Hej!

Jag är gravid och blev dumpad därefter, vilket kom som en chock då vi hade pratat om det. Jag tappade fotfästet totalt och flyttade efter ett par månader hem till mina föräldrar. Jag kan inte ta mig iväg någonstans, fylla i ansökningar, betala räkningar, städa, laga mat eller duscha. Mina föräldrar hjälper mig med allt nu. Jag trodde det skulle gå över när sorgen lagt sig men stressen över att vara gravid förlamar mig. Jag har aldrig upplevt en sådan här låsning eller hög stress.

Ska tilläggas att jag just fyllt trettio och håller på att ansöka om sjukersättning. Samt att det är en högrisk graviditet och att jag behandlas med blodförtunnande under hela graviditeten. Det innebär provtagningar varje vecka och special mvc. Tider jag absolut inte får missa men inte klarar av ta mig iväg till själv.

Vad ska jag ta mig till? Be om dagligt boendestöd, kontaktperson och färdtjänst? Sätta mig på kö till ett serviceboende? :

Oj, vilken jobbig situation att hamna i!

Jag kan ju tänka mig att det handlar om en tillfällig låsning som kommer att gå över när allting lugnar ner sig och du får återkomma till någon form av rutin så personligen så hade jag nog vald det första för att sedan återta mer av ansvaret och uppgifterna.

Men vad känner du själv, tror du det skulle räcka med boendestöd, kontaktperson och färdtjänst eller skulle du hellre vilja bo på ett serviceboende?

Det skulle nog inte skada med regelbundna aktiviteter som får dig att kunna slappna av lite och få uppleva de bättre sidorna av livet. Så en kontaktperson låter ju som en bra början. Du kanske även borde leta upp någon samtalsgrupp som diskuterar ett eller flera utav dina nuvarande problem. Låter som att du skulle behöva en vän eller två just nu. Du kanske kan hitta någon här på forumet också?

Jag vill helst inte flytta till ett serviceboende då jag vet att jag har klarat mig bra utan innan. Men jag börjar känna mig desperat.

Regelbundenhet är tyvärr inte min starka sida på grund av min ADD, men jag ska försöka. Jag har provat att medicinera mot min ADD men det gjorde min Asperger besvärligare.

Jag bor i Göteborg och fick tips om Minnamottagningen. Men jag blir stressad av att åka kollektivt och undviker därför det.

Ja, vänner hade varit trevligt. Men då får dom bo inom gångavstånd på grund av mina svårigheter. Jag ska ansöka om en kontaktperson.

När jag blev gravid ställdes allting på sin spets. Jag måste äta regelbundet och åka kollektivt flera gånger i veckan. Jag kollapsade av stress och flyttade hem.

Vidrigt av den killen att bara lämna sådär, man är ju två om det hela liksom
Nu vet jag inte hur det är att vara tjej riktigt och jag gissar på att du dels inte vill göra abort och att det inte är en option direkt, har hört att det är något flertalet inte så gärna vill göra men vill görna fråga dig hur du ställer dig till det?
Vill du inte svara så är det naturligtvis ok det med

Jag vet att konceptet ensam mamma är accepterat i LÅNGT större grad idag än säg på 40 talet

Är också nyfiken på om det är som jag tror att detta med att killen flydde iväg är orsak till krashen?
Skickar stor bunt stoooora plåster till dig att sätta på såren

"Regelbundet" kanske borde ändras till "när du vill". Det var så jag egentligen menade. Alla behöver ju få göra saker de vill då och då.

Minnamottagningen verkar vara en bra idé! Finns även Solkatten som startar grupper om vad som helst.

Det finns flera härliga medlemmar som bor i Göteborg. Om du deltar lite i chatten och så så kanske du kan lära känna dem.

Jo, kraschen beror på att han stack. Vi sa ju att vi skulle ta oss igenom det tillsammans. Sen visade det sig att allt han sa bara var snack.

Innan jag träffade honom hade jag väldigt svårt för att lita på människor och det blev ofta missförstånd. Men han hjälpte mig mycket och "översatte". Jag litade på honom till 110% och vande mig vid den nyfunna tryggheten.

Därav det fullkomliga magplasket.

Till abortfrågan, jag har svårt för att bli gravid och är trettio. Jag vill verkligen få det här att funka. Min storebror fick nyss barn och mina föräldrar stöttar mig. Jag och mitt ex håller god ton.

Jag hade dock mått bättre av hans stöd, att vi åkte tillsammans till MVC, delade på hushållssysslorna och hjälptes åt med mat rutinerna. Men framförallt att han pratade med mig när jag blev orolig.

