårdnadshavare.

Jag hoppas att vi har missförstått dig och att du egentligen menar att du redan har övervägt alternativen så som att avbryta graviditeten, adoption, fosterföräldrar och liknande och att du inte bara bestämt dig för att föda och uppfostra barnet själv utifrån en sådan irrationell omdömeslöshet som det citerade inlägget ger uttryck för. Förhoppningsvis har vi bara missförstått hur du egentligen menat och att du har fattat ett välgrundat beslut.

Seriöst är det inte upp till dig att avgöra hur hon ska göra med sitt barn. Känns obehagligt att på förhand och med högst begränsad info ha så mycket åsikter om hennes lämplighet att bli förälder.

Ljusstake skrev:Nu är det så att jag vill ha barnet, punkt slut.

Diskutera gärna detta i annan tråd istället för att kapa min.

Men det här handlar inte om dig alls, det här handlar om barnet. Barnet måste alltid komma först. 30 år är inte så gammalt så det är inte alls din sista chans som du skrev och även om det vore det så måste du ändå tänka på vad du kan erbjuda barnet inte bara på vad du vill. Det handlar inte alls om att jag tycker att du är en dålig människa eller något sådant, det är inte ett bra tillfälle för dig att bli förälder bara. Kanske kan du skaffa en hund istället då du mår bättre?

Alien skrev:Men även om han nu är dum nog att inte vilja träffa sitt barn

Han kanske återkommer när chocken har lagt sig och han har fått smälta det. Men någon rationalitets aspekt skulle jag inte lägga i detta. Han kanske tycker det är jobbigt att bli påmind om något han inte ville skulle hända. Han kan ha sin egen låsning.

Men att använda ""säkra perioder"" när man vet att eventuell graviditet fullföljs och vill undvika detta är inte rationellt. Killen verkar ha tänkt fel i detta avseende.

Liljan skrev:

Ljusstake skrev:Nu är det så att jag vill ha barnet, punkt slut.

Diskutera gärna detta i annan tråd istället för att kapa min.

Men det här handlar inte om dig alls, det här handlar om barnet. Barnet måste alltid komma först. 30 år är inte så gammalt så det är inte alls din sista chans som du skrev och även om det vore det så måste du ändå tänka på vad du kan erbjuda barnet inte bara på vad du vill. Det handlar inte alls om att jag tycker att du är en dålig människa eller något sådant, det är inte ett bra tillfälle för dig att bli förälder bara. Kanske kan du skaffa en hund istället då du mår bättre?

Vad jag har förstått så har TS hamnat i en djupkris efter att pojkvännen lämnade henne. Så vad jag har förstått är det här dåligamåendet tillfälligt. Hälften utav Sveriges kvinnor drabbas utav depression någongång som måste behandlas med medicin.

Ljusstake skrev:Det är som sagt en fas, vem blir inte helt knäckt av att bli dumpad i liknande situation? Men jag förstår att många har svårt med inlevelseförmågan här.

Abort eller adoption är inte något jag överväger och kommer inte göra det heller. Det är tråkigt att dina föräldrar inte kunde ta hand om dig, men döm inte ut mig på ett inlägg.

Ekonomiskt kommer det inte bli några problem och jag tänker inte redogöra min budget.

Du sa själv att du ansökte om sjukersättning, det betyder att du inte planeras kunna jobba i framtiden. Sjukersättningen är väldigt låg som du säkert redan vet. Det är möjligt att du har ett stort arv eller liknande att ta av, men de har inte de flesta.

Visst kan man bli helt knäckt av att bli lämnad, men på dig låter det som att det är värre. Du säger själv att du funderar på servicevoende och att dina föräldrar får ta hand om dig. Det är ingen bra utgångspunkt för att skaffa ett barn. Jag tror inte att någon förälder medvetet väljer att ge sitt barn en dålig uppväxt, ändå är det så många barn som just får det dåligt. Du har säkert jättebra planer och tror att det här kommer gå toppen, det betyder inte att det blir så. Innan du bestämmer dig för någonting så besök en anhörig grupp för barn till psykiskt sjuka föräldrar som inte kunnat ta hand om dem och se vad de berättar.

Liljan skrev:

Ljusstake skrev:Nu är det så att jag vill ha barnet, punkt slut.

Diskutera gärna detta i annan tråd istället för att kapa min.