Jobbig situation du har. Fattar inte hur killar kan sticka just då, särskilt när det är något bägge varit överens om. Men det verkar tyvärr inte ovanligt.

Kommer ditt ex att delta i barnets liv, hjälpa till och ta hand om det etc? Kommer ni att ha gemensam vårdnad?

Det låter som du verkligen behöver en kontaktperson. Och även färdtjänst, om du har svårt att åka kollektivt.

Vill du flytta till något eget el stanna kvar hos dina föräldrar tills vidare? Det kan ju vara en trygghet att morföräldrarna finns nära om det blir jobbigt med barnet sen. Allt är ju nytt och det kan bli sömnproblem.

Nej, jag får ensam vårdnad. Han vet inte ens om han vill träffa barnet.

Har jag rätt till färdtjänst ens? Någon annan som har Asperger och blivit beviljad färdtjänst pga Asperger diagnosen?

Jag har en liten trea i Frölunda men bor hos föräldrarna tillsvidare. Jag kommer antagligen bo här efter förlossningen också.

Dina symptom tyder ju på att du drabbats av en depression som respons på den kris du hamnat i. Icke-farmakologiska behandlingar brukar vara att föredra för att inte skada barnet. Sedan måste man givetvis tänka på barnet i främsta rummet så ifall du inte beräknar dig kunna erbjuda det en god och trygg uppväxt så måste du givetvis göra abort. Börja med att kontakta psykiatrin så att du blir ordentligt diagnosticerad och behandlad, sociala myndigheter, vanliga läkare som kan remittera dig till övrig vård så som dietister, sjukgymnaster och liknande - samt besök givetvis mödravårdscentralen frekvent och erhåll tips och vård därifrån.

Det är ju särskilt viktigt att bli frisk, inte uppleva stress och att må utmärkt när man är gravid och snart ska få ett barn för att inte skada barnet dels medan det är i magen men heller inte skada det genom att inte kunna erbjuda det tillräcklig vård då det väl är fött; det innebär att dyrare vård så som privatpsykologer och liknande kan krävas vid liknande fall: eftersom inget pris är högt nog när någon annans liv står på spel. Så ordna antingen med abort eller se till att få bukt med håglösheten och de övriga symptomen så snart som möjligt.

Ha genom hela processen i minnet att ditt liv givetvis kommer i andra hand i förhållande till barnets så skulle en abort med säkerhet medföra sterilitet får man givetvis acceptera det när alternativet kan bli att ett barn som formats i en stressad livmoder föds in i en värld där barnets behov inte på optimalt sätt kan tillgodoses. Självklart var det dåligt agerat av fadern och jag hoppas att du tillfrisknar så fort som möjligt så att du slipper vidta de ovan nämnda åtgärderna.

Ljusstake skrev:Nej, jag får ensam vårdnad. Han vet inte ens om han vill träffa barnet.

Har jag rätt till färdtjänst ens? Någon annan som har Asperger och blivit beviljad färdtjänst pga Asperger diagnosen?

Jag har en liten trea i Frölunda men bor hos föräldrarna tillsvidare. Jag kommer antagligen bo här efter förlossningen också.

Jo jag tycker mig ha hört att åtminstone någon här på forumet har rätt till färdtjänst så det ska nog gå om psykologen kan bekräfta att det är ett tillräckligt stort besvär för dig att åka lokaltrafik.

Att du har en lägenhet också tycker jag låter bra, då kan du alltid flytta tillbaka dit när det känns bättre. Är lägenheten närmare sjukhuset/vårdcentralen så kanske du och dina föräldrar skulle kunna bo där de gånger då du har mycket kontakt med vården.

Det låter bra att du tänker vara kvar hos föräldrarna i början för det kan bli rätt stressigt med småbarn innan man kommer in i det.

Hon har varit gravid i flera månader och kan således inte genomgå en abort. Inte för att det skulle vara nödvändigt, eftersom barn trot eller ej faktiskt kan bli hälsosamma individer trots att modern mår dåligt ibland.

Nej, abort kommer inte på frågan.

Men jag ska ansöka om färdtjänst och be om en kontaktperson. Jag ska även gå föräldrautbildning och en förlossningsförberedande kurs. Tydligen kan man få hjälp av en barnvårdare i början också, så får se om jag väljer det eller bor hemma efter förlossningen.

Tillsvidare kör mina föräldrar mig till special MVC och sjukhuset.

Någon tipsade mig om att läsa på gällande anknytningsteorin också, så det ska jag göra.

Men ibland blir jag så orolig och jag önskar egentligen bara att jag hade en vän att ventilera med.

Ljusstake skrev:Nej, jag får ensam vårdnad. Han vet inte ens om han vill träffa barnet.

Har jag rätt till färdtjänst ens? Någon annan som har Asperger och blivit beviljad färdtjänst pga Asperger diagnosen?

Jag har en liten trea i Frölunda men bor hos föräldrarna tillsvidare. Jag kommer antagligen bo här efter förlossningen också.

Det är ju inte AS i sig som gör att du behöver färdtjänst utan just dina svårigheter. Så du behöver ett läkarintyg att skicka in till "färdtjänstavdelningen". Kontaktperson får du via LSS-handläggare på socialkontoret. Dina föräldrar kanske kan lotsa dig genom byråkratin.

Ligger din lägenhet nära dina föräldrars bostad? Det vore ju det bästa, så att även om du och barnet flyttar hemifrån senare, så har du nära till dina föräldrar t ex för besök och barnvakt. Om du flyttar tillbaka kan du också ansöka om bostödjare.

Jo, jag har kollat upp det nu. Fyllde i färdtjänst ansöka just. Tyvärr har jag bara träffat min nya läkare tre gånger, så han är inte så insatt i mina svårigheter, men han kan ju alltid läsa journalen.

Mina föräldrar är tyvärr helt lost när det kommer till försäkringskassan, socialtjänsten och psykiatrin. Så jag sköter det nog bättre själv.

Jag bor 1,5 mil från mina föräldrar, så det är hyfsat nära. Dom bor i ett villaområde och jag bor inne i stan, det blir enklare för mig med närheten till allt.

Var jag i din situation skulle jag först fundera på vad jag skulle göra av barnet då det väl är fött. Det bästa är om någon släkting till dig kan vara fosterhem, men de behöver utredas först, så jag skulle be dina föräldrar om hjälp. De kan ta kontakt med socialen åt dig och kanske själva ansöka om att bli familjehem eller kolla upp om det finns någon annan släkting som kan tänka sig att ta hand om ditt barn. Om det är så att du inte tror att du kommer bli bättre så skulle jag överväga adoption. Barnet skulle isåfall få en tryggare uppväxt där barnet får stanna hela sin uppväxt.

Du kan ansöka om LSS lägenhet, men det går också att ha en vanlig lägenhet med boendestöd varje dag, sedan finns det gruppboenden. Det bästa är att ordna med ett möte hos de på kommunen för att prata vad som är bäst just för dig. Du kan inte bara ställa dig i kö för ett serviceboende, det måste utredas om du har rätt till det först.

Du kan ansöka om en Godman, kontaktperson och boendestöd också. Boendestöden kan du ansöka om fast du bor hos dina föräldrar. Jag tror att det skulle vara bra då du blir mer självständig då. Ett tips är att kontakta habiliteringen också, de har kuratorer som jan hjälpa dig i kontakt med myndigheterna och psykologer om du känner att du behöver någon att prata med. Det finns också arbetsterapeuter.

Gripandekylig skrev:Sedan måste man givetvis tänka på barnet i främsta rummet så ifall du inte beräknar dig kunna erbjuda det en god och trygg uppväxt så måste du givetvis göra abort.

Hon måste ingenting, hon bestämmer, punkt slut.

Gripandekylig skrev:Ha genom hela processen i minnet att ditt liv givetvis kommer i andra hand i förhållande till barnets

Tror att hon tänker på barnet alldeles självmant, det kommer nog automatiskt, men hennes eget liv menar jag att kommer i första hand, först när barnet är fött så kan man räkna barnet som en någon, som då också har likvärdig rätt till liv.

Ljusstake skrev:Mina föräldrar är tyvärr helt lost när det kommer till försäkringskassan, socialtjänsten och psykiatrin. Så jag sköter det nog bättre själv.

Det tror jag med, skulle nog akta mig för att blanda in soc om det inte blev väldigt nödvändigt, har man osis kommer man att få en väldigt konstig handläggare med egen agenda, fast tror inte det är jättevanligt direkt.

Tror det är klokt att prata med föräldrarna om vad som händer, de kan ha bra input ibland, fast ren erfarenhet tror jag du hittar tex här när det gäller FK, soc, psyk mfl.

Ljusstake skrev:Jag är gravid och blev dumpad därefter, vilket kom som en chock då vi hade pratat om det.

Var han överrens om att fullfölja gravideteten eller blev han överkörd?