Men det här handlar inte om dig alls, det här handlar om barnet. Barnet måste alltid komma först. 30 år är inte så gammalt så det är inte alls din sista chans som du skrev och även om det vore det så måste du ändå tänka på vad du kan erbjuda barnet inte bara på vad du vill. Det handlar inte alls om att jag tycker att du är en dålig människa eller något sådant, det är inte ett bra tillfälle för dig att bli förälder bara. Kanske kan du skaffa en hund istället då du mår bättre?

Kanske inte sista, men kanske enda. Vad vet du?

Innan han dumpade mig mådde jag prima, förstår inte varför jag ska göra abort pga att jag är sårad?

Ljusstake skrev:Jag är i vecka 16 +5 och förstår inte varför jag måste försvara mitt beslut för dig? Det är ju trots allt mitt beslut.

Men jag får känslan av att du saknar erfarenhet av dessa situationer, dina resonemang är väldigt onyanserade. Livet är inte svart eller vitt, det är inte så enkelt.

Samtidigt anser jag att kalla mig egoistisk är ett personangrepp. Du känner inte ens mig?

Självklart bryr jag mig om mitt kommande barn och vidtar åtgärder för att skapa dom bästa förutsättningarna. Men jag kan inte trolla, pappan ångrar sig förhoppningsvis och autism/ADHD kan jag inte motverka.

Okej så då är du inom v. 22 och även inom v. 18 så det är ju inte för sent att avbryta. Jag vet att det enligt nuvarande reglering är ditt beslut men jag anser att det borde vara läkare, socialsekreterare, barnmorskors, psykiatrikers och även föräldrarnas beslut. Det är ju inte alltid man som förälder är helt insatt i alla komplicerade frågor man har att ta hänsyn till inför ett barnafödande; man kan ju behöva hjälp med många delar i riskbedömningarna.

Angående egoismen så skrev jag:

Gripandekylig skrev:Du inser väl att om du ger uttryck för sådan egoism inför anmälningspliktig vård- och barnomsorgspersonal, socialsekreterare, tingsrätt och liknande kommer du inte bedömas som lämplig att tillgodose barnets bästa varefter det kommer att tilldelas andra vårdnadshavare.

Jag kallade dig inte egoistisk utan jag skrev att du i din formulering vari du uttryckte att du vill ha barnet gav uttryck för en egoism. Jag skrev alltså inte att du som människa var en totalt egoistisk person utan jag skrev att just den specifika formuleringen gav uttryck för egoism - och jag skrev det i kontexten att jag ville förvarna dig för hur myndighetspersoner och beslutsfattare skulle bedöma ditt språkbruk inför beslutet om vem som ska uppfostra barnet om det beslutas att det ska födas. Det var inte menat att framstå som ett personangrepp; jag är ledsen om du misstolkade det som ett sådant

Angående det med autism/ADHD anser jag inte det vara skäl för abort; tvärtom. Däremot utgör den depression du nu drabbats av en sådan faktor som riskerar att påverka fostret negativt under tiden i livmodern så att det kan födas med missbildningar och liknande. Dessutom skulle det vara nära nog förödande om du fortfarande vore deprimerad i mars när barnet ska födas. Det var därför jag uppmuntrade dig att fundera igenom alla valmöjligheter du har

Moggy skrev:Känns obehagligt att på förhand och med högst begränsad info ha så mycket åsikter om hennes lämplighet att bli förälder.

Jag har inga åsikter om hennes lämplighet att bli förälder; jag ifrågasätter hennes lämplighet att bli förälder. Med det menas att jag ställer henne frågan: "Tror du att du kommer att bli en god förälder, trots din nuvarande depression?". Jag vet inte svaret på det och hittills har hon inte på ett tillfredsställande sätt besvarat den frågan. Den information jag vill ha är vad läkare och specialister har informerat henne om angående hennes lämplighet att föda barnet och att bli förälder.

Liljan skrev:Men det här handlar inte om dig alls, det här handlar om barnet. Barnet måste alltid komma först. 30 år är inte så gammalt så det är inte alls din sista chans som du skrev och även om det vore det så måste du ändå tänka på vad du kan erbjuda barnet inte bara på vad du vill.

Just precis. Jag håller helt med.

plåtmonster skrev:Men att använda ""säkra perioder"" när man vet att eventuell graviditet fullföljs och vill undvika detta är inte rationellt. Killen verkar ha tänkt fel i detta avseende.

Absolut. Man ska använda p-piller, kondom och kanske även dagen efter-piller för att försäkra sig om att inte drabbas av en sådan här fruktansvärd situation.