Ljusstake skrev:Vad ska jag ta mig till? Be om dagligt boendestöd, kontaktperson och färdtjänst? Sätta mig på kö till ett serviceboende? :

Slappna av en tid iaf så att du får ork att ta itu med situationen. Ibland är man hjälplös en liten stund iaf.

Det kan vara bra att skapa en rutiner för vardagen så att du slipper tänka så mycket på trivialiteter. Samt hitta något som får dig att må bra och släppa tankarna på alla måsten.

nano skrev:skulle nog akta mig för att blanda in soc om det inte blev väldigt nödvändigt, har man osis kommer man att få en väldigt konstig handläggare med egen agenda, fast tror inte det är jättevanligt direkt.

Tvärtom så tror jag det dårhuset skall man hålla borta från sitt liv.

Nej, jag tänker inte ge upp mitt barn. Jag är i vanliga fall en väldigt kapabel person och jag tror den här fasen kommer att gå över.

Jag är mycket medveten om att allt ska ansökas och godkännas först.

Angående mitt ex, han ville köra med säkra perioder och vi diskuterade chansen till en graviditet. Dessutom sa jag att jag inte gör abort om så blir fallet. Men han är vuxen och får ta ansvar för sina egna handlingar.

plåtmonster skrev:

nano skrev:skulle nog akta mig för att blanda in soc om det inte blev väldigt nödvändigt, har man osis kommer man att få en väldigt konstig handläggare med egen agenda, fast tror inte det är jättevanligt direkt.

Tvärtom så tror jag det dårhuset skall man hålla borta från sitt liv.

Jag själv har varit i en vårdnadstvist och soc har verkligen hjälpt mig väldigt mycket. Så i mitt fall förlorade jag inte vårdnaden pga att soc hjälpte till.

Ljusstake skrev:Nej, jag tänker inte ge upp mitt barn. Jag är i vanliga fall en väldigt kapabel person och jag tror den här fasen kommer att gå över.

Ett familjehem är ett alternativ då det är tillfälligt, du skulle inte ge upp ditt barn, bara se till att barnet har det så bra som möjligt medan du tillfrisknar. Något som kan vara värt att hålla i bakhuvudet om det nu skulle visa sig att det dåliga måendet håller i sig även efter förlossningen.
Jag säger inte detta för att jag prompt tror att du skulle vara oduglig. Jag säger det av erfarenhet - när jag drabbades av utmattning och depression tog jag själv kontakt med soc för att placera mina barn hos mina föräldrar då jag inte ens kunde ta hand om mig själv. När jag väl var ute på andra sidan flyttade barnen tillbaka till mig.
När du sätter barnet i familjehem på det viset så förlorar du inte vårdnaden om dem under tiden.

Ljusstake skrev:Nej, jag tänker inte ge upp mitt barn. Jag är i vanliga fall en väldigt kapabel person och jag tror den här fasen kommer att gå över.

Jag är mycket medveten om att allt ska ansökas och godkännas först.

Angående mitt ex, han ville köra med säkra perioder och vi diskuterade chansen till en graviditet. Dessutom sa jag att jag inte gör abort om så blir fallet. Men han är vuxen och får ta ansvar för sina egna handlingar.

Helt ärligt så tror jag inte att du har något val, det är bättre att du samarbetar med soc istället för att barnet blir tvångsplacerat. Du kan inte ens ta hand om dig själv, hur ska du då kunna ta hand om ett barn? Jag förstår att det är jättesvårt, men om du verkligen älskar ditt barn så se till att barnet får det bra. Jag är själv uppvuxen med två föräldrar som inte kunde ta hand om sig själva och absolut inte klarade av ett barn. Jag önskar att mina föräldrar inte bara hade tänkt på sig själva utan adopterat bort mig. Att växa upp hos någon som inte kan ta hand om än sätter djupa spår under resten av personens liv, många gånger blir barnet själv psykiskt sjuk och får en mycket sämre start på vuxenlivet.

Det kommer också bli tufft för dig ekonomiskt om du ska uppfostra ett barn på bidrag. Bara det är såklart inte skäl nog att adoptera bort barnet eller sätta det i fosterhem, men det är värt att ta med i beräkningen.

Det är som sagt en fas, vem blir inte helt knäckt av att bli dumpad i liknande situation? Men jag förstår att många har svårt med inlevelseförmågan här.

Abort eller adoption är inte något jag överväger och kommer inte göra det heller. Det är tråkigt att dina föräldrar inte kunde ta hand om dig, men döm inte ut mig på ett inlägg.

Ekonomiskt kommer det inte bli några problem och jag tänker inte redogöra min budget.